Existentiell ångest.

[Margit]

Hej! Jag är ny här på forumet, så om detta inlägg bör vara i något annan ämnestråd så är det bara att säga till.

Jag skriver detta för att försöka uttrycka mina tankar som jag känner att jag har svårt att formulera till ord och se om det finns någon likasinnad på detta forum.

Varje stund av min vakna tid upplever jag att livet är meningslöst. Jag vet inte hur länge jag har känt såhär. Idag är jag tjugo år och under hela min tonårsperiod var jag deprimerad och hade sådan sinnesstämning som jag har nu. För drygt två år sedan hamnade jag på psyk, var inne på slutenvården i någon månad och när jag blev utskriven där ifrån mådde jag bättre. Den känslan har höll i sig ett tag, men nu när jag tänker tillbaks på "min välmående period" så kan jag inte minnas att jag någonsin har mått bra.

Jag ifrågasätter hela den perioden och kan inte förstå hur/vad jag tänkte på.
Nu när jag tänker på den perioden så känns det jag bara "låtsades" må bra. Det känns om jag har "tappat bort" mig, men vad som är mer påtagligt är frågor så som "har jag någonsin hittat/varit mig själv?"
Jag upplever det sociala livet som simpelt och känner mig likgiltig inför medmänskligheten, detta gör att jag isolerar mig. Jag uppskattar inte livet, varken att umgås med människor eller vara själv. Jag är inte lockad av film, musik, litteratur och politik, trots att jag i vissa stunder uppskattar ovanstående. Flera timmar kan passera som jag spenderar genom att titta ut genom fönstret på träds grenar. Varje människa jag möter känner jag att jag har absolut ingenting gemensamt med.

Jag känner mig obekväm som människa. Det känns som mitt mentala plan och min fysiska del inte hör ihop. Jag kan inte göra någonting utan att jag upplever kaos/likgiltighet. Om jag skall handla tänker jag på hur fruktansvärd människan är som konsumerar och förstör världen. Jag ifrågasätter mänskligheten konstant, men förblir konstant svarslös. Varje morgon känns det som jag har absolut ingenting att vakna upp till.

Jag bor ihop med min pojkvän som jag älskar, har (hade) framtidsvisioner, men ingenting känns lockande överhuvudtaget. Varje morgon känns det som det inte finns någonting att vakna upp till.

Jag har försökt att analysera mitt liv för att komma underfund med vad min sinnesstämning beror på. Utifrån konkreta beståndsdelar såsom familj, ekonomi etc, men även hur min barndom har präglat vem jag är idag. Men jag kan inte komma fram till någonting. Jag anser endast att det är resten av människor som är simpla och lever i olika slags konstruktioner för att kunna leva. Samtidigt som jag inte vill må såhär, så känns det som det inte finns något val om jag inte skall "fördumma" mig själv.

Är det någon som känner igen sig eller har något tips?
Tack på förhand.

[Zokrates]

Det är nog inte så svårt för igenkännande människor att sätta sig in i hur du upplever tillvaron, men
därtill att skapa en förändring och isåfall vilken och varför är svårt att svara på. Att du klarar av att
titta ut på grenar under flera timmar tolkar jag som att du upplever vår tillvaro som artificiell, medan
naturen i kontrast står för något äkta, men givetvis behöver det ju inte vara så, men din känsla av
likgiltighet inför dina medmänniskor och ditt brist på engagemang vittnar ju om att du inte hittat rätt,
dessutom ser du ju förmodligen dig själv som klokare än andra, vilket du förmodligen även är.

Att rekommendera en lösning för dig som du själv skulle acceptera och må bättre av är inte det lättaste,
för jag ser knappt något skäl till varför du inte skulle kunna ha det som du har det, förutom då att du
kanske kunde lära dig att stå ut med och acceptera din lott  lite bättre så att det blir mer uthärdligt,
du är ju trots allt mer eller mindre som en levande död så som jag tolkar det du beskrivit.

[Margit]

Jag förstår vad du menar. Jag har ett bra liv, men jag kan inte acceptera att vara svarslös angående viss punkter i livet. Jag kan heller inte acceptera att saker och ting är som det är. Och det är det som är problemet med mig. Problemet är inte att världen och mänskligheten är kaos, utan det är mitt förhållningssätt till den kaotiska världen som är problemet. Världen kan jag inte göra någonting åt, men mitt psyke kan jag ta hand om. Men hur jag skall utföra detta i praktiken vet jag inte.
Tack för ditt svar.

[Zokrates]

Jag ser det som modigt av dig att berätta om hur du har det, även om du kanske bara skrapat på ytan,
det finns ju ett allmänvärde av personliga iaktagelser om hur andra lider, dessa livsberättelser kan vara
till gagn både för berättaren som lyssnaren, farsan fick rådet när han för femte gången hade försökt ta
sitt liv, (han var kass på det) att berätta om sig själv, vilket råd han tog på ordet och lydde, gav honom
en viss mening i eländet, men så har ju inte du suttit inspärrad till största delen, men ändå, fundera på det
och du har ju tagit ett steg genom din fråga här.

Kollektiv ångest löper genom mänskligheten som en eld, att ignorera den förtär oss långsamt inifrån och ut
tills det yttre skalet rasar samman likt det bårhus det trots allt bara var, skinn och ben och ruttet kött.

Får se, det kommer kanske andra råd från någon annan här?

[LJUSUPPLEVELSE]

Acceptera att människan vet väldigt lite om universum , och att även sådana saker som man tror sig veta om sin miljö och ens liv är ofta  feluppfattningar , börja inte tvivla ,lär dig att leva och trivas med det , känna harmoni i detta  ...
Hypnos , självhypnos , positivt tänkande ,filosofi ,meditation, whatever it takes .
Lär dig att göra saker för andra människor också , hjälp andra människor också , det blir väldigt lätt att hitta mening i sitt liv då...
2 st tips från en gamling som definitivt inte tror sig veta allt.

ps tänk på att träna i att se det humoristiska i allt helvete också...


mvh

[Margit]

Tack så mycket för era svar. Det värmer.
Mvh

[Harald Davidsson]

farsan fick rådet när han för femte gången hade försökt ta
sitt liv, (han var kass på det) att berätta om sig själv,  skriver sinaturen Zokrates


Du sa ju att i din familj var livet nåt heligt,
att aldrig någon någonsin tänkt ens på att ta livet av sig,

försök kom ihåg dina lögner
så att du inte hela tiden blir självmotsägande

[Harald Davidsson]

Existentiell ångest är det samma som evolution.

[Marko]

Mening är allt som sker,
alla våra tankar och vad som sker är mening och meningsfullt.
Det finns en mening, och det är nog existensen.

Det kan ju vara som så att vi inte njuter av meningen,
vi väljer att göra den meningslös.

[Zokrates]

farsan fick rådet när han för femte gången hade försökt ta
sitt liv, (han var kass på det) att berätta om sig själv,  skriver sinaturen Zokrates


Du sa ju att i din familj var livet nåt heligt,
att aldrig någon någonsin tänkt ens på att ta livet av sig,

försök kom ihåg dina lögner
så att du inte hela tiden blir självmotsägande

Japp, det var det farsan dyrt hade lärt sig och mantrade in i sina barns huvuden som han skaffade senare,
hur var det med att tänka med hjärtat harald?
Du är kass på det.

[Margit]

Existentiell ångest är det samma som evolution.

Skulle du kunna förklara detta mer djupgående hur du menar?

Mvh

[Margit]

Mening är allt som sker,
alla våra tankar och vad som sker är mening och meningsfullt.
Det finns en mening, och det är nog existensen.

Det kan ju vara som så att vi inte njuter av meningen,
vi väljer att göra den meningslös.

Du har så rätt! Tror du att människor i låt säga Sverige, fokuserar på andra saker än själva livet och därför mår dåligt?

Mvh

[Margit]

Jag ser det som modigt av dig att berätta om hur du har det, även om du kanske bara skrapat på ytan,
det finns ju ett allmänvärde av personliga iaktagelser om hur andra lider, dessa livsberättelser kan vara
till gagn både för berättaren som lyssnaren, farsan fick rådet när han för femte gången hade försökt ta
sitt liv, (han var kass på det) att berätta om sig själv, vilket råd han tog på ordet och lydde, gav honom
en viss mening i eländet, men så har ju inte du suttit inspärrad till största delen, men ändå, fundera på det
och du har ju tagit ett steg genom din fråga här.

Kollektiv ångest löper genom mänskligheten som en eld, att ignorera den förtär oss långsamt inifrån och ut
tills det yttre skalet rasar samman likt det bårhus det trots allt bara var, skinn och ben och ruttet kött.

Får se, det kommer kanske andra råd från någon annan här?

Började din far må bättre av att prata om sitt psyke? Jag hoppas det. Vad menar du med kollektiv ångest?

Mvh

[Zokrates]

Existentiell ångest är det samma som evolution.

Nej, ångest är inte detsamma som evolution, men kan vara en naturlig följd av just vårt sätt att leva.

"Avbruten jämvikt
Ibland sker artbildning mycket snabbt (vilket i evolutionssammanhang oftast ändå innebär flera tusen år). Detta var länge ett problem för evolutionsteorin men kan förklaras av teorin om avbruten jämvikt (en:punctuated equilibrium) som utvecklats av Stephen Jay Gould och Niles Eldredge. Den innebär att arterna normalt befinner sig i ett slags jämvikt med omgivningen och då förändras i långsam takt. Om däremot levnadsförhållandena förändras för en art, eller en delpopulation av den, till exempel på grund av en naturkatastrof, så kommer den nya miljön att utöva ett förändrat och hårdare selektionstryck och därmed ge upphov till en snabbare evolution eller evolution i ny riktning.

Speciellt kan detta inträffa om en liten population avskiljs från en större population så att förändringarna får genomslag snabbare där. Om den förändrade populationen blir effektivare än den ursprungliga arten kan detta leda till att den breder ut sig och så småningom tar över även i den gamla miljön. Även ett minskat selektionstryck, till exempel genom att en naturlig fiende försvinner eller minskar i betydelse kan göra att balansen rubbas och ge upphov till förändringar i nya riktningar. Teorin innebär att det är en hårdare eller till sin riktning förändrad selektion som ger upphov till den högre förändringstakten, och alltså inte en ökad mutationsfrekvens." http://sv.wikipedia.org/wiki/Evolution

Mem
"Som exempel på memer gav Dawkins melodier, slagord (catch-phrases), trosföreställningar, klädmoden, sätt att tillverka krukor (ways of making pots), och teknologin bakom byggandet av valv."
http://sv.wikipedia.org/wiki/Mem
Memetik
"Memes may partially blend with each other in a way genes do not. New ‘mutations’ may be ‘directed’ rather than random with respect to evolutionary trends. The equivalent of Weismannism is less rigid for memes than for genes: there may be ‘Lamarckian’ causal arrows leading from phenotype to replicator, as well as the other way around. Dawkins 1982,"
http://sv.wikipedia.org/wiki/Memetik

[Zokrates]

Började din far må bättre av att prata om sitt psyke? Jag hoppas det. Vad menar du med kollektiv ångest? Mvh

Jag har endast bilden av honom som en som pratar om allt i syftet att främst bearbeta sina upplevelser och sitt liv,
jag tror att det räddade honom mentalt och höll ihop honom.

Biologiskt är vi dåligt mentalt rustade för att leva i en artificiell värld vars inriktning går emot vårt naturliga sätt att leva,
i en värld där våra instinkter skall negligeras, förringas, kriminaliseras, i en värld där det sociala samspelet är en
högst onaturlig avart, i en värld där relationers värde mäts i pengar, i en värld där till och med en alfahanne kan
behandlas som en slav under en klen härskare, vars sociala status och makt sitter i ett ekonomiskt arv, våra drifter
och behov har utsatts för en kupp utfört av en "smart" psykopatisk minoritet och i deras sjuka värld är normalitet inget
att sträva efter, tvärtom, därav ångest både från att försöka vara en del av systemet, eller gå emot detsamma,
det är den kollektiva ångesten.
Läs gärna om det moderna projektet, det är inte slut än utan har bara gått in i en ny fas, människan, ett projekt...
http://www.historia2.se/historia123/?p=562