Ironi och vänner, det allas goda

[Jonas Nystrom]

Det där är ytligt. Lycka är en biprodukt. Lycksökande är neurotiskt och leder till olycka.

jn

[Pontus Nylund]

Löst citerat "så om jag kliar mig så är det något gott, alltså borde jag klia mig så mycket och så ofta som möjligt", eller?

[MrTambourineMan]

Det där är ytligt. Lycka är en biprodukt. Lycksökande är neurotiskt och leder till olycka.

Vad är den psykologiska/biologiska/metafysiska grunden för det påståendet?

Löst citerat "så om jag kliar mig så är det något gott, alltså borde jag klia mig så mycket och så ofta som möjligt", eller?

Det beror på alternativen. Enligt den utilism jag förespråkar ska man i första hand se till att så många som möjligt har det bra, först därefter kan man koncentrera sig på den individuella nivån för välmåendet (men det är egentligen onödigt eftersom ett välmående aldrig är tröttsamt; det är bara obehag och illamående som är plågsamma).

Sedan föreligger medicinska hinder för att klia sig i all evighet.

[Pontus Nylund]

Tack för de intressanta inläggen, vi återkommer!
Mvh Pontus

[Frida]

Johan Ågren skrev:

Vet du inte att män och kvinnor inte enbart kan vara vänner... Det finns alltid en underliggande attraktion som är starkare eller svagare, just av den anledningen att vi inte är sterila apparater med full kontroll över vårt driftliv. Att få sexuell bekräftelse är något instinktivt som effektivt måste förtryckas i ett vänskapsförhållande mellan män och kvinnor (om det sociala livet har en annan struktur som avses att upprätthållas).

Om män och kvinnor inte kan vara vänner utan någon sexuell attraktion, kan då två kvinnor eller två män vara det i en värld som faktiskt inte är fullkomligt heterosexuell?
Och om nu ingen kan vara vänner utan sexuell attraktion, går då ordet vän att använda över huvud taget?
/Frida

[Jonas Nystrom]

Kan man inte vara vän med sina älskare i din värld?

jn

[Jonas Nystrom]

Vi får det lättare och lättare att komma i kontakt med vårt inre och utforska vilka vi är som själar. Då visar det sig att vi har både en manlig och en kvinnlig sida. Vi har den på olika nivåer och gör olika saker med dem men båda finns. Många homosexuella relationer är sådana att det manliga i den ene möter det kvinnliga i den andre, oavsett kroppsligt kön. Detta kan bero på en större självkännedom än genomsnittsmänniskan. Självfallet kan det även bero på sorg, skam och fruktan i relation till det motsatta könet liksom även på nivåförväxling. Men det gäller alla sexuella relationer, inte bara homosexuella. Man möts och känner att man har med varandra att göra men knullar i stället för att verklighen ta reda på vad det är. Och så förbrukar man varandra och kan inte mötas sedan. För att det blev fel sorts möte från början. Så är det ofta. Ur en karmisk synvinkel är det rätt tragiskt.

jn

[Jonas Nystrom]

Jonas skrev:
Det där är ytligt. Lycka är en biprodukt. Lycksökande är neurotiskt och leder till olycka.

Vad är den psykologiska/biologiska/metafysiska grunden för det påståendet?

Jag tror att mitt ovanstående inlägg handlar om det. Ska jag förtydliga eller fattar du ändå?

jn

[MrTambourineMan]

Jag tror att mitt ovanstående inlägg handlar om det. Ska jag förtydliga eller fattar du ändå?

Jag skulle vilja veta, med underbyggda argument, varför "lycksökande är neurotiskt och leder till olycka"?

Om jag är lycklig, ska jag inte tillåtas att forsätta vara det?

[Frida]

Självklart kan man vara vän med sin älskare,
men enligt mig är det kanske inte riktigt den rätta (om jag får utrycka mig så) definitionen för vän.
Det är ju något som alla ser olika på och jag tog själv upp ämnet bland mina vänner idag och åsikterna kring det var i allmänhet väldigt spridda.

Egentligen rätt så intressant.
Men, kan kvinnor och män inte vara vänner
utan någon som helst sexuell spänning mellan dem?
Vad tycker du?

[Jonas Nystrom]

Egentligen inte. Men det är inte ett problem utan en tillgång. Jag ser det såhär:

Det finns ljus. Ljus ser man inte. Titta på månen en mörk natt hur den lyser. Det är ljus från solen som är dold av jorden. Vår natt är en skuggpelare som slungas ut i kosmos, träffar den månen så blir det månförmörkelse. Men ser man själva ljuset? Då skulle man se hur ljuset forsar upp längs skuggpelarens kanter, det skulle vara ljust i rymden. Men ljuset synliggör vad det berör, inte sig självt. Och det osynliga ljuset spaltas upp i synliga färger. Man kan reducera alla oändligt många färger till tre grundfärger som inte kan blandas till av andra färger. Gult, blått och rött. Alla gula, blåa respektive röda färger du någonsin har sett är i någon mån blandade, den absolut rena t ex gula är en idé, en verklighet på idéplanet precis som den absolut raka linjen eller plana ytan.

Allt sinnligt är blott en liknelse säger Goethe i Faust och som jag ser det så stämmer det. Färgerna är "liknelser" för känslor. Färgerna är världssjälens känslor såsom känslorna är människosjälens färger (se auradiskussionen). Precis som man kan lära sig att uppleva människosjälens känslor som färger så kan man lära sig att uppleva färgerna som världssjälens känslor.

Tre grundfärger finns det. Tre grundkänslor, en själslig treklang som genomsyrar allt själsligt liv. Denna treklang är vad vi kallar grundkärleken som skapar, vidmakthåller och förnyar världen och själen. Därav talar man om Gud som ljus (osynligt men verksamt) och om det gudomliga som trefaldigt. Treenigheten. Eller Brahma, Vishnu och Shiva om du så vill. I det mellanmänskliga - där vi är som mest vana att igenkänna kärleken - yttrar detta sig som de tre formerna av kärlek, de som kallas Agape, Philos och Eros. Agape är den självuppoffrande, idealistiska kärleken. Philos är den rent mellanmänskliga, "broderliga" kärleken; sympati, lojalitet, medkänsla. Eros är den sinnliga kärleken. Alltså inte reproduktionsdriften som sådan utan det som har med ljuvhet och välbehag att göra. Det röda i livet. Och vore livet inte bra kallt utan det röda!

Djup och äkta kollegialitet präglas, skulle jag säga, av det blå. Av Agape. Man se varandras ideal och bejakar dem som sina egna och låter dem genomsyra sina strävanden. Den rena vänskapen är gul. Kommunikationen flödar, samförståndet talar i både ord och tystnad. Ljuvheten, den närande närheten är röd.

I verkliga livet är dessa tre som sagt aldrig helt renodlade. Vi är ju kroppsliga, sinnliga väsen såväl som själsliga, kännande väsen och andliga, besinnande väsen. Och vi har en sorts manlighet respektive kvinnlighet i alla tre skikten även om en pol dominerar i respektive skikt. Men att det röda får vara med, bejakas, är för mig lika viktigt som att de andra färgerna/kärleksformerna får det. Har man en någorlunda jämn fördelning av de tre så uppstår intet tvingande. Man är fri att välja. Ju mer en färg dominerar desto oundvikligare blir respektive förening av det kvinnliga och det manliga eller om man så vill det aktivt passiva och det passivt aktiva. Är det rött som dominerar slutar det i sänghalmen. Men är det gult som dominerar uppstår kompanjonskap (även t ex maffian är ett uttryck för "det gula" bara i en allt för ren form!) och dominerar det blåa så kan det urarta till sekterism, vare sig den har politiska eller religiösa (eller rentav vetenskapsideologiska) förtecken. Lagom dominans av respektive färg leder ofta till vacker kreativitet i respektive fält.

Sen får man ju tänka på alla vackra blandfärger som finns i det mellanmänskliga - en alldeles ivrigt orange relation till exempel... eller en lojt och mysigt grön en... för att inte tala om den läckert mystiska violetta!

Men visst finns det rött med i det mänskliga - om det verkligen ÄR mänskligt, vill säga! Eller?

jn

[Jonas Nystrom]

Jag skulle vilja veta, med underbyggda argument, varför "lycksökande är neurotiskt och leder till olycka"?

Om jag är lycklig, ska jag inte tillåtas att forsätta vara det?

Tamburinmannen vill veta om han får vara lycklig. Gärna för mig. Vad jag säger är att själsliga tillstånd inte är statiska utan dynamiska. De är processer, förlopp, inte konstanter. Att eftersträva ett konstant själsligt tillstånd är lite som att stirra på en färgad yta (se ovanstående inlägg om färg och känsla) - den försvinner efter ett tag, neutraliseras. Detta för att känslor är själsliga och själen är vardande; tillblivelse och förgående. Ännu mer så är det ju med kroppen. Sinnligt välbehag är ingen konstant det heller utan måste kontrasteras med obehag om det skall kunna betyda något eller ens upplevas (se tråden om sadomasochism).

Sedan skiljer i alla fall jag på njutning, lycka och sällhet. Precis som jag skiljer på kropp, själ och ande. Njutning blir sekundär (men sannolik) för den som är lycklig, liksom lyckan själv blir sekundär (men sannolik) för den som är säll... men sånt vederfars man rätt sällan!

Enough?

jn

[MrTambourineMan]

Jn: Vi har divergenta metafysiska åskådningar som nog inte kan överbryggas. Jag ska ge några exempel.

Tamburinmannen vill veta om han får vara lycklig. Gärna för mig. Vad jag säger är att själsliga tillstånd inte är statiska utan dynamiska.

Säger du. Jag håller inte med. Jag tror inte ens på själen.

De är processer, förlopp, inte konstanter. Att eftersträva ett konstant själsligt tillstånd är lite som att stirra på en färgad yta (se ovanstående inlägg om färg och känsla) - den försvinner efter ett tag, neutraliseras. Detta för att känslor är själsliga och själen är vardande; tillblivelse och förgående. Ännu mer så är det ju med kroppen. Sinnligt välbehag är ingen konstant det heller utan måste kontrasteras med obehag om det skall kunna betyda något eller ens upplevas (se tråden om sadomasochism).

Samma metafysiska divergens igen. Jag tror inte ens på själen.

Sedan skiljer i alla fall jag på njutning, lycka och sällhet. Precis som jag skiljer på kropp, själ och ande. Njutning blir sekundär (men sannolik) för den som är lycklig, liksom lyckan själv blir sekundär (men sannolik) för den som är säll... men sånt vederfars man rätt sällan!

För mig finns det bara kropp och hjärna.

Enough?

Finns inget sätt vi kan överbrygga varandras metafysiska ståndpunkter.

Om du ändå vill försöka kan vi ta det i transhumanism-tråden.

[victor]

Jn: Vi har divergenta metafysiska åskådningar som nog inte kan överbryggas. Jag ska ge några exempel.

Tamburinmannen vill veta om han får vara lycklig. Gärna för mig. Vad jag säger är att själsliga tillstånd inte är statiska utan dynamiska.

Säger du. Jag håller inte med. Jag tror inte ens på själen.

De är processer, förlopp, inte konstanter. Att eftersträva ett konstant själsligt tillstånd är lite som att stirra på en färgad yta (se ovanstående inlägg om färg och känsla) - den försvinner efter ett tag, neutraliseras. Detta för att känslor är själsliga och själen är vardande; tillblivelse och förgående. Ännu mer så är det ju med kroppen. Sinnligt välbehag är ingen konstant det heller utan måste kontrasteras med obehag om det skall kunna betyda något eller ens upplevas (se tråden om sadomasochism).

Samma metafysiska divergens igen. Jag tror inte ens på själen.

Sedan skiljer i alla fall jag på njutning, lycka och sällhet. Precis som jag skiljer på kropp, själ och ande. Njutning blir sekundär (men sannolik) för den som är lycklig, liksom lyckan själv blir sekundär (men sannolik) för den som är säll... men sånt vederfars man rätt sällan!

För mig finns det bara kropp och hjärna.

Enough?

Finns inget sätt vi kan överbrygga varandras metafysiska ståndpunkter.

Om du ändå vill försöka kan vi ta det i transhumanism-tråden.

Hmm.....Kanske en poäng med att diskutera kan vara att ta in andra förklaringsmodeller än bara ens egna? Annars blir det ju bara ett himla staplande av en massa olika åsikter på varann.

[MrTambourineMan]

Ok. Jag kan börja med (jag har flera andra, mer tidskrävande sätt) att helt enkelt använda en väldigt enkel och väldigt gammal (månghundraårig princip) som någon vis munk hittade på.

Lägg inte till mer än nödvändigt. Dvs. Tills du kan bevisa existensen hos det du lägger till, låt bli.

Och applicerat på "evig lycka".

De är processer, förlopp, inte konstanter. Att eftersträva ett konstant själsligt tillstånd är lite som att stirra på en färgad yta (se ovanstående inlägg om färg och känsla) - den försvinner efter ett tag, neutraliseras. Detta för att känslor är själsliga och själen är vardande; tillblivelse och förgående. Ännu mer så är det ju med kroppen. Sinnligt välbehag är ingen konstant det heller utan måste kontrasteras med obehag om det skall kunna betyda något eller ens upplevas (se tråden om sadomasochism).

Vad är enklast enligt denna princip? Är lycka en del av ett dynamiskt själsliv med processer, förlopp en förgänglig process? Eller är lycka bara lycka?