Tack för ditt svar! Det var mycket intressant att läsa!
Då är alltså -enligt din definition -självförtroendet en fråga om erfarenheter och skicklighet? Jo, vårt förtroende för vår förmåga kan ju vara mycket olika i den ena eller den andra situationen. Gör du skillnad här på ditt förtroende för din förmåga och på ditt förtroende för dig själv? Skiljer du på "din förmåga" och på "dig själv" här vad gäller självförtroende ? Eller är det identiska begrepp för dig?
Man kan ju säga att vi har en hel mängd olika delpersonligheter som vi identifierar oss i olika situationer. Brister på erfarenheter inom ett visst område kan ju då skapa en osäkerhet/dåligt självförtroende som du menar.
Ja, jag skiljer på min förmåga och mig själv på så sätt att min förmåga representerar det jag gör. Så jag kan egentligen ha ett gott självförtroende inom en hel rad områden men ändå skämmas för den jag är.
Det kanske visar sig på så sätt att varje gång jag får en känsla kommer det även ett skam-paket. Om mina känslor har blivit kränkta/ ej bekräftade kontinuerligt som barn så tenderar man att frysa ner dessa och göra känslolivet till något som är fel och fult = skam.
Istället för att skapa intima relationer skapar jag ytliga relationer, trots att längtan efter nakenhet, beröring, sanning och kontakt alltid finns där.
Tyvärr blir resultat ofta att man hittar illusioner för att ersätta sann intimitet. Detta görs enklast genom att konsumera porr, droger, arbete, människor, pengar etc etc.
Eftersom man letar lösningen på fel adress så blir man otillfredställd och fortsätter jaga, hamsterhjulet snurrar vidare.
Så jag tror man kan ha ett gott självförtroende utan en god självkänsla, antagligen kan den förstnämnda agera substitut för den andra.
Men har man en god självkänsla har man mer eller mindre automatiskt gott självförtroende, i praktiken innebär det att jag klarar att misslyckas utan att jag känner mig fel, ful, deprimerad eller vad man nu blir när man hänger upp sitt värde på sina prestationer. Att bli besviken är inte samma sak som fel, ful osv.
Men om vi tänker oss person X med inga erfarenheter alls på A och är helt oskicklig på A. Har då X inget självförtroende här i denna situationen just under tiden/när X utför just A? Men om X tar just detta utförande av A med lugn,glädje och ro och tror att han förr eller senare kan bli lika bra på A som någon annan) och ändå har samma positiva känslotillstånd i sin kropp som om han har när han verkligen lyckas med något - kan man då kalla det att X innehar ett dåligt självförtroende här? Eller är det bara självkänslan som jag här i detta fallet beskriver menar du?
Tänker att man kan ha ett bättre eller sämre förtroende till sin förmåga att hantera nya situationer utifrån t.ex. hur uppmuntrande föräldrar man har haft, livspartners, klasskamrater, genetik, tidigare misslyckanden/lyckanden och allt däremellan.
Tankegångar:
1.
"hmm, det här har jag aldrig provat förut men det finns ju andra som klarar det så då är det ju inte omöjligt. Går det så går det, och annars går ju livet vidare ändå" Utifrån att personen har klarat nya saker förut så har man positiva erfarenheter gällande nya saker vilket gör det lättare att testa. Om X misslyckas så har han ändå försökt och åker inte hem och ältar hela natten om hur korkad han såg ut, vad de andra tänkte, hur han ska kunna visa sig igen osv.
2.
"Oj det här har jag aldrig gjort förr, hur ska det här sluta? Jag som knappt kan lära mig en ny telefon, usch va många som tittar dessutom, det här klarar jag aldrig"X kan lyckas men tycker nog att han kunde gjort det lite bättre, snabbare, snyggare och proffsigare. Men prestationen kommer sätta betyget på X mående tills han har chansen att prestera fram ett nytt mående/värde igen.
Human beeing vs human doing
Att göra en distinkt skillnad mellan de två begreppen är nog väldigt svårt, i exemplen tänker jag att det X tänker innan prestationen har mer med självförtroende att göra.
Det som händer efter är att den ena är lika mycket värd som innan och behöver inte tröstäta Snickers på vägen hem.
I exemplen kan man hävda att det har med rädsla, skam och osäkerhet att göra vilket förmodligen är lika sant som nåt annat, de två begreppen är ganska generella begrepp.
Är självkänslan här förankrad i en människas varande och djupare människovärde framför en prestationsbaserad sådan?
Ja.
Intressant! Det är kanske därför man har 2 öron och 1 mun.
Kan det vara så att när man har ett bra självförtroende så lyssnar man helt enkelt mer på andra än pratar? Finns det ett samband? Eller är det när man lyssnar ungefär lika mycket som man pratar?
Tycker mest munnen fungerar som ett egots verktyg, vet inte hur det är med er andra men jag upplever ofta att folk frågar saker men lyssnar sällan på svaren.
Sitter ofta själv när någon pratar och funderar på vad JAG ska säga härnäst.
En del frågar något och börjar direkt prata med någon annan, pillar på mobilen, tittar och hejar glatt på förbipasserande, tittar på klockan, börjar laga mat...ja du förstår vad jag menar
Ju nöjdare jag är med mig själv desto mindre behöver jag höja mitt värde genom olika former av öppet/dolt självförhärligande. Det betyder inte total tystnad på något sätt bara en annan sorts kommunikation med ett mer empatiskt utgångsläge.
2) Har det goda självförtroende något att göra med hur skicklig man är på ett visst område/prestationer? Eller på flera områden? Kan man säga att ju skickligare man är på alla områden - desto bättre självförtoende har man?
Chrille skrev:Ja och nej.
Vill du utveckla?
Om man har en låg självkänsla men ändå upplever sig som kompetent inom ett område så kan man så att säga känna sig bekväm i sin prestation och i ett socialt sammanhang där man får glänsa.
Men chansen är stor att man ändå upplever separation då man upplever sig som överlägsen eller underlägsen. Om man skapar sitt högre värde genom att ge andra ett lägre värde så har man satt sig i en position där man antagligen är rädd att bli avslöjad, uppfattas som arrogant eller skapat en myt som är omöjlig att leva upp till.
Det man gör är att skapa substitut för intimitet, kärlek, syfte och gemenskap med hjälp av bekräftelse och beundran.
I själva verket tror jag vi uppskattar mänsklighet mer än fullkomlighet. Problemet är när gemene man inte inser att alla andra också bara är människor med samma fel, brister, tillgångar, känslor som oss själva.
Man faller för det sociala spelet så att säga.
Ett praktexempel är busiga grabbar som påstår att de gillar att slåss och inte är rädda för nåt. Varför lägger man då ner tusentals kronor på att se farlig ut?
Ofta backar man inte för fysisk konfrontation men är livrädd att uttrycka sina känslor..
Illusionen säger: Jag är inte konflikträdd
Sanningen: Jag skäms så innihelvete för mina känslor så jag slår hellre ihjäl nån än erkänner och säger att jag upplever mig orättvist behandlad, är ledsen, svartsjuk osv.
Dessa typer av illusioner/masker/spel finns det hur många av som helst, de flesta är väl kanske lite mer subtila än exemplet ovan.
Poängen är att en tuff kille kan äga rummet han kommer in i (självförtroende) men det är helt ihåligt och rasar om det ifrågasätts (låg självkänsla/skam).
Chrille skrev:5) Hur stor andel av den idealiserade självbilden tror du "ligger bakom" "det dåliga självförtroendet"(som ligger i att man har en omedveten föreställning om att man borde kunna prestera mer än vad man har resurser eller förutsättningar för)? Där man helt enkelt överskattar sin förmåga och tror att man är skickligare än vad man egentligen är? Där detta dåliga självförtroendet är en reaktion på egna överkrav?
Väldigt stor. Alla passar inte in i ramen vi ska pressas in i vilket skapar utanförskap och dåligt självförtroende. Om man inte lyckas med de uppgifter som krävs så tror jag det är svårt att bygga upp ett förtroende för att man ska klara saker.
Självkänslan blir ungefär detsamma -> jag passar inte in, jag är fel.
Intressant! Är det vi själva som har ett högmod eller en teomani bakom denna idealiserade självbild? Där vi tror om oss själva att vi(mest omedvetet) är ett slags perfekta "gudar" som "är så jätteduktiga" och "aldrig kan göra fel"?
Tror vi är fullkomligt vilseledda faktiskt. Det är många ungdomar som vill bli kända idag men när de blir tillfrågade vad de vill bli kända för så vet de inte, de vill bara bli kända. För att duga måste man vara känd, ha pengar, rätt kläder, rätt vänner mm mm.
Man skapar genom t.ex. media en illusion av den perfekta människan som är helt onaturlig. Det man egentligen visar är ändlöst konsumerande som aldrig kan erätta det grundläggande behovet av nära relationer, en jakt efter något som aldrig kan fångas.
Om vi förväntas vara nåt vi aldrig kan bli kommer vi aldrig vara tillfreds med oss själva.
En gissning kan vara att det är de som tjänar mest på konsumtionssamhället som matar oss med den här skiten så vi fortsätter konsumera.
Chrille skrev:8.) Anser du att det finns något samband mellan självförtroende och ärlighet? Berätta! Är det viktigare med "själv-ärlighet" än ärlighet mot andra för ens självförtroende?
Klurar vidare på den där en stund.
Det ser jag fram emot att få läsa! Kul!
[/quote]
Jo, jag tror det finns ett samband. Om man inte är ärlig så är det svårt att leva efter sina värderingar och om man inte gör det så sviker man sig själv.
Det gör nog de flesta till och från, det är aldrig kul att tänka...jag borde gjort så här, jag borde sagt nåt eller liknande.
Frågan är bara hur ärlig kan man vara mot sig själv? Det kan vara lätt att bedra sig själv för att undvika något eller uppnå något som förblindar för stunden.
Egentligen är självkänsla/självförtroende lite luddigt att diskutera, iofs som allt annat inom psykologi. Om man skulle vilja gå mer på djupet så är anknytningsteori ganska spännande (John Bowlby).
Då blir också begreppen, symptomen och resultaten ganska vida men det skapar en annan helhet.
Det finns alltid en logik i hur folk beter sig även om det är en annan än vår egen.
