Per.utveckling - Hitta den inre självkänslan

[xts]

Jag har länge haft djupgående funderingar kring hur mitt liv ser ut och hur sambandet mellan mitt liv och samhällets värderingar och förväntningar fungerar. Jag har fått stora insikter om hur jag fungerar och hur samhället har format mig och satt mig på min plats i det stora eviga kugghjulet vi kallar civiliserat samhälle. Jag har insett att det är väldigt dags att bryta sig loss och ta vara på livet och forma det efter mina behov och viljor. Jag ska försöka förklara så gått som möjligt hur jag ser på saken för att få igång en diskussion och förhoppningsvis framkalla en en tråd där vi kan bolla idéer, hjälpa varandra och ge varandra nya synsätt.

Till att börja med vill jag ganska sammanfattat beskriva mig själv som person;
Jag är man, 21 år gammal och fungerar i stort sätt bra socialt, mentalt och fysiskt. Jag har sedan sena tonåren funderat mycket och djupt över mitt liv och min framtid och vad jag vill ha ut av livet. Ofta har jag känt att saker är meningslösa och ointressanta vilket har lett till viss ångest, inte alls depression eller liknande men ångest över att jag inte känner mig lycklig och ångest över att jag inte har vetat vad jag kan göra åt det. Eftersom vi lever i ett konsumentsamhälle där vi alltid förväntas uppgradera oss materiellt så har jag tillfälligt botat min ångest med prylar. Jag har jobbat mycket, tjänat pengar för att sedan kunna köpa nya saker som gör att man mår bra under en kort tid. Jag har längtat 8 timmar av dagen på att få sluta jobbet, jag har gått och längtat 5 dagar i veckan efter helgen, jag har längtat 11 månader av året efter semester. Jag har levt mitt liv i en evig väntan på kortvariga stunder av frihet, lycka. Tyvärr är det så vårt samhälle fungerar, väldigt svartmålat självklart men ändå sant. Jag flyttade utomlands under 1 år och det var här som jag verkligen började fundera på hur jag ska leva mitt liv, detta kunde bara inte inte vara den rätta vägen.

Jag funderade över varför det är så här under lång tid och vad jag kan göra för att förändra det. Det är inga revolutionära slutsatser jag har kommit fram till, detta har konstaterats många gånger men är ändå värt att tas upp igen. Samhället har från den dagen jag föddes lärt mig hur jag ska leva mitt liv; jag har i hela mitt liv talats vad jag kan göra och vad jag inte kan göra. Jag förväntas göra vissa saker, jag förväntas inte göra andra saker. Inte någon gång har jag uppmuntrats att följa min egen väg, skapa mitt eget liv. Detta genomsyrar ALLA val jag gör i mitt liv, detta är den enda verklighet jag vet. Detta är den enda verklighet jag har tillåtits veta. Det handlar inte bara om att jag ska gå till jobbet varje dag, betala min skatt och slänga skräpet i papperskorgen på stan. Detta finns i sociala samspel, relationer och vägval i livet. Jag har ofta haft ångest över tanken att jag INTE VET vad jag vill göra av mitt liv. Jag vet inte om jag vill bo i Sverige, jag vet inte vad jag vill jobba med, jag vet inte om jag vill utbilda mig. Det som däremot har varit det största frågetecknet hos mig är att sociala relationer inte riktigt har fungerat som jag vill. Jag är i vissa sociala kretsar väldigt självsäker, rolig, charmig och omtyckt för att i andra sociala kretsar inte alls fungera på samma sätt. Varför fungerar jag inte likadant i alla sociala samspel? Varför känner jag mig begränsad bland vissa människor men inte hos andra? I kretsar/miljöer där jag känner mig självsäker fungerar jag utmärkt men i kretsar/miljöer där jag känner mig osäker fungerar jag inte alls lika bra.

Jag satt en kväll hemma i soffan efter att hela dagen varit full av tankar kring detta, jag vände tänkarna ut och in, fram och tillbaka och försökte se ur olika perspektiv en lösning på det. Jag hade nästan gett upp när det plötsligt sa PANG... Den sista pusselbiten i min hjärna var lagd, pusslet var löst: Jag insåg att den enda anledningen till varför jag var så begränsad i livet berodde enbart på rädsla. Rädd över att misslyckas, rädd över att bli utstött, rädd över att betraktas annorlunda, rädd över att bryta sig från normen. Jag insåg att om jag bara gick helt efter min egen vilja, oavsett vad folk tycker och tänker så skulle jag kunna uppnå precis vad som helst. Och faktum är att genom att alltid, varenda sekund av ditt liv agera helt efter dina egna viljor och intentioner så kommer sociala samspel fungera så mycket bättre. Detta var så uppenbart för mig nu, en sådan stor insikt/uppenbarelse att all ångest jag känt i hela mitt liv försvann, jag kände mig fri, jag såg möjligheter jag inte kunde drömma om tidigare. I hela mitt liv har jag levt efter samhällets värderingar, detta har blivit min verklighet. För att man ska kunna hantera denna verklighet så har vår hjärna skapat något som kallas ego. Ego försörjer sig själv genom uppskattning av andra, uppskattning av samhället. Denna uppskattning får vi genom att känna att vi presterar, vi jämför oss med andra människor, vi jämför oss med samhällets värderingar. Har du en hög inkomst? Har du en fin bil? Är du vältränad? Uppfyller du dessa yttre krav så får du genast en ego-boost vilket gör att du mår bra. Men så fort du jämför dig själv med någon som har högre status; högre inkomst, finare bil etc så sänks din yttre självkänsla, ditt ego.

Jag har börjat lära mig att skilja mitt ego från min riktiga självkänsla, den som finns inom mig. Jag kan ibland märka när mitt ego tar över. T.ex. När jag vill lära mig något; inte för att jag egentligen vill men för att jag kan uppnå högre status genom att kunna det. Eller när jag i sociala samspel försöker framkalla en positiv reaktion för att mitt ego behöver den boosten. Precis efter jag att jag hade denna insikt upplevde jag total närvaro med min egen självkänsla. Jag såg det så klart och tydligt att alla hinder som finns framför mig sätts enbart av mig själv. Jag insåg också att med total samhörighet med sin inre självkänsla så tillåter jag andra människor att uttrycka sig ärligare, mer lättsamt, mer personligt. Även jag själv tillåter mig ge folk komplimanger, inte för att framkalla en reaktion för att boosta mitt ego men för att faktiskt vill ge andra människor den glädjen. Är jag i samspel med min inre självkänsla så jämför jag mig inte med andra människors status, utan jag kan se andra människors äkta värden. Jag kan se andra människors personliga attribut och jag älskar dessa människor för vilka de faktiskt är. Det finns ett ordspråk som säger " du kan inte älska andra om du inte älskar dig själv" och det är så sant. Har du en svag inre självkänsla så måste du tillta ditt ego för att kunna må bra. Egot upprätthålls genom att jämföras med andra människors egon, vilket inte tillåter dig se andra människor för vad de faktiskt är.

Denna insikt var det bästa och största som kunde hända mig och det är därför jag vill delge mig av detta. Det är dock inte enbart därför, för detta var för mig bara temporärt. Varje dag som gick föll jag mer och mer tillbaka till gamla vanor och detta är nästan enbart ett minne för mig. Jag vet inte varför jag inte kunde upprätthålla denna totala självkänsla och det är därför jag också behöver hjälp. Jag flyttade hem ganska kort efter detta och väl hemma föll jag totalt tillbaka till gamla vanor, gamla roller där jag förväntas vara på ett visst sätt. Jag fungerar fortfarande bra i vissa sociala kretsar men sämre i andra även fast jag vet att det inte behöver vara så. Jag vet egentligen vad jag behöver göra, jag behöver träna på att våga. Varje gång jag känner en liten bit av rädsla till att göra något som jag vet att jag egentligen klarar av så måste jag bara våga göra det. Detta är för mig en personlighetsförändring som jag vet kommer leda till mycket bra saker. Tyvärr är det väldigt svårt att ta de första stegen, jag har haft funderingar på att resa iväg. Resa själv för att slippa ha folk som känner mig runt omkring, folk som förväntar mig vara på ett visst sätt. Men frågan är om det verkligen behövs, och frågan är om jag kommer falla tillbaka i gamla vanor om jag återvänder, trots att jag har förändrats under tiden?

Det är väl den frågeställningen som går i mitt huvud just nu; ska jag förändras på hemmaplan där jag har starka förväntningar från nära och kära eller resa iväg och komma tillbaka som, förhoppningsvis, en ny person. Min generella tanke är väl att det förmodligen är svårare att förändras på hemmaplan men kanske också en starkare och mer djupgående förändring än att resa bort och komma hem. Risken är väl att man trots förändringen, faller tillbaka i gamla vanor.

Nu är klockan mycket men jag hoppas att detta går att förstå och jag tar gärna emot synpunkter, frågor eller kommentarer på detta.

[freddemalte]

Hej xts

Välkommen till forumet! Vilken fantastikt välskriven, tydlig, ärlig och träffande text du har skrivit. Jag skulle bli mycket förvånad om inte många, ja för att inte säga nästan alla, mer eller mindre känner igen sig i det du skriver. Fantastiskt att läsa det så väl sammanfattat och kärnfullt utan en massa omskrivningar i "poetiskt trams" och "högtravande filosofiska begrepp". Jag har en känsla av att livet så som vi lever det i den västerländska kulturen och i det kapitalistiska, elitistiska konsutionssamhället, där vi mäter varandras värde från barnsben i betyg, tillgångar, intellekt, etc gör oss rädda för att "leva ett fritt, ärligt och öppet liv".

Du var helt klart på rätt spår när du var utomlands och jag tycker absolut att du ska ta upp den frihetsbollen igen även på hemmaplan. Jag har de senaste tio åren valt att se "den konstlade tillvaron" som ett "TV-program" som jag kan sänga av när jag vill. Jag väljer själv om jag ska lyssna på dystra nyheter precis när jag har vaknat. Jag väljer själv om jag ska klä mig på ett visst sätt. Jag väljer själv hur jag ska bemöta mina medmänniskor. Jag väljer själv vad jag ska fokusera på i mitt liv. Allt eftersom jag har lärt mig att hålla i rodret i mitt eget livs båt på livets hav, desto bättre har jag blivit på att parera oförutsedda vågot, upptonande åskväder men även att behålla mina livspassagerare i båten oavsett väder och vind. Den gamla sinnesbönen fungerar bra för mig och jag har den som motto: ”Ha sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” När jag väl lärde mig att tänka så i min vardag och förverkliga den i mina handlingar visade det sig att stress, ångest och oror så gott som försvann. Men det handlar även om att lära sig att inse att man inte kan vara alla till lags. Att det alltid kommer att finnas de som retar sig på en, som ogillar en etc, och att man inte kan bli älskad av alla, utan att man istället måste lära sig att se och ta emot den kärlek som ges en av de som älskar en och att man själv blir bra på att visa andra kärlek, respekt och omtanke. Att gilla prylar, tekniska saker behöver inte vara av ondo - de är en rolig och cool del av livet. Men man ska skaffa dem för att man tycker om dem, har nytta av dem eller vill lära sig dem och använda dem och inte för att via någon slags social antagande om andras sätta att tänka hoppas på att de ska bli imponerade av dessa prylar.

Nä nu ska jag till min lilla bokhandel efter en lång och vacker morgonpromenad. Då "psyke" och "kropp", när allt kommer omkring, är samma sak ska man inte förringa vad man stoppar i sig och hur man sköter sin kropp i form av motion, sömn och frånvaro av droger, "onödiga" mediciner och andra gifter. Däri ligger mycket av hemligheten vad gäller receptet till ett gott, kvalitativt och bra liv. För egen del räckte det med att sluta äta "onödiga" mängder kolhydrater i form av pasta, ris, potatis och bröd och vips var i princip koppen "som ny" vilket då innebar att även psyket var "som nytt". Jag och min sambo ser även till att vi alla i familjen får i oss det dagliga behovet av spårämnen, vitaminer, mineraler, bra fetter, fibrer och proteiner. Detta kombinerat med någon form av "träning" varje dag kan göra underverk. För egen del väljer jag att parkera bilen ca 2 km från mitt arbete så att jag på ett "naturlig sätt" får 4 km promenad varje dag. Jag pendlar ca 3 mil så att ställa bilen helt funkar inte än så länge Jag har även investerat i en ny mountainbike och så även min sambo så vi åker ut tillsammans med dottern och cyklar en hel del, vilket är extremt roligt! Helt klart ett tips!

Hälsar Fredrik

[Lufier]

Hej xts!

Det du vill diskutera, jag antar att du vill göra det, mynnar lätt ut i diskussionen om människovärdet.

Se den här tråden:
http://filosofiforum.com/diskussionsfor ... 0?start=15

Idén du framlägger uppfattar jag som ett tillfälligt lyckopiller som möjligen kan parera små motgångar i din karriär eller i ditt kärleksliv.

Fredde pratar om kärlek, tror den vägen är den rätta att gå.

[Pilatus]

Samhället har från den dagen jag föddes lärt mig hur jag ska leva mitt liv; jag har i hela mitt liv talats vad jag kan göra och vad jag inte kan göra.

Det är naturligtvis bra att någon visar oss sitt intresse och vill lära oss något om hur världen är beskaffad. Mindre bra blir det om vi fråntas möjligheten att själva få pröva och göra egna erfarenheter. Så vad berodde din beskrivna frihetsinskränkning på? En alltför dominant hemmiljö kan kväva egna initiativ. Eller så är vi sådana att vi ogärna vill gå emot de vuxnas önskningar. Vi vill vara älskade och uppfattas som duktiga och välanpassade. Vi kan sakna kraft att trotsa och ta oss de friheter som barn oftast gör under en period. Jag vet inte om svaret finns att söka här, men din beskrivning ser ut att innehålla mer förhållningsdirektiv än sådant som du uppfattat som stimulerande och motiverande.

Jag insåg att den enda anledningen till varför jag var så begränsad i livet berodde enbart på rädsla. Rädd över att misslyckas, rädd över att bli utstött, rädd över att betraktas annorlunda, rädd över att bryta sig från normen.

Hur hade du blivit så försiktig? Var det bara en önskan om att vara de vuxna till lags? Eller är det även en del av din egen personlighet att vilja vara tillmötesgående och väluppfostrad? Det behöver inte leda till självutplåning om man är medveten om hur man är som person. Kanske skulle du tala med någon professionell person om detta som kan ställa de rätta frågorna.

[Johan Ågren]

Att göra upp med de fiktiva rädslorna är relativt enkelt. De rädslorna som uppstår när hyran ska betalas och det inte finns några pengar på kontot, och att man har ansvar över flera barn, är inte lika lätt att överkomma. Det är i själva verket dessa grundläggande reella rädslor som gett upphov till en kultur av normer som sekundärt genererar rädslor hos oss redan innan vid står framme vid stupet och inser att ett naket lidande väntar inom 24 timmar. Nu är Sverige relativt sett ett tryggt land, och vi dör sällan av svält eller att vi fryser ihjäl. Relativt sett så är det dock väldigt jobbigt att hamna i dessa lägen när det nästan förhåller sig så. Vid det laget har man tappat de relativa "lyxrädslor" man hade med sig; som att inte ha rätt kläder på sig eller tvingas köpa en gammal och rostig bil. Att hamna på "rock bottom" är ett intressant utgångsläge.

Men att se över dimridån av rädslor som ges till oss genom vår uppfostran och kultivering är ett nödvändigt steg för att vi senare ska kunna agera fritt och ta ansvar över vårt eget liv. Men den friheten är inte inslagen i bubbelplast och kräver också skärpa och förmåga. I realiteten är det en omöjlig självständighet och vi måste förlita oss till hjälp från andra samtidigt som vi själva också måste hjälpa andra. Utan ett sådant klimat så existerar endast utstötthet - inga alternativ.

Ett samhälles välmående och storhet kan läsas i hur mångfasetterat och brett utbud det finns bland idéer och uttryck, men också hur vi förmår hjälpa de svaga som faller utanför normerna. Det sistnämnda hänger samman med i vilken utsträckning en individ vågar vandra på egna vägar.

[xts]

Hej xts!

Det du vill diskutera, jag antar att du vill göra det, mynnar lätt ut i diskussionen om människovärdet.

Se den här tråden:
http://filosofiforum.com/diskussionsfor ... 0?start=15

Idén du framlägger uppfattar jag som ett tillfälligt lyckopiller som möjligen kan parera små motgångar i din karriär eller i ditt kärleksliv.

Fredde pratar om kärlek, tror den vägen är den rätta att gå.

Denna diskussion behandlar absolut ämnet människovärde, men inte värdet i sig utan förmågan att faktiskt inse värdet hos sig själv och hos andra. Jag ska absolut läsa igenom den tråden, där finns möjligen svar på vissa av mina frågor. Jag tror inte att detta är ett tillfälligt lyckopiller eftersom om jag lyckas stärka min inre självkänsla till en tillfredsställande nivå så kommen den också vara konstant. Den inre självkänslan är alltid konstant, medan den yttre varierar från dag till dag. Kärlek är absolut den rätta vägen, eller det rätta målet om man så vill, men kärlek och egenkännedom går enligt mig väldigt bra ihop.

[Marko]

Johan,
även dom teoretiskt praktiska rädslorna går att överkomma genom att praktist hamna i dessa situationer. man lär sig, det gick ju bra ändå, utan el, utan mat, utan bostad och utan att ha orkat ta hand om barnen för ett ögonblick.

Som jag ser det, kommer rädslor när man riskerar att förlora något man vant sig vid. Jag börjar få pengar till mat, el, hyra etc, ja då är jag snart tillbaka i den kognitiva tillstånd med nya eller gamla rädslor. Jag kan vara mer orolig för att tex någon ska tappa sin nya mobil, som dom länge sett framemot, än att jag själv ska tappa min. Det har gjort mig ledsen många gånger, att se andra ledsna, om än för fåniga ting som deras ägande som jag själv föraktar i mitt liv.

Genom att inte ha, så slipper jag rädslor av detta slag.
Hyran är det viktiga som ska betalas, jag vill inte förlora det jag har nu.

vi kommer att befinna os i nya kognitiva tillstånd, var vi än är, och anpassa oss.

[xts]

Samhället har från den dagen jag föddes lärt mig hur jag ska leva mitt liv; jag har i hela mitt liv talats vad jag kan göra och vad jag inte kan göra.

Det är naturligtvis bra att någon visar oss sitt intresse och vill lära oss något om hur världen är beskaffad. Mindre bra blir det om vi fråntas möjligheten att själva få pröva och göra egna erfarenheter. Så vad berodde din beskrivna frihetsinskränkning på? En alltför dominant hemmiljö kan kväva egna initiativ.

Jag håller helt med dig att det är bra, nödvändigt, att vi blir lärda hur världen fungerar. Det är den mest fundamentala byggstenen i människans historia. Saken är den att jag har aldrig upplevt någon frihetsinskränkning eftersom inskränkningen sitter så djupt inne i mitt sinne. Inskränkningen har blivit min verklighet eftersom det är så jag har lärt mig att världen fungerar. Jag har alltid haft valmöjligheter i livet, men inom vissa ramar. Inom ramar som har formats av vårt samhälle, våra normer. Detta är självklart fullt normalt men oerhört begränsande. I alla val vi gör så finns alltid där en rädsla om att det kanske faller utanför normen. Det är denna rädsla jag pratar om, den är så djupt satt i våra hjärnor att vi knappt inser att den finns.

Jag insåg att den enda anledningen till varför jag var så begränsad i livet berodde enbart på rädsla. Rädd över att misslyckas, rädd över att bli utstött, rädd över att betraktas annorlunda, rädd över att bryta sig från normen.

Hur hade du blivit så försiktig? Var det bara en önskan om att vara de vuxna till lags? Eller är det även en del av din egen personlighet att vilja vara tillmötesgående och väluppfostrad? Det behöver inte leda till självutplåning om man är medveten om hur man är som person. Kanske skulle du tala med någon professionell person om detta som kan ställa de rätta frågorna.

Återigen kommer jag fram till samma slutsats; Jag har inte ansett mig själv vara försiktig eller rädd. Jag har helt på riktigt trott att jag har gått min egen väg. Jag har gjort mina egna val i livet; absolut, men jag har samtidigt gjort dem utifrån värderingar som inte riktigt är mina egna. Har du någonsin haft tanken att; "Nä nu ska jag gå den här vägen, för då följer jag inte strömmen, då gör jag inte som alla andra" ? Om du känner igen det; ser du problematiken bakom den tanken?

[förstår mig själv]

xts du är nog på väg att bli fri. Hade liknande världsbild som du tidigare. Kulturen/normer/vanföreställningar sitter STARKT och styr och begränsar våra tankar och rörelser.

[xts]

xts du är nog på väg att bli fri. Hade liknande världsbild som du tidigare. Kulturen/normer/vanföreställningar sitter STARKT och styr och begränsar våra tankar och rörelser.

Intressant! Får jag fråga hur du rent praktiskt agerade efter du fick insikt i detta? Växte du långsamt in i din nya fria mentalitet eller blev du en ny människa över en natt? Jag börjar få kunskapen om mig själv och hur jag ska agera, dock har jag större svårigheter att rent praktiskt vara den personen. Min generella tanke är att övning ger färdighet, även på detta område. Och om jag alltid strävar efter att utveckla detta så bör jag även lyckas. Det är väl ganska självklart i och för sig, den verklighet som jag alltid har levt med kanske inte kan bytas ut på en natt, men jag vill gärna höra dina tankar om hur du har anammat den nya personligheten.

[spottkamel]

välskriven text, och något man DEFINITIVT känner igen sig i. Egentligen är det det den största konflikten; den som ständigt upprätthåller dualismen i hur man vill leva, bör leva. J. Krishnamurti:
”Self-awareness is arduous, and since most of us prefer an easy, illusory way, we bring into being the authority that gives shape and pattern to our life. This authority may be the collective, the State; or it may be the personal, the Master, the savior, the guru. Authority of any kind is blinding, it breeds thoughtlessness; and as most of us find that to be thoughtful is to have pain, we give ourselves over to authority./…/ The authority of the Master and the priest takes you away from the central issue, which is the conflict within yourself.”

Det finns ju alltid många resor jag kan välja att göra; jag kan resa mellan länder och kontinenter, över hav - och ut i rymden. Men tills för bara några år sedan hade jag förträngt att det finns en hel inre värld som ännu inte är utforskad, en värld där man kan resa mellan olika platser för att upptäcka nya saker. Jag kan resa i tankens virrvarr och strömningar. Jag kan resa i framtidsvisioner och förskönade eller förpestade minnen. Jag kan resa bortom tanken och upplevelsen, för att istället kliva in i upplevelsen. Jag kan resa till en plats bortom tid och rum, bortom fördomar och subjektiva tolkningar - en resa där det omedvetna kan bli medvetet. Att genom djupare former av introspektion komma i kontakt med sig själv och sina rädslor är antagligen en nyckelroll till att frigöra sig. När man således blir medveten om denna rädsla, eller tvångströjan - då finns det utvecklingspotential.

the pie in the sky turned out to be miles too high!

[förstår mig själv]

Hela livet har det tagit dock senaste 3 åren så har utvecklingen gått mycket fortare. Tror att när man når en viss gräns i medvetandet så drivs man vidare automatiskt. Det svåra är att släppa värderingarna och ändra sin vardag.

[xts]

Först vill jag tacka alla för era svar, här kommer en liten update för hur det går i min utveckling. Jag vill gärna höra hur det går för er också.

(detta skrevs igår natt och jag orkar inte byta tempusform så ni får nöja er med presens)

Anledningen till varför jag skriver just nu är på grund av att jag nyss var extremt nära att "bryta igenom" eller hur jag ska säga. Det är svårt att förklara för någon annan hur jag menar men jag ska försöka;

Jag har legat i sängen i ungefär en timme nu och inte kunnat sova, på grund av tankar som flyger runt och tynger mitt sinne och min sinnesro. Lite ångestdrabbade tankar som har tvingat sömnen borta helt enkelt. Jag är väldigt uppe i varv just och och skakar lite i hela kroppen, så jag kanske inte kan forma meningar precis som jag vill. Hur som helst; försök häng med i mitt tankesätt nu:

Jag har som sagt legat med lätta ångestladdade tankar ikväll, inget extremt men det handlar om tankar som behandlar minnen av det förflutna och projektioner av framtiden. Det jag gjorde annorlunda ikväll från andra kvällar var att verkligen SÖKA känslan som uppkom i mitt medvetande i direkt konsekvens av dessa tankar. Jag sökte, eller kände, efter känslan djupt inne i mig själv, då menar jag inte en kroppslig känsla eller sökning, utan allt detta sker i mitt medvetande. Jag letade i uppskattningsvis 20 minuter, och känslan växte successivt fram för att på slutet vara helt klar för mig att inspektera. När jag väl hade funnit den blev jag väldigt förvånad över vilken känsla det faktiskt var; det var densamma känsla som jag hade upplevt i en mardröm för säkert 10-12 år sedan som jag nästan hade glömt. Jag har inte haft mardrömmar alls på minst 10 år. Men denna känsla var exakt samma som jag har upplevt tidigare. Det konstiga med mardrömmen, när jag var kanske 8-9 år eller något, var att det egentligen inte var en dröm, rent visuellt, utan det var just en känsla. Jag kan beskriva känslan som rädsla i form av skrik. Detta kan låta väldigt konstigt, vilket det även gör för mig när jag försöker förklara det. Det känns som att någon skriker av rädsla, jag kan nästan höra skriket, fast ändå inte, bara känna det.

Detta var som sagt väldigt underligt att känna en känsla som inte funnits på en väldans massa år; men det jag gjorde nu, när jag väl hade identifierat känslan, var att jag försökte hitta en väg runt den, ifrån den. Jag "sökte" (hittar inget bättre ord just nu) bakom den, framför den men utan att jag kunde hitta en utväg ifrån den. Medan jag fortfarande hade kvar identifikationen av just känslan så ändrade jag stategi; jag gick RAKT IN I DEN. Jag sökte långt inuti själva känslan och i samma sekund som jag började gå in i den började mitt hjärta bulta hårdare och hårdare, precis som det gjorde under min första insikt för ca 6 månader sedan som jag har beskrivit i första inlägget. Samtidigt som jag gick djupare och djupare in i känslan, började hjärtat bulta hårdare och hårdare. I samma skede började harmonin, lugnet, att sprida sig i kroppen och i sinnet. Det var som att allt började ljusna, allt kändes lättare.

Tyvärr kom jag inte hela vägen denna gång. Detta eftersom jag blev lite för exalterad över framgången och tappade fokus vilket ledde till att jag började tänka i fel banor:
"- Ja, nu äntligen har jag kommit på det; nu kommer allt lösa sig" (Detta är ett typiskt ego-baserat tankesätt samt ett ytterst framtidsbaserat tankesätt)

Ungefär dessa tankar började florera i mitt sinne och jag började söka den andra känslan som kom upp, den harmoniska, fria känslan. Jag bytte fokus redan innan jag hade helt gått igenom min första känsla, den dåliga ångestfyllda känslan. Jag hann inte riktigt "eliminera" den innan jag ändrade kurs vilket gjorde att jag föll ur "rytm" eller ur förståelsen. Detta är extremt svårt att förklara i ord, men jag hoppas att detta inte bara låter som flum.


Jag lärde mig otroligt mycket ikväll, och ser fram emot fler djupgående insikter i mig själv inom en snar framtid. Hoppas att detta något sånär gav en förståelse av hur jag agerade. Detta tror jag är lösningen, den saknade pusselbiten i att verkligen hitta sitt sanna jag. Man måste söka DJUPT inom sig, spåra sina negativa tankar och rädslor enda fram till grunden, för att sedan helt bli av med dem. Även fast jag inte nådde hela vägen fram ikväll, så var jag väldigt nära, det vet jag.


Och jag vill bara åter informera er läsare att jag absolut inte är någon trasig själ med en svår traumatiserad barndom eller liknande. Jag har haft en underbar uppväxt, jag har ett väl fungerande socialt liv idag och kan knappast utpekas som deprimerad eller liknande. Jag är i vanlig ordning väldigt positiv och glad i livet, förutom kanske djupt inom mig.

[Zokrates]

Jag läser och sammanfattar, rappakalja! Jag tror nog allt att lite mer elände i livet hade gett dig större
förutsättning till att både förstå dig själv och utvecklas än mer som människa, just nu placerar jag dig
i facket ytlig.

[förstår mig själv]

Hej. Blir glad av att läsa vad du skriver. Du verkar vara extremt klok och jag är helt säker på att du kommer att gå vidare. Vi styrs av något slags beroende när detta sker och när man nått tillräckligt långt så sker processen automatisk. Det viktigaste är att du känner. Det är viktig input och blir samtidigt din värdering av vad vad som är gott och ont och det enda reela resultatet av det du gör i livet.Hur du går vidare? Konkret förutom att känna så tänk på att allt i dig dvs även känslorna står i orsakssamband med något annat. När en känsla uppstått flera gånger så kan du dra ut essensen och din verklighetsuppfattning kommer att utvecklas Snabbt. Denna utveckling var för mig helt otrolig. "att det kunde vara såhär att leva, att vi har en oerhörd kapacitet att förstå" andra känslor kommer komma fram. Du kan följa förnuftet och kan släppa alla värderingar och andra vanföreställningar om livet. Du uppvisar oerhörd klokhet i mina ögon, du börjar förstå dig själv och du ändrar påtagligt ditt beteende. Ditt beteende kommer att ge godhet till världen.Ps zokrates och pilatus kommer aldrig komma ens ljusår från din förståelse det beror inte på att de är osmarta eller ointelligenta osv för det är de inte utan på att de är så låsta i sina fantasier/vanföreställningar och definitioner. De har inte den input och de egenskaper som krävs. Det är helheten hela människan det handlar om. Du har förstått att man måste utgå ifrån sig själv och börjar förstå med din egen kropp verkligheten. Du har kapaciteten att följa förnuftet, ändra dina värderingar och fördomar