Hur viktigt är det att inse att man inte är ofelbar?

[OblivionII]

nej jag menade att man tror att man har en sann verklighetsbild
eller kanske rättare att min verkligetsbild är sann för mig i ett visst ögonblick, men att den börjar att fragmenteras när verkligheten förändras, eller /och kunskapen om v
det här kan ju upplevas som att man är korkad
kanske i relation till hur smart man trodde att man var

och ja det är kanske ot
även om det tangerar hur ofelbar man tror man är

Det om något låter trångsynt och korkat - att uppleva att någon är korkad för att de är med om förändringar i livet som får denne att se saker med nya ögon. Det är ju det utveckling till stor del handlar om.. att erkänna sina misstag för sig själv och våga släppa taget om tidigare idéer när nöden kräver det.
Önskar jag kunde få mattan ryckt under fötterna lite oftare.. Det är då man lär sig på riktigt.

Påminner om nåt jag skrev förut:
"Själv mår jag som bäst i livet just när jag stöter på de där stora livsomvälvande sanningarna och insikterna som verkligen i grunden ruskar om hela ens syn på livet. Det är insikter som man tar med sig och som jag vågar påstå är de som man till största del grundar hela ens världsuppfattning på."

[dokido]

må de

[OblivionII]

hehe

[OblivionII]

Är det inte oroväckande dåligt med argument på det här stället? Jävla många hinter hit och dit från folk med stora åsikter, och till synes lika stora bollar, men när hinterna ifrågasätts så visar det sig att det fanns noll och inga åsikter/bollar alls bakom hinterna. Antingen är folk fega.. som fan.. eller så finns det inga poänger överhuvudtaget... vilket som så är det sorgligt.
Förstår att det är jobbigt med folk som argumenterar emot ens dåligt förankrade argument men när det väl händer så borde det väl finnas fler alternativ än att sticka huvudet i sanden vilket jämt och ständigt verkar vara det givna svaret på argument man har svårt att svara på? Varför inte bara argumentera på ett välvilligt sätt? Vad kan där finnas att uppnå mer än att få svar på sina argument? Om nu svar fattas, varför inte bara stå för att man inte har svar för stunden? Är det så svårt att vara felbar?

“A ship is safe in harbor, but that's not what ships are for.”
― William G.T. Shedd

[klorofyll]

Den som gör mest väsen av sig att vara dålig, den som öppet kritiserar sig själv mest, medvetet blottar sina svagheter i tid och otid och bryter mot flest konventioner - hen anses se sig själv som ofelbar.

Fan vad logiskt.

Jag är lite tveksam till det, du skriver ordet anses, alltså behöver det inte vara så i verkligheten, eller, och man behöver ju inte nödvändigtvis misstolka en person? Jag vet inte, kom bara att tänka det nu, egentligen tycker jag det du skrev låter korrekt och smart.

[Plattfot]

Jag gillar spekulera, särskilt lite hädiskt. Då kan jag reta både troende och ateister.
För tillfället är jag väldigt troende, och mitt fromma hädande gällande ofelbarheten ser ut så här:

Om Gud nedstiger på Jorden och blir människa, blir Han ”ett med synden” (2 Kor 5:21). Syndens lön är döden (Rom 6:23), så Han blir korsfäst! Observera att ordet ”son” i alla religionsfilosofier utom kristen fundamentalistisk sådan betyder uppenbarelse. Fadern och Sonen är ett (Joh 10:30) och redan Ramses (namnet betyder Ras son) tog död på folk som bestred att Farao var Gud.

Gud har alltså skapat världen så, att inte ens Han själv kan undvika göra fel, om han likt vi föds till världen som okunnigt barn. Bland försyndelser har vi att Han dränkte två tusen grisar för de stackars människorna i en ickejudisk by (Mark 5:13). Han bedrev även omfattande rusdryckstillverkning (Joh 2:6-10). Han slogs dessutom i templet (Joh 2:15). Han beskylls även för värre saker.

Vi skall veta, att det hebreiska ordet Satan betyder åklagare, och att Herren skall komma på Himmelens skyar, för att döma levande och döda (Matt 24:30f + Apg 10:42 med parallellställen lite här och där).

Åklagarens plädering blir denna: ”Klorofyll med flera har burit sig åt som Herr Domaren och bör därför dömas till Helvetet!” Då luktar det nog förlåtelse lång väg. Vi kan ju hota med kvällstidningarna: Den där Johannes var nog bara tretton år, när han lutade huvudet mot Herrens bröst! Fast det kan ju ha varit Maria Magdalena, så det är nog bäst att inget säga.

Alternativt säger åklagaren: ”Klorofyll med flera hävdar sig vara bättre än Herr Domaren (alltså felfria) och vill sätta sig i Herr Domarens ställe. Åberopande den prejudicerande domen mot Lucifer den 23:e oktober 4003 f.Kr., exakt ett år efter Skapelsen, yrkar jag på oändliga evigheter i Helvetet.”

Som försvarsadvokat vill jag nog råda min klient, att betona sin felbarhet, alltså sin likhet med Herren i domarsätet. Efter frikännandet kan ni sedan supa jul ihop, slåss med Djävulen och äta fläsk.

[OblivionII]

Den som gör mest väsen av sig att vara dålig, den som öppet kritiserar sig själv mest, medvetet blottar sina svagheter i tid och otid och bryter mot flest konventioner - hen anses se sig själv som ofelbar.

Fan vad logiskt.

Jag är lite tveksam till det, du skriver ordet anses, alltså behöver det inte vara så i verkligheten, eller, och man behöver ju inte nödvändigtvis misstolka en person? Jag vet inte, kom bara att tänka det nu, egentligen tycker jag det du skrev låter korrekt och smart.

I (för mig) lagom mängd så har det varit en klart lyckad strategi att nå utveckling på. Drar man fram de mer svårlösliga problemen till allmän beskådan är det sen också lättare att gå till handling.

Om jag fritt fick välja nya medlemmar till det här forumet så hade det blivit en salig blandning från alla möjliga och omöjliga håll. Ett gäng filosofer hade varit givna och även akademiker från andra håll men jag hade också velat höra vad en hora har att säga! Eller varför inte en uteliggare, psykpatient, fängelsekund, storknarkare, mellanstadieelev, Bollywoodskådis, gruvarbetare, undersköterska eller en VD för ett stort företag?
Med hållbara argument hade det nog gått att få ordning på gruppen och mängden av olika filosofier. Folk är ändå anpassningsbara.
Elitism lockar mig inte och nog inte så många andra heller. Men håll ut, ni ska snart få slippa mig (nej, det blir inga fler registreringar).

Räknar man bort alla de som har varit i diskussion med mig och som känt sig förnärmade av att inte ha kunnat besvara mina berättigade argument (vilka slutligen har mötts med tystnad) så är det bara en person som har visat sitt ogillande till mitt deltagande här. Det var faktiskt i den här tråden. Den personen hade dessutom vettiga argument som jag har tagit till mig även om de inte var helt vattentäta eller riktade direkt till mig.

[Anne]

Jag vill inte "slippa dig", Oblivion! Ibland kanske något sägs som man känner att man behöver fundera på en stund innan man svarar. Kanske man inte kan svara, men det behöver ju inte betyda att det är en dum fråga eller att man känner sig förnärmad.

[förstår mig själv]

nej jag menade att man tror att man har en sann verklighetsbild
eller kanske rättare att min verkligetsbild är sann för mig i ett visst ögonblick, men att den börjar att fragmenteras när verkligheten förändras, eller /och kunskapen om v
det här kan ju upplevas som att man är korkad
kanske i relation till hur smart man trodde att man var

och ja det är kanske ot
även om det tangerar hur ofelbar man tror man är

Vi är alla mer eller mindre oändligt dumma. Vi bygger upp fantasibilder (självbild) som vi hävdar istället för ärlighet mot sig själv. Detta leder till att man förblir ovetande något nytt händer sällan i livet och de egna verkningarna blir svaga.

[dokido]

nja fantasibilden är viktig och ärligheten oftast en illusion

[förstår mig själv]

nja fantasibilden är viktig och ärligheten oftast en illusion

Jo den är "viktig" men svår att släppa. Att acceptera den man är, fantasier ändrar inte på "fakta" utan leder till att man "felar" i naturen och uppnår inte sin fulla kraft.
Att nå längre och längre in i sig själv. Egentligen är allt så "enkelt" att vara fullständigt ärlig. Som när man föds.
"Skåda existensen av ett ärligt väsen". Att samexistera som ärlig, bli accepterad som man är. Här finns saker att jobba med för alla.

[dokido]

jag menar att utan fantasibilden ser vi ingenting
fantasibilden bygger upp verkligheten
ärligheten är intressant men jag tror den är en präktighet i 99%
som inte svarar mot verkligheten

[förstår mig själv]

jag menar att utan fantasibilden ser vi ingenting
fantasibilden bygger upp verkligheten
ärligheten är intressant men jag tror den är en präktighet i 99%
som inte svarar mot verkligheten

Föreställningen är skadlig för sig själv. Tror man underskattat värdet i att kunna vara ärlig. När man är ärlig uttrycker man sitt väsen (DNA) det är inget man behöver skämmas för, inget vi kan välja. Döljer man sig själv uppstår elände. Titta på djuren, de är mer ärliga. Varför syns det nästan reflexmässigt vad vi känner? Vi är tex ledsen, blyg, gråter, skrattar arg osv. Det är viktigt att bli förstådd annars uppstår olycka.
Tänk sedan på hur mycket kraft hjärnan använder till döljandet. Att förhålla sig förenlig med sin självbild, sina värderingar osv.

[klorofyll]

Elitism lockar mig inte och nog inte så många andra heller.

Där är jag verkligen med dig. Jag tycker att du verkar vara en oerhört trevlig och vettig person med kraftfulla idéer! Dessutom skulle någon kunna starta en tråd om det, elitism, vad innebär det..

[dokido]

jag menar att utan fantasibilden ser vi ingenting
fantasibilden bygger upp verkligheten
ärligheten är intressant men jag tror den är en präktighet i 99%
som inte svarar mot verkligheten

Föreställningen är skadlig för sig själv. Tror man underskattat värdet i att kunna vara ärlig. När man är ärlig uttrycker man sitt väsen (DNA) det är inget man behöver skämmas för, inget vi kan välja. Döljer man sig själv uppstår elände. Titta på djuren, de är mer ärliga. Varför syns det nästan reflexmässigt vad vi känner? Vi är tex ledsen, blyg, gråter, skrattar arg osv. Det är viktigt att bli förstådd annars uppstår olycka.
Tänk sedan på hur mycket kraft hjärnan använder till döljandet. Att förhålla sig förenlig med sin självbild, sina värderingar osv.

aha så vi kom inte längre