Hur viktigt är det att inse att man inte är ofelbar?

[Anders]

Anser ni som känner något överhuvudtaget för denna ofelbarhet att:

Det är bättre att gå genom livet utan att göra något fel, men inte göra något märkvärdigt är bättre än att göra något bra för mänskligheten och dessutom en massa fel? Bättre vara försiktig än djärv?

[dokido]

bättre att göra fel men bara för dig själv

[Anne]

För mig framstår det nog som att folk tenderar att våga testa sina vingar om de noterar att andra inte är så himla perfekta. Alternativet är en väldigt nervös stämning. Därmed kan man alltså vara ett föredöme genom att inte vara så ultimat. Att själv inse att man inte är ultimat betraktar jag som en ärlig dygd.

[dokido]

håller med

[OblivionII]

Jag vet vad du menar Anders och håller med om att det finns nåt ansträngt konstruerat i vägen för det naturliga men ofelbar är fel ord. Det har jag bevisat så många gånger nu att jag tycker det är läge att släppa det ordvalet. Jag varken är eller ser mig som ofelbar, det är ett faktum så sluta pracka på mig egenskaper som inte stämmer mänsja.
Jag har en extrem personlighet.. snackar jag inte för mycket så snackar jag för lite. Är inte folk upprörda över att jag diskuterar för lite så säger jag för mycket och på fel sätt. Jag klampar bryskt över "bekväma gränser" med mina vänner också, det här konstruerade gäller överallt i mitt liv, också i SMS med mina närmaste. Jag behöver (!) hela tiden tänka efter och det är det som är problemet. Det finns inget lagom och genomnaturligt i mitt liv.
Hade jag inte drivit en hemsida på halvtaskig engelska och presenterat FAKTA - sport/tävlingsinformation - (med tusentals unika besökare varje dag) under sju års tid (totalt sett 13 års tid om mina tidigare hemsidor räknas in) så hade jag kanske inte lagt så stort värde i formuleringar och exakthet. Saker hade kommit mer naturligt. Många gånger har jag slappnat av, precis det ni efterfrågar och resultatet blev felskrivningar, faktafel och saker jag senare behövde stå till svars för inför vänner, bekanta och andra som hade större förhoppningar om sidan än jag tydligen kunde prestera. Ibland framstod jag nog som inkompetent för min uppgift pga slappheten, t ex. när jag la upp mer ogenomtänka grejer i berusat tillstånd, saker jag presenterade som fakta som sen visade sig inte alls vara fakta. Vad kan det medföra annat än en större önskan om att nå mer exakthet? (observera - önskan är att nå MER exakthet - inte ofelbarhet).
Jag har redan för många år sen tappat räkningen på hur många gånger jag har vaknat upp dagen efter en sen och hård kväll och kikat in på hemsidan, eller här på forumet, och mer eller mindre kastat mig in i ångest och raderat en massa dumheter. Jag vet att jag har min säregna potential, den är jag stolt över och det är den jag kan argumentera med/för i alla väder men jag är också fullt medveten om mina begränsningar och skäms ibland ögonen ur mig för vad som slunkit ur mig i onyktra tillstånd. Nu tror vissa av er att jag är nöjd över det jag hittills lagt fram i den här posten, och det är DÄR ni gör fel.. när ni tror att jag är blind (eller varför inte oändligt dum?) för mina "brister" när det verkar som att jag är riktigt nöjd över mig själv. Jag ser pinsamheterna här också.. och den här oförmågan att kontrollera mig själv förstår jag inte är hållbar i alla situationer/sammanhang. (gör nu proceduren kort, jag är inte intresserad av diskussion)

Jag har varit väldigt tydlig med att jag har hjärntvättat mig in i ett onaturligt uttryckssätt och har t om. varit öppen med att det låter som en pinsamt wanna-be-präktig inställning till kommunikation/människor/livet.. men ser det ut att ha hjälpt? Jag är tränad att SKAPA ARTIKLAR, skapa texter.. inte prata i text. Jag vrider och vänder på orden för att de ska passa i texten. Det naturliga talandet kommer en bra bit längre ner i priolistan trots att jag vet att det borde förhålla sig precis tvärtom. Hade jag skapat svenska artiklar och inte engelska under alla dessa år hade nog situationen varit annorlunda.

Hur hjärntvättar man sig tillbaka in i något naturligt när det fattas så många nödvändiga bitar på vägen?
Har haft telefonkontakt med en person på det här forumet och den personen vet gott och väl att jag uttrycker mig väldigt annorlunda i text och tal. Det är framförallt i text som det skiter sig.. så det är inte så horribelt att umgås med mig Anders.. tro det eller ej. I verkliga livet är det snarare att jag skämtar för mycket och tar saker på "för lite" allvar enligt andra människor... eller.. det finns iaf många situationer när det är så jag funkar. Önskar nu ingen bekräftelse från den här personen på att det stämmer utan ville mest lägga till det.

Jag trodde ett tag att det handlade om Borderline. Fan vad det hade förklarat mycket och varit bekvämt att luta sig mot. Psykologen kallade det istället "social fobi" efter tre månaders samtal (och enbart sammanfattande av vad jag hade sagt - inte mycket annat lades till i "diagnosen") vilket jag inte håller med om särskilt mycket. Det är snarare (ibland) ett av många resultat av grundorsaken.. och inte själva grundorsaken.. eller hur jag nu ska uttrycka det.

Sanningen är att jag efter ca 2,5 år är inne på femte A4-blocket här hemma (med gissningsvis 60-80% funderingar kring vad orsakerna kan vara) och slutsatsen jag har dragit är att det är omöjligt att hitta en eller några få orsaker till vad fan som är knas med mig. Det finns massor! Jag tror nog jag är allvarlig när jag säger -vad är INTE knas med mig? Så när det kommer till att leta huvudsakliga orsaker så kan jag rekommendera att ligga lågt med diagnosticerandet. Ni kommer inte pricka rätt, inte ens jag gör det som ändå har bakgrundsinfon och som har lagt kanske tusentals timmar på att analysera mig själv i detalj. (yep.. det är en del av problemet)

[reflex]

Min dotter hade en tröja med texten:
Man får vara som man är,
när man inte blev som man skulle.

[holoteist]

Min dotter hade en tröja med texten:
Man får vara som man är,
när man inte blev som man skulle.

Exakt.

[OblivionII]

Men annars får man inte vara som man är.

[klorofyll]

Det falska idealet är att inte kunna bli kritiserad. Det är svårt att kritisera en social kameleont. Målet för denne är att inte behöva tänka, att inte finnas. Men i samma ögonblick som den sociala kameleonten gör skillnad avslöjas personen.

[OblivionII]

Man får jämt vara som man är klorofyll så länge man inte skadar andra. Om man är av en annan åsikt ska man inte vara överraskad när det kommer reaktioner.

Jag tycker jag oftast är bra på att ta kritik. Jag skäms inte för att erkänna mina snedsteg när det är befogat (illvillig kritik är inte befogat). Jag är också öppen för argumentation om vad som är befogat eller ej. Vet av erfarenhet att andra inte alltid är lika öppna att argumentera för sin sak. Det finns enklare vägar.. som att kritisera med..... ett ord.
Ser man inte det tokiga i det tror jag man är partisk.

Sen är det skillnad på att ta illvillig kritik från en enstaka person och en grupp av människor. Enskilda obefogade "påhopp" kan jag ta och låta gå men inte från grupper. Alla har vi våra gränser.