Ensam, eller inte?

[sarituss]

Jag fick en tankeställare en gång, det var efter att jag hade flyttat hemifrån, att vi alla är ensamma...

Visst har vi familj, släkt, vänner m.m.
Men det är alltid vi som måste ta tag i det som rör oss själva och det finns ingen annan som kan göra det åt oss.

Visst kan man få hjälp att lösa problem men det är alldid du själv som har det sista ordet.

Vissa hittar tillfälliga eller lite mer långvaraiga lösningar på problemet genom att träffa någon... Man/Kvinna, Man/Man, Kvinna/Kvinna...
Men det kan alltid ta slut, och vissa söker sig djupare ner i ensammheten men finns fortfarande kvar på jorden...

Och sen finns det dom som skiter i allt och lämnar jorden därför att ensammheten är för stor.

Jag säger inte att jag har rätt i min teori, men jag vet att den stämmer in på mig och hur jag tänker...

[stradde]

Jag fick en tankeställare en gång, det var efter att jag hade flyttat hemifrån, att vi alla är ensamma...

Visst har vi familj, släkt, vänner m.m.
Men det är alltid vi som måste ta tag i det som rör oss själva och det finns ingen annan som kan göra det åt oss.

Visst kan man få hjälp att lösa problem men det är alldid du själv som har det sista ordet.

Vissa hittar tillfälliga eller lite mer långvaraiga lösningar på problemet genom att träffa någon... Man/Kvinna, Man/Man, Kvinna/Kvinna...
Men det kan alltid ta slut, och vissa söker sig djupare ner i ensammheten men finns fortfarande kvar på jorden...

Och sen finns det dom som skiter i allt och lämnar jorden därför att ensammheten är för stor.

Jag säger inte att jag har rätt i min teori, men jag vet att den stämmer in på mig och hur jag tänker...

Tja, jag skulle svara ensam och inte ensam. Beroende på situationen.

Visst är det alltid vi i slutändan som måste bestämma, men innan så kan vi rådgöra med andra.

Relationer löser inte ensamheten totalt men den skapar mening. Eftersom att relationer tenderar att innnebära att man känner att någon annan vill en väl, någon som tycker att man är bra.

Om jag skall leka psykoterapeft så skulle jag säga något i stil med

" Ja, det gäller att hitta några kompisar och försöka hitta små meningar varje dag. Och stora meningar. någonting som får just dig att brinna, om det bar är för 1 sekund. Eftersom att det går att påverka livet, så kan faktiskt du sluta att känna dig ensamm, hur länge det beror på"

Jag tror att det går att få styrka genom andra, men också genom att känna att man kan klara av saker själva. DU kan faktiskt.. man skrattar åt sig själv men sen KAN man.

Personligen har jag små saker som läsa+fika+skola+skriva+vänner+hopp om kärlek+träna+äta+sova+ och lite andra saker som gör att jag hittar mening

tar du bort allt skulle jag vara en zombie. men jag har lyckats att hitta det lilla.. det pytte lilla. som många sviiiiiiicccchhhar förbi.

må väl

[Olivituss]

Jag håller med!
Jag vet att jag inte kan låta ens hälften så djup eller professionell som ni, men det bryr jag mig inte så mycket om.

Huvudsaken är att jag håller med er men att jag nog inte gillar tanken på att vara ensam...
Eller ja, nästan ensam...

Jag tackar er för att ni framfört det här på ett begripligt sätt.

Tack!

[Gronk]

Visst har vi familj, släkt, vänner m.m.
Men det är alltid vi som måste ta tag i det som rör oss själva och det finns ingen annan som kan göra det åt oss.

Visst kan man få hjälp att lösa problem men det är alldid du själv som har det sista ordet.

Jag skulle inte kalla det för ensamhet, utan för frihet. Själv anser jag att denna frihet är något av det bästa vi har, och alltid kommer att ha, oavsett om vi ibland försöker smita undan den genom att låta andra ta beslut åt oss eller gör det som förväntas av omgivningen istället för det vi verkligen vill.

[zooda]

Hej

Nyreggad för dagen med en tung känsla i hela mitt väsen. Det var just tankar om ensamheten som satte sig oerhört hårt så jag är riktigt låg.

Innan jag kunde bestämma mig eller rättare sagt sätta etikett på en känsla jag haft och som igår aktualiserades kraftigt så har natten som varit bestått av tankar om ensamhet.

När är man ensam.
När är ensamheten mest påtaglig.

Osv, osv, min hjärna virrade runt och förde väl ngn slags kroppslig inre dialog med min magkänsla. Följande blev svaret som stämmer för mig.

När jag var nyinflyttad i denna stad utan att känna en enda person så tänkte jag aldrig i de banorna som att jag var ensam. Istället är ordet NY vad jag associerar till känslan av att stå inför allt främmande.

Man kan känna sig ensam i sällskap med andra pga av att man inte känner ngn samhörighet, men den biten lämnar jag därhän.

Får ont i bröstkorgen nu när jag sätter ord inför andra på den sorg jag känner. Har aldrig kännt mig så ensam i hela mitt liv som jag gör nu pga vetskapen om att min bäste vän, den ende jag känner full tillit till ska flytta väldigt långt bort från mig.

Känneren sån vanmakt och är förvirrad eftersom jag vetat om att denna flytt skulle komma förr eller senare. Med senare som det lutade mest åt så talar vi om ett tiotal år.

Jag känner också skam över min känsla, som om jag ser ner på mig själv en smula för att jag inte istället kan känna glädje med min vän på djupet. Fast glädjen (ordet låter fel nu) för min vän, den finns och jag vill inget hellre än att min vän ska få vara i harmoni med sig själv och njuta av friheten som följer med denna flytt.

Men så finns ju "lilla jag" som vill kasta mig ner på golvet och bara skrika rakt ut "Du får inte överge mig, lämna mig inte ensam"...

Kanske ngn kan tala om för mig om det är vanligt att reagera så starkt MOT ngt man uppmuntrat av äkta kärlek....

[sarituss]

Jo, men det är ju även så att vi människor är egoister, mer eller mindre, och när vi lämnar någon vi älskar så tycker vi såklart synd om oss själva.
Det är ingen känsla vi kan styra över, tro mig.

Jag har också flyttat till en ny stad och vet hur det känns.
Det första halvåret så var jag tvungen att ringa hem hela tiden och klaga, "jag klarar inte det här. jag vill hem", men nu så har den känslan gått över och nu kan jag vara glad för att jag tog steget och flyttade hemifrån... Även fast känslan av ensamhet så går det nog, man överlever...

Och om en känsla bygger på äkta kärlek så blir ju allt 100 gånger värre, tyvärr. men man övervinner dom känslorna till slut.
jag har fortfarande problem med att bo hemifrån men jag vet att om jag inte gör det här nu så kommer inte jag att lära mig något om mig själv, eller mina medmänniskor...

[Gud]

Ja du är helt ensam... även om du har träffat nån osv du står alltid ensam..

[Pajtoor]

Jag fick en tankeställare en gång, det var efter att jag hade flyttat hemifrån, att vi alla är ensamma...

Visst har vi familj, släkt, vänner m.m.
Men det är alltid vi som måste ta tag i det som rör oss själva och det finns ingen annan som kan göra det åt oss.

Visst kan man få hjälp att lösa problem men det är alldid du själv som har det sista ordet.

Vissa hittar tillfälliga eller lite mer långvaraiga lösningar på problemet genom att träffa någon... Man/Kvinna, Man/Man, Kvinna/Kvinna...
Men det kan alltid ta slut, och vissa söker sig djupare ner i ensammheten men finns fortfarande kvar på jorden...

Och sen finns det dom som skiter i allt och lämnar jorden därför att ensammheten är för stor.

Jag säger inte att jag har rätt i min teori, men jag vet att den stämmer in på mig och hur jag tänker...

Att motverka det som du känner som "ensamhet" skulle vara att motverka eget ansvar, vilket är exakt det dagens samhälle gör. Genom bidrag för dem som inte finner arbete och sjukvård för dem som inte orkar sköta sin hälsa. Är det dit du vill ha det som alternativ? Och det du definerar som "ensamhet", är det i sådana fall något dåligt? Eller bara något som man kan få en negativ klang i?