Har en fråga som jag tänkt länge på men inte kan komma fram till någon betydande klarhet i den. Det handlar om kvinnor som ägnar mestadelen av sin tid åt att ägna sig åt vad andra gör. De ögnar igenom andras liv på detaljnivå. Är fulla av anklagelser gentemot allt och alla. Är också av en dubbelnatur så att dom har en oerhört vänlig sida utåt åt sådana de inte känner, men gentemot de närmaste är de helt omöjliga. Lägger sig i allt, måste veta allt man gör, klarar inte av att vara själva, agerar som om de vore ledare men har själva inga idéer eller dåliga idéer om vad man ska göra i t.ex. arbetet. Lever genom andra på så sätt att de vill äga andra människors upplevelser, som exempel så kan man berätta att man bestämt sig för att gå ut i helgen och den denne person kontrar med att svara "Men det kan du ju inte göra, du tycker ju inte om när det är mycket folk ute" eller "Ja det måste du ju göra, du som tycker det är så roligt när det är mycket folk!" ungefär som att dom skulle vara tankeläsare. Dessutom en martyrisk inställning, denne person har uppoffrat allting för alla andra medan alla andra inte gjort något alls tillbaka. Ifall man skulle anklaga personen för något så finns det inte en möjlighet till ärlig självrannsakan från den andres sida, allting är ditt och alla andra människors fel. Punkt. Ifall man försöker resonera om saken så får man bara höra "Tänk att du ska göra diskussion av allting!"
Vad är det här för syndrom, finns det nåt man kan göra annat än att enbart hålla käften? Hjälp!
Martyriska kvinnor
Moderator: Moderatorgruppen
Hmm det låter väldigt knepigt det där. Här kommer lite ostrukturerade tankar. Inget super seriöst, bara lite enkel feedback.
Det är ju uppenbart om att dessa människor du pratar om upplever sig förstå sin relation med andra människor, men att relationen inte är ömsesidig.
Jag tror inte att detta är något vi starkt ska förknippa med "kvinnor", jag tror dock att dessa former av drag är starkt överrepresenterade hos kvinnor. Som sagt, bara en detalj.
Det låter som en motsvarighet till den beylidgt mer vanliga "manliga" extremen, då människan är helt obeänägen att skapa en konstruktiv relation med en annan människa.
Jag tror man lättast kan förstå detta i att det faktiskt ligger något i att män oftare strävar efter agency och kvinnor oftare strävar mot communion. Jag tror personigen att detta är något dels artbundet/biologisk och dels kulturbundet. De kulturella kan alltså förstärka/förespråka både agency och communion.
Det som är uppenbar bart med agency-patologin är att den till alla pris försöker undvika relationer och skapa oberoende dock är communion-patologin så att den till alla pris försöker skapa relationer, dock är dessa relationer starkt beroende av andra.
Motmedlet mot båda dessa extremer är att först bli extremt självständig, och detta kräver ofta enormt mycket positivt stöd av andra (men inte nödvändigtvis) efter det så så måste vi ha ett mod att våga gå in i relationer där man är sårbar och beroende.
Det verkar på något sätt som att denna communion-patologi bygger på att människan försöker skapa beroenden som hon sedan kan kontrollera.
För att bryta detta så tror jag vi måste jobba med det universiella motmedlet, närmligen ömsesidig intersubjektivtet.
Det denna person verkar tro är att människor måste vara beroende av henne. Några tips är att våga inta ett perspektiv som går emot henne, och som strävar efter oberoende. Säg att hennes bild på relationen är ensidig.
Säg att hennes relation inte är ömsesidig. Att ömsesidigheten är det som är det viktiga, inte relationen i sig själv.
Varken självständighet eller relationer är positiva i sig själva.
Självständighet i sin dåliga variant innebär social isolering och utfrysthet.
Relationer i sin dåliga variant innebär underkastelse för saker man själv egentligen inte står för.
Man måste alltså odla båda dessa förmågor.
För att ha en sund relation (communion) måste båda parter vara självständiga (agency). Det kan låta som en paradox, men är man själv inte självständig låter man inte sin partner heller vara det. Och här kommer svartsjuk etc in. Det kräver mycket att våga vara självständig på ett konstruktivt sätt och gå emot en annan grupps uppfattningar, precis som det krärver mycket att våga gå in för att skapa ärliga relationer hos människor som är djupt skeptiska och försöker vara självständiga till alla pris.
Som sagt, detta är bara några tankar jag bollar med.
Det är ju uppenbart om att dessa människor du pratar om upplever sig förstå sin relation med andra människor, men att relationen inte är ömsesidig.
Jag tror inte att detta är något vi starkt ska förknippa med "kvinnor", jag tror dock att dessa former av drag är starkt överrepresenterade hos kvinnor. Som sagt, bara en detalj.
Det låter som en motsvarighet till den beylidgt mer vanliga "manliga" extremen, då människan är helt obeänägen att skapa en konstruktiv relation med en annan människa.
Jag tror man lättast kan förstå detta i att det faktiskt ligger något i att män oftare strävar efter agency och kvinnor oftare strävar mot communion. Jag tror personigen att detta är något dels artbundet/biologisk och dels kulturbundet. De kulturella kan alltså förstärka/förespråka både agency och communion.
Det som är uppenbar bart med agency-patologin är att den till alla pris försöker undvika relationer och skapa oberoende dock är communion-patologin så att den till alla pris försöker skapa relationer, dock är dessa relationer starkt beroende av andra.
Motmedlet mot båda dessa extremer är att först bli extremt självständig, och detta kräver ofta enormt mycket positivt stöd av andra (men inte nödvändigtvis) efter det så så måste vi ha ett mod att våga gå in i relationer där man är sårbar och beroende.
Det verkar på något sätt som att denna communion-patologi bygger på att människan försöker skapa beroenden som hon sedan kan kontrollera.
För att bryta detta så tror jag vi måste jobba med det universiella motmedlet, närmligen ömsesidig intersubjektivtet.
Det denna person verkar tro är att människor måste vara beroende av henne. Några tips är att våga inta ett perspektiv som går emot henne, och som strävar efter oberoende. Säg att hennes bild på relationen är ensidig.
Säg att hennes relation inte är ömsesidig. Att ömsesidigheten är det som är det viktiga, inte relationen i sig själv.
Varken självständighet eller relationer är positiva i sig själva.
Självständighet i sin dåliga variant innebär social isolering och utfrysthet.
Relationer i sin dåliga variant innebär underkastelse för saker man själv egentligen inte står för.
Man måste alltså odla båda dessa förmågor.
För att ha en sund relation (communion) måste båda parter vara självständiga (agency). Det kan låta som en paradox, men är man själv inte självständig låter man inte sin partner heller vara det. Och här kommer svartsjuk etc in. Det kräver mycket att våga vara självständig på ett konstruktivt sätt och gå emot en annan grupps uppfattningar, precis som det krärver mycket att våga gå in för att skapa ärliga relationer hos människor som är djupt skeptiska och försöker vara självständiga till alla pris.
Som sagt, detta är bara några tankar jag bollar med.
Tack för dina tankar PopJimmy
Jag hittade en länk på nätet om en annan man med relationsproblem, tyckte den var väl värd att läsa:
http://www.geocities.com/RainForest/Vin ... ayout.html
Jag hittade en länk på nätet om en annan man med relationsproblem, tyckte den var väl värd att läsa:
http://www.geocities.com/RainForest/Vin ... ayout.html
Jag vill påpeka att denna tråd naturligtvis inte vill peka ut hela kvinnosläktet att ha dessa symptom, like lite som jag skulle peka ut hela manssläktet att vara si eller så. Men i just det här fallet så ser jag såhär på saken och det är mina reflektioner kring det. Jag vet inte hur vanligt detta syndrom är eller ens om det är typiskt för kvinnor att ha det, jag kan även tro att vissa män kan ha det. Det viktiga för mig är att förstå vad det hela handlar om, han som skrev artikeln i ovanstående länk skrev något intressant:
Det att vara så under isen att man inte längre ens klarar av att tolka sina sinnessignaler, att man inte klarar av att känna vad som är sensuellt och inte. Är det måhända så att kvinnor tvingas av så många plikter att de inte längre klarar av att känna vad dom själva känner. Eller beror deras pliktskyldighet på något annat? Har inte också vi män en känsla av plikt angående en hel rad saker, att vi inte helt får vara oss själva eftersom det vore "själviskt" och "egoistiskt" eller "omanligt" och så vidare?
Att förneka sig själv är ju inget nytt om man vet lite om religion och historia. Vi har ju haft Kristendom även i detta landet och fortfarande lever dess värderingar kvar, fast numera mest i icke-konkret och mycket svävande form. Detta med att vara Kristen handlar om att vara lydig, att bära sitt kors och aldrig ifrågasätta auktoriteter, medan alla som inte tycker likadant går att anklaga för vad som helst. Det tycker jag liknar beteendet jag försöker förstå.
The Bitch skrev:We were in her office where she was printing something off her computer on her dot-matrix printer. As always, her touch was simply UNPLEASANT. I had long been confounded by women whose hands seemed to be dead and incapable of receiving feedback. The whole notion of women being the more sensual sex was still a persistent fiction which I had been unable to overcome. Rather than being pleasant in any way, this "backrub" felt like being poked and prodded. Several times I took her hands and showed her what would feel good and as soon as I let go she went back to poking me in time with the noise of the printer.
In a moment of revelation, I understood that her life was driven so much out of her head that she was simply incapable of ever being able to receive and interpret sensory data. Quite the contrary of the myth that women are sensual, more often than not they are playing out some script out of some stupid chick flick or romance novel and don't have a fucking clue what they are doing. Being someone who can tell the emotional state of someone by just touching them with my fingertips, and trained in massage, it had taken me a very long time to realize that NOT EVERYONE did that or even knew how to.
Det att vara så under isen att man inte längre ens klarar av att tolka sina sinnessignaler, att man inte klarar av att känna vad som är sensuellt och inte. Är det måhända så att kvinnor tvingas av så många plikter att de inte längre klarar av att känna vad dom själva känner. Eller beror deras pliktskyldighet på något annat? Har inte också vi män en känsla av plikt angående en hel rad saker, att vi inte helt får vara oss själva eftersom det vore "själviskt" och "egoistiskt" eller "omanligt" och så vidare?
Att förneka sig själv är ju inget nytt om man vet lite om religion och historia. Vi har ju haft Kristendom även i detta landet och fortfarande lever dess värderingar kvar, fast numera mest i icke-konkret och mycket svävande form. Detta med att vara Kristen handlar om att vara lydig, att bära sitt kors och aldrig ifrågasätta auktoriteter, medan alla som inte tycker likadant går att anklaga för vad som helst. Det tycker jag liknar beteendet jag försöker förstå.
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Apropå martyriska kvinnor: verkar det inte som kvinnorna sköter mer och mer nu? Jobbar heltid, men har ändå huvudansvar för barnen och städning mm. Inte nog med det; nej, de skruvar ihop Ikea-möblerna, fixar bilen osv. Dessutom har de ju koll på när alla fyller år och sådant. Jag undrar också vad det är bra för. Skulle aldrig falla mig in att jubla att det är så befriande att rensa stuprör, manifestera att *kvinnor kan.* Dumheter. Sådant behöver man bara pyssla med om man drivs av en inneboende osäkerhet.
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4110
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Skogsälvan skrev:Apropå martyriska kvinnor: verkar det inte som kvinnorna sköter mer och mer nu? Jobbar heltid, men har ändå huvudansvar för barnen och städning mm. Inte nog med det; nej, de skruvar ihop Ikea-möblerna, fixar bilen osv. Dessutom har de ju koll på när alla fyller år och sådant. Jag undrar också vad det är bra för. Skulle aldrig falla mig in att jubla att det är så befriande att rensa stuprör, manifestera att *kvinnor kan.* Dumheter. Sådant behöver man bara pyssla med om man drivs av en inneboende osäkerhet.
Oj... Tänk om man gör fel... Tänk om jag råkar göra något som andra uppfattar som typiskt kvinnligt. Då kanske den som ser mig tycker att jag är osäker! Tack för tipset. Nu ska jag be min fru stryka min skjorta, så att jag kan gå ut och mecka med bilen. (Jag har ingen aning om hur bilar fungerar, men vad gör man inte för att inte ge sken av en inneboende osäkerhet.)
Keep on rockin' in a free world!
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
- seså, Ulf S - det är bara min personliga uppfattning. När det drar iväg på det viset som jag ser att det gör för många kvinnor i min omkrets anser jag inte att det är sunt. Ta ansvar är en grej, men när det blir detta enorma kontrollbehov som innefattar alla saker hon vill göra själv så att det blir ordentligt gjort, leder det bara till att hon blir trött och han känner sig överflödig. Inte bra.Skogsälvan
Kvinnor verkar befinna sig i en snårig situation. Det verkar som dom uppfostrats till att vara alla till lags och ifall dom inte klarar av att räcka till åt alla, då känner dom sig värdelösa. T.o.m att de från början anses som värdelösa och att enbart genom att tjäna andra kan de rädda sig själva från bottenlösheten i tillvaron. Stämmer det?
Isåfall, med denna värdelöshet som grundinställning så försöker de att få det dom egentligen behöver, fast detta måste då ske via vad de tror är de accepterade kanalerna, t.ex. genom att spela offer. ?
Kvinnor verkar befinna sig i en snårig situation. Det verkar som dom uppfostrats till att vara alla till lags och ifall dom inte klarar av att räcka till åt alla, då känner dom sig värdelösa. T.o.m att de från början anses som värdelösa och att enbart genom att tjäna andra kan de rädda sig själva från bottenlösheten i tillvaron. Stämmer det?
Isåfall, med denna värdelöshet som grundinställning så försöker de att få det dom egentligen behöver, fast detta måste då ske via vad de tror är de accepterade kanalerna, t.ex. genom att spela offer. ?
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Jag vet faktiskt inte om det har så väldigt mycket med att vara alla till lags det handlar om, tror snarare det handlar om mer yang-styrda influenser - fixa saker. Jag har bekanta som faktiskt blir stötta om en kille erbjuder sig att hjälpa till att bära något, precis som de inte skulle vara kapabla att fixa det själva. Den attityden har jag lite svårt att förstå. Generellt är ju män starkare än kvinnor och det är väl bara skönt att slippa kånka tungt. Antagligen har det att göra med den allmänt vedertagna bilden av kvinnan som förtryckt av mannen genom alla tider. Så det finns väl en hel del tjejer som vill visa att de kan fixa allt lika bra som männen - *minst* lika bra, antagligen bättre... Dessa kvinnor blir offer för sig själva genom helt självförvållade handlingar. Om hon fixar rubbet så känner han sig överflödig, eller slår sig ner i soffan med en bira eller så och det leder lätt till att hon blir irriterad och kanske börjar ge order och båda mår dåligt på kuppen. Bara ett scenario hur det kan se ut i vissa fall. Alla människor är unika.
Feminism - ideologin som säger att män är svin, och att kvinnorna är minst lika bra som männen.
Vem är bäst egentligen, det skulle jag vilja veta. Vem vann? Vem har mest braighet? Vem har störst kvantitet av kvaliteter? Kanske finns det en mätare att titta på någonstans, som i ett TV-spel. Så att man vet hur man ligger till. Vad vet jag?
Jag sitter här och funderar på hur jag ska förmedla till er hur mycket jag bryr mig om vem som är bäst. För att citera filmen Rules of Attraction känns det lika viktigt som att ha ett extra stjärthål på min armbåge. Förstår ni?
När jag läser Skogis (och ni andras) inlägg om män och kvinnor, så slår det mig att det kan väl inte vara VAD man gör som är avgörande (folk har ju så olika lösningar på det) utan VARFÖR man gör det. Jag uppfattar det som Skogsälvans poäng, men jag kan ha feltolkat det såklart. Det är ju t.ex. inget tokigt i att vilja lära sig nya saker - hur man syr eller mekar med bilen. Men om man upplever att den egna typen av insats (alltså kvaliteten) är lägre eller mindre värd än den andres insats, och därför känner sig tvungen att göra "allt" - då blir det väldigt jobbigt, fort.
Problemet är väl inte att kvinnor sköter hemmet medan män gör karriär, utan problemet är att det upplevs som mer värdefullt eller viktigare att göra karriär än att sköta hemmet. Vem som än gör det. Varför skulle en hemmapappa vara mer looser än en konsultpappa? (Jag kan intyga att det är bra mycket mer utmaning att sköta ett hem och barn, än att vara konsult).
Det besvärliga är ju att de där lågstatusgrejerna är ganska krävande och absolut måste göras. Hur oviktigt man än låtsas att det är, och hur viktigt man än låtsas att t.ex. riksbankens höjning av reporäntan är, så kvarstår faktum att utan rena kläder, lagad mat och badade ungar så blir livet inte så jävla trevligt. Hoppas att det finns nån som vill göra allt detta nu när alla vill göra karriär. Hemmasysslor får väl bli sin egen proffession, om än ett lågstatusyrke, så att vi kan köpa barnvård precis som vi köper bilvård.
Roten till detta onda tror jag är att misstaget att man tror sig kunna jämföra kvaliteter. Tyvärr går det bara att jämföra kvantiteter. Det är fördelen med kvantiteter, man kan mäta dem! Om man vill ha många korvar så är 100 korvar bättre än 50 korvar, men om man vill ha en korv med bröd så är det svårt att säga om korven eller brödet är viktigare. Vilken man än slopar så är det inte en korv med bröd längre.
Är korven eller brödet bäst? Är AIK eller Djurgården bäst? Är det bättre att tjäna fett med pengar eller att ta hand om barn och hem? Ska vi rösta? Vem är bäst? Ett stjärthål på min armbåge.
För istället för att tjafsa om vem som är bäst skulle det vara långt mer intressant att fundera på om man är bra. Bättre och bäst är kvantitativa mått - bra är ett kvalitativt mått. Om en bra mor är bättre eller sämre än en bra karriärist är en icke-fråga, men huruvida man är en god mor eller inte - det är en viktig fråga.
Vem är bäst egentligen, det skulle jag vilja veta. Vem vann? Vem har mest braighet? Vem har störst kvantitet av kvaliteter? Kanske finns det en mätare att titta på någonstans, som i ett TV-spel. Så att man vet hur man ligger till. Vad vet jag?
Jag sitter här och funderar på hur jag ska förmedla till er hur mycket jag bryr mig om vem som är bäst. För att citera filmen Rules of Attraction känns det lika viktigt som att ha ett extra stjärthål på min armbåge. Förstår ni?
När jag läser Skogis (och ni andras) inlägg om män och kvinnor, så slår det mig att det kan väl inte vara VAD man gör som är avgörande (folk har ju så olika lösningar på det) utan VARFÖR man gör det. Jag uppfattar det som Skogsälvans poäng, men jag kan ha feltolkat det såklart. Det är ju t.ex. inget tokigt i att vilja lära sig nya saker - hur man syr eller mekar med bilen. Men om man upplever att den egna typen av insats (alltså kvaliteten) är lägre eller mindre värd än den andres insats, och därför känner sig tvungen att göra "allt" - då blir det väldigt jobbigt, fort.
Problemet är väl inte att kvinnor sköter hemmet medan män gör karriär, utan problemet är att det upplevs som mer värdefullt eller viktigare att göra karriär än att sköta hemmet. Vem som än gör det. Varför skulle en hemmapappa vara mer looser än en konsultpappa? (Jag kan intyga att det är bra mycket mer utmaning att sköta ett hem och barn, än att vara konsult).
Det besvärliga är ju att de där lågstatusgrejerna är ganska krävande och absolut måste göras. Hur oviktigt man än låtsas att det är, och hur viktigt man än låtsas att t.ex. riksbankens höjning av reporäntan är, så kvarstår faktum att utan rena kläder, lagad mat och badade ungar så blir livet inte så jävla trevligt. Hoppas att det finns nån som vill göra allt detta nu när alla vill göra karriär. Hemmasysslor får väl bli sin egen proffession, om än ett lågstatusyrke, så att vi kan köpa barnvård precis som vi köper bilvård.
Roten till detta onda tror jag är att misstaget att man tror sig kunna jämföra kvaliteter. Tyvärr går det bara att jämföra kvantiteter. Det är fördelen med kvantiteter, man kan mäta dem! Om man vill ha många korvar så är 100 korvar bättre än 50 korvar, men om man vill ha en korv med bröd så är det svårt att säga om korven eller brödet är viktigare. Vilken man än slopar så är det inte en korv med bröd längre.
Är korven eller brödet bäst? Är AIK eller Djurgården bäst? Är det bättre att tjäna fett med pengar eller att ta hand om barn och hem? Ska vi rösta? Vem är bäst? Ett stjärthål på min armbåge.
För istället för att tjafsa om vem som är bäst skulle det vara långt mer intressant att fundera på om man är bra. Bättre och bäst är kvantitativa mått - bra är ett kvalitativt mått. Om en bra mor är bättre eller sämre än en bra karriärist är en icke-fråga, men huruvida man är en god mor eller inte - det är en viktig fråga.
Jag ska pappa hemma om det ska bli något pappande.
Vad är annars reproduktionens värde?
Att kvantitativt höja populationen
Nej lite värderingar måste man väl få söka förmedla utan att begränsa sina efterkommandes val.
Vad är annars reproduktionens värde?
Att kvantitativt höja populationen
Nej lite värderingar måste man väl få söka förmedla utan att begränsa sina efterkommandes val.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Jag läste under min senaste kurs i religionsvetenskap att Marx menade att kvinnan skulle få njuta av tillvaron med sitt barn, men avbelastas genom samhället från arbetsbördan av dess fostran, vilket jag tycker låter helt sjukt. Jag hade ganska hetsiga diskussioner med min lärare, vilken hade klart feministiska värderingar.
I samma veva stod det en artikel i tidningen om att kvinnor hade högre lön än män i någon kommunal sektor (kommer inte ihåg så noga vilken, svårt att minnas ointressanta saker) och han blev helt förtjust och tyckte att det var på tiden. Det kallar jag inte rättvisa och ser inte det positiva i sammanhanget.
Jag upplever att de traditionellt kvinnliga sysslorna ges lägre värde av både män liksom kvinnor. Det är verkligen till att leva distanserat till livet, åka till disneyland, eller hur Fromm nu uttryckte det.
Jag tycker att det är dumt att den ömsesidiga beundran försvinner och att konkurrenssituationer manas fram. I klarspråk ser jag inte mina bakade bullar som mindre värda än hans bytande till lämplig kontakt på lampan. För min del spelar det ingen roll om man vill byta roller, men jag tycker att det är orättvist att öka den kollektiva mansskulden. De positiva manliga egenskaperna glöms bort i sammanhanget. Så himla kul kan det väl knappast varit för den vanlige mannen att slita i kolgruvan under 1800-talet heller.
Nu skenade jag visst iväg lite OT, men hur som helst - arbetsbördorna måste fördelas hyfsat jämt och alla måste ta omhand och låta sig bli omhändertagna. Hur det görs har jag ingen större åsikt om, mer upp till var och en. Föredrar Ulf S att stryka skjortor och är lämpad för det medan hans fru fixar bilen finns det ju inget problem, men ska hon göra både och skapas problemet om inte han kompenserar det med andra sysslor (Ulf S, du är bara ett exempel i sammanhanget för att förtydliga).
I samma veva stod det en artikel i tidningen om att kvinnor hade högre lön än män i någon kommunal sektor (kommer inte ihåg så noga vilken, svårt att minnas ointressanta saker) och han blev helt förtjust och tyckte att det var på tiden. Det kallar jag inte rättvisa och ser inte det positiva i sammanhanget.
Jag upplever att de traditionellt kvinnliga sysslorna ges lägre värde av både män liksom kvinnor. Det är verkligen till att leva distanserat till livet, åka till disneyland, eller hur Fromm nu uttryckte det.
Jag tycker att det är dumt att den ömsesidiga beundran försvinner och att konkurrenssituationer manas fram. I klarspråk ser jag inte mina bakade bullar som mindre värda än hans bytande till lämplig kontakt på lampan. För min del spelar det ingen roll om man vill byta roller, men jag tycker att det är orättvist att öka den kollektiva mansskulden. De positiva manliga egenskaperna glöms bort i sammanhanget. Så himla kul kan det väl knappast varit för den vanlige mannen att slita i kolgruvan under 1800-talet heller.
Nu skenade jag visst iväg lite OT, men hur som helst - arbetsbördorna måste fördelas hyfsat jämt och alla måste ta omhand och låta sig bli omhändertagna. Hur det görs har jag ingen större åsikt om, mer upp till var och en. Föredrar Ulf S att stryka skjortor och är lämpad för det medan hans fru fixar bilen finns det ju inget problem, men ska hon göra både och skapas problemet om inte han kompenserar det med andra sysslor (Ulf S, du är bara ett exempel i sammanhanget för att förtydliga).
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster