Många av mina vänner har överromantiserade bilder av vad ett förhållande är och ska vara. Att ha en pojkvän verkar vara en livsnödvändighet. Själv är jag väl egentligen inget undantag...
Efter att i princip inte ha varit singel under de senaste fem åren blev jag det i somras - och insåg plötsligt hur mycket TID jag hade. Tid till mitt eget förfogande, som ingen annan inkräktade på.
Oj, så mycket jag fick gjort och så många nya saker jag testade, för något var jag ju tvungen att fylla tiden med. Samtidigt kändes det oförklarligt tomt. Nu har jag en ny pojkvän, och hur trevligt det än är måste jag säga att det är tidskrävande...
Därför har jag börjat reflektera över det här med ensamhet. Har ensamhet ett intrinsikalt värde, är det bra att vara ensam bara för att? Eller har det ett instrumentellt värde, då det kan vara bra för att man får tid att känna efter - vem är jag, vad vill jag, hur vill jag tillbringa min tid?
Eller är ensamhet inte speciellt bra alls? Det som jag också märkte i somras var att mitt eget sällskap blev ganska tråkigt... efter ett tag. I samspelet med andra utvecklas man ju också och lär känna nya sidor av sig själv.
Vad tycker ni andra...?
Ensamhet, värde?
Moderator: Moderatorgruppen
Ensamhet, värde?
Jag är inte tystlåten... jag är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
En intersant frågestäling du har...
själv så har jag varit ensam stora della av mit liv...
då trode jag att det inte var något fell med att vara ensam, att man klara sig utan någora rikita vänder.
men nu har jag ändra mig,
ensamhet är till en vis grad bra, men vänder bör man väkligen har.
så ta vara på en tiden då du är ensam, och upskata den tiden som du har någon vän.
själv så har jag varit ensam stora della av mit liv...
då trode jag att det inte var något fell med att vara ensam, att man klara sig utan någora rikita vänder.
men nu har jag ändra mig,
ensamhet är till en vis grad bra, men vänder bör man väkligen har.
så ta vara på en tiden då du är ensam, och upskata den tiden som du har någon vän.
Men kommihåg: Vi Alla Är Vilsen, Men Ändå Fångar I Denna Värd
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
Re: Ensamhet, värde?
Mohini skrev:Att ha en pojkvän verkar vara en livsnödvändighet. Själv är jag väl egentligen inget undantag...
Eftersom du är kvinna och heterosexuell står ditt inre inte inför några större problem med att klargöra hur och när din "biologiska klocka" aktiveras; ergo, höna söker tupp för att hennes inre framkallar drömbilder om kycklingar, kistor, lador, fyllda fiskskålar, vass i vattendrag, eller mer uttryckliga symboler.
Du söker inte en pojkvän för att i första hand bryta ensamheten, utan för att klyva kontrollen från din sociala "navelsträng"; alltså hemmet, mamma och pappa.
Mohini skrev:Eller har ensamheten ett instrumentellt värde, då det kan vara bra för att man får tid att känna efter - vem är jag, vad vill jag, hur vill jag tillbringa min tid?
Exempelvis har du då tid att fundera över hur världen ser dig. Är "Betty Boop" det simulacrum som bäst avbildar din identitet? Ett liv med korta kjolar, cigarrer, whiskey och berusade musiker? När du är ensam tar du inte längre intryck från ditt umgänge och traskar omkring i den snårskog av tankar som är ditt förflutna.
Mohini skrev:I samspelet med andra utvecklas man ju också och lär känna nya sidor av sig själv.
Dessa "andra" är de som bäst överensstämmer med din socioekonomiska status och din kulturella plattform. Ni anpassar ert beteende efter varandra och bildar med tiden en homogen grupp. Är "utveckling" verkligen rätt ord för detta fenomen?
Mohini skrev:Därför har jag börjat reflektera över det här med ensamhet. Har ensamhet ett intrinsikalt värde, är det bra att vara ensam bara för att?
Då kan jag snabbt avfärda din romantiska myt och lägga fram den tråkiga sanningen. I den temporära ensamheten får man tid att distansera sig; den är ett avsteg, en tempoväxling, eller en timeout, så att säga.
Däremot är det så att ensamhet genom utstötthet bär fyra huvudsakliga orsaker: 1. Grav sexuell avvikelse; 2. Patologisk narcissism; 3. Antisocial personlighetsstörning (kriminell personlighet); 4. Fattigdom.
Du väljer inte ensamheten, den väljer dig utifrån vem du är.
Jag upplever det som att det finns många olika typer av ensamheter:
En ensamhet söker bekräftelse på det fysiska och kroppsliga planet. Den söker kroppskontakt och värme.
En annan ensamhet söker bekräftelse av sin sociala omgivning. Den vill veta att den duger.
En tredje ensamhet söker möten som kan stimulera och inspirera. Den är trött på att vara ensam och vill ha någon att dela sin tid med.
Själv är jag i rätt skum obalans när det gäller detta. Har haft för mycket av viss kontakt men extremt lite av viss annan, och det gör att jag inte riktigt hittar den där fullständiga tryggheten i mig själv som man så klart eftersträvar.
Jag håller absolut med om att man måste ha tid för sig själv. Ofta får jag ut mycket av att vara med vänner, men ibland får jag ut mer av att vara själv.
En ensamhet söker bekräftelse på det fysiska och kroppsliga planet. Den söker kroppskontakt och värme.
En annan ensamhet söker bekräftelse av sin sociala omgivning. Den vill veta att den duger.
En tredje ensamhet söker möten som kan stimulera och inspirera. Den är trött på att vara ensam och vill ha någon att dela sin tid med.
Själv är jag i rätt skum obalans när det gäller detta. Har haft för mycket av viss kontakt men extremt lite av viss annan, och det gör att jag inte riktigt hittar den där fullständiga tryggheten i mig själv som man så klart eftersträvar.
Jag håller absolut med om att man måste ha tid för sig själv. Ofta får jag ut mycket av att vara med vänner, men ibland får jag ut mer av att vara själv.
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
Re: Ensamhet, värde?
Mohini skrev:Vad tycker ni andra...?
Tycker som du.
Ensamhet har inget intrinsikalt värde men väl det man ofta gör i sin ensamhet.
Introspektivt skådande.
Klarlägg dina ställningstaganden och vanföreställningar och du lär känna dig själv. Efter det har du bättre odds att finna någon som inte tar av din tid utan bara tillför.
Introspektivt skådande.
Klarlägg dina ställningstaganden och vanföreställningar och du lär känna dig själv. Efter det har du bättre odds att finna någon som inte tar av din tid utan bara tillför.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag är ganska ensam och oftast går det ganska bra. Ibland känner jag däremot att jag inte står ut med mitt eget sällskap utan måste träffa någon annan. Jag blir galen av att bara sitta för mig själv i mina egna tankar. Jag tror att många är rädda för det här, sitt eget sällskap.
Önskar att jag hade någon jag kunde träffa när helst jag känner mig ensam och olycklig. :)
Önskar att jag hade någon jag kunde träffa när helst jag känner mig ensam och olycklig. :)
marlon skrev:Jag är ganska ensam och oftast går det ganska bra. Ibland känner jag däremot att jag inte står ut med mitt eget sällskap utan måste träffa någon annan. Jag blir galen av att bara sitta för mig själv i mina egna tankar. Jag tror att många är rädda för det här, sitt eget sällskap.
Önskar att jag hade någon jag kunde träffa när helst jag känner mig ensam och olycklig. :)
Jag vet prisis vad du mena !!!!!!!!
men ibland så kommer man över sig att man fakris är rikgen ensam, och då blir jag rikit nere
Men kommihåg: Vi Alla Är Vilsen, Men Ändå Fångar I Denna Värd
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
Libertin skrev:
Eftersom du är kvinna och heterosexuell står ditt inre inte inför några större problem med att klargöra hur och när din "biologiska klocka" aktiveras.
den biologiska klockan tycker jag låter som en myt. skulle vi människor vara styrda av en biologisk klocka borde det vara ett bevis mot vår fria vilja... och den tror jag benhårt på.
Libertin skrev:
Du söker inte en pojkvän för att i första hand bryta ensamheten, utan för att klyva kontrollen från din sociala "navelsträng"; alltså hemmet, mamma och pappa.
det där om att söka pojkvän för att bryta sig fri från sin urfamilj får du gärna utveckla... jag kan eventuellt köpa det när det gäller den första kärleken, men när väl frigörelsen är etablerad, skulle man fortfarande söka partner av detta skäl...?
Libertin skrev:
Dessa "andra" är de som bäst överensstämmer med din socioekonomiska status och din kulturella plattform. Ni anpassar ert beteende efter varandra och bildar med tiden en homogen grupp. Är "utveckling" verkligen rätt ord för detta fenomen?
intressant tanke! även om vi i allmänhet mest umgås med människor inom samma socioekonomiska skikt är vi ju dock alla individer och borde kunna lära NÅGOT... om inte annat så hur vi inte vill ha det.
Libertin skrev:
Då kan jag snabbt avfärda din romantiska myt och lägga fram den tråkiga sanningen. I den temporära ensamheten får man tid att distansera sig; den är ett avsteg, en tempoväxling, eller en timeout, så att säga.
Du väljer inte ensamheten, den väljer dig utifrån vem du är.
javisst, min bild av ensamhet är säkert väldigt romantiserad. precis som många ha en romantiserad bild av tvåsamhet. jag undrar om det egentligen är så tråkigt som att man alltid eftersträvar det man inte har, eller om det bara handlar om att uppnå en sund balans.
dock håller jag inte med om att ensamheten väljer en - snarast är det väl ofta så att TVÅSAMHETEN väljer en..?
Eftersom du är kvinna och heterosexuell står ditt inre inte inför några större problem med att klargöra hur och när din "biologiska klocka" aktiveras.
den biologiska klockan tycker jag låter som en myt. skulle vi människor vara styrda av en biologisk klocka borde det vara ett bevis mot vår fria vilja... och den tror jag benhårt på.
Libertin skrev:
Du söker inte en pojkvän för att i första hand bryta ensamheten, utan för att klyva kontrollen från din sociala "navelsträng"; alltså hemmet, mamma och pappa.
det där om att söka pojkvän för att bryta sig fri från sin urfamilj får du gärna utveckla... jag kan eventuellt köpa det när det gäller den första kärleken, men när väl frigörelsen är etablerad, skulle man fortfarande söka partner av detta skäl...?
Libertin skrev:
Dessa "andra" är de som bäst överensstämmer med din socioekonomiska status och din kulturella plattform. Ni anpassar ert beteende efter varandra och bildar med tiden en homogen grupp. Är "utveckling" verkligen rätt ord för detta fenomen?
intressant tanke! även om vi i allmänhet mest umgås med människor inom samma socioekonomiska skikt är vi ju dock alla individer och borde kunna lära NÅGOT... om inte annat så hur vi inte vill ha det.
Libertin skrev:
Då kan jag snabbt avfärda din romantiska myt och lägga fram den tråkiga sanningen. I den temporära ensamheten får man tid att distansera sig; den är ett avsteg, en tempoväxling, eller en timeout, så att säga.
Du väljer inte ensamheten, den väljer dig utifrån vem du är.
javisst, min bild av ensamhet är säkert väldigt romantiserad. precis som många ha en romantiserad bild av tvåsamhet. jag undrar om det egentligen är så tråkigt som att man alltid eftersträvar det man inte har, eller om det bara handlar om att uppnå en sund balans.
dock håller jag inte med om att ensamheten väljer en - snarast är det väl ofta så att TVÅSAMHETEN väljer en..?
Jag är inte tystlåten... jag är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
JR AUK skrev:
Ensamhet har inget intrinsikalt värde men väl det man ofta gör i sin ensamhet.
Introspektivt skådande.
Klarlägg dina ställningstaganden och vanföreställningar och du lär känna dig själv. Efter det har du bättre odds att finna någon som inte tar av din tid utan bara tillför.
intressant tanke! "men väl det man ofta gör i sin ensamhet" - jag undrar om det finns saker som man _måste_ vara ensam för att göra? eller kan man lära känna sig själv och "titta inåt" lika väl i sällskap med andra..?
Ensamhet har inget intrinsikalt värde men väl det man ofta gör i sin ensamhet.
Introspektivt skådande.
Klarlägg dina ställningstaganden och vanföreställningar och du lär känna dig själv. Efter det har du bättre odds att finna någon som inte tar av din tid utan bara tillför.
intressant tanke! "men väl det man ofta gör i sin ensamhet" - jag undrar om det finns saker som man _måste_ vara ensam för att göra? eller kan man lära känna sig själv och "titta inåt" lika väl i sällskap med andra..?
Jag är inte tystlåten... jag är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
marlon skrev:
Jag är ganska ensam och oftast går det ganska bra. Ibland känner jag däremot att jag inte står ut med mitt eget sällskap utan måste träffa någon annan. Jag blir galen av att bara sitta för mig själv i mina egna tankar. Jag tror att många är rädda för det här, sitt eget sällskap.
själv tycker jag precis tvärt om. jag blir galen av att alltid umgås med andra... det kanske handlar om att man måste ha en viss balans mellan ensamhet och umgänge för att kunna utvecklas och må bra?
Jag är ganska ensam och oftast går det ganska bra. Ibland känner jag däremot att jag inte står ut med mitt eget sällskap utan måste träffa någon annan. Jag blir galen av att bara sitta för mig själv i mina egna tankar. Jag tror att många är rädda för det här, sitt eget sällskap.
själv tycker jag precis tvärt om. jag blir galen av att alltid umgås med andra... det kanske handlar om att man måste ha en viss balans mellan ensamhet och umgänge för att kunna utvecklas och må bra?
Jag är inte tystlåten... jag är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Mohini skrev:själv tycker jag precis tvärt om. jag blir galen av att alltid umgås med andra... det kanske handlar om att man måste ha en viss balans mellan ensamhet och umgänge för att kunna utvecklas och må bra?
Jo det är nog sant. Efter en tids ensamhet uppskattar man umgänget med andra människor bättre.
Jag kan också bli galen när jag umgås med folk. Känner att jag har krav på mig, att jag måste prata och vara rolig, anpassa sig efter de andra och låtsas vara intresserad av vad de har att säga och få dem att bli intresserad av det jag säger. När jag sitter i en grupp av människor och har absolut ingen uppmärksamhet riktat mot mig, då känner jag mig som mest ensam.
Det viktigaste för mig är de riktiga vännerna. De som man delar samma intressen med och som man kan prata om nästan vad som helst med utan att skämmas.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster