Mänsklighetens mysterium

[Katana]

Förklara mig varför människor har en tvångsaktig vilja att påverka
andras liv och mående, medvetet som omedvetet med ord som handlingar.
Förklara varför människor tar det för givet att de har rätt att påpeka om
saker som inte angår dom.
Vad gör att människor inte har ngn. vidare grepp om det som kallas för
gränser, vart 'jaget' och 'duet' börjar samt slutar, vad som är lämpligt
samt olämpligt att uttala sig om i olika situationer ang. ngn. ?

Läser just nu om narcissism och jag undrar om inte det är en folksjukdom
eller symptom/tecken på moderna tiders osunda leverne, resultatet av
den bristande respekt för människans grundläggande natur.

Är på jakt efter roten till det 'onda'. Nöjer mig inte med svar som
försvarar detta beteende exv. genom att säga att människan mår allt
sämre pga. den utveckling som människan befinner sig i.

Några ideér ?

[suchanother]

Kommunikation förutsätter minimum två deltagare. "Jagets" och "Duets" gränser är väl väldefinierade för den självständiga deltagaren?
Allt meningsutbyte påverkar både avsändaren och mottagaren. Det gäller alltså att tolka det sagda/skrivna på rätt sätt. Allt som avsändaren meddelar behöver inte nödvändigtvis ha ont budskap. För narcissten uppstår gränsproblematik förvisso och detta enkla självklara "jaget" blir problematiskt.
Vanligt meningsutbyte, ska detta vara så svårt?

[Algotezza]

Du stälelr två frågor, så vitt jag kan se...

Förklara mig varför människor har en tvångsaktig vilja att påverka
andras liv och mående, medvetet som omedvetet med ord som handlingar.
Förklara varför människor tar det för givet att de har rätt att påpeka om
saker som inte angår dom.
Vad gör att människor inte har ngn. vidare grepp om det som kallas för
gränser, vart 'jaget' och 'duet' börjar samt slutar, vad som är lämpligt
samt olämpligt att uttala sig om i olika situationer ang. ngn. ?

När en människa som vill ha kontroll över sitt liv upptäcker att detta mer eller mindre är en omöjlighet, försöker hon kompensera detta med att försöka få kontroll över andras liv, genom att "lägga sig i", "ge goda råd", "ingripa", men detta är bara symptom på den egna upplevda maktlösheten.

Tänk t.ex. på alla psykologer/psykiatriker som sitter och himlar med ögonen och säger "hum" och "ja" - för att "få kontroll" och "inblickar" i en medmänniskas själsdjup, en medmänniska som "står under dem ", är ett "fall", blott därför att de själva har noll koll på sitt liv och vad som finns i deras egna förträngda undermedvetna.

Lösningen? Vi måste fråga oss själva: är full koll nödvändig? Måste vi ha sådan (h)järnkoll? Kan vi inte skapa trygghet och självkänsla på andra sätt?

Läser just nu om narcissism och jag undrar om inte det är en folksjukdom
eller symptom/tecken på moderna tiders osunda leverne, resultatet av
den bristande respekt för människans grundläggande natur.

Är på jakt efter roten till det 'onda'. Nöjer mig inte med svar som
försvarar detta beteende exv. genom att säga att människan mår allt
sämre pga. den utveckling som människan befinner sig i.

Några ideér ?

Narcissism: oförmåga att handskas med och förstå innebörden i den egna individualiteten, en form av omogen individualitet.

Människorna lider när religionernas tankedressyr börjar släppa och innan hon byggt upp ett eget förråd av autentiska erfarenheter att bygga sin moral/etik och livsåskådning på. När människan mår dåligt kan hon relativt må bättre genom att göra så att andra mår ännu sämre. Hon är fånge i sin inkrökta egoism och har inte fattat egocentrismens positiva utvecklingspotential, vågar inte bejaka sin egocentrism fullt ut utan kallar den "infantilitet". Och så "vet" hon att egoism är "något fult", så hon färkläder den i "människokärlek" och "humanism".

Den moderna människan har inte tillräckligt gått igenom lidandets eklut, inte luttrats tillräckligt i lidandets heliga eld! Problemet är att det är svårt att göra något konstruktivt av lidandet utan vägledning utifrån, lättare att då glida in i "inbillat" martyrskap och känslan av orättvisa. Den moderna människan behöver en spark i baken! Och äkta medkänsla/empati från sin omvärld!

A

[Katana]

När en människa som vill ha kontroll över sitt liv upptäcker att detta mer eller mindre är en omöjlighet, försöker hon kompensera detta med att försöka få kontroll över andras liv, genom att "lägga sig i", "ge goda råd", "ingripa", men detta är bara symptom på den egna upplevda maktlösheten.

Vad är det som får dessa att tro sig ha rätten att leva genom en annan ?

Tänk t.ex. på alla psykologer/psykiatriker som sitter och himlar med ögonen och säger "hum" och "ja" - för att "få kontroll" och "inblickar" i en medmänniskas själsdjup, en medmänniska som "står under dem ", är ett "fall", blott därför att de själva har noll koll på sitt liv och vad som finns i deras egna förträngda undermedvetna.

Orsakerna till detta kan vara många. Mest tror jag att det handlar om
en pakt, ett system som är uppbyggt på ett visst sätt för att få makt
över (slippa ansvar), försätta patienten i en beroende position där denne
tillslut väljer den vård som anses av statliga själ mest ekonomiskt lönande.
Alltså, jag tror inte att det handlar om terapeutens personliga illvilja
eller okunskap. Förmodar att terapeuten många gånger känner sig vara
lika i kläm då han inte kan hjälpa den behövande mer än vad det är
ordinerat. Han måste följa vissa riktlinjer, dom riktlinjer som har satts
för denne i sin tur.
Detta kan och orsaka givetvis en känsla av maktlöshet hos den hjälpande
som inte kan (får) hantera situationen som han eg. önskade. Därmed
försätter han patienten ofrivilligt som viligt i en orimlig position och det
är i sin ordning enligt planerna.
Den terapeut du talar om är den teraput som villigt accepterar sin post
och kraven som ingår i den. En sådan terapeut visar inte den minsta
tecken på vilja att få till det rättvist. Han har lagt locket på för sin egen
del för att inte själv hamna i patientstolen. Han gör säkert detta av ren
självbevarelsedrift. Passiv förnedring (ofrivilligt som villigt).
Dom som inte lagt locket på är däremot dom som aktivt förnedrar
(ofrivilligt som villigt).
Jaja. Men hursom helst så är det frågan om att bespara sig själv på en
annans bekostnad. Jag menar, de kunde ju jobba med annat.
Som jag sade till läkaren "tjäna pengar kan du göra ngn. annanstans"
Ja och så till sist. Det finns även dom som medvetet som omedvetet
skaffar sig ett yrke där de kan häva sin makt utan större ansträngning.
De gör det lätt för sig själva. Kanske va den terapeuten du talar om ?? ?

Lösningen? Vi måste fråga oss själva: är full koll nödvändig? Måste vi ha sådan (h)järnkoll? Kan vi inte skapa trygghet och självkänsla på andra sätt?

Vad menar du med koll i sammanhanget ? Perfektion eller ?

Narcissism: oförmåga att handskas med och förstå innebörden i den egna individualiteten, en form av omogen individualitet.

Beskrivningen stämmer även enligt mitt tycke som efter det jag läst
hittills, men förutsatt att det handlar om människor som i övr. inte är i
utsatta situationer pga. exv. handikapp, svår ekonomi etc.

När människan mår dåligt kan hon relativt må bättre genom att göra så att andra mår ännu sämre.

Tolkar det snarare om att avlastning av sina egna brister då de saknar
förmåga att hantera de mer negativa aspekterna av sitt sunda ego.
Det orsakar i sin tur skada för en annans sunda ego och bristerna visar
sig hos offret som de sedan kan peka ut och anklaga. De lägger mao.
sina laster på en annan. På så vis kan de utvecka och förverkliga sin
förskönade bild av sitt jag. De utvecklar en osund propotion av den
positiva sunda egoismen (tror dom iaf.) men det resulterar i bristande
verklighetsförankring samt sund självbejakelse.

Hon är fånge i sin inkrökta egoism och har inte fattat egocentrismens positiva utvecklingspotential, vågar inte bejaka sin egocentrism fullt ut utan kallar den "infantilitet". Och så "vet" hon att egoism är "något fult", så hon färkläder den i "människokärlek" och "humanism".

Ja svaghet är svaghet för dessa så som jag har förstått det.
Och genom att putta över sina på andra som jag beskrev ovan kan dom
sedan ta den omvårdande rollen. Man kan väl säga att de har utvecklat
ett mycket effektivt sätt att förskjuta problemet på en annan samt
bibehålla sin falska egenmakt genom att minimera offret genom att spela
på dennes skuld denne just satt över på den andre utan att offret alltid
märker om skulden är dennes egna eller ngt. skapat av narcissisten.

Den moderna människan har inte tillräckligt gått igenom lidandets eklut, inte luttrats tillräckligt i lidandets heliga eld! Problemet är att det är svårt att göra något konstruktivt av lidandet utan vägledning utifrån, lättare att då glida in i "inbillat" martyrskap och känslan av orättvisa. Den moderna människan behöver en spark i baken! Och äkta medkänsla/empati från sin omvärld!

Det går inte att bota narcissism med medkänsla/empati förens de fått
stå ut med sin egen osäkerhet och det kan i sin tur bli svårt då de oftast
har byggt sig starka skyddsmekanismer med att förneka, förtränga samt
förvränga.
Att ösa med medkänsla/empati för en narcissist skulle enbart bidra till
att ökad samt fortsatt osund självbejakelse. Resultatet skulle vara att de
växer i sitt ego samtidigt som den medkännande krymper. Och när den
medkännande krympt tillräckligt hamnar han tillslut i samma läge där
narcissismen har sin grogrund och en ny narcissist är snart fött.
Tillslut lider hela mänskligheten av samma symptom. Det går runt iom.
att männsikan har en allt för välvillig inställning till dessa för att man
ändå vet att de lider.

[Conocimiento]

Besatt av enter-knappen, Katana?

[Katana]

Besatt av enter-knappen, Katana?

Ja, det verkar så  :D

[Philosopher King]

När en människa som vill ha kontroll över sitt liv upptäcker att detta mer eller mindre är en omöjlighet, försöker hon kompensera detta med att försöka få kontroll över andras liv, genom att "lägga sig i", "ge goda råd", "ingripa", men detta är bara symptom på den egna upplevda maktlösheten.

Tänk t.ex. på alla psykologer/psykiatriker som sitter och himlar med ögonen och säger "hum" och "ja" - för att "få kontroll" och "inblickar" i en medmänniskas själsdjup, en medmänniska som "står under dem ", är ett "fall", blott därför att de själva har noll koll på sitt liv och vad som finns i deras egna förträngda undermedvetna.

Lösningen? Vi måste fråga oss själva: är full koll nödvändig? Måste vi ha sådan (h)järnkoll? Kan vi inte skapa trygghet och självkänsla på andra sätt?

Det finns ingen möjlighet att man faktiskt tror sig kunna få andra att må bättre än vad de redan gör?
Dvs man vill hjälpa någon?

[Katana]

Hittade ngt. att rota i. http://www.ucpress.edu/books/pages/2439.html
Spekuleras även lite i boken "Men jag då?" av Sandy Hotchkiss, Del 5 Kap.18

[Algotezza]

När en människa som vill ha kontroll över sitt liv upptäcker att detta mer eller mindre är en omöjlighet, försöker hon kompensera detta med att försöka få kontroll över andras liv, genom att "lägga sig i", "ge goda råd", "ingripa", men detta är bara symptom på den egna upplevda maktlösheten.

Vad är det som får dessa att tro sig ha rätten att leva genom en annan ?

De har ingen rätt, de är bara oförmögna att leva egna, autentiska liv. Att leva genom andra innebär att man slipper ta smällarna direkt, men kan njuta av det behagliga, eventuella framgångar.

Tänk t.ex. på alla psykologer/psykiatriker som sitter och himlar med ögonen och säger "hum" och "ja" - för att "få kontroll" och "inblickar" i en medmänniskas själsdjup, en medmänniska som "står under dem ", är ett "fall", blott därför att de själva har noll koll på sitt liv och vad som finns i deras egna förträngda undermedvetna.

Orsakerna till detta kan vara många. Mest tror jag att det handlar om
en pakt, ett system som är uppbyggt på ett visst sätt för att få makt
över (slippa ansvar), försätta patienten i en beroende position där denne
tillslut väljer den vård som anses av statliga själ mest ekonomiskt lönande.
Alltså, jag tror inte att det handlar om terapeutens personliga illvilja
eller okunskap. Förmodar att terapeuten många gånger känner sig vara
lika i kläm då han inte kan hjälpa den behövande mer än vad det är
ordinerat. Han måste följa vissa riktlinjer, dom riktlinjer som har satts
för denne i sin tur.
Detta kan och orsaka givetvis en känsla av maktlöshet hos den hjälpande
som inte kan (får) hantera situationen som han eg. önskade. Därmed
försätter han patienten ofrivilligt som viligt i en orimlig position och det
är i sin ordning enligt planerna.
Den terapeut du talar om är den teraput som villigt accepterar sin post
och kraven som ingår i den. En sådan terapeut visar inte den minsta
tecken på vilja att få till det rättvist. Han har lagt locket på för sin egen
del för att inte själv hamna i patientstolen. Han gör säkert detta av ren
självbevarelsedrift. Passiv förnedring (ofrivilligt som villigt).
Dom som inte lagt locket på är däremot dom som aktivt förnedrar
(ofrivilligt som villigt).
Jaja. Men hursom helst så är det frågan om att bespara sig själv på en
annans bekostnad. Jag menar, de kunde ju jobba med annat.
Som jag sade till läkaren "tjäna pengar kan du göra ngn. annanstans"
Ja och så till sist. Det finns även dom som medvetet som omedvetet
skaffar sig ett yrke där de kan häva sin makt utan större ansträngning.
De gör det lätt för sig själva. Kanske va den terapeuten du talar om ?? ?

Främst handlar det väl om olika typer av oförmåga, inte minst om bristande empati men också om bekvämlighet och fantasilöshet. Och systemets inneboende tröghet och rigiditet, som i praktiken premierar osjälvständighet framför självständighet.

Lösningen? Vi måste fråga oss själva: är full koll nödvändig? Måste vi ha sådan (h)järnkoll? Kan vi inte skapa trygghet och självkänsla på andra sätt?

Vad menar du med koll i sammanhanget ? Perfektion eller ?

Det man tror är den absolut nödvändiga grunden för ens trygghet, för den egna existensen,  och för det egna människovärdet, alltså inte främst perfektion.

Den moderna människan har inte tillräckligt gått igenom lidandets eklut, inte luttrats tillräckligt i lidandets heliga eld! Problemet är att det är svårt att göra något konstruktivt av lidandet utan vägledning utifrån, lättare att då glida in i "inbillat" martyrskap och känslan av orättvisa. Den moderna människan behöver en spark i baken! Och äkta medkänsla/empati från sin omvärld!

Det går inte att bota narcissism med medkänsla/empati förens de fått
stå ut med sin egen osäkerhet och det kan i sin tur bli svårt då de oftast
har byggt sig starka skyddsmekanismer med att förneka, förtränga samt
förvränga.
Att ösa med medkänsla/empati för en narcissist skulle enbart bidra till
att ökad samt fortsatt osund självbejakelse. Resultatet skulle vara att de
växer i sitt ego samtidigt som den medkännande krymper. Och när den
medkännande krympt tillräckligt hamnar han tillslut i samma läge där
narcissismen har sin grogrund och en ny narcissist är snart fött.
Tillslut lider hela mänskligheten av samma symptom. Det går runt iom.
att männsikan har en allt för välvillig inställning till dessa för att man
ändå vet att de lider.

Ja, det blir ett slags ond cirkel. Man får låta narcissisten möta de erfarenheter hon/han behöver för att utvecklas och komma vidare och inte linda in honom/henne i empatins, lidandedämpande grå bomull.

A

[Katana]

Vad tror du då är orsaken till denna så deskruktiva beteende ?

[Algotezza]

Vad tror du då är orsaken till denna så deskruktiva beteende ?

Bristande livserfarenhet, inte som sådan utan av det slag som leder in en på en mer human och medmänsklig livsbana.

A

[Psy]

Förklara mig varför människor har en tvångsaktig vilja att påverka
andras liv och mående, medvetet som omedvetet med ord som handlingar.
Förklara varför människor tar det för givet att de har rätt att påpeka om
saker som inte angår dom.
Vad gör att människor inte har ngn. vidare grepp om det som kallas för
gränser, vart 'jaget' och 'duet' börjar samt slutar, vad som är lämpligt
samt olämpligt att uttala sig om i olika situationer ang. ngn. ?

Läser just nu om narcissism och jag undrar om inte det är en folksjukdom
eller symptom/tecken på moderna tiders osunda leverne, resultatet av
den bristande respekt för människans grundläggande natur.

Är på jakt efter roten till det 'onda'. Nöjer mig inte med svar som
försvarar detta beteende exv. genom att säga att människan mår allt
sämre pga. den utveckling som människan befinner sig i.

Några ideér ?

Utan att ha ett psykiskt ork nog att för tillfället orka läsa igenom alla tidigare poster så ska jag göra mitt bästa för att besvara dina frågeställningar. Bara att hoppas att ingen tidigare nämnt mina tankar helt och hållet så att det här inlägget blir helt och hållet överflödigt...

Då jag är lite besatt av Fromm just nu så kan jag använda några av hans teorier för att försöka komma med ett litet svar.

Fromms teori är att människan i grunden alltid känner en obeskrivlig rädsla och obeslutsamhet när man finner att man är en egen individ. Man klarar inte av att vara grundligt separerade från mängden hela tiden. Därav bildas en drift. En vilja att sammansmälta med någon annan för att slippa särskiljdhet och utrota den egna individens ansvar. Den här driften kallar Fromm för kärleksdriften.

Den här driften kan människor ta till sig och försöka utnyttja på olika sätt. Något som ligger nära till hands är att helt enkelt bara känna att man påverkar en annan människa. När man påverkar en annan människa får man illusionen av att man är en del av människan. Man är inte ensam. Man har fått en typ av funktion. Det kan vara allt från att känna att man gör någon till en aktiv del av sig självt, till att bara känna att någon hör det man säger och påverkas av det.

Driften kan också te sig tvärtom, man blir helt undergiven och låter sig styras. Man fyller en funktion i att vara som någon annans kroppsdel eller ägodel.

Detta är enligt Fromm något helt grundläggande som finns hos de flesta människor. Om man inte känner någon typ av en sådan drift så har man ingen klar syn på var ens egen identitet slutar och var andras börjar.

Jag skulle gärna vilja veta vad du menar med "moderna tiders osunda leverne" och "människans grundlägggande natur".

Narcissism är en intressant personlighetsstörning. Man bygger sig en yta av överlägsenhet och perfektion för att skydda sig mot meningslösheten. Det kan vara ett tecken på människors behov av bekräftelse. Det moderna samhällets alla medier som för fram så många kriterier kring hur människor ska vara tror jag har väldigt mycket med saken att göra. Vi får dubbla budskap sedan födseln om hur vi ska se ut, hur vi ska tala, vad vi ska tycka och hur vi ska bete oss. Detta lägger en ofta en väldigt lös grund när individen i sig ska bildas. Det är ur min synvinkel lätt för människor att anamma meningslöshetskänslor när man finner att man inte kan stå upp till allas krav. Den egna, starka individen kan hålla en stark där, men om man aldrig fått bygga sig en individuell kärna. Om man alltid haft någon annan i centrum istället för sig själv så är det extremt lätt att grunden bryts av alla meddelanden vi släpper in. Som en reaktion försöker vi bygga oss en uppfattning om hur vi ska vara för att vara "perfekta", om den uppfattningen sedan bryts, eller om man inte kan nå upp till den så tär meningslöshetskänslorna igenom.

Jag hoppas att jag på något vis kunde biddra med något innovativt till ämnet. ^^

[Katana]

Psy

Tack för ditt långa och tydliga svar.
Märker att jag inte riktigt har hunnit fördjupa mig i frågan ännu men du skriver intressanta saker. Du beskriver väl främst att det är den från barndomen skadade självbilden som avgör styrkan av kärleksdriften/behovet av bekräftelse samt att människan tar sig olika, vilka knep som helst för att få det uteblivna bekräftelsen tillfredställt.

Men är det inte trots allt en grundläggande förutsättning för individualitet ?
Alltså att människan kan inte bilda sig en sund och autentisk jagbild utan sund och autentisk bekräftelse. Vad som gått snett i narcissistens fall skulle vara att denne fortsätter att få sitt falska jag bekräftat utan vetskap om annat, utan vetskap om det egentliga jaget och kan därför aldrig bli en egen separat individ. Narcissisten hämmar omedvetet sin egen utveckling ?

Det tragiska är att den narcissistiska personligheten anses som ngt. fullt normalt och är tom. idealiserat i våran vardag. Prestation och belöning hittar vi vart än vi går. "moderna tiders osunda leverne"  

Inte ens inom vården eller främst psykiatrin kan vi finna stöd och bekräftelse för våran individ (kärna). "människans grundlägggande natur"
Allt fixeras vid personligheten och dess mönster som uppenbart är till för att justeras. Befarar att det finns en del brister i psykologin som är främst till för att förstärka det som redan är starkt i människan. På så vis fabricerar vi även narcissister om vi inte har djupare kunskap om vad narcissism egentligen är och hur man handskas med det.

[Psy]

Psy

Tack för ditt långa och tydliga svar.
Märker att jag inte riktigt har hunnit fördjupa mig i frågan ännu men du skriver intressanta saker. Du beskriver väl främst att det är den från barndomen skadade självbilden som avgör styrkan av kärleksdriften/behovet av bekräftelse samt att människan tar sig olika, vilka knep som helst för att få det uteblivna bekräftelsen tillfredställt.

Men är det inte trots allt en grundläggande förutsättning för individualitet ?
Alltså att människan kan inte bilda sig en sund och autentisk jagbild utan sund och autentisk bekräftelse. Vad som gått snett i narcissistens fall skulle vara att denne fortsätter att få sitt falska jag bekräftat utan vetskap om annat, utan vetskap om det egentliga jaget och kan därför aldrig bli en egen separat individ. Narcissisten hämmar omedvetet sin egen utveckling ?

Det tragiska är att den narcissistiska personligheten anses som ngt. fullt normalt och är tom. idealiserat i våran vardag. Prestation och belöning hittar vi vart än vi går. "moderna tiders osunda leverne"  

Inte ens inom vården eller främst psykiatrin kan vi finna stöd och bekräftelse för våran individ (kärna). "människans grundlägggande natur"
Allt fixeras vid personligheten och dess mönster som uppenbart är till för att justeras. Befarar att det finns en del brister i psykologin som är främst till för att förstärka det som redan är starkt i människan. På så vis fabricerar vi även narcissister om vi inte har djupare kunskap om vad narcissism egentligen är och hur man handskas med det.

Självklart behöver vi bekräftelse. Bekräftelse är i mina ögon absolut ingenting som skadar en människa. Jag skulle vilja påstå att det inte är den falska ytan, eller "jaget" som bekräftas, utan snarare personens själva individuella utveckling som aldrig bekräftas. Om man inte har en tillräckligt stark individuell kärna så kan en person inte klara sig utan att bygga upp en yta. Den falska självbilden blir knappast förstärkt, utan personen är fullt medveten om den, det är det som leder till perioderna av  meningslöshetskänslor och obeskrivlig frustration som uppstår när de bryts. Man känner att man inte har någon riktig kärna, att allt annat helt enkelt är meningslöst om man inte på något sätt lyckas bli uppfylld och känna sig hel i ytan man bygger upp. Individen känns så oklar och ihålig att man söker extrema former av bekräftelser från sig själv genom att bibehålla ytan. Det mest påfallande är inte att söka bekräftelser från andra, utan det är att man söker en bekräftelse genom att hålla igång sin yta...

Jag skulle inte vilja säga att den narcissistiska personligheten är idealiserad helt och hållet, men den finns som en helt naturlig del i det svenska samhället och i utvecklingsprocessen för många barn. En sak som jag tror hjälper oss i sverige mot den än mer är nog den sk jante-lagen. Den delen i svensk kultur som säger åt oss att vi inte är någonting speciellt, att vi inte ska tro att vi på något sätt skulle utmärka oss från alla andra. Den här självbilden bygger många moderna narcissister upp en grund utifrån. Man ska vara bättre än alla andra i utseende, beteende och allting, men man ska hålla sig så liten och timid att man ändå inte är det, man ska absolut inte bekräfta sig själv för den delen. När man ber om bekräftelse så är det när man säger att man själv är ful och tragisk, i sådana tillfällen påstår de flesta motsatsen. Och bekräftelsecirkeln är påbörjad.

Frågan är vad egentligen vården kan erbjuda för någonting att hjälpa en långt gången narcissist med. Visst, man kan försöka bygga upp personens "riktiga" kärna, men för många tycks det helt omöjligt. De har en så underminerad person att sökandet blir efter någonting som aldrig har fått byggas upp. När de då försöker bygga upp något nytt finner de att de inte har något riktigt att bygga från. Den nya individen som försöks byggas kan därför bli väldigt underminerad även den...

Vad jag skulle vilja se är en förändring inom skolsystemet. Jag skulle vilja ge barn möjligheten att från början söka efter en grund för sin individ, innan de på allvar tappat förutsättningarna för att bygga den. Filosofi, livsvetenskap och andra stöd för att ge rum åt den egna individen att komma fram.

Och visst finns det brister i det psykologiska systemet idag. Många delar av psykologin känns uppstrukturerad för att hjälpa vissa typer av människor. När en annan typ av människa kommer in så tycks det hjälplöst att anamma dem i samma mall som alla andra. Svårt att ge någon konkret kritik dock, har inte varit inblandad i det svenska psykiatrisystemet mer än en kort stund för länge sedan. Men redan då märkte jag att det förmodligen skulle ge en ganska positiv effekt att bena ur all byrokrati ur behandlingen. Man borde se till personen som individ först och främst, inte till hur personen "bör" se ut enligt samhällets normer. Människor ska bearbetas enligt sina individuella förutsättningar, inte enligt samhällets mall. Som sagt, svårt att ge någon konkret kritik, men så mycket tycker jag mig åtminstone kunna säga.