Just det, alla föräldrar på forumet.
Satt precis här imorse och lekte med min lille son som just nu befinner sig i åldern där allting skall utforskas, till pappa och mammas stora förtret. Vi har ett gäng sladdar bakom en dörr som han nu hittat och detta är ohyggligt fascinerande. Ju mer vi säger till honom, desto gladare blir han och tycker att allt är skitkul. Och då kan man ju inte bli sur på honom....
Mer roliga saker, exempelvis när farmor och farfar kommer på besök och skall vara barnvakt. Han kan ha varit hur sur och grinig som helst, men så fort vi lämnar lägenheten så sker en metamorfos där den lille vilden förvandlas till en ängel och en veritabel måttstock i ordning och uppförande.
Finns säkert fler exempel. Hur som helst, man kan ju inte prata om psykologi utan att nämna dessa fantastiska barn som ställer alla begrepp och även sig själva på huvudet med ett leende.
Måste ju finnas fler föräldrar här som utövar psykologiska kamper.....förenen eder......
Barn - pappa och mamma sliter sitt hår
Moderator: Moderatorgruppen
-
Bobby Hogan
- Inlägg: 232
- Blev medlem: 29 dec 2006 02:28
Barn - pappa och mamma sliter sitt hår
In an average living room there are 1,242 objects Chuck Norris could use to kill you, including the room itself.
Jag minns själv när jag var 2 år gammal och satt bredvid väggkontakten i färd med att peta in mammas hårnål i densamme. Min pappa skrek till, jag blev rädd, vände mig om, han gav mig en dask på handen och sa ajabaja!
Gjorde aldrig om det försöket igen, med andra ord funkade hans psykologi alldeles utmärkt.
Gjorde han rätt?
Aga är idag förbjudet, men den fysiska tillsägelsen räknar inte jag eller samhället till misshandel. Många föräldrar tror idag att det är förbjudet med all form av fysisk bestraffning, vilket inte är fallet. Det är misshandel som är förbjudet, dit räknas inte en lätt dask på handen, eller rumpan.
Det är vare sig farligt eller förbjudet, då det rör sig om en smärta som är av lätt snabbt övergående natur, vilket innebär att den inte räknas som aga.
Lär dig detta, det kan i värsta fall rädda livet på ett litet barn som saknar de kommunikativa möjligheterna som ett äldre barn behärskar.
Att tro att man som förälder verbalt kan lära ett barn att skilja på en lek som är livsfarlig och en lek som inte är det, är befängt,
tror man det utsätter man verkligen sitt barn för livsfara.
Barn är nyfikna, de vill upptäcka världen och de gör det.
Gjorde aldrig om det försöket igen, med andra ord funkade hans psykologi alldeles utmärkt.
Gjorde han rätt?
Aga är idag förbjudet, men den fysiska tillsägelsen räknar inte jag eller samhället till misshandel. Många föräldrar tror idag att det är förbjudet med all form av fysisk bestraffning, vilket inte är fallet. Det är misshandel som är förbjudet, dit räknas inte en lätt dask på handen, eller rumpan.
Det är vare sig farligt eller förbjudet, då det rör sig om en smärta som är av lätt snabbt övergående natur, vilket innebär att den inte räknas som aga.
Lär dig detta, det kan i värsta fall rädda livet på ett litet barn som saknar de kommunikativa möjligheterna som ett äldre barn behärskar.
Att tro att man som förälder verbalt kan lära ett barn att skilja på en lek som är livsfarlig och en lek som inte är det, är befängt,
tror man det utsätter man verkligen sitt barn för livsfara.
Barn är nyfikna, de vill upptäcka världen och de gör det.
-
Bobby Hogan
- Inlägg: 232
- Blev medlem: 29 dec 2006 02:28
Zokrates skrev:Jag minns själv när jag var 2 år gammal och satt bredvid väggkontakten i färd med att peta in mammas hårnål i densamme. Min pappa skrek till, jag blev rädd, vände mig om, han gav mig en dask på handen och sa ajabaja!
Väggkontakter är en historia i sig. Har naturligtvis barnsäkrat alla kontakter hemma, vilket ju fungerar bra. Förutom då när jag själv en morgon hade tidig jour och började i min halvslummer försöka stryka en skjorta. Efter 5 minuter av total förvirring eftersom kontakten inte verkade passa så hörs min frus hysteriskt skrattande röst från sängen :
"Honey, it´ll be a lot easier if you remove the safetyplug first"
Så tankspridd kan jag vara ibland. Jag hoppas mina barn inte ärver den egenskapen.
In an average living room there are 1,242 objects Chuck Norris could use to kill you, including the room itself.
Ja, kontakter är en historia i sig, men när jag var liten saknades det nästan all form av säkerhetsutrustning i hemmet för barn.
Jag tänkte flika in lite mer angående barn psykologin.
Jag har haft förmånen att få två friska barn, idag är de 14 och 8 år gamla.
Jag har aldrig behövt använda mig av fysisk bestraffning, trots att de varit normalt nyfikna på allt i deras omgivning, men det verkar som om de fötts med en naturlig fallenhet för att förstå vad som är farligt respektive ofarligt.
De har aldrig agerat dumdristigt eller utsatt sig för livshotande faror, lekt med kontakter, bitit i sladdar, sprungit iväg från mig när vi varit ute på promenad. De har båda varit respektfulla, aldrig kallat mig för dumma saker eller betett sig illa mot andra barn eller vuxna.
Men en sak har de gemensamt, de förlorade mig båda två när de var i fem årsåldern på grund av skillsmässor. De har alltså olika mammor, de är halvsyskon. De har aldrig träffat varandra, men de vet om att den andre finns. De bor dessutom i samma stad.
Jag är en expert på barn mellan 0-5 år med andra ord, åtminstonde när det gäller mina egna barn och deras uppväxt. Däremot har jag arbetat med barn främst i åldrarna 6 till 12 år under en större del av mitt yrkesverksamma liv. Detta innebär att jag anser att jag kan barn och förstår mig på hur barn tänker och resonerar kring allt möjligt i deras värld.
Väldigt ofta har föräldrar haft frågor kring deras barns beteende och undrat dels om det är normalt samt dels vad de skall göra för att driva fram en bättre relation.
Eftersom alla barn trots allt är unika och föräldrars relationer skiljer sig, så finns det sällan en universallösning eller en metod att tillgripa.
Men rent generellt gäller följande, att se varandra, ge varandra tid och omsorg är enskilt den bästa lösningen på de flesta kriser inom familjen.
Därav föds förståelse, respekt och hänsyn. Därav uppstår viljan till eget ansvar, uppskattning och en känsla av större djupare samhörighet.
Det är inte som många tycks tro, planerade aktiviteter och nöjen som skapar harmony, det är i vardagslivet detta skapas.
Jag tänkte flika in lite mer angående barn psykologin.
Jag har haft förmånen att få två friska barn, idag är de 14 och 8 år gamla.
Jag har aldrig behövt använda mig av fysisk bestraffning, trots att de varit normalt nyfikna på allt i deras omgivning, men det verkar som om de fötts med en naturlig fallenhet för att förstå vad som är farligt respektive ofarligt.
De har aldrig agerat dumdristigt eller utsatt sig för livshotande faror, lekt med kontakter, bitit i sladdar, sprungit iväg från mig när vi varit ute på promenad. De har båda varit respektfulla, aldrig kallat mig för dumma saker eller betett sig illa mot andra barn eller vuxna.
Men en sak har de gemensamt, de förlorade mig båda två när de var i fem årsåldern på grund av skillsmässor. De har alltså olika mammor, de är halvsyskon. De har aldrig träffat varandra, men de vet om att den andre finns. De bor dessutom i samma stad.
Jag är en expert på barn mellan 0-5 år med andra ord, åtminstonde när det gäller mina egna barn och deras uppväxt. Däremot har jag arbetat med barn främst i åldrarna 6 till 12 år under en större del av mitt yrkesverksamma liv. Detta innebär att jag anser att jag kan barn och förstår mig på hur barn tänker och resonerar kring allt möjligt i deras värld.
Väldigt ofta har föräldrar haft frågor kring deras barns beteende och undrat dels om det är normalt samt dels vad de skall göra för att driva fram en bättre relation.
Eftersom alla barn trots allt är unika och föräldrars relationer skiljer sig, så finns det sällan en universallösning eller en metod att tillgripa.
Men rent generellt gäller följande, att se varandra, ge varandra tid och omsorg är enskilt den bästa lösningen på de flesta kriser inom familjen.
Därav föds förståelse, respekt och hänsyn. Därav uppstår viljan till eget ansvar, uppskattning och en känsla av större djupare samhörighet.
Det är inte som många tycks tro, planerade aktiviteter och nöjen som skapar harmony, det är i vardagslivet detta skapas.
Jodå, jag har en liten terrorist på 1 år här hemma. Han gillar stickkontakter och han fattar inte det där med bestraffning. Han är förmodligen för ung för att göra kopplingen [ofrivillig ordvits]. Det bidrar bara till att göra kontakten ännu mer laddad [ofrivillig ordvits igen] och intressant.
No shit!?
Det är battle of the minds här hemma. Exempel: matning.
Han är galen i mackor, men man vill ju att han ska äta annat också, tex gröt. När han vill ha en bit macka pekar och viftar han frenetiskt med båda armarna. Försöker man då mata honom vägrar han äta förrän han fått mackan, då kan han ta en och annan sked gröt. Han sätter alltså villkor på när han ska äta - jag äter om jag först får mackan.
Jag ser framför mig unge liggande på golvet vid godishyllan i affären skrikande om ett par år, så jag har börjat operation avvänjning. När han vill ha en bit macka så visar jag honom mackan och sticker sen fram skeden med gröt till honom. Han vägrar äta och blir tokig. Jag ger honom inte mackan utan viftar lite med den framför honom. Han blir ännu tokigare och börjar kasta med huvudet så han slår i stolen - ännu ett exempel där han försöker utpressa genom att göra saker som är dåliga för honom själv. Ungefär som om en bankrånare skulle gå in på banken och be om pengar, annars skär han halsen av sig själv. Your loss!
Till slut får jag i honom en liten sked gröt - han får mackan direkt och blir tyst och glad på 0.15 sekunder. Jag har vunnit tillbaka lite terräng.
Måste ju finnas fler föräldrar här som utövar psykologiska kamper.....förenen eder......
No shit!?
Det är battle of the minds här hemma. Exempel: matning.
Han är galen i mackor, men man vill ju att han ska äta annat också, tex gröt. När han vill ha en bit macka pekar och viftar han frenetiskt med båda armarna. Försöker man då mata honom vägrar han äta förrän han fått mackan, då kan han ta en och annan sked gröt. Han sätter alltså villkor på när han ska äta - jag äter om jag först får mackan.
Jag ser framför mig unge liggande på golvet vid godishyllan i affären skrikande om ett par år, så jag har börjat operation avvänjning. När han vill ha en bit macka så visar jag honom mackan och sticker sen fram skeden med gröt till honom. Han vägrar äta och blir tokig. Jag ger honom inte mackan utan viftar lite med den framför honom. Han blir ännu tokigare och börjar kasta med huvudet så han slår i stolen - ännu ett exempel där han försöker utpressa genom att göra saker som är dåliga för honom själv. Ungefär som om en bankrånare skulle gå in på banken och be om pengar, annars skär han halsen av sig själv. Your loss!
Till slut får jag i honom en liten sked gröt - han får mackan direkt och blir tyst och glad på 0.15 sekunder. Jag har vunnit tillbaka lite terräng.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst