Jag tänker här ge er en fråga om Kärlek! Det är svårt att skriva om ett sådant ämne utan att exemplifiera. Jag tänker här fråga er om detta!
Vad tycker du är ett vettigt förhållande till dina barn och senare dina vuxna barn?
Låt oss tänka följande: Du uppfostrar dina barn med kunskap! Kunskap är svårt och många gånger sunt förnuft. Du kanske förklarar: Vi vet common sense (förnuft) att kyrkan är ett dåligt ställe, så gå aldrig dit och bli aldrig Kristen.
Ert barn blir ändå kristet och går ändå till kyrkan! Ert förnuft fungerade och det blev så dåligt som ni oroade er för att det skulle bli. Ni vet av erfarenhet att er grupp eller ekonomiska status innebär något dåligt för er och då möjligen även dåligt för era barn. Ert vuxna barn får då sitta där med alla dom tråkmånsar ni varnade för och då blir frågan:
Hur skulle ni reagera? Ni har ju varnat!
Skulle ni tycka att ert barn var dumt i huvudet?
När skulle er kärlek försvinna för ett sådant vuxet barn?
Sedan kan vi exemplifiera detta hur mycket som helst men frågan kvarstår: Ni hade ju uppfostrat barnet och helst det vuxna barnet borde ha förstått bättre!
Hur långt sträcker sig sådant som kärlek till sina barn och vuxna barn? Ni kan ju ha andra barn som fungerar väl på era uppmaningar och som valt det som ni påstod var bra. Bryr man sig så mycket? Och hur mycket ska man bry sig?
Oftast så vill man ju sina barn väl men när slutar sådant?
Barnuppfostran och vuxna barn
Moderator: Moderatorgruppen
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Jag tror kärlek upphör mellan färäldrar och barn när man inte längre har någon förståelse för det som sker och man kallar sina föräldrar/barn onda. Att kalla någon "dum i huvudet" viasar på en oförståelse för vad som föranlett situationen.
Jag läste för många år sedan en insändare till en frågespalt där modern skrev: "Hjälp jag kan inte älska min baby, han är så ful!"
Det räcker inte som förälder att säga till sig själv; "jag varnade honom, och han gjorde det i alla fall", och på så sätt urskulda sig. Om ett barn råkar illa ut så beror det på att föräldrana handlat fel på det ena eller andra sättet. Ibland så är det dock rimligt, och vi säger att föräldrarna inte har någon skuld. T.ex om ett barn blir påkörd av en bil på väg till skolan så frågasätter man om föräldrarna agerat riktigt som låtit barnet gå själv till skolan. Utfallet blir i sådana fall olika beroende på en mängd kriterier.
Som förälder så är man ansvarig för vilka sammanhang ens barn befinner sig i, och detta blir svårare att kontrollera destå äldre de blir. Har man misslyckats med sin uppfostran innan barnen kommer upp i tonåren så är det inte mycket man kan göra för att hålla dem borta från dåliga sammanhang (som kriminalitet ETC). Men även en välvillig uppfostran kan slå ack så fel - barnet kan då revolt. Det är vanligt med revolter i uppväxter med abstrakta moralförhållanden, och där barnen inte fått en rationell och trovärdig förebild. Om jag säger till mina barn att aldrig gå till kyrkan, utan att kunna visa på det rationella med att inte gå dit, så är det vad de kommer att göra när de i tonåren revolterar mot sina oförstående och materialistiska föräldrar.
Att sluta älska sina barn är att ge upp det meningsammanhang barnen utgjort. Man frånsäger sig då sitt ansvar och vägrar se att man alltid är en del av de vuxna barnens utveckling. Barnen är alltid verkan och vi orsaken. Om samhället är dåligt för våra barn så är det vårt ansvar att inte låta dem befinna sig i sådana sammanhang, samtidigt som man måste visa på det rationella med att inte göra det så att barnen inte gör revolt när de växer upp. Revolter är nyttiga så länge de gör upp med vad som är osunt, men revolter är inte bra när de blir destruktiva alternativ. Vad som sedan är destruktivt och inte är den frågeställning som måste föranleda det hela.
Johan
Jag läste för många år sedan en insändare till en frågespalt där modern skrev: "Hjälp jag kan inte älska min baby, han är så ful!"
Det räcker inte som förälder att säga till sig själv; "jag varnade honom, och han gjorde det i alla fall", och på så sätt urskulda sig. Om ett barn råkar illa ut så beror det på att föräldrana handlat fel på det ena eller andra sättet. Ibland så är det dock rimligt, och vi säger att föräldrarna inte har någon skuld. T.ex om ett barn blir påkörd av en bil på väg till skolan så frågasätter man om föräldrarna agerat riktigt som låtit barnet gå själv till skolan. Utfallet blir i sådana fall olika beroende på en mängd kriterier.
Som förälder så är man ansvarig för vilka sammanhang ens barn befinner sig i, och detta blir svårare att kontrollera destå äldre de blir. Har man misslyckats med sin uppfostran innan barnen kommer upp i tonåren så är det inte mycket man kan göra för att hålla dem borta från dåliga sammanhang (som kriminalitet ETC). Men även en välvillig uppfostran kan slå ack så fel - barnet kan då revolt. Det är vanligt med revolter i uppväxter med abstrakta moralförhållanden, och där barnen inte fått en rationell och trovärdig förebild. Om jag säger till mina barn att aldrig gå till kyrkan, utan att kunna visa på det rationella med att inte gå dit, så är det vad de kommer att göra när de i tonåren revolterar mot sina oförstående och materialistiska föräldrar.
Att sluta älska sina barn är att ge upp det meningsammanhang barnen utgjort. Man frånsäger sig då sitt ansvar och vägrar se att man alltid är en del av de vuxna barnens utveckling. Barnen är alltid verkan och vi orsaken. Om samhället är dåligt för våra barn så är det vårt ansvar att inte låta dem befinna sig i sådana sammanhang, samtidigt som man måste visa på det rationella med att inte göra det så att barnen inte gör revolt när de växer upp. Revolter är nyttiga så länge de gör upp med vad som är osunt, men revolter är inte bra när de blir destruktiva alternativ. Vad som sedan är destruktivt och inte är den frågeställning som måste föranleda det hela.
Johan
-
Patrik Persson
- Inlägg: 97
- Blev medlem: 06 okt 2004 22:25
Hej Johan
Hur länge tycker du att någon är barn? Man kan ju behöva ekonomiskt stöd eller annat stöd av sina föräldrar senare i livet. När jag menar dum i huvudet så är det ju fråga om vuxna människor. Din 27 årige son eller något sådant.
Jag menar: Vilken relation ska man ha till sina barn efter 20? Men annars så tycker jag att du är utförlig och trevlig.
Jag menar: Vilken relation ska man ha till sina barn efter 20? Men annars så tycker jag att du är utförlig och trevlig.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Adjektivet "vuxen" beskrivs i SAO "att vara vuxen sin uppgift", och jag vill också använda ordet på så sätt. En människa blir således inte automatiskt vuxen vid en viss ålder, och vissa blir aldrig det. Att vi av praktiska skäl satt den myndiga åldern till 18 år säger inget om de konkreta situationerna.
Själv hade jag i tonåren ekonomiska problem och blev under en period tvingad att ta socialbidrag. Min far har alltid haft en stark ekonomi, men han har av princip aldrig stuckit åt mig några pengar. Han har hanterat mig som en vuxen även om jag inte varit vuxen min uppgift.
Genom att hjälpa så kan man göra någon en otjänst. Om man skämmer bort ett barn och tar bort alla hinder, och fortsätter med detta när ett barn blir myndigt, så lär sig inte barnet att hantera och klara av situationer själv när det ställs inför dem. Jag har blivit härdad att klara upp situationer utan hjälp från mina föräldrar. Min mor dog efter en längre tids alkoholism, och innan det så var hon sjuk och lämnade bort mig till mormor, dagmamma ETC. Min far försvann. I mitt fall så gick det för långt åt andra hållet i stället. I stället för att bli bortskämd så fick jag själv ta ansvar för min verklighet redan från början. När det blir för extremt åt andra hållet så blir man skadad på ett annat sätt.
Balansen mellan dessa ytterligheter skapar nog barn som kan hantera livet på ett "normalt" sätt. Annorlunda individer uppstår när barn blir behandlande annorlunda. Idag är jag glad för mitt liv. Det har varit ett helvete, och jag har lidit. Men genom att jag har tvingat mig igenom det så har jag tillgodogjort mig läxor som jag idag ser som berikande.
Både före och efter myndig ålder bör en förälder handla så att barnet får bäst förutsättningar att leva sitt liv. Hur man gör detta är en balansgång och det kräver insikt i psykologi, orsak och verkan. Att plötsligt börja agera annorlunda bara för att myndig ålder uppnåtts visar endast på att vi gör fel någonstans på vägen, och ser till konventioner i stället för rationellt agerande.
Johan
Själv hade jag i tonåren ekonomiska problem och blev under en period tvingad att ta socialbidrag. Min far har alltid haft en stark ekonomi, men han har av princip aldrig stuckit åt mig några pengar. Han har hanterat mig som en vuxen även om jag inte varit vuxen min uppgift.
Genom att hjälpa så kan man göra någon en otjänst. Om man skämmer bort ett barn och tar bort alla hinder, och fortsätter med detta när ett barn blir myndigt, så lär sig inte barnet att hantera och klara av situationer själv när det ställs inför dem. Jag har blivit härdad att klara upp situationer utan hjälp från mina föräldrar. Min mor dog efter en längre tids alkoholism, och innan det så var hon sjuk och lämnade bort mig till mormor, dagmamma ETC. Min far försvann. I mitt fall så gick det för långt åt andra hållet i stället. I stället för att bli bortskämd så fick jag själv ta ansvar för min verklighet redan från början. När det blir för extremt åt andra hållet så blir man skadad på ett annat sätt.
Balansen mellan dessa ytterligheter skapar nog barn som kan hantera livet på ett "normalt" sätt. Annorlunda individer uppstår när barn blir behandlande annorlunda. Idag är jag glad för mitt liv. Det har varit ett helvete, och jag har lidit. Men genom att jag har tvingat mig igenom det så har jag tillgodogjort mig läxor som jag idag ser som berikande.
Både före och efter myndig ålder bör en förälder handla så att barnet får bäst förutsättningar att leva sitt liv. Hur man gör detta är en balansgång och det kräver insikt i psykologi, orsak och verkan. Att plötsligt börja agera annorlunda bara för att myndig ålder uppnåtts visar endast på att vi gör fel någonstans på vägen, och ser till konventioner i stället för rationellt agerande.
Johan
Det verkar vara väldigt svårt att uppfostra ett barn på ett visst vis och på så sätt veta att "mitt barn kommer bli såhär". Förr i världen så uppfostrade man auktoritärt och det fanns en sanning och ett likartat samhälle och inte så mycket att välja på. Nuförtiden kan man plocka lite här- och varifrån det man gillar bäst. Barn kan skaffa sig alla möjliga förebilder, från alla möjliga ställen. En som jag känner blev typ inte uppfostrad alls av sina föräldrar, och ändå blev hon precis som dem.
Jag tycker klart att man ska uppfostra barnen utifrån förnuft och uppmuntra till diskussioner. Fråga varför barnet tycker som det gör, säga att "Jag tycker såhär därför att..." men inte "Så här är det". Om jag får ett barn som blir kristet fastän jag inte vill det (och det vill jag inte!) så skulle jag fråga varför och försöka såga ungens åsikter med tydliga logiska argument. Om ungen sluter sig och inte är mottaglig, inte vill diskutera, så kan jag inte göra något. Men jag tror inte jag skulle sluta älska den för det, för att den drar andra slutsatser än mig. Jag är mer förstående än många.
Men jag tvivlar på att jag kommer att ha barn nån gång. Jag kan tänka mig två skräckscenarion:
- Nånting i stil med insändaren som Johan Ågren skrev om. Ungen föds och alla känslor som borde vara där är inte där. Man känner inget.
- Jag blir tvärtom alldeles besatt av ungen och blir livrädd så fort den går utanför huset. Jag kan inte leva ett fritt liv som nu utan blir livrädd för att den lilla människan ska göra sig illa - överbeskyddande.
I vilket fall så har man de nästkommande 20 åren framför sig mer eller mindre bestämda om man skaffar ett barn.
Jag tycker klart att man ska uppfostra barnen utifrån förnuft och uppmuntra till diskussioner. Fråga varför barnet tycker som det gör, säga att "Jag tycker såhär därför att..." men inte "Så här är det". Om jag får ett barn som blir kristet fastän jag inte vill det (och det vill jag inte!) så skulle jag fråga varför och försöka såga ungens åsikter med tydliga logiska argument. Om ungen sluter sig och inte är mottaglig, inte vill diskutera, så kan jag inte göra något. Men jag tror inte jag skulle sluta älska den för det, för att den drar andra slutsatser än mig. Jag är mer förstående än många.
Men jag tvivlar på att jag kommer att ha barn nån gång. Jag kan tänka mig två skräckscenarion:
- Nånting i stil med insändaren som Johan Ågren skrev om. Ungen föds och alla känslor som borde vara där är inte där. Man känner inget.
- Jag blir tvärtom alldeles besatt av ungen och blir livrädd så fort den går utanför huset. Jag kan inte leva ett fritt liv som nu utan blir livrädd för att den lilla människan ska göra sig illa - överbeskyddande.
I vilket fall så har man de nästkommande 20 åren framför sig mer eller mindre bestämda om man skaffar ett barn.
-
thundercat
- Inlägg: 4
- Blev medlem: 13 dec 2004 12:17
- Ort: Boetzstaede
- Kontakt:
Joahn> Det är inte "uppfostran" i sig som verkar uppfostrande utan det är själva beteendet och värderingarna hos föräldrarna som barnet får med sig i sin "reella uppfostran", dvs. den barnet tar upp.
OBS! Likt alla regler finns det undantag, då barnet får insikt i förälderns motiv till värderingarna kan det, som i Johan Ågrens fall, bilda egna moraliska värderingar som är sundare än de som barnets föräldrar tidigare gett.
Själv trodde jag att jag var som Johan Ågren, men efter en stunds kontemplation inser jag att jag trots allt är väldigt mycket som mina föräldrar på många sätt, inte alla kanske, men karaktärsdragen finns där. Jag antar att det är oundvikligt om man samtidigt vill ha någon sorts kärlek till personen?
Själv vågar jag inte tänka på hur jag skulle fungera som far. Visserligen är det många år tills det blir aktuellt, men i dagens läge skulle jag bli förvånad om ungen ens skulle nå sin ettårsdag
OBS! Likt alla regler finns det undantag, då barnet får insikt i förälderns motiv till värderingarna kan det, som i Johan Ågrens fall, bilda egna moraliska värderingar som är sundare än de som barnets föräldrar tidigare gett.
Själv trodde jag att jag var som Johan Ågren, men efter en stunds kontemplation inser jag att jag trots allt är väldigt mycket som mina föräldrar på många sätt, inte alla kanske, men karaktärsdragen finns där. Jag antar att det är oundvikligt om man samtidigt vill ha någon sorts kärlek till personen?
Själv vågar jag inte tänka på hur jag skulle fungera som far. Visserligen är det många år tills det blir aktuellt, men i dagens läge skulle jag bli förvånad om ungen ens skulle nå sin ettårsdag
Jag har!
Innan jag fick egna barn så trodde jag att en människas utveckling beror till 95% på miljön. T.ex så trodde jag att föräldrar omedvetet ger en massa signaler om hur pojkar resp. flickor skall vara och att det är det som gör att intressen i vuxen ålder skiljer.
Nu är jag så lyckligt lottad att jag har fått barn av båda sorter och det skiljer så markant i så låg ålder att jag numera tror att det nog är 50/50 mellan gener och miljö. Man känner också igen sig själv / sin partner och våra föräldrar i små saker som barnen gör.
Jag tror att man är vuxen när man börjar ta ansvar för sig själv och lösa sina egna problem. Ens föräldrar kommer alltid att ligga före erfarenhetsmässigt och ju mognare man blir desto mer inser man att det är inget fel att be om råd. Men när man är vuxen måste man fatta besluten själv.
Jag tror att uppfostran handlar om att agera utifrån kärlek till barnen i alla lägen. Om barnet inte klarar av att reda ut det problemet med kyrkan, men vill reda ut det, då var det inte vuxet än och föräldern får komma in igen, med kärlek, och hjälpa till.
För att röra till det hela kan man kanske lägga till att även vuxna människor hamnar ibland i situationer som de inte klarar av att reda ut på egen hand, alla kan behöva hjälp ibland, är man vuxen nog att ta emot den hjälpen?
Skillnaden är nog att när man är vuxen måste man bestämma om man vill ha hjälp eller inte, ett barn måste man ibland bestämma åt.
Nu är jag så lyckligt lottad att jag har fått barn av båda sorter och det skiljer så markant i så låg ålder att jag numera tror att det nog är 50/50 mellan gener och miljö. Man känner också igen sig själv / sin partner och våra föräldrar i små saker som barnen gör.
Jag tror att man är vuxen när man börjar ta ansvar för sig själv och lösa sina egna problem. Ens föräldrar kommer alltid att ligga före erfarenhetsmässigt och ju mognare man blir desto mer inser man att det är inget fel att be om råd. Men när man är vuxen måste man fatta besluten själv.
Jag tror att uppfostran handlar om att agera utifrån kärlek till barnen i alla lägen. Om barnet inte klarar av att reda ut det problemet med kyrkan, men vill reda ut det, då var det inte vuxet än och föräldern får komma in igen, med kärlek, och hjälpa till.
För att röra till det hela kan man kanske lägga till att även vuxna människor hamnar ibland i situationer som de inte klarar av att reda ut på egen hand, alla kan behöva hjälp ibland, är man vuxen nog att ta emot den hjälpen?
Skillnaden är nog att när man är vuxen måste man bestämma om man vill ha hjälp eller inte, ett barn måste man ibland bestämma åt.
Nu är jag så lyckligt lottad att jag har fått barn av båda sorter och det skiljer så markant i så låg ålder att jag numera tror att det nog är 50/50 mellan gener och miljö.
Vad exakt betyder det att säga att "det är 50/50 mellan gener och miljö"? Jag förstår inte vad som menas med den satsen.
Om det inte skulle finnas några gener, skulle det inte finnas någon människa. Likaså, om det inte skulle finnas någon miljö, skulle det inte finnas någon människa. Men vad är det att bero till x % av generna, och y % av miljön?
Stefan skrev:Vad exakt betyder det att säga att "det är 50/50 mellan gener och miljö"? Jag förstår inte vad som menas med den satsen.
Om det inte skulle finnas några gener, skulle det inte finnas någon människa. Likaså, om det inte skulle finnas någon miljö, skulle det inte finnas någon människa. Men vad är det att bero till x % av generna, och y % av miljön?
Vad man brukar mena är nog helt enkelt att den variation man ser mellan individer till x% kan förklaras av variationer i arvsmassan och till y% av variationer i miljön.
Stefan skrev:Vad exakt betyder det att säga att "det är 50/50 mellan gener och miljö"? Jag förstår inte vad som menas med den satsen.
Kan hålla med om att jag var lite luddig, jag syftade till en människans utveckling från satsen innan.
Tore skrev:Vad man brukar mena är nog helt enkelt att den variation man ser mellan individer till x% kan förklaras av variationer i arvsmassan och till y% av variationer i miljön.
Bra definition, tack för den Tore. Tur att jag inte var så snabb med mitt svar
tror inte att jag hade fått till en lika precis formulering.
Vi kan spetsa till frågeställningen lite, tror ni att kriminella har ärvt den egenskapen eller beror det på miljön de växte upp i?
Samma frågeställning med kända vetenskapsmän, musiker, affärsmän osv. arv eller miljö?
Stefan skrev:Och vad betyder det? Kan du ge mig något exempel på hur man räknar ut dessa procentsatser?
Den mesta forskningen på området kommer nog från att studera enäggstvillingar som har växt upp i helt skilda miljöer.
Man kanske kan tänka sig någon form av empirisk forskning där man tar en väldig massa människor som t.ex är väldigt glada, har en viss åsikt, röker osv. sen så kontrollerar man deras släktträd efter liknande egenskaper. Då kanske man börjar få en uppfattning hur mycket de har ärvt resp. fått till sig efter födseln.
Hur mycket tror du Stefan att dina tankar just nu beror på dina gener resp. miljön du växte upp i?
Stefan skrev:Och vad betyder det? Kan du ge mig något exempel på hur man räknar ut dessa procentsatser?
Jag känner inte till hur man går tillväga, men det handlar säkert om statistiska undersökningar där man på något sätt kvantifierar variationerna inom en population eller mellan olika populationer och beräknar hur de samvarierar. Sådant här gör man ju ofta när det gäller sjukdomar, där det kan vara intressant att veta i vilken grad sjukdomen är genetiskt eller miljömässigt betingad. Men som sagt, jag kan inte redogöra för hur beräkningarna går till.
-
MrTambourineMan
- Inlägg: 545
- Blev medlem: 29 okt 2003 21:02
- Ort: Göteborg
Man kvadrerar Pearson-korrelationen r för sambandet, så får man sina procentsatser.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 68 och 0 gäster