Begreppsbildning och begripandets konst

[Mattias.B]

I detta huvudinlägg tänkte jag berätta lite om hur jag ser begreppsbildning fungera och vad det innebär i jämförelsen med att, i sitt samspråk med andra, bära ordbetydelser i sitt ordförråd och tyda det andra skriver. Begreppsbildning är en unik företeelse i människan och den medför att man får ett väsentligt mycket bättre förstånd i vad man själv säger och till (eller mot) vad andra påstår. Man skulle kunna säga att man genom begreppsbildning kan beväpna sitt sinne – och där denna beväpning består i utvecklandet av en individuell sannfärdighet.

Jag har själv en lång erfarenhet av begreppsbildning och vill inget hellre än dela med mig av vad denna färdighet medför till människans förstånd och fattningsförmåga.

Begreppsbildning börjar, som så mycket annat, med att kunna vara sitt sinne, inte sin kropp eller de till sinnet kopplade organen utan ens inre väsen. När man väl är sitt sinne måste man söka kontakt med sin skaparförmåga, alltså förmågan att skapa något i sinnevärlden. När man väl gjort det och vet att man själv kan skapa t.ex. en bild i sitt inre eller ett händelseförlopp gäller det att förstå hur det att ”väsenligt avskilja” (abstrahera) går till. För att förklara detta närmare skapar jag ett abstrakt exempel för dig att konkretisera (förkroppsliga) om du vill:

Tänk dig ett litet barn som just ska till att bilda sig begreppet för ordet ”lampa” som exempel. Barnet har sett denna ”ljusbringande företeelse” ovanför köksbordet och utbrister ”teh” och pekar med sin lilla hand mot den tända kökslampan som hänger från taket. Barnets far, som förstår precis vad barnet har uppmärksammat, ser på sitt barn och säger ”lampa”. Barnet utbrister återigen ”teh” och fadern nickar instämmande och säger ”ja, lampa”. Barnets begreppsbildning har precis tagit fart men den väsentliga avskiljningen har ännu inte börjat. Barnet har skapat sig en föreställning om den ”ljusbringande företeelsen” och ska nu till att vidareutveckla sitt begrepp.

Lite senare, när barnets mor klär på barnet i hallen inför en kortare bilresa till barnets farföräldrar, upptäcker barnet att där finns ännu en ”ljusbringande företeelse”, hängandes på hallens vägg. I sin medfödda kunskapsiver och nyfikenhet tittar barnet ena stunden på, den i blått glas inhöljda, vägglampan och andra stunden på sin mor och utbrister pekandes återigen sitt ord ”teh”. Modern, som är i full fart att ikläda barnet dess ytterkläder, tittar vartåt barnet pekar och säger ”lampa”. Barnet upprepar återigen sitt ”teh” och modern instämmer med ”ja, lampa”.

Nu händer det något i barnets medvetna det själv troligtvis är omedvetet om och detta är en sk ”väsentlig avskiljning” (abstraktion). Barnet bildar sig begreppet för ”lampa” men bortser från en hel del omständigheter och detaljer. Med detta menas att barnets begrepp för ”lampa” bortser från lampans form, färg, placering och tid – man skulle kunna säga att den väsentliga avskiljningen (abstraktionen) bortser från det oväsentliga och automatiskt hamnar i en medvetenhet bortom tid och rum. Detta sker givetvis under en längre period och vid fler tillfällen än jag ovan har förevisat men det är ändå vad jag menar är den naturliga begreppsbildningens gång. Barnet kommer så småningom också hitta lampans strömbrytare, något som innebär en ombildning av sitt begrepp för denna ”ljusbringande företeelse”. Denna ombildning innebär att lampan får en styrbar av och på funktion. Något som de flesta barn finner intressant och nödvändigt att utforska.

Den väsentliga avskiljningen (abstraktionen) är medvetandets sätt att bygga människan en medvetenhet i sin tillvaro och det är den jag menar även kallas ”begreppsbildning”. Är detta då något alla fortfarande gör kan man undra. Mitt svar är, nej, denna väsentliga avskiljning för att s.a.s ”begripa sin omvärld” eller utveckla ett reellt förstånd lämnas av de flesta under uppväxten för det att betyda (med sinnet tolka) mycket av sin omvärld. Människan, då hon frångår sitt barnasinne, utvecklar och lägger stor vikt vid sin vilja och förmågan att bedöma framför det egna intresset och det att begripa.

Bedömandet är ett kapitel för sig men dess främsta skillnad från det att begripa är att det har en personlig och ofta omedveten känslogrund. Bedömningen är viktig för människans förmåga att kunna avgöra vad som är rätt och fel, gott och ont – den är alltså väsentlig i skapandet av ens grundvärderingar - men bedömningen bör ha en medveten grund, alltså vara baserad på ens erfarenheter i livet och inte grundad på ens drömmar, önskemål eller ideal - bedömningen blir i sådana fall mycket snabbt missvisande.

Tillbaka till begreppsbildning, bildandet av begrepp (till skillnad från att skapa betydelser och bedömningar) är att de är opersonliga. Med detta menas att du som ditt medvetande eller ”jag” inte ger en företeelse något av din personliga och känslomässiga värdegrund samt det att du inte ger företeelsen någon form av mått eller mätbarhet. Med det sistnämnda menas att det inte sker någon form av gradering i bildandet av din uppfattning av det som saken gäller.

Som ett exempel kan nämnas det att begripa vad pengar är. På frågan vad pengar faktiskt är skulle den som skapar betydelser och bedömningar kanske svara att pengar är någonting bra och positivt då, när man har mycket av det, kan leva livet och må bra eller svara det att pengar är roten till allt ont och orsakar bara elände i världen – detta är två osakliga svar på frågan vad pengar faktiskt är medan det sakliga svaret är att det är ett betalningsmedel i utbytet av varor och tjänster.

Ett annat exempel är bildandet av begreppet för ordet ”demokrati”, vad är det egentligen? Här svarar de flesta med sina betydelser och bedömningar av ordet istället för att bilda sig ett begrepp om vad det faktiskt handlar om. Det är dock genom en väsentlig avskiljning av det sammansatta ordets innebörd och i jämförelsen med andra maktord man kan urskilja och kommer fram till dess begrepp och kan säga sig begripa vad det är. Demokrati är ett ord för någonting abstrakt, i detta fall ett ”maktförhållande”, och abstrakta ting är något svårare att bilda sig begrepp om (abstrahera) då de redan är abstrakta i sin natur. Men det är fullt möjligt.

En viktig skillnad vid begreppsbildning är att det inte ger dig sk ”ordboksdefinitioner”, dvs ett begrepp, när du studerar det, består inte av ett antal nedskrivna ord utan kan närmast beskrivas som en värld i sig själv. Dessa består i, av dig själv, skapade sammanbyggnader av andra begrepp (inte ord) – om det inte är tal om grundläggande begrepp förstås.

Jag kan ge ett exempel på en mycket enkel sådan ”värld” eller ”sfär” och det är begreppsvärlden för ordet ”vägglampa”. Ordet är ett sammansatt ord och består av två grundbegrepp, begreppet för ”vägg” och begreppet för ”lampa”. Begreppsvärlden för ”vägglampa”, för förståelsen av vad det sakligt är, är en enkel sammanbyggnad – den består dels utav av en stående plan yta utan några mönster eller specifik färg som sträcker sig ut i all oändlighet, ut i det svarta och för dig omedvetna, det finns inget golv i begreppssfären för ”vägglampa”, det går alltså inte att urskilja dess avgränsning. Mitt på denna vägg sitter begreppet för ”lampan”, en ljusbringande företeelse utan någon tydlig avgränsning men möjligtvis (inte nödvändigtvis) med en anslutande strömbrytarsladd som också den sträcker sig ut i det oändliga.

Om du kan tänka dig denna begreppsvärld, alltså skapa dig denna 3D-miljö i din sinnesvärld så ska du veta att det du nu beskådar, och kan röra dig i, är en sk ”abstraktion” i ditt medvetna. Den är inte färgrik eller full av detaljer då dess syfte är endast att frambringa en funktion eller ”vägglampans” väsentlighet.

Man kan självklart skapa drömvärldar, sk visioner, också – men dessa skapar – i sitt uteslutande av begreppsvärlden - motsatsen till förstånd, de skapar sk ”eftersträvan”. Ställ förstånd och eftersträvan bredvid varandra i begreppsvärlden så ser du att de är varandras motsatser, det är inte så svårt att inse. Nu förespråkar jag inte det enas uteslutande av det andra i detta fall men väl det första framför det andra, dvs att ens eventuella framtidsvisioner ska baseras på verkligt förstånd och inte någons eftersträvan.

Två andra ord (till skillnad från förstånd och eftersträvan) som beskriver samma sak (i detta fall ”mentala förhållningssätt och dess följder”) men ur ett ”orsaksperspektiv” är orden begripa och betrakta som bär innebörd av det att ”med sinnet fatta” (begripa) och det att ”med sinnet trakta/längta” (betrakta).

Detta var en inledande redogörelse för hur begreppsbildning fungerar i människan, hur begripandets konst gör sig uttryck och i vad denna har sin grund.

Har du några tankar eller reflektioner på något av detta är du välkommen att skriva ett inlägg.

[suchanother]

Väl skrivet Mattias men jag undrar om du inte missar en väsentlig punkt i att människan redan från födseln har förmågan till abstrakt tänkande. Allting behövs inte lära upp.
Sen undrar jag varför du tycker ord är så viktiga? I ett tidigare inlägg ville du förklara vad olika ord/begrepp "egentligen" är. För mej är detta en slags konservatism. Ord och begrepp skiftar, varför inte alltid ta den senaste tolkningen? Ord är ju trots allt bara bärare av information.

[Mattias.B]

Väl skrivet Mattias men jag undrar om du inte missar en väsentlig punkt i att människan redan från födseln har förmågan till abstrakt tänkande. Allting behövs inte lära upp.
Sen undrar jag varför du tycker ord är så viktiga? I ett tidigare inlägg ville du förklara vad olika ord/begrepp "egentligen" är. För mej är detta en slags konservatism. Ord och begrepp skiftar, varför inte alltid ta den senaste tolkningen? Ord är ju trots allt bara bärare av information.

Tackar!
Det viktiga med ord och dess begrepp är nämligen att de bygger upp människans medvetenhet om sin omvärld - genom att använda ords vedertagna betydelser gör människan sig själv omedveten om t.ex. det att hon i Sverige, idag, lever i en tidigare generations vision och inte i någon naturlig verklighet.

Dvs hon saknar en reell verklighetsförankring och förstår inte varför människor börjar må allt sämre själsligt, hon kan inte begripa varför våldet blir allt grövre i allt lägre åldrar, mao hon begriper inte vad som händer med människan i denna tillsynes "perfekta värld".

Inte heller begriper hon hur övermakten fungerar och att den har ett sk "eget liv" iom att det ena leder till det andra. Ett exempel på detta är en regression av nästa generations svenskar till att bli antingen laglydiga mönstergossar eller vilda känslodjur - något som leder till en ökad brottslighet/kriminalitet/våld i samhället som i sig innebär att övermakten kommer att ändra skepnad (iom folks ökade rädsla) och hårdare straff, mer övervakning, fler poliser, nya diktat och i extremfall, införandet av utegångsförbud. Det är liksom en ond cirkel människan inte kan göra någonting åt då de sk "vedertagna betydelserna" är känslostyrda och betydelsen av en polisstat plötsligt blir något folket vill ha och ropar efter.

Alla vill inte leva sina liv efter vedertagna mönster som i en majoritets godtyckliga inriktning leder till allt högre förvaltningskostnader och därmed den inhumana inställningen att människan är statlig egendom och sk "arbetskraft" att suga musten ur - som om hon vore ett batteri. Alla vill heller inte leva i en polisstat och allt vad det innebär. Alla vill heller inte bli hänförda av en karismatisk politisk ledare med stora visioner om framtiden och som kan det där med att bemästra omedvetna människor med sina "vedertagna ordbetydelser". En sådan kan förleda ett helt folk genom att manipulera folkviljan och bringa människan i fördärvet.

Därför är ords egentliga innebörder (begreppen) oerhört viktiga - framför den vedertagna ordbetydelsen.

You see what I mean or where I'm going?

Du kanske inte ser hur detta skulle kunna gå till, men det gör du då du själv kan bemästra språket istället för att själv bli bemästrad av det allmänt förekommande (det vedertagna).

[Avantgardet]

Om den utveckling du talar om kommer till stånd, Mattias. B, så är det inte så att det leder till helt entydiga resultat. Mitt eget rationella svar på en sådan utveckling är allt större motstånd. Ju mer man söker undertrycka vissa underströmmar i samhället, desto kraftigare yttringar kommer till stånd. Finns inte möjligheten att påverka för marginaliserade grupper inom den påbjudna arenan så kommer den att ta sig andra uttryck - terrorism som sista utväg.

Att förstå att alla begrepp har en historia är förstås viktigt. Men att prata om egentliga innebörder är vilseledande. Inget begrepp har en egentlig, för alltid fixerad innebörd.

[Mattias.B]

Om den utveckling du talar om kommer till stånd, Mattias. B, så är det inte så att det leder till helt entydiga resultat. Mitt eget rationella svar på en sådan utveckling är allt större motstånd. Ju mer man söker undertrycka vissa underströmmar i samhället, desto kraftigare yttringar kommer till stånd. Finns inte möjligheten att påverka för marginaliserade grupper inom den påbjudna arenan så kommer den att ta sig andra uttryck - terrorism som sista utväg.

Visst, motstånd kommer alltid att finnas - men inget annat än mänskligt förstånd kommer att kunna vända en sådan trend. Inte ens terrorism, den kommer snarare göra motståndet en björntjänst.

Att förstå att alla begrepp har en historia är förstås viktigt. Men att prata om egentliga innebörder är vilseledande. Inget begrepp har en egentlig, för alltid fixerad innebörd.

Det är inte vilseledande, det gäller bara att inse att då man talar om begrepp menas det något annat än subjektiverade betydelser och bedömningar.

Begreppen härleder till ett objekts eller en företeelses väsentliga innebörd. Denna ändras aldrig - begrepp för ord som springa, gå, stå och sitta är några få, men mycket klargörande, exempel på att begrepp har och alltid har haft en egentlig och för alltid fixerad innebörd - oavsett vilket språk vi talar om.

Detta beror på att begrepp bär en väsentlig och avsubjektiviserad innebörd - med vilket det menas att man nått insikt om ordets betydelsefullhet och inte sätter sin personliga prägel på dess innebörd.

Värderande ord, som gott och ont, har däremot inte begrepp, de har bedömningar, något som ytterst subjektivt och kan komma att ändras under livets gång, allt eftersom ens medvetenhet om hur allt fungerar byggs upp eller begränsas av en själv och andra.

Begreppen har en betydelsefullhet subjektivisten ofta bortser ifrån i sin betydelsegivning av ord. Detta gör att den som subjektiverar ord (som inte är värdeord, egennamn eller bindeord) förlorar helheten och därmed medvetenheten om vad han säger faktiskt innebär. Denne missförstår också lätt vad han läser.

[Algotezza]

Om den utveckling du talar om kommer till stånd, Mattias. B, så är det inte så att det leder till helt entydiga resultat. Mitt eget rationella svar på en sådan utveckling är allt större motstånd. Ju mer man söker undertrycka vissa underströmmar i samhället, desto kraftigare yttringar kommer till stånd. Finns inte möjligheten att påverka för marginaliserade grupper inom den påbjudna arenan så kommer den att ta sig andra uttryck - terrorism som sista utväg.

Visst, motstånd kommer alltid att finnas - men inget annat än mänskligt förstånd kommer att kunna vända en sådan trend. Inte ens terrorism, den kommer snarare göra motståndet en björntjänst.

Att förstå att alla begrepp har en historia är förstås viktigt. Men att prata om egentliga innebörder är vilseledande. Inget begrepp har en egentlig, för alltid fixerad innebörd.

Det är inte vilseledande, det gäller bara att inse att då man talar om begrepp menas det något annat än subjektiverade betydelser och bedömningar.

Begreppen härleder till ett objekts eller en företeelses väsentliga innebörd. Denna ändras aldrig - begrepp för ord som springa, gå, stå och sitta är några få, men mycket klargörande, exempel på att begrepp har och alltid har haft en egentlig och för alltid fixerad innebörd - oavsett vilket språk vi talar om.

Detta beror på att begrepp bär en väsentlig och avsubjektiviserad innebörd - med vilket det menas att man nått insikt om ordets betydelsefullhet och inte sätter sin personliga prägel på dess innebörd.

Värderande ord, som gott och ont, har däremot inte begrepp, de har bedömningar, något som ytterst subjektivt och kan komma att ändras under livets gång, allt eftersom ens medvetenhet om hur allt fungerar byggs upp eller begränsas av en själv och andra.

Begreppen har en betydelsefullhet subjektivisten ofta bortser ifrån i sin betydelsegivning av ord. Detta gör att den som subjektiverar ord (som inte är värdeord, egennamn eller bindeord) förlorar helheten och därmed medvetenheten om vad han säger faktiskt innebär.

Låter som Platon. Vem skall man fråga om facit om man inte säkert vet? Och om två som vet inte säger samma sak, vem  har då rätt? Skall man fråga en tredje person då? Meta-Platon? Eller det räcker med att mejla dig?

MVH

Algotezza

[Mattias.B]

Låter som Platon. Vem skall man fråga om facit om man inte säkert vet? Och om två som vet inte säger samma sak, vem  har då rätt? Skall man fråga en tredje person då? Meta-Platon? Eller det räcker med att mejla dig?

Man ska fråga sig själv och använda sin insikt som äkthetsintygare, kan man inte det, då avvaktar man med facit och kanske ger sig ut på "språkresor" i det svenska språket för att bilda sig en egen uppfattning. Din kunskap kommer du uppnå genom din insikt.

[cogito]

Kanske läser jag slarvig, men jag uppfattar inte att du, MattiasB, har redogjort för skillnaden mellan ord och begrepp. För visst finns det en sådan, eller? Ord kan inte förklarar vad ett begrepp är, de kan endast pekar på de begrepp som förnimmaren/tänkaren  har eller inte har.

Sedan, ett begrepps innebörd kan inte fastslås med en definition, eftersom begrepp är tankeföremål och inte ordföremål. Begreppet "brevlåda" t ex rymde för hundra år sedan fysiska boxar. Idag ser vi att begreppet även rymmer funktioner som klarar sig helt utan en låda i trä eller plåt ...pling!...you've got mail!

/cogito

[Algotezza]

Låter som Platon. Vem skall man fråga om facit om man inte säkert vet? Och om två som vet inte säger samma sak, vem  har då rätt? Skall man fråga en tredje person då? Meta-Platon? Eller det räcker med att mejla dig?

Man ska fråga sig själv och använda sin insikt som äkthetsintygare, kan man inte det, då avvaktar man med facit och kanske ger sig ut på "språkresor" i det svenska språket för att bilda sig en egen uppfattning. Din kunskap kommer du uppnå genom din insikt.

Jag föreslår man ger sig ut på en dubbel resa, dels i sin egen inre begreppsvärld, dels i den yttre fysio-psyko-sociala verkligheten, och länken mellan dessa är orden vi använder i våra psykosociala språkspel, som via denna resa blir temporärt belyst, men inte för eviga tider, då språket är en ständigt föränderlig process, ej ett stillastånde ting, så ock relationen mellan referens-ord-betydelse...

MVH

Algotezza

[Mattias.B]

Kanske läser jag slarvig, men jag uppfattar inte att du, MattiasB, har redogjort för skillnaden mellan ord och begrepp. För visst finns det en sådan, eller? Ord kan inte förklarar vad ett begrepp är, de kan endast pekar på de begrepp som förnimmaren/tänkaren  har eller inte har.

Sedan, ett begrepps innebörd kan inte fastslås med en definition, eftersom begrepp är tankeföremål och inte ordföremål. Begreppet "brevlåda" t ex rymde för hundra år sedan fysiska boxar. Idag ser vi att begreppet även rymmer funktioner som klarar sig helt utan en låda i trä eller plåt ...pling!...you've got mail!
/cogito

Visst finns skillnaden mellan ord och begrepp, att ord pekar är inte riktigt min uppfattning, men ändå något liknande. Ord säger en något.

Jag har precis skrivit ett inlägg på Cognito.se om hur jag skiljer på ord och begrepp till en person som har haft stora svårigheter med att begripa vad jag menar med ords egentliga innebörd och detta med att begripa begrepp. Läs gärna det, det har sina lustiga referenser till filmvärlden men det kan man bortse ifrån om man vill: The Matrix has you...

Begreppet för ordet "brevlåda" (alltså inte någons eller mångas  betydelsegivning av ordet) kommer alltid att rymma en låda, det man avser och faktiskt identifierar (och kan begripa som ett begrepp) då man ser den liknande företeelsen är det sk "brevinkastet" - men det gäller att göra sig själv medveten om vad man faktiskt identifierar annars går det åt "h-vete"... milt sagt. Detta eftersom folk slutar begripa vad de faktiskt säger innebär.

EDIT: Såg nu att du menade den elektroniska motsvarigheten till den fysiska brevlådan, men för den finns det ju också ett eget begrepp och ord för i det svenska språket, den sk "inkorgen", ett begrepp i sig som också den rymmer "lådans" funktion - även om den inte är fysisk. Och det var precis det du sa. Det viktiga är att inte se "brevlådan" och "inkorgen" vara en och samma sak, då lämnar man verkligheten./EDIT

Vad vi idag ser är inte begreppet för "brevlåda" utan en "felaktig betydelsegivning", en misstolkning, av ordet "brevlåda"s egentliga innebörd.

Människan lämnar det att begripa (förståndsgåvan) till det att betydelsegiva (tolkningsförmågan), hon förvanskar därmed språket, ordens "klarspråk" (människans klarsyn) och förståndsbefriar sig själv. Detta är för mig alarmerande då jag kan se vad förståndsbefriandet av människan får för följder.

Vi "sticker bjälkar i ögonen på folk" för att uttrycka mig lite religiöst.

Själv gör jag allt för att dra ut dom igen för att människan ska få sin klarsyn tillbaka.

[cogito]

Det viktiga är att inte se "brevlådan" och "inkorgen" vara en och samma sak, då lämnar man verkligheten.

Jag får en känsla av att du med verkligheten avser fysiska ting. Begreppen gör oss ju tjänsten att se bortom de fysiska manifestationerna och fokuserar på artefakternas funktioner istället. Funktionen "brevlåda" kommer att iklär sig helt nya "verklighets-manifestationer" framöver i takt med upfinnarnas landvinningar. Dessa nya brevlåde-funktions-tillämpningar kommer att betecknas med olika välfunna ord i olika språk - som vanligt.

/cogito

[Mattias.B]

Det viktiga är att inte se "brevlådan" och "inkorgen" vara en och samma sak, då lämnar man verkligheten.

Jag får en känsla av att du med verkligheten avser fysiska ting.

Nej, med verkligheten menar jag den naturliga uppdelningen mellan fysiska och icke-fysiska ting och dess helhet.

Begreppen gör oss ju tjänsten att se bortom de fysiska manifestationerna och fokuserar på artefakternas funktioner istället.

Ja, men begreppen är inte att förväxla med orden. Begreppet är endast det begripbara av vad ordet säger en.

Funktionen "brevlåda" kommer att iklär sig helt nya "verklighets-manifestationer" framöver i takt med upfinnarnas landvinningar. Dessa nya brevlåde-funktions-tillämpningar kommer att betecknas med olika välfunna ord i olika språk - som vanligt.

När denna funktion du omtalar iklär sig nya manifestationer kommer också nya ord att skapas (exempelvis "inkorg"). Det viktiga är att ordet säger en det begripbara och att man kan identifiera det begripbara för vad det faktiskt är.

Blandar man ihop det fysiska med det icke-fysiska förlorar man till slut både den naturliga verklighetsuppfattningen och medvetenheten om att denna naturliga uppdelning existerar samt den mänskliga självmedvetenheten. Det skulle inte förvåna mig om det finns folk därute som identifierar sig med sina avatarer eller spel-karaktärer (vad man skulle kunna vara) framför vad dom faktiskt är.

Vad sådant leder till, ser inte jag som något positivt. Gör du?

[suchanother]

Jag kanske är helt ute och cyklar men jag uppfattar abstraktionen vara någonting som leder till ett begrepp.
Låt oss säga att jag byter min brevlåda mot en fågelholk. Grannen kanske konstaterar, "jaså, du har bytt din brevlåda mot en fågelholk". Nej, svarar jag, det är ingen fågelholk utan en brevlåda. Vad menar du föresten med en brevlåda, brevlåda är ju bara ett ord, kontrar jag. Grannen, helt ställd av min superintelligenta fråga, mumlar, "i en brevlåda stoppar man brev, tidningar…". Ja men kära granne, det går utmärkt att göra med en fågelholk också. För mej är brevlåda bara ett ord. Nu är jag ute efter abstraktionen, begreppet, av en brevlåda. Är endast intresserad av funktionen av en brevlåda, denna funktion leder nämligen fram till en abstraktion av begreppet brevlåda oavsett hur brevlådan ser ut.
You're weird, säger grannen.

[eken]

Av någon anledning så kan man inte låta bli att tänka på Wittgenstein i den här diskussionen.

Tractatus, § 4.003:

De flesta satser och frågor, som skrivits om filosofiska ting, är icke falska utan nonsens. Vi kan därför överhuvudtaget icke besvara frågor av detta slag utan bara konstatera att de är nonsens. De flesta av filosofiernas frågor och satser beror på att vi icke förstår vår språklogik.
(De är av samma slag som frågan om det goda är mer eller mindre identiskt än det sköna.)
Och det är icke förunderligt att de djupaste problemen egentligen icke är några problem.

Eller för all del Gottlob Frege, som ju var tydlig med att det psykologiska ska skiljas skarpt från det logiska, det subjektiva från det objektiva, att ordens betydelser måste utforskas i satssammanhanget, och inte enskilt, samt att skillnaden mellan begrepp och föremål måste hållas i minnet.  

Dvs - Om vi frågar efter ett ords mening i isolation, så kommer vi att vara frestade att söka efter den meningen i en psykologisk sfär. Meningen skulle enligt Frege stå att finna i satskontexten, annars skulle vi vara tvungna att försöka lokalisera meningen i den enskilda människans huvud, och de problem som finns relaterat till det (subjektivism) kommer som ett brev på posten. Eller ja, kanske man borde ha någon mer pålitlig liknelse idag, men den får duga...

Men finns då verkligen "mening" i satskontext enbart...? Krymper inte meningen i så fall till någonting ganska intetsägande?

För att det vi här talar om, viktiga idéer och tankar, kan väl inte bara vara... nonsens?

Mvh
Anders
PS. Som här instämmer i Algotezzas senaste inlägg, klokt i all sin postfenomenologiska enkelhet. DS.

[suchanother]

Brevlåda är ett ord, men också ett begrepp i folks huvuden. Det finns flera olika slags brevlådor både till form och färg. Den minsta gemensamma funktionen är kanske att de fungerar som förvaringslådor för post.
Men inget hindrar att jag byter ordet "fågelholk" mot "brevlåda", jag kallar helt enkelt min fågelholk för brevlåda, och byter samtidigt den gängse abstrakta bilden av en brevlåda mot bilden av fågelholk men ändå behåller brevlådans funktion, och vi får helt enkelt utöka våran föreställning av brevlådor.
Har jag en brevlåda eller en fågelholk eller både och?