Jaget

[531bts]

Anders: jag nöjer mig inte med tron att medvetandet endast är en lokal företeelse i den egna kroppen erfaren som känslan att finnas till, ta emot intryck, och hos sina medmänniskor som tal och behovstyrd rörelse. Särskilt som vetenskapen inte har någon objektiv förklaring till medvetandet.
Jag utgår från att vårt medvetande är av samma kvalitet hos oss ingående, bestående delar, som hos orsaken, Gud.
Den ingående bestående delen, människan, lierar sig med en kropp och föds in i verkligheten som är Guds aktivitet och funktion, för att ge delarna perspektiv och förhållande till varandra och helheten, Gud.
Det är min arbetshypotes och som placerar människans tankeförmåga och grundläggande identitet som i första hand medveten varelse, på plats.
Vår tankeförmåga med sammanhängande språk får sin naturliga mening att kommunicera situationen i sin helhet eller alternativt använda tanke och språkförmågan till att finna sig själv och med tävlingsanda profilera ett oförklarligt "jag".

[Smisk]

Anders: jag nöjer mig inte med tron att medvetandet endast är en lokal företeelse i den egna kroppen erfaren som känslan att finnas till, ta emot intryck, och hos sina medmänniskor som tal och behovstyrd rörelse. Särskilt som vetenskapen inte har någon objektiv förklaring till medvetandet.
Jag utgår från att vårt medvetandet är av samma kvalitet och ingående bestående delar hos orsaken, Gud.
Den ingående bestående delen, människan, lierar sig med en kropp och föds in i verkligheten som är Guds aktivitet och funktion, för att ge delarna perspektiv och förhållande till varandra och helheten, Gud.
Det är min arbetshypotes och som placerar människans tankeförmåga och grundläggande identitet som i första hand medveten varelse, på plats.
Vår tankeförmåga med sammanhängande språk får sin naturliga mening att kommunicera situationen i sin helhet eller alternativt använda tanke och språkförmågan till att finna sig själv och med tävlingsanda profilera ett oförklarligt "jag".

Det låter som Thomas Aquinas?

Jag ser inga problem med din arbetshypotes även om jag själv inte kallar mig troende.
Jag är helt övertygad om att existensens natur, inklusive en eventuell Gud och då givetvis vårat inre med saker som medvetandet, inte är något vi fullt har tillgång till med våra förmågor. Vi får använda de möjligheter vi har och formulera vad filosofer som Whitehead kallar en spekulativ filosofi tänker jag.

Stämmer det med din hypotes att existensen är en levande process/aktivitet där vi ingår som delar/händelser hos den?

Jag tänker mig att det du beskriver är ett destillat av icke-dualism och de traditioner och filosofer som har den uppfattningen.
Inklusive Vedanta, Buddhism, Spinoza, Plotinus, Whitehead mfl.

Jaget som något vi "tänker att vi är" är endast en tanke som refererar till något vi relaterar till något vi "delvis faktiskt är".

[Smisk]

Jag frågade Bing AI om några filosofer som är kända för att tala om "oneness".

"Det finns många filosofer som har talat om någon typ av “oneness” eller enhet, det vill säga att allt i universum är sammanlänkat eller utgör en enda substans. Spinoza är en av de mest kända rationalisterna som försvarade en sådan idé. Han menade att det enda som existerar är Gud, som är identisk med naturen, och att allt annat är bara ett uttryck för Guds oändliga attribut. Spinoza kallade detta för panteism, vilket betyder att Gud är allt och allt är Gud1

Andra filosofer som har haft liknande tankar om enhet är till exempel:

Parmenides, en av de tidigaste grekiska filosoferna, som hävdade att all förändring är en illusion och att det enda som finns är Varat, ett oföränderligt och evigt väsen2

Plotinos, en nyplatonisk filosof, som lärde ut att det högsta principen är Enheten, som är källan till allt annat och som överstiger allt begrepp och förståelse. Plotinos ansåg att människans själ strävar efter att återförenas med Enheten genom kontemplation.

Shankara, en indisk filosof, som grundade den vedantiska skolan inom hinduismen. Han tolkade de heliga skrifterna Upanishaderna som att lära ut att det enda verkliga är Brahman, den absoluta verkligheten, och att allt annat är maya, en form av illusion. Shankara menade att människans själ, atman, är identisk med Brahman, och att målet för livet är att uppnå moksha, befrielse från återfödelsens kretslopp genom insikt i denna enhet.
Det finns också moderna filosofer som har utforskat idén om oneness, till exempel:

Alfred North Whitehead, en brittisk filosof och matematiker, som utvecklade en processfilosofi där allt består av dynamiska händelser snarare än statiska ting. Whitehead ansåg att alla händelser är relaterade till varandra i ett komplext nätverk av kausalitet och påverkan, och att det finns en gudomlig princip som styr denna process mot harmoni och skönhet.

Ken Wilber, en amerikansk filosof och författare, som har skapat en integrativ teori om medvetande och verklighet. Wilber menar att det finns olika nivåer eller dimensioner av existens, från materiell till andlig, och att alla dessa nivåer utgör aspekter av ett enda holistiskt system. Wilber förespråkar en syntes av vetenskap och andlighet, där människan kan utveckla sitt medvetande genom olika stadier av personlig och transpersonell tillväxt."

[531bts]

Smisk skrev: Jag ser inga problem med din arbetshypotes även om jag själv inte kallar mig troende.
Jag är helt övertygad om att existensens natur, inklusive en eventuell Gud och då givetvis vårat inre med saker som medvetandet, inte är något vi fullt har tillgång till med våra förmågor. Vi får använda de möjligheter vi har och formulera vad filosofer som Whitehead kallar en spekulativ filosofi tänker jag.

Stämmer det med din hypotes att existensen är en levande process/aktivitet där vi ingår som delar/händelser hos den?

Jag ser Gud som som den bestående helheten med sina lika bestående (vi är inga "händelser") delar inom sig. Vilket betyder att helhet och del förutsätter varandra och kan aldrig byta positioner. Skapelsen/universum är Guds vibrerande funktion, aktivitet, en tredimensionell bild i vilken delen införlivas att leva i, av och i förhållande till. Jag tror att Guds funktion, skapelsen är perfekt för sitt syfte: att delen, människan har utrustats med alla förutsättningar att förverkliga filosofin dvs leva i ett för förnuftet begripligt och kommunicerbart kärleksförhållande till varandra, verkligheten och därmed dess orsak, Gud. Inget saknas mer än att människan är villig att ställa meningsfrågan och i dialog komma fram till verklighetsförankrade och allmängiltiga svar.

[Smisk]

Jag ser Gud som som den bestående helheten med sina lika bestående (vi är inga "händelser") delar inom sig. Vilket betyder att helhet och del förutsätter varandra och kan aldrig byta positioner. Skapelsen/universum är Guds vibrerande funktion, aktivitet, en tredimensionell bild i vilken delen införlivas att leva i, av och i förhållande till. Jag tror att Guds funktion, skapelsen är perfekt för sitt syfte: att delen, människan har utrustats med alla förutsättningar att förverkliga filosofin dvs leva i ett för förnuftet begripligt och kommunicerbart kärleksförhållande till varandra, verkligheten och därmed dess orsak, Gud. Inget saknas mer än att människan är villig att ställa meningsfrågan och i dialog komma fram till verklighetsförankrade och allmängiltiga svar.

Vi talar här om ontologi. Hur kommer då jaget in i det?

Du verkar påpeka att vi inte är "händelser" men skriver samtidigt efter det att vi är delar av universum/Gud som är en "aktivitet".

Skapelsen/universum är Guds vibrerande funktion, aktivitet, en tredimensionell bild i vilken delen införlivas att leva i, av och i förhållande till.

Vi talar här om ontologi. Hur kommer då jaget in i det?

Jag uppfattar det som att du menar att vi inte är enbart en fysisk struktur men samtidigt inte enbart en aktivitet.
Vi är även något "inom universum/Gud" och som bör förhålla sig till existensen som sådan och alltså då till universum/Gud(?).

Håller du med om hinduismens modell att vi är fysiska, mentala och spirituella entiteter, ett med den ultimata verklighetens natur som är universim/Gud?

[531bts]

Jag ser Gud som som den bestående helheten med sina lika bestående (vi är inga "händelser") delar inom sig. Vilket betyder att helhet och del förutsätter varandra och kan aldrig byta positioner. Skapelsen/universum är Guds vibrerande funktion, aktivitet, en tredimensionell bild i vilken delen införlivas att leva i, av och i förhållande till. Jag tror att Guds funktion, skapelsen är perfekt för sitt syfte: att delen, människan har utrustats med alla förutsättningar att förverkliga filosofin dvs leva i ett för förnuftet begripligt och kommunicerbart kärleksförhållande till varandra, verkligheten och därmed dess orsak, Gud. Inget saknas mer än att människan är villig att ställa meningsfrågan och i dialog komma fram till verklighetsförankrade och allmängiltiga svar.

Vi talar här om ontologi. Hur kommer då jaget in i det?

Du verkar påpeka att vi inte är "händelser" men skriver samtidigt efter det att vi är delar av universum/Gud som är en "aktivitet".

Skapelsen/universum är Guds vibrerande funktion, aktivitet, en tredimensionell bild i vilken delen införlivas att leva i, av och i förhållande till.

Vi talar här om ontologi. Hur kommer då jaget in i det?

Jag uppfattar det som att du menar att vi inte är enbart en fysisk struktur men samtidigt inte enbart en aktivitet.
Vi är även något "inom universum/Gud" och som bör förhålla sig till existensen som sådan och alltså då till universum/Gud(?).

Håller du med om hinduismens modell att vi är fysiska, mentala och spirituella entiteter, ett med den ultimata verklighetens natur som är universim/Gud?

Iden om ett enskilt, avskilt och unikt "jag" hänger samman med människans abstrakta tankeförmåga och det heltäckande mänskliga språket. Som barn har vi inget problem med det då tanke och språk är verktyg för att förstå och växa in i verkligheten på dess villkor. Så småning om och pga de vuxnas uppfostran avtar användningen av tanke och språk som verktyg att förstå och förhålla sig till verkligheten på verklighetens villkor, till att skapa "verklighet" från personlig logik, dvs individuell preferens och aversion. Eftersom de vuxna påstår att det inte finns någon allmängiltig sanning eller mening att förstå, får man ägna sig åt självförverkligande och tävling för att bekräfta sitt unika "jag" i förhållande till andra lika unika "jag".

Jag har ingen aning om vad "spirituella entiteter" är för något, men kanske det här besvarar din fråga:
Gud är den enastående, om sig själv och sina ingående delar, medvetna orsaken till sin aktivitet: skapelsen/universum. Skapelsen/universum är Guds arrangemang och behosstyrda aktivitet för att ge sina bestående och ingående delar perspektiv, att av fri vilja tillmötesgå dels delarnas inbördes behov av sällskap, att bli förstådd och älskad och dels Guds behov av dito. Man kan förenklat säga, att skapelsen/universum är Guds "talan" till sina ingående delar.
Jag betraktar Jesu lära som samtämmig med detta.
Av de Hindufilosofier jag känner till är Vishishtadvaita vedanta den som klarast kan jämföras med detta.

[hakkapeliitta]

Jag ser Gud som som den bestående helheten med sina lika bestående (vi är inga "händelser") delar inom sig. Vilket betyder att helhet och del förutsätter varandra och kan aldrig byta positioner. Skapelsen/universum är Guds vibrerande funktion, aktivitet, en tredimensionell bild i vilken delen införlivas att leva i, av och i förhållande till. Jag tror att Guds funktion, skapelsen är perfekt för sitt syfte: att delen, människan har utrustats med alla förutsättningar att förverkliga filosofin dvs leva i ett för förnuftet begripligt och kommunicerbart kärleksförhållande till varandra, verkligheten och därmed dess orsak, Gud. Inget saknas mer än att människan är villig att ställa meningsfrågan och i dialog komma fram till verklighetsförankrade och allmängiltiga svar.

Vi talar här om ontologi. Hur kommer då jaget in i det?

Du verkar påpeka att vi inte är "händelser" men skriver samtidigt efter det att vi är delar av universum/Gud som är en "aktivitet".

Skapelsen/universum är Guds vibrerande funktion, aktivitet, en tredimensionell bild i vilken delen införlivas att leva i, av och i förhållande till.

Vi talar här om ontologi. Hur kommer då jaget in i det?

Jag uppfattar det som att du menar att vi inte är enbart en fysisk struktur men samtidigt inte enbart en aktivitet.
Vi är även något "inom universum/Gud" och som bör förhålla sig till existensen som sådan och alltså då till universum/Gud(?).

Håller du med om hinduismens modell att vi är fysiska, mentala och spirituella entiteter, ett med den ultimata verklighetens natur som är universim/Gud?

Iden om ett enskilt, avskilt och unikt "jag" hänger samman med människans abstrakta tankeförmåga och det heltäckande mänskliga språket. Som barn har vi inget problem med det då tanke och språk är verktyg för att förstå och växa in i verkligheten på dess villkor. Så småning om och pga de vuxnas uppfostran avtar användningen av tanke och språk som verktyg att förstå och förhålla sig till verkligheten på verklighetens villkor, till att skapa "verklighet" från personlig logik, dvs individuell preferens och aversion. Eftersom de vuxna påstår att det inte finns någon allmängiltig sanning eller mening att förstå, får man ägna sig åt självförverkligande och tävling för att bekräfta sitt unika "jag" i förhållande till andra lika unika "jag".

Jag har ingen aning om vad "spirituella entiteter" är för något, men kanske det här besvarar din fråga:
Gud är den enastående, om sig själv och sina ingående delar, medvetna orsaken till sin aktivitet: skapelsen/universum. Skapelsen/universum är Guds arrangemang och behosstyrda aktivitet för att ge sina bestående och ingående delar perspektiv, att av fri vilja tillmötesgå dels delarnas inbördes behov av sällskap, att bli förstådd och älskad och dels Guds behov av dito. Man kan förenkla det och säga att skapelsen/universum är Guds "talan" till sina ingående delar.
Jag betraktar Jesu lära som samtämmig med detta.
Av de Hindufilosofier jag känner till är Vishishtadvaita vedanta den som klarast kan jämföras med detta.

Varför ältar ni självklarheter? Du är du och Jag är jag. Vad är problemet?

[531bts]

Hakka: en glimmrande definition av det självklara! Allt är därmed sagt om "jaget". End of discussion! Tack, det där är bevingade ord.

[Illusionen II]

Vad är jaget?

En fysisk kropp?
En mental upplevelse?
En illusion?
Något annat, eller allt och en på samma gång?

En lite annorlunda infallsvinkel i synen på vad ”jaget” representerar.

Att beskriva "JAGET" på ett trovärdigt sätt, förutsätter sannolikt tillgång till en GRUNDHYPOTES.
Att optimistiskt försöka formulera en allomfattande GRUNDHYPOTES inom fysiken baserat på
vardagliga atomära begrepp och storheter, utan att fullt ut bemästra de inledande Citat A och B,
samt vad medvetandet representerar, är sannolikt på förhand dömt att misslyckas.
OBSERVERA därför att oavsett vad som anges som BÄRANDE GRUNDHYPOTES så krävs det något
som det som hävdas REFERERAR till !

DELTA-KONCEPTET som rubrik syftar på ett REFERENS-skapande balans- och kantrings-kriterium.
Detta är symboliskt skrivet som 2ΔØ resp. AoR, och tankar kring dessas inneboende DUALITET,
kan tillsammans med de inledande Citat A och Citat B, betraktas som konceptets upprinnelse.

Ur ett filosofiskt perspektiv skulle eventuellt en lämpligare rubricering vara motiverad, t ex,
EXISTENS OCH DESS BALANSERANDE MOTSATS
Budskapet som konceptet försöker förmedla har detta som utgångspunkt.

JAGET inom ramen för begreppet EXISTENS medför att beskrivningen av BALANSKRITERIET, 2ΔØ,
i kapitel 10 tilldelas en utökad betydelse, och därför skall betraktas som en av flera tänkbara NIVÅER
av SKALÄRA versioner, där Grundtillståndet, G, representerar en högre version.
"JAGET" refererar till en annan nivå.
G är m a o ett begrepp som kan förekomma på flera hierarkiska, av varandra beroende, nivåer.
Dessa MULTI-SKALÄRA samband öppnar dörren till ett mer fascinerande UNIVERSUM.

FÖRNIMMELSEN är därigenom funktion av referensens strukturella KOMPLEXITETSNIVÅ,
och kan av den orsaken liknas vid en, via referensens komplexitetsnivå, beroende TOLKNING.
Tolkningen härrör från ATOMENS komplexitetsnivå.
Det är således atomen som manifesterar VERKLIGHETEN inkl fenomenen RUM och TID.
Olika komplexitetsnivåer banar väg för det som benämns ”PERSPEKTIVGRÄNSÖVERSKRIDANDE”.
Konceptets slutsats kan därigenom tolkas som att förnimmelsen ur atomärt perspektiv kan beskrivas
som en typ av selektiv referensberoende illusion, ”bakom” vilket jaget har sin hemvist/nivå.
Det innebär rimligen att ”jaget” inte är beskrivbart i enbart atomära termer.
Vår/jagets förnimbara verklighet, "rumtiden", inkl storheter, baseras enligt konceptet, på nämnda
referensberoende illusion/tolkning, som kännetecknas av de atomära begreppen RUM och TID.

/ Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

[531bts]

Illusionen: det är precis tvärtom när det gäller en erfarenhetsgrundad, allmängiltig beskrivning av iden om "jaget": ju mer du försöker beskriva det ifrån inlärd, av andra lånad och memorerad kunskap, desto större risk att du trasslar in dig i tankekonstruktioner som är derivat från ditt egna genom livet komponerade "jag".

[David H]

Varför ältar ni självklarheter? Du är du och Jag är jag. Vad är problemet?

Att jag är jag och du är du må vara självklarheter. Men dessa begrepps användning och dess referenspunker ser jag inte som lika självklara.

Om jag får beskriva problemet, som jag ser det, är det att världen för närvarande är i disharmoni. Vad jag anar är olika krafter som går i kollisionskurs…och om inte kursen ändras blir det en väldig smäll…vilket rent konkret kan uttrycka sig till exempel i globalt kärnvapenkrig.

Programmet fungerar inte som det ska, och vad vi behöver då är en omprogramering, tänker jag. Och ett viktig steg i denna omprogrammering kan vara att problematisera enkla begrepp så som ”jaget”…och där tycker jag exvis Smisk och 531bts kommer med en del vettig input.

[David H]

Nog är det ganska vanligt att tala om jaget som en inre upplevelse

något jag anar är lätt att missa är att man inte skiljer mellan individuella inre upplevelser och kollektiva inre upplevelser. Jaget blir ett uttryck för individuella inre upplevelser, medan kollektiva inre upplevelser ges inget egentligt erkännande

[Illusionen II]

Illusionen: det är precis tvärtom när det gäller en erfarenhetsgrundad, allmängiltig beskrivning av iden om "jaget": ju mer du försöker beskriva det ifrån inlärd, av andra lånad och memorerad kunskap, desto större risk att du trasslar in dig i tankekonstruktioner som är derivat från ditt egna genom livet komponerade "jag".

Ämnet är onekligen intressant, och vill betona att jag inte anser mig sitta inne med de fullständiga svaren.
Det du skriver tyder dock på att du dragit förhastade slutsatser, och missförstår konsekvenserna av Citat A och Citat B.
Utan tillgång till svaren är det klokt att avvakta med att dra alltför långtgående slutsatser om begreppet ”jaget”.
Detta gäller givetvis både egna och andras åsikter i frågan. Av visst intresse här är i vilken utsträckning du själv
anser dig vara fri "ifrån inlärd, av andra lånad och memorerad kunskap, desto större risk att du trasslar in dig i
tankekonstruktioner som är derivat från ditt egna genom livet komponerade "jag" ?

Citerar,
Följande två av mig formulerade citat ger en antydan om vad som utgjort de bakomliggande inledande motiven
till konceptets tillblivelse och målsättning. Ingen tillfrågad har haft viljan eller förmågan att ge trovärdiga svar,
trots att frågeställningarna upprepats ett flertal gånger.

Citat A,

”Så gott som samtliga diskussioner rörande universum och vår verklighet utgår från att RUM och TID,
redan existerar. Hur man kom dit, utelämnas så gott som alltid.
Man försöker således besvara aktuella frågor om universum utifrån ett internt RUM-TID-perspektiv, utan att
förklara medvetandets inkl ”jagets” roll och natur, och vad rum och tid representerar på basal nivå.”.

Citat B,

”Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om universums natur
skall utforskas och besvaras, är att förklara begreppet ”jaget” och dess subjektiva och komplexa relation
till vår verklighets s k rum-tid, alltså hur jaget, den subjektiva upplevelsen / förnimmelsen, kan uppstå ur,
och/eller kopplas via samband till, något materiellt.”

Har du redovisat svaren ?
Om inte, vad grundar du dina slutsatser på ?

När den patentansökan jag nyligen inlämnat hunnit publiceras på vår hemsida är jag beredd att ge mig
in i en djupare diskussion, om du så önskar. I patentansökan ges en rätt omfattande bakgrund till
mina funderingar kring medvetandet och jaget.
Hoppas ha patentansökan tillgänglig och klar för nedladdning inom de närmaste veckorna.

/ Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

[Smisk]

Iden om ett enskilt, avskilt och unikt "jag" hänger samman med människans abstrakta tankeförmåga och det heltäckande mänskliga språket. Som barn har vi inget problem med det då tanke och språk är verktyg för att förstå och växa in i verkligheten på dess villkor. Så småning om och pga de vuxnas uppfostran avtar användningen av tanke och språk som verktyg att förstå och förhålla sig till verkligheten på verklighetens villkor, till att skapa "verklighet" från personlig logik, dvs individuell preferens och aversion. Eftersom de vuxna påstår att det inte finns någon allmängiltig sanning eller mening att förstå, får man ägna sig åt självförverkligande och tävling för att bekräfta sitt unika "jag" i förhållande till andra lika unika "jag".

Som barn och genom min uppväxt upplevde jag precis det du beskriver här. Jag har ingen bakgrund inom någon religion men i efterhand förstår jag att det är någon form av humanism jag är uppväxt med. Jag minns inte mycket utrymme till att reflektera över sånt men har själv tänkt mycket på det istället

Någon dag i tonåren fick jag tag på någon av upanishaderna och tog en kaffe och läste lite i den och till min förvåning stod det exakt så som jag själv tänkt. Märkligt tyckte jag då min uppfattning av indiska personer va att de verkade hålla på med "mumbo jumbo".

Gud är den enastående, om sig själv och sina ingående delar, medvetna orsaken till sin aktivitet: skapelsen/universum. Skapelsen/universum är Guds arrangemang och behosstyrda aktivitet för att ge sina bestående och ingående delar perspektiv, att av fri vilja tillmötesgå dels delarnas inbördes behov av sällskap, att bli förstådd och älskad och dels Guds behov av dito. Man kan förenklat säga, att skapelsen/universum är Guds "talan" till sina ingående delar.
Jag betraktar Jesu lära som samtämmig med detta.
Av de Hindufilosofier jag känner till är Vishishtadvaita vedanta den som klarast kan jämföras med detta.

Det låter rimligt som sagt. Jag har inget emot Jesu lära av vad jag vet men kallar inte mig själv troende.
Jag har dock svårt för att lyssna på personer som uppenbart vill "själva mig sanningar och värden", det fungerar extremt dåligt på mig

[Smisk]

Varför ältar ni självklarheter? Du är du och Jag är jag. Vad är problemet?

Vi nyanserar tankarna kring vad detta jag är och bör vara.
Det kan vara självklart för dig men inte för alla.

Vad består detta du och jag av? Dessa är ord, men vad pekar orden på?