Rättfärdigande av perversioner.

[Jonas Nystrom]

Hur ser du på den frågan i ljuset av Angelinas öppningsinlägg?

jn

[Viola]

Själv är jag rätt så försiktig med att använda ordet pervers,
säger som barna - det var inte jag som började med det ordet...

Men våld är ett tabu för mig - ja och jag undrar i mitt stilla sinne om
det inte är ett rätt bra tabu.
Om jag får säga som jag uppfattar dig utan att du blir kränkt tolkar
jag det så här:
För mig är våld tabu men inte ilska - gränsen för ilskan går först och
främst vid våld men även vid personangrepp på andra sätt.
Jag uppfattar dig på ditt sätt att resonera och reagera att våld är inte
tabu för dig men gränsen går vid ilska som du tabubelägger.
Detta tabu har gjort mycken skada inte minst i religiöa sammanhang -
men det är väl lite typiskt vår kultur att ilska är fult.
Men det är klart jag som ofta blir arg har anledning att vara rädd för
våldet - du som är sadist måste vara rädd för ilskan för den kan få
dig att tappa kontrollen i din sadism....

Det som verkligen fick mig att fundera på tabu var nog ditt
pink-inlägg Även om det inte är farligt att pinka på varandra så
finns det kanske inte något som de flesta av oss upplever mer kränkande än att bli kissad på eller spottad på. Jag skulle bli livrädd om någon
hotade mig med kniv men mer kränkt och förömjukad av att bli
pinkad eller spottad på.
Är detta en gräns att överskrida - vinner vi
i livskvalite på att lära oss pinka och spotta på varandra?
Men såklart man skadar ju inte någon om man inte har aggressiva
bakterier i urinen...

agnostica

[Jonas Nystrom]

Själv är jag rätt så försiktig med att använda ordet pervers,
säger som barna - det var inte jag som började med det ordet...

Det hedrar dig. Det var inte jag som började heller (det var Angelina) men jag fortsatte och är således lika skyldig. Tycker i o f s inte att det är nåt fel på ordet, bara att det används slarvigt och fördomsfullt. Så jag klargjorde vad JAG menar med det.

Men våld är ett tabu för mig - ja och jag undrar i mitt stilla sinne om
det inte är ett rätt bra tabu.
Om jag får säga som jag uppfattar dig utan att du blir kränkt tolkar
jag det så här:
För mig är våld tabu men inte ilska - gränsen för ilskan går först och
främst vid våld men även vid personangrepp på andra sätt.
Jag uppfattar dig på ditt sätt att resonera och reagera att våld är inte
tabu för dig men gränsen går vid ilska som du tabubelägger.
Detta tabu har gjort mycken skada inte minst i religiöa sammanhang -
men det är väl lite typiskt vår kultur att ilska är fult.
Men det är klart jag som ofta blir arg har anledning att vara rädd för
våldet - du som är sadist måste vara rädd för ilskan för den kan få
dig att tappa kontrollen i din sadism....

Det ligger nog mycket i vad du säger. Den som har kort stubin bör nog hålla sig borta från våld, i alla fall mot medmänniskor. Spikar och kokosnötter går väl bra. Och den som använder våld i goda syften bör vänja sig vid att tygla sin ilska, kanalisera den in i kreativitet av olika slag.

Det som verkligen fick mig att fundera på tabu var nog ditt
pink-inlägg

Haha, jaså du läste det! Jo den käre smeden är MYCKET vänlig nu.

Även om det inte är farligt att pinka på varandra så
finns det kanske inte något som de flesta av oss upplever mer kränkande än att bli kissad på eller spottad på. Jag skulle bli livrädd om någon
hotade mig med kniv men mer kränkt och förömjukad av att bli
pinkad eller spottad på.

Det är naturligt. Inte bara kulturellt godtyckligt tabu utan reellt (ok jag vet att du inte köper såna här resonemang men här kommer det i alla fall): Det organ som medlar mellan det psykiska och det fysiska är njurarna. Därför präglar man varkligen omgivningen med sin psykiska energi genom att kissa på den. Kisset bär ens personliga prägel. Både för djur och för människor. Om man får någons kiss på sig så vill man avlägsna det så fort som möjligt, instinktivt. Inte för att det är smittbärande - det är det inte, det är t o m sterilt. Utan för att det är bärare av en annans "egenmarkering". Du behöver inte tro mig men förstår du resonemanget? Att kissa på någon är som att skriva sin namnteckning, sin signatur, sitt bomärke, på vederbörande. "Du är min egendom". Och Det upplevs oftast som förnedrande naturligtvis. Utom just av människor som gärna i något väsentligt avseende är ägda av sin partner. Att då låta det ske, trots det kulturella tabut, är att hedra denna partner och låta henne hedra en själv (genom att hon markerar att hon är ägd) och det höjer givetvis livskvaliteten.

Spotta är vanligare. Älskare som kysser varandra djupt blandar saliv och därigenom förbinder man sig med varandra energimässigt. Inte bara psykologiskt - symboliskt utan vad jag skulle kalla magiskt. Utan citationstecken. Även om du naturligtvis inte tror ett dugg på vad jag säger så undrar jag om du inte åtminstone fattar vad jag menar. En känd guru (och magiker, bland annat) lär ha botat en blindfödd man genom att blanda spott och jord och lägga pastan på hans ögon. Eller om det var hans ögonlock kanske. Oavsett om detta är sant eller ej - och det är svårt att kontrollera för det var mycket länge sedan - så är det samma princip.

Men att bokstavligen spotta på en annan människa, alltså som i "PTF" eller "TVI"... det är ju en urgest av förakt. Jag har aldrig fått det infallet med min subba men vem vet... det kanske vore något. Hon skulle säkert inte ta illa upp. Hon är rätt cool på det viset.

Är detta en gräns att överskrida - vinner vi
i livskvalite på att lära oss pinka och spotta på varandra?

Men såklart man skadar ju inte någon om man inte har aggressiva
bakterier i urinen...

Har man det så är man sjuk och bör söka läkarvård omgående! Eller åtminstone göra en bautakur med nässel- och åkerfräkenavkok, fyra liter om dagen minst, helst mer.

jn

[Viola]

jn:

Det var inte jag som började heller (det var Angelina) men jag fortsatte och är således lika skyldig. Tycker i o f s inte att det är nåt fel på ordet, bara att det används slarvigt och fördomsfullt. Så jag klargjorde vad JAG menar med det.

I betydelsen att kasta något över ända - det sunda eller normala.
Ja i den betydelsen kanske jag skulle ställa upp på ordet pervers men
jag ställer inte upp på det förakt jag upplever att det finns i ordet på
grund av det sätt på vilket det framförts när man hört det.
Kanske jag skulle använda ordet naturlig istället för normal,
för för mig skulle bara tanken på att få pisk av min man kännas helt
naturvidrig. Om han slog av ilska skulle jag i och för sig uppfatta det
naturligare men vidrigt av andra skäl....

Det ligger nog mycket i vad du säger. Den som har kort stubin bör nog hålla sig borta från våld, i alla fall mot medmänniskor. Spikar och kokosnötter går väl bra. Och den som använder våld i goda syften bör vänja sig vid att tygla sin ilska, kanalisera den in i kreativitet av olika slag.

Men ibland måste man väl uttrycka sin ilska exakt där den hör hemma
även om man inte ska göra någon illa med den!

Jo den käre smeden är MYCKET vänlig nu.

Toffelvänlighet eller ärlig vänlighet?

Jag förstår ditt resonemang om urin och saliv även om jag inte köper allt.
Men det kanske ligger kvar något i människan också, det där med
att pinka in ett revir. (Så det där med ägandet förstår jag bäst av det
du skrivit, samtidigt som jag opponerar mig mot tanken att äga och vara ägd.)
Revirtanken och pinka in revir kanske ligger männen närmare
än kvinnor, män som brukar tävla om att pinka längst. Och vi är ju faktiskt däggdjur så det finns kanske något sådant hos människor
precis som det finns hos hundar.


Ett litet test om du kan ta emot det här resonemanget utan att
gå i taket:
jag tror jag har framfört den här tanken delvis förut och inte fått medhåll
men kan inte låta bli i alla fall.
Är det inte så - att själva tabut förhöjer känslan i det du och din
partner gör?
Det ingår ju i paketet enligt vad du berättat att man ska ned på botten
för att inte kunna komma längre ned och sen bara gå upp.
Inte skulle man väl gå ned i någon botten om det vore helt juste att
alla älskande par i villor och lägenheter piskade varandra så man knappt
kunde sitta dan därpå eller kissade på varandra ?
Är det inte väldigt dubbelt att dels leva på tabut - leva på att spränga gränser samtidigt som du kräver att bli förstådd och tar illa upp när
människor reagerar på det som är starka tabun för dem, du till och
med tycker att det är de och inte du som ska be om ursäkt?
Om det är så att du bygger ditt liv på dessa gränser så borde det
nästan ligga i ditt eget intresse att gränserna lever kvar......

Agnostica

[Jonas Nystrom]

för mig skulle bara tanken på att få pisk av min man kännas helt
naturvidrig. Om han slog av ilska skulle jag i och för sig uppfatta det
naturligare men vidrigt av andra skäl....

Och om det är just vidrighetskänslan eller något som döljer sig i den som du vill åt så skulle det alltså funka att någon du litar på och respekterar bjuder dig på den.

ibland måste man väl uttrycka sin ilska exakt där den hör hemma
även om man inte ska göra någon illa med den!

Javisst. Smedincidenten var ju ett exempel på det.

Toffelvänlighet eller ärlig vänlighet?

Livet är sällan antingen antingen eller eller. Snarare både både och och. Och en massa faktorer spelar in.

jag opponerar mig mot tanken att äga och vara ägd.

Klart att du gör. Men sa du inte "min man"...

Revirtanken och pinka in revir kanske ligger männen närmare
än kvinnor,

Jo det tror jag också. Betydligt fler kvinnor njuter av tanken att vara ägd. Det är alltså han, primärt, som pinkar (eller knullar för den delen) in henne och inte tvärtom. Fast sånt här vill du säkert inte kännas vid. Det är OK.

Är det inte så - att själva tabut förhöjer känslan i det du och din partner gör?

I just vårt fall är det nog inte så, i alla fall inte som primär faktor. Eftersom vi inte definierar oss gentemot populärkulturens normer i första hand. Vi är nog rätt ofolkliga i många avseenden. I den mer folkliga sm-jargongen finns dock en hel del som tyder på att du har rätt rent generellt. Man talar om vaniljfolk, våra vaniljvänner osv om människor som inte är bekanta med eller praktiserar någon form av sm, eller "bdsm" som det kallas. Kommer såklart av uttrycket "vanilla sex" om softade och estetiserade erotiska scener på film. Men i vår sängkammare finns hela kryddskåpet representerat, inte bara lakrits och cayenne. Vi är rätt allsidiga på det viset.

Det ingår ju i paketet enligt vad du berättat att man ska ned på botten för att inte kunna komma längre ned och sen bara gå upp.
Inte skulle man väl gå ned i någon botten om det vore helt juste att
alla älskande par i villor och lägenheter piskade varandra så man knappt
kunde sitta dan därpå eller kissade på varandra ?

Haha, jag förstår hur du tänker. Men dels handlar det inte om att gå till samma botten för alla och dels funderar man nog inte så mycket på vad andra håller på med när man själv är mitt i en session. Det handlar ju liksom i vilken älskog som helst om närhet och närvaro, inte om att göra som eller skilja sig från andra. Bland annat därför tror jag det är sunt att sexualiteten är tabu som samtalsämne. Jag minns en gång på 80-talet när jag och min dåvarande fru såg en film där en kvinna liderligt sög på en mans finger. Min fru blev sur. Sådär gjorde ju hon! Och ville inte behöva förstå att det inte var världsunikt. För all mänsklig sexualitet är genombesjälad och därmed unik, varje gång är första, enda och sista gången, varje älskande par uppfinner könsakten. Eftersom detta på ett sätt är sant så är det bättre att inte relativisera sönder den upplevelsen genom allsköns prat, jämförelser, undersökningar och, som min subba skulle säga, trams. Hur frestande det än är.

Samtidigt lever vi, som Fann också konstaterar, i en tid där allt kommer i ljuset, vänds och vrids på och bedöms. Inget hålls heligt. Och det är nog bra, men dett stålbad för de intimare känslorna i själen, som vördnad och innerlighet och respekt och sinnet för det heliga. Sånt därnt du vet.

Är det inte väldigt dubbelt att dels leva på tabut - leva på att spränga gränser samtidigt som du kräver att bli förstådd och tar illa upp när människor reagerar på det som är starka tabun för dem, du till och
med tycker att det är de och inte du som ska be om ursäkt?

Som sagt, gränssprängandet hänger för min - eller vår - del inte så mycket ihop med sociala tabun som med personliga begränsningar. Att ta illa upp är en sak. Att bli aggressiv och oförskämd är faktiskt en annan sak. Jag vore inte ansvarskännande om jag inte markerade vid sådana tillfällen. Det står jag för. Och begriper givetvis att taktfullheten ligger på mitt ansvar - jag börjar inte prata om sm på släktmiddagar eller på min arbetsplats. Möjligen i enskilda samtal mellan fyra ögon om det är relevant i sammanhanget men inte bara sådär, för att chocka eller provocera. Att diskutera fenomenet ur filosofisk synvinkel på filosofifora är en annan sak för mig. Passar det inte att ta del av den här typen av rätt ovanliga upplevelser så kan man faktiskt låta bli att lägga sig i. Ni på Cognito var bedrövliga i det avseendet, naturligtvis men några ädla undantag.

Om det är så att du bygger ditt liv på dessa gränser så borde det
nästan ligga i ditt eget intresse att gränserna lever kvar......

Nå, det gör jag som sagt inte. Men jag tror ändå att det är bra som princip att man är en smula diskret i verkliga livet.

Fast jag är kluven där. Samtidigt tycker jag nämligen att det vore fantastiskt roligt och vällovligt att göra en scenisk framställning av ÄKTA gränsöverskridande, alltså inte spelad teater, där smärta, vånda osv ingår. Naturligtvis inför en betalande publik som s a s skyller sig själv, men ändå. Något som låter det innerliga och transcendenta tala genom det som sker på scen. Annars är det ju bara den folkliga konstens företrädare som presenterar dynamiken i sm och då blir det ju som det bli. Jag tänker på Madonna och Britney Spears och sådana. De gör nog nåt bra, rent folkpedagogiskt, men särskilt transcendent verkar det ju inte direkt. men jag kanske är kultursnobb helt enkelt...

jn

[Viola]

Och om det är just vidrighetskänslan eller något som döljer sig i den som du vill åt så skulle det alltså funka att någon du litar på och respekterar bjuder dig på den.

Tanken är nu väldigt främmande. Varför är det inte destruktivt att
söka sig till det vidriga? Och varför skulle det inte vara destruktivt att
vilja "bjuda" på det? Vad handlar det om - om man måste ned i skiten
för att kunna uppleva glädje???
Inget säger att man inte vågar möta smärtan
och det svåra när det är nödvändigt för det ändå.

En sådan tillit skulle jag förresten inte kunna åstadkomma och jag tror knappt det är lämpligt att lita på en människa så fullkomligt.

Men sa du inte "min man"...

Jo jag talar om mina kusiner också fastän jag inte skulle känna igen alla
om jag mötte dem på gatan. Det ordet använder man också för att markera relationer och samhörighet på olika sätt.

Samtidigt lever vi, som Fann också konstaterar, i en tid där allt kommer i ljuset, vänds och vrids på och bedöms. Inget hålls heligt. Och det är nog bra, men dett stålbad för de intimare känslorna i själen, som vördnad och innerlighet och respekt och sinnet för det heliga. Sånt därnt du vet.

Men du vill ju fram i ljuset med ditt intima liv. Varför? För att bli accepterad i vad du gör? För att missionera? jag antar att du upplever dina smärtsessioner som heliga, det handlar inte bara om lusten att
slå och bli slagen - du har en hel filosofi runt omkring, t.o.m. av
religiös art medan det för andra är något vämjeligt så långt från
helighet man kan komma. Det måste ju vara en svår sits för dig kan jag
tänka mig - alla dessa starkt negativa reaktioner mot något som du
håller heligt....

Passar det inte att ta del av den här typen av rätt ovanliga upplevelser så kan man faktiskt låta bli att lägga sig i. Ni på Cognito var bedrövliga i det avseendet, naturligtvis men några ädla undantag.

Många var ärligt upprörda över ditt sätt att kalla din partner för subba,
ditt sätt att skriva om könsroller, ditt sätt att, som man kan uppleva det, förhärliga våld och lidande.
Om det försiggår något någonstans som du ärligt tycker är fel kanske
du också lägger dig i - eller? Och jag kan nog inte låta bli att tycka
att du har ett rätt stort ansvar att hantera situationer som dyker upp.
Vill man sticka ut hakan med något mycket kontroversiellt och något
som kränker många människors tabugränser då får man nog lov att
vara så generös att man tar på sig det största ansvaret själv och visa
att man kan hantera andra människors reaktioner och inte vara alltför
snarstucken. Jag som har lätt för att bli aggressiv - det slog volter i
huvudet på mig när en sadist verkade vara så känslig för lite ilska

Fast jag är kluven där. Samtidigt tycker jag nämligen att det vore fantastiskt roligt och vällovligt att göra en scenisk framställning av ÄKTA gränsöverskridande, alltså inte spelad teater, där smärta, vånda osv ingår.

Vari ligger det vällovliga?

agnostica

[Jonas Nystrom]

Varför är det inte destruktivt att söka sig till det vidriga? Och varför skulle det inte vara destruktivt att vilja "bjuda" på det? Vad handlar det om - om man måste ned i skiten för att kunna uppleva glädje???
Inget säger att man inte vågar möta smärtan och det svåra när det är nödvändigt för det ändå.

Jag tycker att dina frågor hör hemma på sm-tråden. Har du ett genmäle till detta inlägg så kan du väl skriva det där.

Varför utsätter sig människor över huvud taget för obehagligheter? Varför springa när man kan ta bilen? Varför ö h t göra något obekvämt om man kan slippa? För en del människor handlar det om sanningssökande eller ett sökande efter en kärna i själen. Att finna något som inte går att ifrågasätta. För andra handlar det om en högre form av njutning. I vissa extrema, smärtsamma situationer häder det något som gör att man plötsligt "gillar läget" och rentav njuter av det som händer. Biologismen talar om endorfinkickar. För människor som ofta eller alltid är mer eller mindre missnöjda är detta givetvis en oerhörd upptäckt. Att det går att förena med det sexuella gör då saken ännu bättre. Men allt det där har det skrivits rätt mycket om och på bättre sätt än jag själv med några korta ord kan göra. Jag tycker det känns onödigt att göra saker som andra kan göra bättre.

En sådan tillit skulle jag förresten inte kunna åstadkomma och jag tror knappt det är lämpligt att lita på en människa så fullkomligt.

Då kan du väl knappast t ex åka bil eller buss som passagerare heller?

Men du vill ju fram i ljuset med ditt intima liv. Varför? För att bli accepterad i vad du gör? För att missionera? jag antar att du upplever dina smärtsessioner som heliga, det handlar inte bara om lusten att
slå och bli slagen - du har en hel filosofi runt omkring, t.o.m. av
religiös art medan det för andra är något vämjeligt så långt från
helighet man kan komma. Det måste ju vara en svår sits för dig kan jag
tänka mig - alla dessa starkt negativa reaktioner mot något som du
håller heligt....

Jag har ett lite ovanligare slag av intimt liv efter vad det verkar. Och skulle själv tycka det var utmanande på ett värdefullt sätt att få ta del av ett liv som mitt om jag inte hade det. Alltså bjuder jag, det är en kär plikt om du så vill. Jag tycker att jag har upptäckt något viktigt men det är inte samma sak som att missionera. Dessutom vet du ju inte vad jag INTE bjuder på, det bjuder jag inte på! Visst är det obekvämt när människor misstror en men jag lever ju som sagt inte för att ha det bekvämt.

"det vore fantastiskt roligt och vällovligt att göra en scenisk framställning av ÄKTA gränsöverskridande, alltså inte spelad teater, där smärta, vånda osv ingår."

Vari ligger det vällovliga?

I den katarsis man utsätts för. Men det är inte obetingat vällovligt, dvs det är säkert inte ALLA människor som skulle tillgodogöra sig en sådan föreställning. Emotionellt outvecklade människor skulle bara bli förtvivlade och förvirrade och emotionellt skadade människor skulle roas av fel skäl. Precis som på bio när blodet sprutar.

Filmvåld är ett kapitel för sig. Det ÄR förråande. Och framför allt själsligt alienerande, vilket är en aspekt av samma sak. Eftersom det just INTE är på riktigt. Det stärker känslan av overklighet och alienation även om folk söker sig till det just för att slippa denna känsla. Det får numera vara nästan hur rått och otäckt som helst utan att censuren ingriper. Tänk dig skillnaden mellan att sitta framför bioduken och slöglo på sprutande filmblod och att få vara med när en människa frivilligt utsätter sig för verklig vånda och smärta och sedan finner ett ställe i sig själv som är större än allt det där och blir fylld av tacksamhet och frid. Men nej det kan du förmodligen inte tänka dig. Sånt finns i alla fall, vare sig du kan tänka dig det eller inte. Och för vissa människor är detta faktum, att sånt finns, något viktigt.

Kanske handlar det om en grundläggande livsinställning, att inte rygga för det obekväma, för det motsägelsefulla och dunkla. En majoritet kommer aldrig att göra detta och det är nog bara bra. men lite respekt till de som gör det skulle inte skada. Tvärtom kan det hjälpa många som annars inte förstår sig själv och då börjar ägna sig åt verkligt självdestruktiva saker. Sånt finns, som vi vet.

jn

[Mer]

Inledande vill jag förtydliga att mitt nedanstående utlägg endast inbegriper den psykologiska delen av din frågeställning.

Jag har stor förståelse för varför du känner denna förundran, kring basen för, ”rättfärdigande” i psykologin och dess omgärdande discipliner. Det man måste ha i åtanke är att de grundläggande antaganden som psykologin gör, är att förklara och förstå människan och dess beteende. Det är bilden av den kliniska psykologin som många gör liktydigt till all psykologi. Den innefattar forskning på .bl.a., diagnostisering av patologiska tillstånd inom psykiatri. Det jag tror att man måste göra skillnad på är, ovanstående ställningstaganden och de kring forskning i klinisk psykologi. För att fördjupa förståelse och definiera beteendemönster och dess bakomliggande mekanismer, så måste dessa förklaras och fastställas. Att sedan studerar resultat av forskning med ovan definierad inställning, i grundläggande kurslitteratur under tex. 20p psykologi på universitet eller högskola, gör att fokus blir förskjutet och man får svårt att se helheten. I enlighet med min mening sker inget ”rättfärdigande” per ovan nämnda definition, utan förklaringsmodeller för, varför och hur, "perversioner" uppstår och fungerar. Hur dessa definitioner och resultat sedan används och framställs i diverse kurslitteratur och inte minst i ”populärmedier”, är oftast missvisande.
Med min ovannämnda inställning till olika former av patologiska tillstånd, sker en framställan som kan misstolkas med ”rättfärdigande”.
Jag kommer för enkelhetens skull, använda mig av inställningen hos flera. sociologiska perspektiv, för att förtydliga min utläggning.
Fritz Heider, mannen med de grundläggande ”funderingarna”, som sedan kom att bli, gestaltpsykologi och i dag den så populära kognitiva psykologin, framställde en, i detta sammanhang intressant förklaringsmodell, för hur människor attribuerar eller tillskriver en annan människa skuld, eller förklarar konsekvenserna av dess handlingar. På en grundläggande nivå tillskrivs en individ skuld beroende på vad hans/hennes anfäder gjort. Den sista nivån, som enligt tidigare inlägg med någon omskrivning, tillskrivs psykologin som vetenskap, med avstamp i en sociologisk förklaringsmodell, är att; även om en individs handlande får de avsedda konsekvenser denna avsätt för handlandet, kan denne ej ställas skyldig då dess handlande konsekvenser är en direkt produkter av miljön. Människan är alltså en direkt produkt av påverkan från dess sociala miljön och kan därför aldrig ställas skyldig till resultaten av dess handlande. Att få denna uppfattning av, märk väl, delar av den psykologiska forskningen, är förståeligt. Antalet perspektiv inom psykologin och beteendevetenskapen är, väldigt stort och den anläggande utgångspunkten till hur man förklarar en människas beteende, är perspektivets människosyn.

På den sociologiska skalan av beteendevetenskapen ställer man inte samhället ansvarigt för en individs handlande; utan man förklarar anledningen till varför en individ handlar på ett speciellt sätt, ofta pga. kulturell normativ påverkan.

Om detta i förlängningen blir ett rättfärdigande av individens handlande, så blir det en produkt av förklaringsmodellen, inte dess syfte.

Måste tyvärr också göra en instickare angående moral utlägget.
Att säga att moral är något som vi burit på genom alla tider är befängt. Vad som tidigare försökte framföras, var att moral är nära sammanlänkat med kulturella betingelser. Framtill utgåvan av DSM-IV - vilken ligger till grund för stora delar av väst-världens diagnostisering av patologiska tillstånd – fanns homosexualitet att finna, under rubriceringen patologiskt tillstånd, i DSM-III.
Jag förstår att man kanske, någonstans kan tycka att människan alltid har vetat att det är fel att skada andra människor eller att ta deras tillgångar. Men moralen är förgänglig och underställd kulturella och situationella betingelser. Kärlekens tvåsamhet har av praktiska skäl inte mer än en 100år historik hos underklassen och är inte äldre än Göthes verk hos överklassen. Kroppsideal och synen på sexuallitet är andra moraliska aspekter som förändrats p.g.a. kulturella påtryckningar, bara under de senare årtiondena. Moral är kort alltså, ingen statisk konstruktion.

[J R Auk]

Existensialismen!

Varför tillåter vi oss själva att stå kvar och stampa i samma spår.
Jonas varför är det fysiska så viktigt för dig? Kan inte du ge respekt och visa underkastelse utan dessa ritualer och symboler?

Jag skiter fullständigt i vad folk vill göra i sina liv, men önskar att alla tänkte efter varför.
Det finns faktiskt logiska svar på i stort sett allt, vi behöver inte leva upp till någons förväntningar utan är helt och fullt ansvariga för allt vi gör.

[Jonas Nystrom]

Jonas varför är det fysiska så viktigt för dig?

För att det är en del av helheten. Det fysiska är viktigt för alla som har en kropp och ett liv på jorden, även om de förnekar eller förtränger detta.

Kan inte du ge respekt och visa underkastelse utan dessa ritualer och symboler?

Jovisst. Men se ovan.

jn