Hur kommer sig denna ångest?

[A och O]

Du frågar nu efter en definition till, en av den rätta vägen.

Vet att själva valet av väg är vad som satte dig i ditt inledande predikament.


Försvinner marken? Framkallar ångest?

You lost me..

Vilket val av väg?

Eller menar du att jag liksom försöker ställa frågor som inte finns att ställa?

[Minded]

Ta följande med en nypa salt. Jag vet ännu inte vilken den rätta vägen är. Kanske är jag själv fel ute.



Jag menar att du ställer en fråga från samma perspektiv som tidigare, vilket är begränsat, eftersom att du kan komma att (undermedvetet önskar?) bero av svaret.

Din vana är att mentalt ha något solitt att luta dig mot, stödja dig på (en sanning, definitition - ett svar). Du upplever ångest när du går utanför din vanas gränser, dvs upplever frånvaron av stöd - varför reflexen är att söka något att stödja dig mot. I enlighet med:

En fysisk liknelse är att röra sig här på jorden, med marken som stöd eftersom tyngdlagen - relativt att röra sig ute i rymden, där något egentligt stöd inte uppfattas. Utan anledning är det svårt att ha en giltig riktning i livet, en uppfattad riktning i livet, varför lätt att uppleva en frustration som gör en tokig.

Svagheten med definitioner, sanningar, gränser, är att de kan ifrågasättas. Det du stödjer dig på, lutar dig mot, kan alltid ryckas undan och frammana en relativt otrevlig upplevelse om ett tagande för givet - ex en vana. Inte bara fysiskt, utan också psykiskt.

Alla försök till svar du fått och kan få, blir sådana sanningar om du förhåller dig till dem på det sättet, om du ger dem den platsen, tillåtelsen. Om du tror på någonting, så lutar du dig mot det - beror av dess giltighet för att grunda beslut, vägval, på. Håller det som anledning.

döden och livet är i huvudsak definierade med tillhörande värdeladdning och därför känsloupplevelse inför - så du får ångest när du betraktar dem som ett sammanhängande par. Det kan sägas bero på ovana, för om du övertygat hade kommit från perspektivet och tron på ett evigt himmelrike efter döden, då hade det inte alls varit lika ångestladdat.

Det är som att ställa en ledande fråga - vilket ger att som man frågar, får man svar. Ditt sätt att se på saken leder till att du får ångest när du ser på den.

Alltså: Om anledningen till frågan också är anledningen till problemet, kan ett svar på frågan egentligen leda rätt?

[A och O]

Ta följande med en nypa salt. Jag vet ännu inte vilken den rätta vägen är. Kanske är jag själv fel ute.



Jag menar att du ställer en fråga från samma perspektiv som tidigare, vilket är begränsat, eftersom att du kan komma att (undermedvetet önskar?) bero av svaret.

Din vana är att mentalt ha något solitt att luta dig mot, stödja dig på (en sanning, definitition - ett svar). Du upplever ångest när du går utanför din vanas gränser, dvs upplever frånvaron av stöd - varför reflexen är att söka något att stödja dig mot. I enlighet med:

En fysisk liknelse är att röra sig här på jorden, med marken som stöd eftersom tyngdlagen - relativt att röra sig ute i rymden, där något egentligt stöd inte uppfattas. Utan anledning är det svårt att ha en giltig riktning i livet, en uppfattad riktning i livet, varför lätt att uppleva en frustration som gör en tokig.

Svagheten med definitioner, sanningar, gränser, är att de kan ifrågasättas. Det du stödjer dig på, lutar dig mot, kan alltid ryckas undan och frammana en relativt otrevlig upplevelse om ett tagande för givet - ex en vana. Inte bara fysiskt, utan också psykiskt.

Alla försök till svar du fått och kan få, blir sådana sanningar om du förhåller dig till dem på det sättet, om du ger dem den platsen, tillåtelsen. Om du tror på någonting, så lutar du dig mot det - beror av dess giltighet för att grunda beslut, vägval, på. Håller det som anledning.

döden och livet är i huvudsak definierade med tillhörande värdeladdning och därför känsloupplevelse inför - så du får ångest när du betraktar dem som ett sammanhängande par. Det kan sägas bero på ovana, för om du övertygat hade kommit från perspektivet och tron på ett evigt himmelrike efter döden, då hade det inte alls varit lika ångestladdat.

Det är som att ställa en ledande fråga - vilket ger att som man frågar, får man svar. Ditt sätt att se på saken leder till att du får ångest när du ser på den.

Alltså: Om anledningen till frågan också är anledningen till problemet, kan ett svar på frågan egentligen leda rätt?

Okej! Tack Minded, då förstår jag vad du menar!

Skapar jag själv ett problem av något som inte är det?

Men det jag inte riktigt förstår är hur kan jag "icke-göra" frågan då?
Eller menar du att jag gradvis kommer att vänja mig vid det nya "synsättet", utan det invanda stödet?

Du menar att det är "helt enkelt" något annat som gör att jag ställer denna typ av fråga? Och att "svaret" jag därmed får inte kommer att lösa det som egentligen ligger bakom?

[Minded]

Fr o m förra posten freestylar jag. Dvs jag har inte tillfredställande hunnit utforska och pröva tankarna. De är bara sannolika, inte helt säkra.



Ostrukturerat... Tidsbrist. Men ändå sägandes en del.

Du menar att det är "helt enkelt" något annat som gör att jag ställer denna typ av fråga?

Jag menar att anledningen till att du ställer dina frågor till mig och filosofiforum här och nu, i sig också är anledningen till att du upplever ångest över t ex existensiella frågor. Det är två olika former, två olika manifestationer, men sprungna ur samma källa. Olika teknik, men samma princip. Jag menar att din anledning att fråga i sig är en manifestation av ett sk stöd, en upplevd sanning, en bild av verkligheten som du håller för oantastlig.

Metoden går ut på att släppa sina stöd. Detta är essensen. Om du skulle besluta dig för att försöka göra det, eftersom att du någonstans har blivit övertygad om perspektivet, så är denna övertygelse också något du behöver släppa för att faktiskt uppnå det. Övertygelsen är bara ett temporärt redskap för att börja någonstans. Den är också ett perspektiv, som kan orsaka allt som alla andra perspektiv också kan. Ju tidigare du kan släppa själva det, desto bättre.

Att tillåta sig att släppa sina stöd leder till en slags avslappning, eller snarare en avspändhet. Men i början kan relevans finnas att likna det vid avslappning. När du släpper stöd, slappnar du av - de två går ungefär hand i hand. Och att nå avslappning är inget som görs genom direkt anspänning, genom att kämpa (dvs genom att försöka uppnå något som är annorlunda än det som faktiskt är nu). Att kasta bort stöd fungerar inte, eftersom att själva bortkastandet är obalanserat (beroende av, och därför uppmuntrande av stöd). Om det görs av anledningen att nå någonstans, så är detta också ett uttryck av behovet av riktning, dvs obalans, dvs en vilja som faktiskt stödjer sig på och därför också föder ett faktiskt stöd.


En ungefärlig synonym av ett stöd är en spänning. De mentala stöden manifesteras bla i fysiska spänningar (gärna i magen, känn efter hur fritt du egentligen andas), varför en väg via fysisk och mental avslappning är en relevant teknisk väg att gå. Att släppa stöden, att slappna av där du är spänd, att lösa upp knutarna, handlar om att tillåta, snarare än att utföra något faktiskt. Detta är att gå mot ett avspänt, avslappnat, förhållningssätt.

Och detta i sig är meditation. Det är att sitta, för att sitta. Att gå, för att gå. Att diska, för att diska. Vägen i sig, är målet.

Och att "svaret" jag därmed får inte kommer att lösa det som egentligen ligger bakom?

Ett svar, något du godtar som ett svar, eller ett 'giltigt'/korrekt påstående, är en sanning, en definition, ett perspektiv, ett stöd. Vilket är meningen att du till sist inte ska behöva. Vet detta om alla svar, att de inneboendes bär just den fatala bristen. Också det jag själv skriver, har skrivit.

Eller menar du att jag gradvis kommer att vänja mig vid det nya "synsättet", utan det invanda stödet?

Om du uppmärksammar förhållningssättet, om något av det som sägs hålls kvar av dig - dvs om du investerar av din tid och energi i det, så kommer du tränas i det, dvs normaliseras med det. Men, normaliseringen kan pågå exakt hur länge som helst. Det hela beror på dig själv - How radical are you prepared to be?


Upplev inte behovet av att förändra det som är. Upplev inte heller ett behov av att ha en faktisk riktning, av att du måste vara sysselsatt med någonting. Tillåt det som är. Upplev det som är. Sätt inte upp murar. Definiera inte, erkänn inte, gränser. Släpp in verkligheten i dig. Betrakta, istället för att anse dig redan vetandes. För du tror bara att du vet. Det är eftersom ett stöd. Och senare, när du vill känna efter hur det går för dig, släpp ut dig själv i verkligheten.



Ju mer man anstränger sig för att slappna av, desto mindre avslappnad blir man. Ju mer man tänker att man ska slappna av, desto mindre avslappnad blir man. Avslappning kommer när man inte försöker göra det - liksom mycket annat. Det kan bara tillåtas komma till en. Inte tvingas fram.


Lär dig vandra framåt i rymden, utan att behöva marken som stöd. Var inte rädd för det som är. Bero inte av marken.

Marken under dina fötter, istället för att försöka sprattla sig någonstans i rymden. Utan stöd, ingen riktning. Med stöd (och i det här avseendet, ju fler desto bättre), tydligen lättare att anta kontrollerade riktningar. Men förkastligt när stöden inte längre jobbar med en, utan mot en.

Skapar jag själv ett problem av något som inte är det?

Men det jag inte riktigt förstår är hur kan jag "icke-göra" frågan då?

[Minded]

Insåg det när jag skrev, men glömde ta med det - egentligen är inte själva avslappningen i ordets egentliga betydelse helt relevant. Det är ett fullgott verktyg, men liksom allt annat, så spelar inte så stor roll vad som görs, utan det är hur som räknas. Alltså ditt förhållningssätt. Det är inte vad du gör, utan hur du gör det.

Aka, 'vad' kan vara en synonym till en sanning, ett stöd. Förvisso också 'hur' - om det görs till en teknik, ett svar.

[A och O]

Tack Minded för dina inlägg!

Känner att du har en poäng här!

Det är bara så svårt. Fast det svåra är kanske det enkla.

F*n vad jag verkar krångla till saker!

Jag vet fortfaranade inte var jag ska börja.. Eller ska jag inte påbörja något, utan bara "vara".? *funderar högt*

Är jag trög heller? Vad ska jag rent konkret göra? (eller inte göra..)
- Slappna av i kroppen när den känns spänd? (du har rätt. magen är alldles spänd "inuti")
- Sluta upp med att värdera tankarna som kommer? Bara vara utan värdering (alltså den typen av värderign vi pratar om nu)?

Jag menar att din anledning att fråga i sig är en manifestation av ett sk stöd, en upplevd sanning, en bild av verkligheten som du håller för oantastlig.

Men om jag håller den oantastlig, varför finns behovet av stöd då?

Om jag nu fattat dig rätt, så liknar mycket av det du menar hur man bäst förhåller sig till tvångstankar.. Att lugnt ta emot tankarna, inte värdera, för att sedan släppa dem vidare..

[Johan Ågren]

Man kan få en ökad ödmjukhet inför frågeställningar om man ser att det ofta kan finnas ett tredje alternativ som man inte är i närheten att tänka på. Har man alltid med denna premiss så behöver man inte slå huvudet i väggen över vissa frågeställningar. Man kan erkänna att man inget vet och således komma ur det hörn man har målat in sig i. Kanske kan denna inställning leda till att det tredje alternativet uppenbaras. Det är hur som helst OK att känna sig narraktig och svävande i vissa frågeställningar, att vara öppen och inte sätta sig till doms över sig själv.

Andas djuipa andetag och "ge upp". Inse att du inte är någon lösning på spåret, mjuka upp dig själv, bli mer flexibel.

Ett exempel: Universum måste vara "antingen ändligt eller oändligt", eller hur? Nej; det kan också vara något annat. Troligen uppstår frågeställningen för att vi har ett dåligt utgångsläge. Vi kan alltså inte alltid använda vårt utgångsläge för att lösa frågeställningen, och alltså så måste vi ge upp den begreppsapparat vi använder för att ta itu med problemet.

Dåtidens världsbild kan vi bara gissa hur den såg ut. En rimlig gissning är dock att den liknade den världsbild man finner hos de fåtaliga stenålderskulturer som fortfarande lever kvar i våra dagar, vilken i sin tur har en hel del gemensamt med de "naiva" föreställningar små barn ofta börjar med. Jordytan verkar ju platt när vi står på den, så det ligger nära till hands att tro att den är platt. Och himlavalvetser förvisso ut som ett blått valv över våra huvuden, så vi lever väl helt enkelt under en sorts kupa av något blått material, på vilken stjärnor och annat sitter fast. Om man betraktar den här konstruktionen utifrån för den osökt tankarna till en gigantisk ostkupa, med mänskligheten på den centrala plats som i en normal ostkupa är reserverad för osten.

Det är således inte vilken information du tar till dig som är det viktigaste för din situation, utan hur du förhåller dig till den information som kommer till dig.

/Johan

[suchanother]

Nog så viktigt att släppa prestationskravet och bara erkänna att man inte vet allt. Inte heller behöver man alltid leta efter ett tredje alternativ. Ibland kan det vara kul att bara flyta med och ta till sej alla intryck med öppna spjäll utan förutfattade meningar.
Vissa bygger luftslott, som Sceptisk som tror att mänsklighetens räddning är ett fantasilöst samhälle med auktoriteter där den respektlösa och kreativa inställningen har noll spelrum. Guds ord ska tvångsmatas med en tratt rakt i strupen likt gässmatning. Liknar fascism.

I en annan tråd kivas Dura M och Algotezza om ”tiden”. Den tråden är nog så relevant i detta sammanhang.
Dura M (fysiker?)  har en pragmatisk inställning; tiden är någonting som kan mätas och nog sagt om tiden iom detta.
För Algotezza (filosof?) har tiden som begrepp en djupare innebörd, vad är tid EGENTLIGEN?

Kanske har båda sina poänger. I sin vardag har människan inte behövt fundera över tiden. Tiden är förvisso, visade Einstein, relativ men människans värld jämfört med mikrokosmos, elementarpartikelnivå, är en makrokosmos. Därmed blir begrepp som ”tid” också makroskopiska och grova, approximativa. Men allt funkar med det vardagliga tidsbegreppet, ”klockan”, och vi kanske ska nöja oss med detta?

Tid är något konstigt och jag förstår Algotezza.

[A och O]

Tack alla ni som svarat och skriver inlägg!

Jag tror jag börjar förstå nu.  Eller jag är åtminstine nästan nästan där..

[suchanother]

A och O, frågan är om du behöver ”förstå”. Vadå isåfall? Ta Johans råd och slappna av, spekulera vilt och följ hjärtat. Det som känns rätt är oftast rätt.

Johan hade ångest inför sina målerier. Tror faktiskt att detta är inte vad Johan vill syssla med. Det handlar inte om prestationsångest då det finns inget att prestera mot. Istället tror jag att Johan innerst inne kände att måleriet var inget han ville syssla med men han har gammal ryggsäck om detta som inte är så relevant längre.

Ständigt denna separationsångest. Från far&mor, från ditt tidigare liv, från din senaste relation osv., tär på men kanske nödvändigt i ”utvecklingen”? Hoho.

[A och O]

A och O, frågan är om du behöver ”förstå”. Vadå isåfall? Ta Johans råd och slappna av, spekulera vilt och följ hjärtat. Det som känns rätt är oftast rätt.

Jag menar förstå vad ni skriver. Vad ni försöker få fram.

[Minded]

Det är bara så svårt.

Detta är en manifestation, en förlängning av ett stöd:

How radical are you prepared to be?

Du väljer. Eller snarare så väljer din vana åt dig.

Fast det svåra är kanske det enkla.

Lätt eller svårt, se nyss ovan.

F*n vad jag verkar krångla till saker!

Ja, men det är ok. Man måste ju börja någonstans. Någon sa till mig att vi alla vandrar den väg vi vandrar - vår egen väg. Och det stämmer. Det är inte relevant att jämföra personer i den meningen. Vi har alla levt olika liv, har olika förutsättningar. Det intressanta är istället vägen man faktiskt vandrar på - eller snarare, platsen på vägen där man är för tillfället. Att förhålla sig som att nu är det viktiga är en effektiv och enkel teknik för dig att träna. Carpe diem, du vet.

I alla fall, att du krånglar till sakerna är att du har en del skräp i kroppen - aka stöd som du faktiskt inte medvetet valt att ha där från första början. När du inte längre krånglar till allting, då har du faktiskt kommit någonstans, då har du börjat lösa upp spänningarna i dig.

Jag vet fortfaranade inte var jag ska börja.. Eller ska jag inte påbörja något, utan bara "vara".? *funderar högt*

Det viktiga är inte var du börjar, snarare att du fortsätter. Faktum är att du redan har börjat. Lägg helt enkelt energi på det - som de säger på TVshop: 5 minuter om dagen, är bra för magen.

Är jag trög heller? Vad ska jag rent konkret göra? (eller inte göra..)
- Slappna av i kroppen när den känns spänd? (du har rätt. magen är alldles spänd "inuti")
- Sluta upp med att värdera tankarna som kommer? Bara vara utan värdering (alltså den typen av värderign vi pratar om nu)?

Det finns oändligt många tekniker för det här. Faktum är att du också antagligen arbetar omedvetet på det, bara som ett resultat av att tiden går. Meditation är inte ett 'vad'. Meditation är ett 'hur'. Och meditation benämner jag allting som man faktiskt uppmärksammar. Var helt enkelt medveten om dig själv. Betrakta.

Hmm, faktum är att det antagligen är den bästa jag kan komma på. Betrakta. Detta är en gammal buddistisk grej, och jag har hittat en del grejer däri som faktiskt är riktigt häftiga. Oavsett vad, så betrakta. Uppmärksamma allting. Upplev, känn. Lyssna. Se eller smaka. Känn vad som är nu.
Betrakta det som är. Också dina stöd, när du väl kommer till dem. Upplev inte viljan att förändra dem, att ta bort dem. Betrakta, ta till dig. Släpp in världen i dig själv - som den faktiskt är. Inse när du spänner dig, antingen mentalt eller fysiskt - detta är en varningsklocka, en av dina bästa påminnare om att åter betrakta.

Ang värderingar - jag vet ännu inte om jag egentligen gör dig en björntjänst genom att berätta allt det här. För som sagt - allt det här är också något du förr eller senare måste släppa. Släppa släppandet. Men låt det komma när det kommer.

Jag menar att din anledning att fråga i sig är en manifestation av ett sk stöd, en upplevd sanning, en bild av verkligheten som du håller för oantastlig.

Men om jag håller den oantastlig, varför finns behovet av stöd då?

Det är stödet som gör att du håller den oantastlig. Utan stödet skulle den inte vara det. Din övertygelse är en manifestation av. Det finns egentligen ingen permanent sanning (av anledning tråden jag länkade till tidigare, där anledningen förklaras - att allt är relativt).

Om jag nu fattat dig rätt, så liknar mycket av det du menar hur man bäst förhåller sig till tvångstankar.. Att lugnt ta emot tankarna, inte värdera, för att sedan släppa dem vidare..

Själv hyser jag faktiskt större förhoppningar om det jag skriver. Jag studerar meta-teknik. Dvs hur man egentligen 'ska' göra någonting, allting, vadsomhelst. Generell effektivitet. Så jo, jag skulle säga att den här vägen kan ha en del intressanta poänger, också om tvångstankar vore ens problem.


Edit: Och ja, det är också bra om du faktiskt försöker slappna av i magen. Hela din kropp, både mentalt och fysiskt, kommer må bättre av detta - ungefär som att det är bra för allting att faktiskt sova och att äta ordentlig mat. Ta hand om dig själv - och när du kan det, så ta hand om omvärlden. Teknik - oavsett disciplin - är som effektivast när den utförs både för omvärlden och en själv, dvs inte bara för en själv. På tal om din tråd om vi lever för oss själva eller andra. Ultimat sett så lever vi både för oss själva och för alla andra.


Edit 2: Och jo, det här som i de sista inläggen precis ovan föreslås, att

Andas djuipa andetag och "ge upp". Inse att du inte är någon lösning på spåret, mjuka upp dig själv, bli mer flexibel.
[...]
Det är således inte vilken information du tar till dig som är det viktigaste för din situation, utan hur du förhåller dig till den information som kommer till dig.

Spot on.

Nog så viktigt att släppa prestationskravet och bara erkänna att man inte vet allt. [..A]tt bara flyta med och ta till sej alla intryck med öppna spjäll utan förutfattade meningar.

Dito.

[A och O]

Det är bara så svårt.

Detta är en manifestation, en förlängning av ett stöd:

How radical are you prepared to be?

Du väljer. Eller snarare så väljer din vana åt dig.

Fast det svåra är kanske det enkla.

Lätt eller svårt, se nyss ovan.

F*n vad jag verkar krångla till saker!

Ja, men det är ok. Man måste ju börja någonstans. Någon sa till mig att vi alla vandrar den väg vi vandrar - vår egen väg. Och det stämmer. Det är inte relevant att jämföra personer i den meningen. Vi har alla levt olika liv, har olika förutsättningar. Det intressanta är istället vägen man faktiskt vandrar på - eller snarare, platsen på vägen där man är för tillfället. Att förhålla sig som att nu är det viktiga är en effektiv och enkel teknik för dig att träna. Carpe diem, du vet.

I alla fall, att du krånglar till sakerna är att du har en del skräp i kroppen - aka stöd som du faktiskt inte medvetet valt att ha där från första början. När du inte längre krånglar till allting, då har du faktiskt kommit någonstans, då har du börjat lösa upp spänningarna i dig.

Jag vet fortfaranade inte var jag ska börja.. Eller ska jag inte påbörja något, utan bara "vara".? *funderar högt*

Det viktiga är inte var du börjar, snarare att du fortsätter. Faktum är att du redan har börjat. Lägg helt enkelt energi på det - som de säger på TVshop: 5 minuter om dagen, är bra för magen.

Är jag trög heller? Vad ska jag rent konkret göra? (eller inte göra..)
- Slappna av i kroppen när den känns spänd? (du har rätt. magen är alldles spänd "inuti")
- Sluta upp med att värdera tankarna som kommer? Bara vara utan värdering (alltså den typen av värderign vi pratar om nu)?

Det finns oändligt många tekniker för det här. Faktum är att du också antagligen arbetar omedvetet på det, bara som ett resultat av att tiden går. Meditation är inte ett 'vad'. Meditation är ett 'hur'. Och meditation benämner jag allting som man faktiskt uppmärksammar. Var helt enkelt medveten om dig själv. Betrakta.

Hmm, faktum är att det antagligen är den bästa jag kan komma på. Betrakta. Detta är en gammal buddistisk grej, och jag har hittat en del grejer däri som faktiskt är riktigt häftiga. Oavsett vad, så betrakta. Uppmärksamma allting. Upplev, känn. Lyssna. Se eller smaka. Känn vad som är nu.
Betrakta det som är. Också dina stöd, när du väl kommer till dem. Upplev inte viljan att förändra dem, att ta bort dem. Betrakta, ta till dig. Släpp in världen i dig själv - som den faktiskt är. Inse när du spänner dig, antingen mentalt eller fysiskt - detta är en varningsklocka, en av dina bästa påminnare om att åter betrakta.

Ang värderingar - jag vet ännu inte om jag egentligen gör dig en björntjänst genom att berätta allt det här. För som sagt - allt det här är också något du förr eller senare måste släppa. Släppa släppandet. Men låt det komma när det kommer.

Jag menar att din anledning att fråga i sig är en manifestation av ett sk stöd, en upplevd sanning, en bild av verkligheten som du håller för oantastlig.

Men om jag håller den oantastlig, varför finns behovet av stöd då?

Det är stödet som gör att du håller den oantastlig. Utan stödet skulle den inte vara det. Din övertygelse är en manifestation av. Det finns egentligen ingen permanent sanning (av anledning tråden jag länkade till tidigare, där anledningen förklaras - att allt är relativt).

Om jag nu fattat dig rätt, så liknar mycket av det du menar hur man bäst förhåller sig till tvångstankar.. Att lugnt ta emot tankarna, inte värdera, för att sedan släppa dem vidare..

Själv hyser jag faktiskt större förhoppningar om det jag skriver. Jag studerar meta-teknik. Dvs hur man egentligen 'ska' göra någonting, allting, vadsomhelst. Generell effektivitet. Så jo, jag skulle säga att den här vägen kan ha en del intressanta poänger, också om tvångstankar vore ens problem.


Edit: Och ja, det är också bra om du faktiskt försöker slappna av i magen. Hela din kropp, både mentalt och fysiskt, kommer må bättre av detta - ungefär som att det är bra för allting att faktiskt sova och att äta ordentlig mat. Ta hand om dig själv - och när du kan det, så ta hand om omvärlden. Teknik - oavsett disciplin - är som effektivast när den utförs både för omvärlden och en själv, dvs inte bara för en själv. På tal om din tråd om vi lever för oss själva eller andra. Ultimat sett så lever vi både för oss själva och för alla andra.


Edit 2: Och jo, det här som i de sista inläggen precis ovan föreslås, att

Andas djuipa andetag och "ge upp". Inse att du inte är någon lösning på spåret, mjuka upp dig själv, bli mer flexibel.
[...]
Det är således inte vilken information du tar till dig som är det viktigaste för din situation, utan hur du förhåller dig till den information som kommer till dig.

Spot on.

Nog så viktigt att släppa prestationskravet och bara erkänna att man inte vet allt. [..A]tt bara flyta med och ta till sej alla intryck med öppna spjäll utan förutfattade meningar.

Dito.

Okej! Tack igen för att du lägger ner tid på detta.  :)

Känslan jag har nu är att det verkar så svårt och komplicerat. Som att det krävs en hel del kunskaper som inte jag besitter. Jag känner ju knappt vad jag känner emellanåt. Hur vet jag att jag "slappnar av" på rätt sätt? Jag förstår ju vad jag läser men jag fattar inte vad som "egentligen" skiljer mig åt från tex. min man.(som inte alls tänker i mina banor.)

[Minded]

Börja med att bara slappna av; betrakta.

[A och O]

Börja med att bara slappna av; betrakta.

Du menar betrakta allt och alla runt omkring mig? Utan att kasta mig in i en massa värderingar, eller vad jag nu ska kalla det.