Smart - Hur lyder definitionen?

[J R Auk]

Kan någon finna det smarta i att göra något mer omständligt eller göra något mer krafttagande, energiödslande?

Är målet allt? Om vägen görs till målet?

Om vägen görs till målet så nås inte målet i det tidigare målet och då är kraften som läggs helt ödslad och inte så smart hållen gentemot målet i vägen. Om man nu söker nå målet.

[J R Auk]

Är begrepp detsamma som idéerna hos Platon? Eviga och oföränderliga?

A

Kanske inte det men begreppens relation till det partikulära i det partikulära måste vara eviga och oföränderliga om det skall vara samma begrepp.

Kan begrepp inte förändras, utvecklas? Kontinuerlig utveckling av ett begrepp vore väl möjligt, så att det på samma gång har lite av det gamla och lite av det nya begreppet, i en glidande utveckling... I takt med att verkligheten och tänkandet om verkligheten förändras eller utvecklas... Eller utgör begreppen en rigid begreppskarta?

A

Jo visst men om något utvecklas är det då det samma? Är jag samma som 10 åring och som 20 åring? Jag har samma namn, samma födsloort och familj, men kroppen är inte den samma, sinnet är inte det samma.

Begreppet ändras hela tiden, men om det ska vara samma begrepp. Så måste det vara i samma förhållande till och från det som begreppet pekar mot, hos subjektet.

Man kan kanske säga att substansen är den samma men dess metasubstans förändras.

[Algotezza]

Är begrepp detsamma som idéerna hos Platon? Eviga och oföränderliga?

Kanske inte det men begreppens relation till det partikulära i det partikulära måste vara eviga och oföränderliga om det skall vara samma begrepp.

Kan begrepp inte förändras, utvecklas? Kontinuerlig utveckling av ett begrepp vore väl möjligt, så att det på samma gång har lite av det gamla och lite av det nya begreppet, i en glidande utveckling... I takt med att verkligheten och tänkandet om verkligheten förändras eller utvecklas... Eller utgör begreppen en rigid begreppskarta?

Och om det inte är samma begrepp vid början av ett begrepps förändringsprocess som vid slutet, var sätter du då gränsen mellan det nya och det gamla begreppet?

Begreppet ändras hela tiden, men om det ska vara samma begrepp. Så måste det vara i samma förhållande till och från det som begreppet pekar mot, hos subjektet.

Vad pekar begreppet mot? Något i "den yttre verkligheten" (Hur då?) eller mot andra begrepp? Så att vi kan tala om ett inre begreppsspel som ger mening åt bergeppen (dock med vissa dörrar utåt mot en social begreppsgemenskap), så som Wittgenstein talar om sociala språkspel som ger mening åt orden... Begreppspelet som språkspelets "insida"...

A

[J R Auk]

Ja det är en svår fråga. Ser vi världen utanför oss eller ser vi världen inom oss?

Jag tror nog att vi ser världen utanför oss, men inte synligt för oss. Det som är synligt genom synen är representationer återskapade efter vårat begreppsliga sammanhang.

Därav: -Ser du båten i molnen?, -Ja nu när du säger det så!

Vi väcker identifikationen genom att kontrastera det som synas med det som har synats. Vi måste alltid ha en förförståelse för att förståelse skall kunna infinna sig. Annars blir det bara en tom beskrivning av en form utan substans.

[J R Auk]

Angående gränsdragningen, det är som sagt inte en fråga om att sätta en gräns. Vi har inför begrepp, begrepp som ordnar förståelsen av begrepp, dess olika potentialer under ett och samma. Men det är en skillnad om man talar om begrepp i semantisk mening eller existentiell som Cogito gjorde, eller som jag uppfattade att han gjorde.

[Algotezza]

Angående gränsdragningen, det är som sagt inte en fråga om att sätta en gräns. Vi har inför begrepp, begrepp som ordnar förståelsen av begrepp, dess olika potentialer under ett och samma. Men det är en skillnad om man talar om begrepp i semantisk mening eller existentiell som Cogito gjorde, eller som jag uppfattade att han gjorde.

Vilken är den skillnaden, då?

A

[J R Auk]

Begreppen är universella, gäller för alla som bildat sig begreppet. Det finns tusen ord för t ex "ansträngning" men bara ett och samma begrepp "ansträngning" för alla t ex. Hur skulle man annars kunna förstå någon/något?

Jag skulle säga att det som en upplever inför ett begrepp, dess konnotation, alltid är detsamma. Den är universell. Då tex "ansträngning" för att förstås måste förstås introspektivt, genom att se någon annans svett, som ofta följer ansträngning, och sin egen känsla av svett. Men för detta så finns det ju inte en universell denotation av begreppet. En kan bli ansträngd av att addera 1+4 och en annan inte alls. Så här finns ingen universalitet.

Det viktiga här blir då också att verkligen skilja mellan begreppet och ordet. Då "ansträngning" hos någon annan kanske benämns som "påfrestning" men dom konnoterar samma sak hos båda. Dom delar begreppet och inte benämningen. Det handlar således om att vi gjort begreppen existentiala. I denna vår diskussion.

[J R Auk]

Angående gränsdragningen, det är som sagt inte en fråga om att sätta en gräns. Vi har inför begrepp, begrepp som ordnar förståelsen av begrepp, dess olika potentialer under ett och samma. Men det är en skillnad om man talar om begrepp i semantisk mening eller existentiell som Cogito gjorde, eller som jag uppfattade att han gjorde.

Vilken är den skillnaden, då?

A

Dess universalitet

Ljud och ljudlöshet. För att svara platt.

[Algotezza]

Angående gränsdragningen, det är som sagt inte en fråga om att sätta en gräns. Vi har inför begrepp, begrepp som ordnar förståelsen av begrepp, dess olika potentialer under ett och samma. Men det är en skillnad om man talar om begrepp i semantisk mening eller existentiell som Cogito gjorde, eller som jag uppfattade att han gjorde.

Vilken är den skillnaden, då?

A

Dess universalitet

Ljud och ljudlöshet. För att svara platt.

Finns det öht universella oföränderliga begrepp?

Finns ljudlöshet?

Pausen är absolut, tystnaden (ljudlösheten) relativ.

A

[Avantgardet]

Kan någon finna det smarta i att göra något mer omständligt eller göra något mer krafttagande, energiödslande?

Är målet allt? Om vägen görs till målet?

Om vägen görs till målet så nås inte målet i det tidigare målet och då är kraften som läggs helt ödslad och inte så smart hållen gentemot målet i vägen. Om man nu söker nå målet.

Om målet är utopiskt så är ansträngningen fåfäng, är det då inte mer förnuftigt att göra just vägen till målet i sig?

...

"Allting fast förflyktigas"

[JDM]

Hej!

Detta är mitt första inlägg på denna sida och jag hoppas att jag kan tillföra något som upplevs som vettigt av någon annan på denna sida.

   Så som jag förstår det efterfrågas här en objektiv definition av begreppet intelligens, mer specifikt logisk förmåga. Det är därför nödvändigt att svaret på denna fråga är av objektiv karaktär. Det enda objektivt mätbara är beteenden av olika slag, ex: logiska IQ-tester. Min definition av intelligens är därför: Att göra vad en intelligent människa gör. Eftersom alla ords innebörder är godtyckliga är även ordet intelligens innebörd godtycklig. Med andra ord är det fritt att definiera ordet intelligens som vilket beteende man än önskar, ex som svar på logiska IQ-tester. Dock måste vi välja samma beteende om vi eftersträvar en objektiv definition av begreppet intelligens, ty om vi inte väljer detta är definitionen subjektiv. Definitioner som varierar mellan olika subjekt kan dock förenklas såpass simpelt som att påstå att dem exemplifierar två olika objektiva definitioner.
   Inom psykologin studerar man s k psykologiska konstruktioner (PK), vilka identifieras med en viss summa beteende. Exempelvis identifieras den PK "intelligens" med vissa svar på vissa psykologiska tester. (Det bör dock som en parantes sägas att intelligens och logisk förmåga ej är identiska begrepp, det finns många olika typer av intelligens, i.e. typer av beteende som faller under begreppet intelligens.) Exempel på andra PK kan vara neurotiscism, öppenhet, aggressivitet, könsidentitet, känslighet och så vidare. Man kan se dessa som delar av ett stort nätverk av psykologiska konstruktioner som tillsammans utgör en individs personlighet, där relationerna kan vara olika starka mellan olika PK och mellan olika personer. En PK definieras av sina relationer till andra PK, dvs andra beteenden. En PK kan därför ses som en specifik punkt eller ett område i ett stort nätverk av beteenden, nämligen det nätverk som utgör människans fullständiga beteende eller annorlunda uttryckt hennes personlighet. En PK är en abstrakt entitet som kan modelleras som en matematisk funktion: ex f(b1,b2 ... b100) = b1+b2 ... b100. (f(b1,b2 ... b100) = logisk förmåga (IQ), b = typ av beteende, 1-100 är antalet frågor i testet)
   Syftet med att få ut f(b1,b2 ... b100) är att kunna sätta in detta resultat i andra funktioner efter önskning: ex f(IQ,EQ,M,K,V,E,U ... ) = IQ + EQ + M + K + V + E + U ... . (f(IQ,EQ,M,K,V,E,U ... ) = Hur bra någon klarar av arbetet som filosof (exempelvis!). EQ = social och emotionell intelligens och kompetens, M = motivation, K = kreativitet, V = vishet, E = erfarenhet, U = uthållighet, varav alla dessa är PK) Syftet med begreppet intelligens är alltså att förutsäga beteende, ex hur någon kan förväntas klara av ett visst arbete, prestera i skolan, lösa en viss typ av problem osv.

   En intelligent människa är alltså en människa som gör vad en intelligent människa gör, och om vi pratar om logisk förmåga som typ av intelligens så är en intelligent människa en människa som svarar si och så på en viss mängd och typ av frågor. Inget mer, och inget mindre! Vi kan naturligtvis välja att definiera intelligens som något annat beteende, men vi pratar då om en annan PK. Det är bara så att vi när vi diskuterar dessa två distinkta PK med föreställningen att dem är samma PK så är denna föreställning felaktig.

, Jonatan

[Zokrates]

Summa sumarium, lagom är bäst, men problemet med språkliga begrepp är att innebörden förskjuts från ett specifikt ursprung till ett brett spektrum där i stort sett allt kan vara smart. Smarta bilar, smarta datorer, smarta handväskor och så vidare. Ordets värde går förlorat och definitionen på smarthet blir väldigt godtycklig. Att som du gör dela in intelligens inom olika områden är förvisso smart, men beskriver mer intelligensens spektra än smarthet.

Välkommen in på forumet förresten!

[J R Auk]

Kan någon finna det smarta i att göra något mer omständligt eller göra något mer krafttagande, energiödslande?

Är målet allt? Om vägen görs till målet?

Om vägen görs till målet så nås inte målet i det tidigare målet och då är kraften som läggs helt ödslad och inte så smart hållen gentemot målet i vägen. Om man nu söker nå målet.

Om målet är utopiskt så är ansträngningen fåfäng, är det då inte mer förnuftigt att göra just vägen till målet i sig?

...

"Allting fast förflyktigas"

Alla mål är utopiska, åtminstone delvis till sin karaktär. Att tro att det inte finns en idé om evighet och universalitet är bara att uppge tron på att man kan veta. Internt vill säga.

Men vägen som målet i sig förflyttar bara målet. Det förändrar inte målets form.

[J R Auk]

Angående gränsdragningen, det är som sagt inte en fråga om att sätta en gräns. Vi har inför begrepp, begrepp som ordnar förståelsen av begrepp, dess olika potentialer under ett och samma. Men det är en skillnad om man talar om begrepp i semantisk mening eller existentiell som Cogito gjorde, eller som jag uppfattade att han gjorde.

Vilken är den skillnaden, då?

A

Dess universalitet

Ljud och ljudlöshet. För att svara platt.

Finns det öht universella oföränderliga begrepp?

Finns ljudlöshet?

Pausen är absolut, tystnaden (ljudlösheten) relativ.

A

Det som ringer i klockan är inte det som ringer i örat. Hörandet har inget ljud i sig, bara bakom sig. Så visst finns det ljudlöshet. Allt hörande är utan ljud, men inget hört är utan ljudande.

Vad är att vara oföränderlig?
Om det som sägs vara ett och samma är i en flyktig värld. Måste det inte följa formen av förändring för att behålla sina attribut? Sin igenkänlighet?
Har vår värld en fast punkt? I vad vilar den, vad befäster sträckningens sträckthet, angör den, och till vad?
Det som gör något oföränderlig är att vi kan se det i olika sammanhang, i olika form, och fortfarande se det som ett samma. Så rent existentiellt verkar det som det är föränderligheten som utgör kriteriet för oföränderligheten.

Metamorphosis.

[cogito]

Auk skriver:

Jo visst men om något utvecklas är det då det samma? Är jag samma som 10 åring och som 20 åring? Jag har samma namn, samma födsloort och familj, men kroppen är inte den samma, sinnet är inte det samma.

Auk svarar:

Det som gör något oföränderlig är att vi kan se det i olika sammanhang, i olika form, och fortfarande se det som ett samma. Så rent existentiellt verkar det som det är föränderligheten som utgör kriteriet för oföränderligheten.

Metamorphosis.

/cogito håller med