Är det endast den omöjliga vägen som leder till kärlek?

[Antic]

Ja, budorden gäller Moses också. Jesus lagar också. Alla får sin lön efter det de gjort, ingen undantagen, ingen glömd.

[klorofyll]

Alla får sin lön efter det de gjort, ingen undantagen, ingen glömd.

Tänk om det är så!

[Pilatus]

Alla får sin lön efter det de gjort, ingen undantagen, ingen glömd.

Tänk om det är så!

Nejdå, Bibeln säger klart att:
"Dessa är de bud, stadgar och lagar för förbundet mellan Herren och israeliterna som Herren gav på Sinaiberget och som förmedlades av Mose." (3 Mos 26:46)

[Joakim Grundh]

Jag är tämligen säker på att det är de goda som styr världen. Och det har att göra med att även de onda vet värdet av att ha sin motsats som vän när det kommer till att avgöra mellan kollegor.

Men med det sagt så är det också en perversion hos klimatet som inte låter människor vara goda. För alla är vi bortom ont och gott, dessa atavismer av moral som inte vågar lämna omdömet hos den som beläggs med skuld, för ett tänkt fall från moralens höjder.

Kärlek kräver kaos, kräver anarkin. För annars är det åtrå som ordnar det åtrådda under den kontroll, som genom sin "makt" bygger upp egot som "sig självt starkt". Så jag vill vända på det hela, det är endast kärlek som leder oss in på de omöjliga vägarna.

Kärlek är under en sådan definition i botten motivation. Det är inte något relationellt mellan två parter. Utan det är det relationella hos den ena, som kan delas av de två, och som gör kärleken till de två älskande. Men det är ingen skillnad hos kärleken om den inte får ingå i gemenskap hos två, och skapa älskande par. Utan den är sig själv nog, givet en sund psykoLogi.

Inga vägar är omöjliga, och inga vägar är möjliga. Utan strikt talat är vägarna vi går valen vi gjort, och det mesta vi sedan talar om är motiverandet, eller en tänkt skuldflykt genom retoriken, av dessa val.

Och på samma sätt är det väl med kärleken. Dess väsen låter oss inte välja den, utan den tar oss i besittning. Genom Amors pilar, eller Eros impetus på vårt känsloliv. Med andra ord motivation. (Och är inte personifikationen till en kerubisk prickskytt talande för att man förut hade ett sådant begrepps om jag omtalar, före dagens reifierade, förtingligade, kärleksbegrepp som gjort kärleken till en vara, som kan köpas, stjälas eller låta sig charmas för att vi skall äga den?).

Som Sartre även säger när han säger att vi möter vårt jag i världen, så som vi möter våra känslor inte som något vi är, utan som det skimmer som vårt modus ger världen genom.

Sök inte kärleken utan se istället till att inte vända dig från de kärlekar som redan rör sig under ytan, och som därmed rör på dig; det får bli aforismen som avslutar mitt bidrag till denna diskussion.

[reflex]

Ja, budorden gäller Moses också. Jesus lagar också. Alla får sin lön efter det de gjort, ingen undantagen, ingen glömd.

Ponera att jag nu lever ett "rättskaffens" liv och försöker att alltid göra det rätta och att vara en "god" människa, men ändå drabbas av sjukdom och olyckor.
Hur ska jag då tänka när jag samtidigt tror på en allsmäktig Gud?

[klorofyll]

Kärlek kräver kaos, kräver anarkin.

Så för att främja kärleken bör man undvika att hindra kaoset?

Så jag vill vända på det hela, det är endast kärlek som leder oss in på de omöjliga vägarna.

Kan man säga att kärleken får oss att inse hur omotiverade våra handlingar har varit?

Med andra ord motivation.

Finns det något motiv som är gott nog egentligen?

[Pilatus]

Ja, budorden gäller Moses också. Jesus lagar också. Alla får sin lön efter det de gjort, ingen undantagen, ingen glömd.

Ponera att jag nu lever ett "rättskaffens" liv och försöker att alltid göra det rätta och att vara en "god" människa, men ändå drabbas av sjukdom och olyckor.
Hur ska jag då tänka när jag samtidigt tror på en allsmäktig Gud?

Ja, det där är en svaghet i religionen. Trots att vi försöker vara hyggliga medmänniskor så kan vi komma att drabbas av någon plågsam sjukdom, fattigdom, olycka eller naturkatastrof. Det finns inga garantier utfärdade.

Då det gäller den mosaiska lagen måste man förstå att det dråp som Moses gjorde sig skyldig till gällde en egyptier. I moraliskt avseende anser vi numera att ett dråp är ett dråp. Men det var inte riktigt så den hebreiska stammens lagar fungerade på Mose tid. Ett dråp på någon inom stammen hade varit allvarligt. Nu dräpte han en person som tillhörde ett annat folk.

Guds lagar har tolkats olika mellan olika tider och folk.

[Joakim Grundh]

Kärlek kräver kaos, kräver anarkin.

Så för att främja kärleken bör man undvika att hindra kaoset?

Så jag vill vända på det hela, det är endast kärlek som leder oss in på de omöjliga vägarna.

Kan man säga att kärleken får oss att inse hur omotiverade våra handlingar har varit?

Med andra ord motivation.

Finns det något motiv som är gott nog egentligen?

Den omnipotente kan inte älska, då det vore en narcisism. Och därför är det att vara omnipotent inte så roligt. Det måste finnas en förlust av kontroll, för att hitta något "där ute".

För annars är vi bara förvuxna barn som leker med de leksaker vi domderar och styr över. Och så spelar vi ut våra egna dramer och sysselsätter oss egentligen bara med oss själva.

Därför som det bor frihet i kärleken. Därför kärleken perverteras av åtrån. Det är att motiveras av det "där ute" att älska. Att överge sin identitet och göra något "för den andre".

För att främja kärleken måste man våga släppa kontrollen. Våga ge upp sitt "jag" som säger att "det borde" osv. Istället se att det finns identifikationer som kan göras och skänka glädje som är utanför en själv och som får en att komma i kontakt med något annat. Bli besatt av det. Riden av kärlekens maror.

Jag tror att kärleken, när man har ynnesten att få känna den i full kraft, och vågat ge sig hän, är något som visar hur fattiga våra liv och val oftast är. Så jag håller med dig i att det visar brist på motivation, i ljuset av den motivation som kärleken bär med sig. Därför som det ofta förknippas med offer att älska. Vi offrar oss själva, och det "rationella för jaget". Och vinner genom vårt offer just det som inte rationellt kan sökas, eller som inte kan fångas, inte kan ägas, utan måste ges oss.

Detta att bli given är något oerhört centralt för oss har jag märkt. Det som är min främsta kritik av Nietzsche, att han inte förstod att det i vårt medvetandes dyad, eller tripliciteten, (beroende på vilken tradition vi talar från) finns en vilja till makt som balanseras av en vilja att slippa vara mäktig. Själva maktens förintande, eller förintandet av behovets behov qua behov.

Ska vi ta ut ett sidospår så är det också varför kvinnans emancipation och frihet är så relevant för båda könen. Den patriarkale mannen som äger sina kärlekar kan aldrig bli bekräftad. Han kan aldrig se sig bekräftad utan ser bara sin makt, sina pengar, sitt ägande, bekräftat.

Och därför är patriarken en stympad varelse, som likt Odyssevs bundit sig vid masten och gett upp sin sinnlighet, och med det mänsklighet, för att vara förnuftet som förnekar sig sina böjelser och behov.

Eller varför många rika människor ser sin rikedom som en förbannelse. Pengarna skyler deras egen identitet för dem, och de kan inte veta om dem blir bekräftade, eller om det är vad de har som lockat någon annan.

[Zokrates]

"Eller varför många rika människor ser sin rikedom som en förbannelse. Pengarna skyler deras egen identitet för dem,
och de kan inte veta om dem blir bekräftade, eller om det är vad de har som lockat någon annan."

Ja, de där sista raderna, handlar i viss mening om en maskerad legaliserad prostitution, som tyvärr sträcker
sig långt ned och omfattar även de mindre bemedlade. Vad har du att erbjuda mig, ekonomiskt, blir ett mantra
för främst kvinnor, samtidigt som männen snabbt lärt sig att utan cash, ingen "kärlek", inom parantes, då det
aldrig är det. Det patriarkala äktenskapet är en ekonomisk förening, där kärlek förvisso kan uppstå som en
bieffekt både före och efter ingånget avtal, men som helt domineras av ett plus i kapitalet varav en merpart
av överskottet är den muta mannen måste ge till kvinnan för att hon skall släppa till. Väldigt få moderna
människor vet vad kärlek egentlig är och innebär och nog blir det en nästintill omöjlig väg att vandra om
man vill finna äkta kärlek.

[Joakim Grundh]

Därför det är så härligt att vara lite yngre man när kvinnorna börjar få samma ekonomisk standard. Då börjar mutan gå åt annat håll

Det finns en annan aspekt av det här som är lite tabubelagt som ämne. Det är mannens strävan av att få vara objekt. Det är lite lurigt det där, ska se om jag kan förklara det utan att snärja in mig i för mycket konstiga formuleringar.

Kvinnan brukar man klaga på objektifieras. Och så antas det att hon vill bli sedd som subjekt. Men samtidigt så intar subjektsrollen det skrämmande för henne. Som subjekt är kvinnan den som kontrollerar situationen, och kan bli utsatt för klander för "lösaktighet" eller liknande. Därför uppstår det omedvetna impulser av att bli kontrollerad, men ändå få vad hon vill, då hon då kan hävda sig vara objektet, som passivt deltog, och alltså inte kan klandras. Ytterst sällan är det medvetet förstås utan existerar i det undermedvetna. Subjekt är ansvariga, objekt är det inte.

Mannen antas däremot vara subjekt och där stannar man, det vänds ett blint öga mot att det ens kunde finnas ett motsatt behov hos mannen. Då objekt, i vår ägandefixarade värld sägas ägas, istället för att säga att den som äger, och åtrår, är besatt av objektet.
Och man ser då inte att samma spel finns hos mannens psykologi i det att han vill få vara objektet. Dvs den som blir vald, och bekräftad genom valet, före att välja, och bekräfta sin "makt" genom detta val.

Därför är bilder på nakna män provocerande för många. För det väcker bilden av mannen som ett åtråvärt objekt. Vilket leder till att strukturen i det sociala spelet där mannen når framgång genom ägande eller maktuppvisande undermineras. Och att män måste mäta sig mot varandra med vad de gör, eller är, före vad de har. Det är alltså något fundamentalt mer än idén om homosexualitet, eller som det ibland provoceras, att det vore någon latent homosexialitet som var skälet till aversionen mot nakna manskroppar.

Så reagerar mannen ofta med att kuva andra män, då dessa även i sin fattigdom kan hota patriarken, just genom sin person eller sitt vara.

Odyssevs var ensam vid masten bunden, och de andra hade vax i öronen. Det är symboliskt både för självförnekelsen, men också dominansen över de andras "djuriska sida" och de lustar som sådana ktoniska krafter innebär. Man kan där se, något som Horkheimer missade enligt mig, det dubbla spelet. Inte bara visar han kontroll över sin objektiva sida när han binder sig vid masten och låter sig lockas. Utan han visar också sitt behov av beröm för det, sin särställning och upphöjda position genom detta förnekande.

Det har förstås att göra med det jag omtalat förut som det Nietzsche saknade för att fullborda sin psykologi. Viljan till att slippa välja, eller bli given. Att vilja makt genom att inte ens behöva viljan till makt.

Eller enklare uttryckt. Bara uppskattas som en passiv part, som något älskvärt i sig. Utan krav på motprestation, ägande av statussymboler eller förmåga till beskydd.

Och som vanligt. Man - kvinna, det är aspekter. Vilken psykologi en individ har är inte könsligt bestämt.

[klorofyll]

För att främja kärleken måste man våga släppa kontrollen.

Och hur gör man det? Är det inte just genom att ha kontroll (bland annat på sina tankar) som man kan släppa kontroll, utan att det blir totalt kaos? Kontroll ger frihet, eller? Världen utanför är komplicerad, den är svår (och omöjlig i sin helhet) att få grepp om, så vad kan man göra? Jag tänker att det viktigaste är att förenkla sina tankemönster, vanor och att endast fokusera på en liten del av alla föreställningar omkring en. När man vet vad som är viktigt för en och när man har möjlighet att prioritera det, kan man med större säkerhet beträda ny mark.

[reflex]

Och som vanligt. Man - kvinna, det är aspekter. Vilken psykologi en individ har är inte könsligt bestämt.

Nej, det där håller jag inte alls med om.
När Gud (läs naturen/evolutionen) skapade människan som ide, valde han att dela upp denna "ide" i en kvinnlig och en manlig del, därför att detta ger många fördelar bland annat ur evolutionär synpunkt. "Han" placerade vissa egenskaper hos mannen och andra hos kvinnan så att dessa tillsammans skulle kunna föra släktet vidare på ett effektivt sätt. En kvinna eller en man är ur den här aspekten egentligen inte individer och heller inte utrustade med samma psykologiska egenskaper.

[Pilatus]

Och som vanligt. Man - kvinna, det är aspekter. Vilken psykologi en individ har är inte könsligt bestämt.

När Gud (läs naturen/evolutionen) skapade människan som ide, valde han att dela upp denna "ide" i en kvinnlig och en manlig del, därför att detta ger många fördelar bland annat ur evolutionär synpunkt.

Kanske det, men han var inte så petig med den psykologiska sidan. Vid sidan om heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, pansexualitet (samt asexualitet) finns ett stort antal andra sexuella och parafiliska preferenser.

[Anders]

Och som vanligt. Man - kvinna, det är aspekter. Vilken psykologi en individ har är inte könsligt bestämt.

Nej, det där håller jag inte alls med om.
När Gud (läs naturen/evolutionen) skapade människan som ide, valde han att dela upp denna "ide" i en kvinnlig och en manlig del, därför att detta ger många fördelar bland annat ur evolutionär synpunkt. "Han" placerade vissa egenskaper hos mannen och andra hos kvinnan så att dessa tillsammans skulle kunna föra släktet vidare på ett effektivt sätt. En kvinna eller en man är ur den här aspekten egentligen inte individer och heller inte utrustade med samma psykologiska egenskaper.

Alltså, om jag fattar dig rätt : Det beror på i vilket "djup" man väljer att se begreppet "psykologi". Alla, kvinnor som män är ju subjekt med kognitiva såväl som rationella förmågor. Men vi är med Heidegger människor-i-världen, kastade i den omgivinig vi råkar befinna oss. Vi har ett kön, en klasstillhörighet, gener, nationalitet, hudfärg mm. Allt det bagage vi föds med kommer finnas med i hur vi kommer att uppfatta och hantera den verklighet vi hamnar i. Något sådant?

Man måste beskriva vad man menar med en persons psykologi om man vill diskutera det här.

Och just parametern "kön", är den så mycket större än andra parametrar?

[reflex]

Och som vanligt. Man - kvinna, det är aspekter. Vilken psykologi en individ har är inte könsligt bestämt.

Nej, det där håller jag inte alls med om.
När Gud (läs naturen/evolutionen) skapade människan som ide, valde han att dela upp denna "ide" i en kvinnlig och en manlig del, därför att detta ger många fördelar bland annat ur evolutionär synpunkt. "Han" placerade vissa egenskaper hos mannen och andra hos kvinnan så att dessa tillsammans skulle kunna föra släktet vidare på ett effektivt sätt. En kvinna eller en man är ur den här aspekten egentligen inte individer och heller inte utrustade med samma psykologiska egenskaper.

Alltså, om jag fattar dig rätt : Det beror på i vilket "djup" man väljer att se begreppet "psykologi". Alla, kvinnor som män är ju subjekt med kognitiva såväl som rationella förmågor. Men vi är med Heidegger människor-i-världen, kastade i den omgivinig vi råkar befinna oss. Vi har ett kön, en klasstillhörighet, gener, nationalitet, hudfärg mm. Allt det bagage vi föds med kommer finnas med i hur vi kommer att uppfatta och hantera den verklighet vi hamnar i. Något sådant?

Man måste beskriva vad man menar med en persons psykologi om man vill diskutera det här.

Och just parametern "kön", är den så mycket större än andra parametrar?

Jag tycker att man måste se människan som en enhet bestående av en manlig och en kvinnlig del som tillsammans utgör begreppet människa, inte som en samling individer frikopplade från varann och med samma psykologiska egenskaper. Det betraktar jag som feministiskt dravel.