Självständig som mam-och/eller pappbo?

[Cosmic philosopher]

Hej alla psykologiforskare och filosofer!


Hej!

1) Är det möjligt för X att leva ett riktigt genuint lyckligt,harmoniskt, och tillfredställande liv som "mambo" och/eller "pappbo", med egen god inkomst , men där X hela tiden fortsätter att bo hos sina X:s föräldrar så länge dessa lever? Där X bor hos sina X:s föräldrar fortfarande även uppe i sin egen ålderdom? X har alltså det bra ekonomiskt förspänt av denna sin egen inkomst men väljer ändå att bo kvar.

2)Hur påverkar detta processen att bli självständigt vuxen för X om X lever på detta sättet och aldrig flyttar ifrån hemmet/föräldrarhemmet? Kan X utveckla en lika stor självständighet ändå med självständigt tänkande och "suveränitet" även om X är "mambo" och/eller "pappbo" så länge dessa X:s föräldrar lever?

3)Vad kan orsaken/orsakerna vara till att somliga väljer att bo kvar hemma hos sina föräldrar långt uppe i medelåldern och t o m ålderdomen trots att de har god ekonomi, är friska med bra utseende etc?

4) Är det möjligt för Y att leva ett riktigt genuint lyckligt,harmoniskt och tillfredsställande liv som "mambo" och/eller "pappbo"utan egen inkomst (där Y lever och bor i sina Y:s föräldrars hem helt gratis och där Y inte heller betalar för maten (Y:s föräldrar betalar)), och där Y hela tiden fortsätter att bo hos sina Y:s föräldrar fortfarande även uppe i sin egen ålderdom? Y:s inkomstkälla kommer från Y:s föräldrars inkomst plus bidrag. Kan Y ändå vara/bli genuint lycklig även om Y lever under sådana förhållanden?

5) Hur påverkar detta processen för Y att bli/vara en självständigt vuxen med självständigt tänkande och "suveränitet"?

Hur mycket säger detta om Y:s självständighet som människa?

Behöver lycka höra ihop med självständighet?

6) Hur kan detta påverka förhållandet mellan barnen/föräldrarna?

Hur ser du på saken? Berätta gärna!

[Silver]

Att flytta ifrån sina föräldrar är enligt mig ett kulturbetingat begrepp. Exempelvis så var vi förr i tiden tvungna att bo ihop med våra föräldrar p.g.a ekonomiska skäl, men även i nutid i andra kulturer så som latinos och araber så bor man mycket närmare sin släckt och föräldrar än vad vi i Sverige gör. Den svenska kulturen ansågs nog av många vara rätt extrem åt andra hållet, att vi distanserar oss väldigt mycket från våra föräldrar.

Gällande person X så tror jag svaret kommer att stå i relation till rådande kultur. Om man väl har uppfyllt självkänsla att kunna försörja sig själv m.m. så påverkas man nog olika mycket av att bo med sina föräldrar i förhållande till hur övriga inom kulturen bor.

Situationen som person Y befinner sig i låter desto osundare. Att inte få känna sig självständig och egenförsörjande, att aldrig få leva livet efter egna villkor, låter som ett hämmande i den personliga utveckling. Dock inte sagt att man för den sakens skull inte kommer kunna bli lycklig. Ett spädbarn blir lyckligt bara det får sova och äta.

Tror det är många faktorer så spelar in i. Främst kulturen men även den fundamentala personligheten hos person X eller Y. Vissa kräver enormt mycket känsla av frihet, att försörja sig själv, testa egna vägar, medan andra är enormt mammiga och rädda för världen och helst stannar kvar i det trygga boet.