Strida bättre än sex!

[Silver]

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12532368.ab

Titeln är ett citat från en norsk soldat stationerad i Afghanistan . Inte helt oväntat ledde uttalande till ramaskri. Men vad förväntar vi oss av människor som ska ge upp hus, hem och familj för att åka 1000 mil bort för att delta i ett krig som egentligen inte ens berör dem? Är folk verkligen så naiva att de tror att människor gör upp allt detta bara för att ... ? Ja vad, om inte för att kriga?

De människor som anser att krig är fel och vill bidra så gott de kan gör det oftast genom politik, diplomati, läkare utan gränser, röda korset m.m., samt även givetvis i rent självförsvar om landet skulle bli invaderat. Att påstå att man vill kriga för att uppnå fred (läs: USA:s missionärståg) bör undvika en debatten om denne vill undvika att bli förödmjukad.

Det ligger i vår DNA att kriga, mörda och lemlästa folk. Hade vi inte kunnat ta fram denna djuriska sida hos oss hade vi aldrig kunnat överleva som ras. Bara för att vi lever i ett civiliserat samhälle med lager, etikett och uttalade moraler så betyder knappast det att vi åsidosatt våra innersta drifter. Har svårt att se det framför mig att människorasen någonsin kommer att kunna evolutionera bort från sina mest primitiva drifter.

Alla delar vi samma drifter. Hos vissa är drifterna starkare, hos andra svagare. Vissa har svårt att skilja på sina drifter från sin moral, andra inte. Vissa upplever att det är igenom sina drifter de känner sig levande, andra inte. För mig personligen handlar det om att identifiera mina drifter och urskilja dem från min moral, finna vad som får mig att må bra kontra vad som får mig att må dåligt.

Jag kan mycket väl sympatisera med människor som uttalar sig om att de uppskattar våld, att de får dem att känna sig stora och starka. Att jag dock väljer att inte låta den driften styra mitt liv eller mina val är vad jag anser utgör mig som en civiliserad människa. Men att förneka sina drifter är att förneka sig själv som människa.

Vi kan inte skicka folk i krig och sen göra en moralisk uppläxning och idiotförklara dem som uttalar sig att de uppskattar att mörda andra människor. Om det är ett sådant typ av "krig" vi vill utföra så är det diplomater i slips och kavaj utrustade med papper och penna som vi ska skicka till Afghanistan. Folk i krig befinner sig i en annan miljö, ett annat mentalt tillstånd än vad vi gör i trygga Sverige i tv-soffan. I ett krig måste man vara inställd på att mörda för att själv undvika att bli det. Man måste ta bort det civiliserade inom sig och anamma det djuriska. För vissa blir det givetvis svårt att avgöra "hur långt man kan gå i krig". Det kan lätt bli övertramp för vissa p.g.a. avtrubbningen som successivt sker, att man t.ex. börjar skjuta civila bara för "mördandes njutning". Folk får tycka vad de vill, det är ju så lätt att vara spydig och moralpredikande när det värsta man konfronterats med har varit tio negerpojkar nere i centrum. Om man ständigt lever i en vardag men med döden lurandes bakom varje hörn så kan även den bäste gå in i sina primitivaste drifter.
Ska vi då acceptera krig där vi lemlästar varandra? Nej, desto fler "regler i krig" desto större chans har vi att minska på lidandet och antal krig. Men att förklara krigande människor som "monster" och "psykopater" är att dumförklara sin egen ras. Vi är inte så civiliserade och storartade som vi tror när det väl kommer till kritan.

Vad anser ni? Kan ni bejaka det mordiska inom er? Är det acceptabelt att som soldat i krig att känna njutning av att mörda?

[reflex]

Vad anser ni? Kan ni bejaka det mordiska inom er? Är det acceptabelt att som soldat i krig att känna njutning av att mörda?

Skillnaden är inte så stor när man jämför med jakt, tycker jag.
I krig förväntas du döda dina fiender.
Vid jakt förväntas du döda djur, med den skillnaden att dessa inte kan skjuta tillbaka.
Många njuter av att jaga. Det ses som naturligt..............
Precis som du skriver så handlar det mycket om avtrubbning.

[Silver]

Vad anser ni? Kan ni bejaka det mordiska inom er? Är det acceptabelt att som soldat i krig att känna njutning av att mörda?

Skillnaden är inte så stor när man jämför med jakt, tycker jag.
I krig förväntas du döda dina fiender.
Vid jakt förväntas du döda djur, med den skillnaden att dessa inte kan skjuta tillbaka.
Många njuter av att jaga. Det ses som naturligt..............
Precis som du skriver så handlar det mycket om avtrubbning.

Till att döma av dina femhundraelva punkter så pikar du att det inte skulle anses naturligt att jaga?

[reflex]

Vad anser ni? Kan ni bejaka det mordiska inom er? Är det acceptabelt att som soldat i krig att känna njutning av att mörda?

Skillnaden är inte så stor när man jämför med jakt, tycker jag.
I krig förväntas du döda dina fiender.
Vid jakt förväntas du döda djur, med den skillnaden att dessa inte kan skjuta tillbaka.
Många njuter av att jaga. Det ses som naturligt..............
Precis som du skriver så handlar det mycket om avtrubbning.

Till att döma av dina femhundraelva punkter så pikar du att det inte skulle anses naturligt att jaga?

Jodå, lika naturligt som att döda i krig

[Anne]

Visar bara hur lågt det här forumet har sjunkit nyligen genom någon fjantig hackare som gör att du inte får mer vettig respons. Knulleri, strid, misshandel, våldtäkter och dylika grejer handlar om AVPERSONIFIERING. Försök lär dig att älska istället, del av evolutionen - se din medmänniska. Knulla är för grobianer, men de utvecklas nog också så småningom, och vilka är vi människor att se ner på dem då vi själva varit i samma position? Nej, skaffa dig en lekkamrat och fråga "hej, vad heter du? vem är du?" Det blir mycket roligare. Intimitet är för de modiga. Och ja! Det kan vara så häftigt!

[Anders]

Synd Lynx, men det handlar INTE primärt om avpersonifiering, som jag ser det. Det finns helt klart en drift i oss att göra det onda. Det våldsamma onda verkar finnas mer hos män, men det onda finns hos alla. Visst, känner du och älskar du personen så blir det naturligtvis annorlunda, men kan någon påstå att makar och sambos inte gör varandra illa, och i viss mån gillar det? Är det inte nåt skönt att befinna sig mitt i ett våldsamt gräl, även om man också mår illa av det? Mobbing i skolan, terrorisering av yngre syskon, osunda förhållanden, närhet är inte någon garant för att våldet stävjas.

Vi är subjekt, vi är varandra närmast, även om vi är mer eller mindre fött sociala. De sociala är dock inte ett smack bättre än de mindre sociala. Och de drifter som Silver pratar om belönar oss i någon mening. Naturligtvis har det varit en fördel i urvalet för de av egenskaper som strider framgångsrikt, strid är ingen nymodighet precis. Men ytterst kanske den rena ondskan hemskt nog handlar om vår rotlöshet, att vi på något sätt vill se att det finns andra som har det sämre än oss, att vi på något sätt vill kunna sätta oss i relation till andra, och har någon annan det jävligt, så... Minns någon "Scandinavian Star"? Ett passagerarfartyg där det utbröt brand, många omkom. Dagen efter låg skeppet vid kaj, och det stod människor och tittade. En reporter stack micken i ansiktet på flera, de flesta pratade om hur hemskt allt var, men till slut var det en kille som på frågan "varför står du här" svarade "Ja... man är väl en asgam". Är han den enda?

Jag tycker inte man vinner något på att förneka att det finns drifter i oss att göra illa. Låt ungpojkarna spela sina LoL, WoW, Battlefield och allt vad det är, utmärkt ställe att få utlopp för det.

Men det är ju inte samma sak som att man erkänner våld som något positivt, eller att våldet skall få fritt spelrum. Vi har drifter och dessa måste tyglas, både med, som Silver beskriver, med moral(det är nästan "definitionen" av moral, det som får oss att tygla de dåliga drifterna), och naturligtvis det som du beskriver Lynx, kärleken, och närheten till nästan. Det finns väldigt mycket gott i oss och det gäller att belöna det.

För att besvara Silvers avslutande fråga i TS - JA, är en soldat i krig så visst, låt honom/henne njuta av dödandet. Bara man inte flippar ur som i Song My eller nåt. Men - man skall inte hamna i krig in the first place. Det är väl kontentan för mej av den frågan.

Men det finns också mycket positivt som ligger nära det onda, drivkraft, uppoffring, jävlaranamma, målmedvetenhet som jag tror har varit helt nödvändiga för att vi skall ha kommit så långt som vi gjort. Testosteronet måste få flöda.

BDSM är väl extremen av den här dubbelheten. Och kanske det ställe där den hamnar bäst.

[Anne]

Faktum är att jag tycker att det är intressant att sådana här spörsmål dyker upp. Jag tycker inte att avpersonifiering är positivt, skulle kunna säga av ondo, men det för lätt tankarna till religiösa dogmer som inte behöver vara närvarande. Man kan likväl ha en humanistisk världsuppfattning. Vad avser du med det onda som du menar att vi har en drift i oss att göra? På vilket sätt menar du att de drifter Silver pratar om belönar oss?
Vi kan gärna prata om BDSM om du vill. Finns en tråd om det och det är ett ämne som intresserar mig också.

[Anders]

Faktum är att jag tycker att det är intressant att sådana här spörsmål dyker upp. Jag tycker inte att avpersonifiering är positivt, skulle kunna säga av ondo, men det för lätt tankarna till religiösa dogmer som inte behöver vara närvarande. Man kan likväl ha en humanistisk världsuppfattning. Vad avser du med det onda som du menar att vi har en drift i oss att göra? På vilket sätt menar du att de drifter Silver pratar om belönar oss?
Vi kan gärna prata om BDSM om du vill. Finns en tråd om det och det är ett ämne som intresserar mig också.

Visst är avpersonifiering ofta av ondo, men jag tror inte som sagt att man kan luta sig mot det, kanske i en helt renodlad krigssituation eller, som du säger, då man anammar någon slags dogmatism i valet av handling.

Det onda är väl helt enkelt handlingar vi gör med huvudsiktlig avsikt att skada andra. Och de belönar oss tyvärr, som jag ser det, med någon slags njutning, ett välbefinnande. Blandat med skam förstås. Tänk mobba någon på rasten. Finns inget skäl att moralisera i dessa känslor heller, det gäller att se till att de i möjligaste mån inte utförs. BDSM ger på något vis ett positivt utlopp för det här, där båda parter blir nöjda. Inte riktigt förhållandet i krig, mobbing eller annat. Eller dataspelande modell blodtörstigt.

Och visst, BDSM är intressant.