Då man kollar definitionen av psykologi i Wikipedia inryms alla former av tänkande, kännande osv.
Men åtminstone min föreställning om vad en psykolog är, och de tjänster jag åtnjutit från psykologer gäller enbart det patologiska som försiggår innanför pannbenet. Ganska underligt egentligen. Det som det fokuseras på är de dåliga tankarna jag har, inte de bra.
Utnyttjas psykologer för att plocka fram "det bästa" i människor? Har ni någonsin själva, eller hört talas om någon som uppsöker en psykolog för att få ut det bästa i tänkandet?
Men psykologen i sin forskargärning: Studerar de vetenskapligt förhållanden runt riktigt stora prestationer? Idrottspsykologer har man hört talas om. En hel det teorier om gruppers dynamik. Men studeras det hur de riktigt stora positiva tankarna och tankeprodukterna uppstår? Vilka personer? I vilken omgivning? Vid vilken tid på dagen? Och så vidare.
Psykolog - fast positiv?
Moderator: Moderatorgruppen
Psykolog - fast positiv?
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Zizek - Om kaos, filosofi, kapitalism och globalisering
4 november 2017
Zizek - Om kaos, filosofi, kapitalism och globalisering
4 november 2017
Psykolog - fast positiv?
Psykologi tror jag är en vetenskap på väg ut och kanske är det lika bra. Psykologi uppstod i en tid då man ännu inte kommit fram till att det är oetiskt att betrakta människan som ett objekt. Ta till exempel rasbiologi, frenologin och andra gamla "vetenskaper" som kränker människan genom deras förutsättningar.
Psykolog - fast positiv?
Anders skrev:Har ni någonsin själva, eller hört talas om någon som uppsöker en psykolog för att få ut det bästa i tänkandet?
Vi måste vara motiverade och sätta upp mål för att kunna prestera goda resultat, att klara oss igenom svackor, att kunna förmå sig till att ta ett genomgångsjobb, tala med en jobbcoach för att komma ur en period av arbetslöshet. Vi är ju bra på något och det kan vi behöva hjälp med att utveckla och omvandla till något produktivt.
Men psykologen i sin forskargärning: Studerar de vetenskapligt förhållanden runt riktigt stora prestationer? Idrottspsykologer har man hört talas om. En hel det teorier om gruppers dynamik. Men studeras det hur de riktigt stora positiva tankarna och tankeprodukterna uppstår? Vilka personer? I vilken omgivning? Vid vilken tid på dagen? Och så vidare.
Bland biografierna på biblioteket finns det åtskilliga personbeskrivningar som redovisar olika personers liv. Just nu är boken "Jag är Zlatan Ibrahimović" populär. Eller Jörn Donner bok "Mammuten", eller någon filosof "Immanuel Kant. En biografi" av Arsenij Gulyga.
Moderator
Psykolog - fast positiv?
Sceptisk skrev:Psykologi tror jag är en vetenskap på väg ut och kanske är det lika bra. Psykologi uppstod i en tid då man ännu inte kommit fram till att det är oetiskt att betrakta människan som ett objekt. Ta till exempel rasbiologi, frenologin och andra gamla "vetenskaper" som kränker människan genom deras förutsättningar.
Du kan väl besöka en skola och fråga om de har några elever med psykologiska problem, ätstörningar, koncentrationssvårigheter, vacklande studiemotivation, självskadebeteende, missbruk, neuroser, fobier etc. Tycker skolkuratorn att din fråga saknar aktualitet så har du förstås rätt.
Moderator
Psykolog - fast positiv?
Pilatus
Du har missförstått vad jag säger. Alla människor har problem med olika saker, men bara för att människor har problem betyder inte att man kan objektifiera dem. Detta eftersom det är oetiskt att objektifiera en människa. Att säga vad någon är, är att objektifiera. Till exempel att säga att någon är narcissist, psykopat, autist, borderliner, schizofren, osv. Att prata om någon annan utan att vederbörande är med är också oetiskt. något jag själv inte är oskyldig till men det är något jag insett är oetiskt eftersom man då behandlar någon annan som allmän egendom. Man ska inte ens objektifiera sig själv. Att samhället inte erkänner eller känner igen detta är såklart bara beklagligt men det är så det är idag. Psykologin är inte det enda som gör sig skyldig till detta men genom sina förutsättningar är psykologin särskilt olämplig genom att den gör om det mest intima hos individen till ett studieföremål eller allmängods. Att göra det är att kränka individen oavsett hur man ser på saken. Sen att det görs och görs i väldigt spridd utsträckning gör ingen skillnad på att det är kränkande.
Det finns ett talesätt i Judendomen som säger att man inte kan döma en människa förrän man befinner sig på samma plats som denne, och eftersom man aldrig kan befinna sig på samma plats som någon annan så är det helt enkelt omöjligt att döma denne. Det man däremot kan döma eller bedöma är handlingar, tal och sådant som går att härleda till en individ men som inte är individen. Till exempel kan man istället för att säga att någon är autistisk eller schizofren försöka förstå vad denna person går igenom och försöka förstå personens värderingar, världsbild, plågor osv men också bara om personen själv är medvarande/närvarande. Det är inte helt lätt i en värld där individen kränks varje dag, men det är ändå bara det som är etiskt.
Du har missförstått vad jag säger. Alla människor har problem med olika saker, men bara för att människor har problem betyder inte att man kan objektifiera dem. Detta eftersom det är oetiskt att objektifiera en människa. Att säga vad någon är, är att objektifiera. Till exempel att säga att någon är narcissist, psykopat, autist, borderliner, schizofren, osv. Att prata om någon annan utan att vederbörande är med är också oetiskt. något jag själv inte är oskyldig till men det är något jag insett är oetiskt eftersom man då behandlar någon annan som allmän egendom. Man ska inte ens objektifiera sig själv. Att samhället inte erkänner eller känner igen detta är såklart bara beklagligt men det är så det är idag. Psykologin är inte det enda som gör sig skyldig till detta men genom sina förutsättningar är psykologin särskilt olämplig genom att den gör om det mest intima hos individen till ett studieföremål eller allmängods. Att göra det är att kränka individen oavsett hur man ser på saken. Sen att det görs och görs i väldigt spridd utsträckning gör ingen skillnad på att det är kränkande.
Det finns ett talesätt i Judendomen som säger att man inte kan döma en människa förrän man befinner sig på samma plats som denne, och eftersom man aldrig kan befinna sig på samma plats som någon annan så är det helt enkelt omöjligt att döma denne. Det man däremot kan döma eller bedöma är handlingar, tal och sådant som går att härleda till en individ men som inte är individen. Till exempel kan man istället för att säga att någon är autistisk eller schizofren försöka förstå vad denna person går igenom och försöka förstå personens värderingar, världsbild, plågor osv men också bara om personen själv är medvarande/närvarande. Det är inte helt lätt i en värld där individen kränks varje dag, men det är ändå bara det som är etiskt.
Psykolog - fast positiv?
Sceptisk skrev:Att säga vad någon är, är att objektifiera.
Anders Behring Breivik är en dömd massmördare. Blev han kränkt nu?
Moderator
Psykolog - fast positiv?
Pilatus
Nu tar du upp en het potatis som många nog inte har någon lust att diskutera och det är oerhört dålig smak av dig att ta upp det så nära inpå en sådan oerhörd händelse som sårat så många människor. Det är därför med olust som jag svarar på din fråga eftersom den är så oförskämd. Om vi talar generellt om objektifiering av människor så är det givetvis en kränkning. Oavsett om de själva känner sig kränkta eller inte och oavsett om de begått brott eller inte. Frågan är alltså inte om det är en kränkning för det är ju självklart. Frågan är istället om de som begår brott och dödar människor förtjänar denna kränkning eller inte. Din fråga handlar om att det bara är en kränkning ifall man upplever sig kränkt. Men så ser inte jag på saken. Kränkningar är objektiva, de är handlingar som man utför mot någon annan och inte subjektiva upplevelser. Oavsett hur kränkt man "känner" sig så är det inte alls säkert ifall man blivit utsatt för en kränkning och inte heller är det säkert att man känner sig kränkt trots att man blivit utsatt för en kränkning. Till exempel om någon skulle kränka mig med rasistiska påhopp så kommer jag troligtvis inte ta illa vid mig överhuvudtaget, däremot kanske någon annan skulle uppleva det som väldigt sårande. Oavsett hur den subjektiva upplevelsen var så var det ändå en kränkning.
Vad gäller om brottslingar förtjänar objektifiering skulle nog många säga att de förtjänar det. Men förtjänar vi som inte begått brott att utföra en sådan objektifiering mot någon annan? Kalla andra för olika namn och objektifiera dem bara för att vi inte håller med om deras åsikter eller handlingar? Har vi rätt att slå någon som slår andra? Straffa någon som straffar andra? Döda någon som dödar andra? Dagens rättstänkande säger ju att de som begår brott förtjänar ett straff och ett straff är ju i sig också en kränkning. Men vad gäller människor med personliga problem som inte skadar någon annan, förtjänar de att bli kränkta? Hur är det med människor med svåra problem som på grund av sitt oförstånd begår brott, förtjänar de straffet och kränkningen? Det är ytterst en samvetsfråga; oavsett hur illa vi må tycka om någon annans handlingar, har vi rätt, eller har vi privilegiet, att objektifiera dem och döma vad de förtjänar? Var kommer det privilegiet ifrån? Att vi själva är oskyldiga? Isåfall så säger vi att oskuld rättfärdigar. Men skulle en oskyldig människa kränka någon annan?
Många kanske skulle bli frustrerade vid detta resonemang eftersom de tycker att de reagerar på "rätt sätt" vid en kränkning. Men låt oss försöka behålla lugnet och se denna djävul i ögonen och erkänna att genom dennes handlingar så har vi också mist vår oskuld. Så vad återstår att göra? Det som återstår att göra är att hindra denne från att utsätta fler för sådana saker och återupprätta en ny ordning utifrån vår nya erfarenhet. Vi kan till exempel inte längre säga att oskuld rättfärdigar.. för genom "djävulens" handlingar så har även vi förlorat vår rätt. Det är det som är det djävliga med ondskan... den tar ifrån oss vår oskuld och därför tar den också ifrån oss våra privilegier. Vi kan därför inte längre tala om rättigheter så hur ska vi försvara oss mot ondskan? Vi kan inte förlita oss på oskuld, vi måste helt enkelt bli klokare och utveckla en ordning baserad på etik.
Nu tar du upp en het potatis som många nog inte har någon lust att diskutera och det är oerhört dålig smak av dig att ta upp det så nära inpå en sådan oerhörd händelse som sårat så många människor. Det är därför med olust som jag svarar på din fråga eftersom den är så oförskämd. Om vi talar generellt om objektifiering av människor så är det givetvis en kränkning. Oavsett om de själva känner sig kränkta eller inte och oavsett om de begått brott eller inte. Frågan är alltså inte om det är en kränkning för det är ju självklart. Frågan är istället om de som begår brott och dödar människor förtjänar denna kränkning eller inte. Din fråga handlar om att det bara är en kränkning ifall man upplever sig kränkt. Men så ser inte jag på saken. Kränkningar är objektiva, de är handlingar som man utför mot någon annan och inte subjektiva upplevelser. Oavsett hur kränkt man "känner" sig så är det inte alls säkert ifall man blivit utsatt för en kränkning och inte heller är det säkert att man känner sig kränkt trots att man blivit utsatt för en kränkning. Till exempel om någon skulle kränka mig med rasistiska påhopp så kommer jag troligtvis inte ta illa vid mig överhuvudtaget, däremot kanske någon annan skulle uppleva det som väldigt sårande. Oavsett hur den subjektiva upplevelsen var så var det ändå en kränkning.
Vad gäller om brottslingar förtjänar objektifiering skulle nog många säga att de förtjänar det. Men förtjänar vi som inte begått brott att utföra en sådan objektifiering mot någon annan? Kalla andra för olika namn och objektifiera dem bara för att vi inte håller med om deras åsikter eller handlingar? Har vi rätt att slå någon som slår andra? Straffa någon som straffar andra? Döda någon som dödar andra? Dagens rättstänkande säger ju att de som begår brott förtjänar ett straff och ett straff är ju i sig också en kränkning. Men vad gäller människor med personliga problem som inte skadar någon annan, förtjänar de att bli kränkta? Hur är det med människor med svåra problem som på grund av sitt oförstånd begår brott, förtjänar de straffet och kränkningen? Det är ytterst en samvetsfråga; oavsett hur illa vi må tycka om någon annans handlingar, har vi rätt, eller har vi privilegiet, att objektifiera dem och döma vad de förtjänar? Var kommer det privilegiet ifrån? Att vi själva är oskyldiga? Isåfall så säger vi att oskuld rättfärdigar. Men skulle en oskyldig människa kränka någon annan?
Många kanske skulle bli frustrerade vid detta resonemang eftersom de tycker att de reagerar på "rätt sätt" vid en kränkning. Men låt oss försöka behålla lugnet och se denna djävul i ögonen och erkänna att genom dennes handlingar så har vi också mist vår oskuld. Så vad återstår att göra? Det som återstår att göra är att hindra denne från att utsätta fler för sådana saker och återupprätta en ny ordning utifrån vår nya erfarenhet. Vi kan till exempel inte längre säga att oskuld rättfärdigar.. för genom "djävulens" handlingar så har även vi förlorat vår rätt. Det är det som är det djävliga med ondskan... den tar ifrån oss vår oskuld och därför tar den också ifrån oss våra privilegier. Vi kan därför inte längre tala om rättigheter så hur ska vi försvara oss mot ondskan? Vi kan inte förlita oss på oskuld, vi måste helt enkelt bli klokare och utveckla en ordning baserad på etik.
Psykolog - fast positiv?
Sceptisk skrev:Kränkningar är objektiva, de är handlingar som man utför mot någon annan och inte subjektiva upplevelser.
Det finns ingenting i Brottsbalken som likställer ett sådant omnämnande jag gjorde ovan som en kränkning.
Till exempel om någon skulle kränka mig med rasistiska påhopp så kommer jag troligtvis inte ta illa vid mig överhuvudtaget, däremot kanske någon annan skulle uppleva det som väldigt sårande. Oavsett hur den subjektiva upplevelsen var så var det ändå en kränkning.
Om någon skriker "jävla skåning" efter dig, så är det endast du själv som kan anmäla det som en förolämpning, enligt 5 kap. 3 § brottsbalken.
Moderator
Psykolog - fast positiv?
Pilatus
Och?
Om någon skriker "jävla skåning" efter dig, så är det endast du själv som kan anmäla det som en förolämpning, enligt 5 kap. 3 § brottsbalken.
Och?
Psykolog - fast positiv?
Sceptisk skrev:Pilatus
Vi kan därför inte längre tala om rättigheter så hur ska vi försvara oss mot ondskan? Vi kan inte förlita oss på oskuld, vi måste helt enkelt bli klokare och utveckla en ordning baserad på etik.
Hade vi inte tjänat mest på att bara följa denna uppmaningen?
Paulus' brev till romarna, 12 Kapitlet
21. Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med det goda.
Psykolog - fast positiv?
Zokrates
Kanske, men samtidigt är det något som är väldigt lätt att säga men hur mycket svårare är det inte att utföra i praktiken? Hur upprättar man en ny ordning efter att oskulden är borta? Hur ska man försvara sig moraliskt när den egna oskulden är borta, när man känner sig rättfärdigad i att ta ut hämnd? Jag förstår att det inte är enkelt att ta till sig något som är så kontroversiellt eftersom vissa kommer tolka det som att det är att skylla på offret eller att det är ett försvar för den kriminelle. Men egentligen är det tvärtom, jag försöker ge ett intellektuellt försvar mot kränkningar.
Det som gör ondskan så fruktansvärd är att den är ett totalt krig mot oskuldsfullheten. För det är bara genom oskuld som man är rättfärdigad. Det finns inget som är ett så kraftigt försvar mot ondska som just oskuldsfullhet. Samtidigt så finns det inte heller något som är så sårbart som oskuldsfullhet. Vid förlorad oskuld så uppstår känslan av att "jag har rätt och du har fel", vilket ju är ett påstående om att ha kunskap om gott och ont - "jag är god, du är ond".
Om man lockas till att ta ut hämnd på detta sätt, även i tanken, då har man redan förlorat sin oskuldsfullhet, för man har då utvecklat en ond avsikt och därigenom försvinner människans rättighet och det är på det sättet som ondskan förgör människan inifrån. Om det bara hade handlat om att man förlorat pengar eller andra tillhörigheter eller kanske till och med en arm eller ett öga, då hade det varit dåligt men det hade inte varit ondska förrän man förlorar sin oskuldsfullhet. När man har en ondskefull avsikt i sig då är man ju per definition inte längre rättfärdig. Även om man inte agerar ut sin avsikt så lyser den igenom i allt man gör och säger, det är ofrånkomligt att den kommer att märkas och påverka andra.
Integritet är ju ett försvar mot ondska, att man inte låter sig påverkas av ondska och går genom livet som krigare i rustning. Men ändå, kan man leva så och samtidigt ha ett tillfredställande liv? Även om man är tvungen att ha rustning så är en rustning inte bara ett skydd, den är också en isolator och förhindrar människor från att komma nära varandra och utveckla en relation. Som en krigare i rustning så är vi också som skådespelare, vi spelar bara rollen av att vara människa men vi lever inte som människor. Vi är människor som låtsas vara mänskliga men vi är oåtkomliga bakom ett tjockt lager av pansar.
Vi kan alltså inte försvara oss med oskuld eftersom i samma ögonblick som man tänkt en ond tanke så är oskuldsfullheten borta för alltid och därmed är vi hjälplösa inför fördömelse. Vi kan inte heller försvara oss med integritet, för vi agerar då bara en roll och kan därför inte ha någon relation med andra. Det tycks som att ondskan har vunnit och vi befinner oss i ett tillstånd av kaos och ett allas moraliska krig mot alla. Vad kan nu ge oss något personligt försvar när oskulden är borta och integritet inte fungerar?
Kanske, men samtidigt är det något som är väldigt lätt att säga men hur mycket svårare är det inte att utföra i praktiken? Hur upprättar man en ny ordning efter att oskulden är borta? Hur ska man försvara sig moraliskt när den egna oskulden är borta, när man känner sig rättfärdigad i att ta ut hämnd? Jag förstår att det inte är enkelt att ta till sig något som är så kontroversiellt eftersom vissa kommer tolka det som att det är att skylla på offret eller att det är ett försvar för den kriminelle. Men egentligen är det tvärtom, jag försöker ge ett intellektuellt försvar mot kränkningar.
Det som gör ondskan så fruktansvärd är att den är ett totalt krig mot oskuldsfullheten. För det är bara genom oskuld som man är rättfärdigad. Det finns inget som är ett så kraftigt försvar mot ondska som just oskuldsfullhet. Samtidigt så finns det inte heller något som är så sårbart som oskuldsfullhet. Vid förlorad oskuld så uppstår känslan av att "jag har rätt och du har fel", vilket ju är ett påstående om att ha kunskap om gott och ont - "jag är god, du är ond".
Om man lockas till att ta ut hämnd på detta sätt, även i tanken, då har man redan förlorat sin oskuldsfullhet, för man har då utvecklat en ond avsikt och därigenom försvinner människans rättighet och det är på det sättet som ondskan förgör människan inifrån. Om det bara hade handlat om att man förlorat pengar eller andra tillhörigheter eller kanske till och med en arm eller ett öga, då hade det varit dåligt men det hade inte varit ondska förrän man förlorar sin oskuldsfullhet. När man har en ondskefull avsikt i sig då är man ju per definition inte längre rättfärdig. Även om man inte agerar ut sin avsikt så lyser den igenom i allt man gör och säger, det är ofrånkomligt att den kommer att märkas och påverka andra.
Integritet är ju ett försvar mot ondska, att man inte låter sig påverkas av ondska och går genom livet som krigare i rustning. Men ändå, kan man leva så och samtidigt ha ett tillfredställande liv? Även om man är tvungen att ha rustning så är en rustning inte bara ett skydd, den är också en isolator och förhindrar människor från att komma nära varandra och utveckla en relation. Som en krigare i rustning så är vi också som skådespelare, vi spelar bara rollen av att vara människa men vi lever inte som människor. Vi är människor som låtsas vara mänskliga men vi är oåtkomliga bakom ett tjockt lager av pansar.
Vi kan alltså inte försvara oss med oskuld eftersom i samma ögonblick som man tänkt en ond tanke så är oskuldsfullheten borta för alltid och därmed är vi hjälplösa inför fördömelse. Vi kan inte heller försvara oss med integritet, för vi agerar då bara en roll och kan därför inte ha någon relation med andra. Det tycks som att ondskan har vunnit och vi befinner oss i ett tillstånd av kaos och ett allas moraliska krig mot alla. Vad kan nu ge oss något personligt försvar när oskulden är borta och integritet inte fungerar?
Psykolog - fast positiv?
Det är inte alls en lätt frågeställning, det var jag medveten om och därav frågetecknet efter frågan.
Först det där med moral, det handlar endast om vad man borde göra, dvs må(ral) göra, svårare än så är
det egentligen inte vad beträffar förståelsen av moral än det jag just skrev, men det så klart, givet att
underförstått så handlar det enbart om vad som är rätt att göra. Ingen situation är dock den andre lik och
vad som är rätt i en situation kan vara fruktansvärt fel i en annan, därav dilemmat att på förhand ha ett givet
handlingsmönster för alla tänkbara uppkomliga situationer, det är omöjligt och för övrigt handlar väl devisen
att lära sig av sina misstag om just det. Vi borde alltså ge varandra utrymme att växa som människor vilket
inte skall förväxlas med total ansvarsfrihet då det faktiskt ytterst handlar om att värna om en insiktsplikt,
alternativet är givet, en allmän skräck inför lagen utifrån en fördömande och förhärskande samhällstyranni
där ingen egentligen lär sig något annat än mygel och falskspel.
Först det där med moral, det handlar endast om vad man borde göra, dvs må(ral) göra, svårare än så är
det egentligen inte vad beträffar förståelsen av moral än det jag just skrev, men det så klart, givet att
underförstått så handlar det enbart om vad som är rätt att göra. Ingen situation är dock den andre lik och
vad som är rätt i en situation kan vara fruktansvärt fel i en annan, därav dilemmat att på förhand ha ett givet
handlingsmönster för alla tänkbara uppkomliga situationer, det är omöjligt och för övrigt handlar väl devisen
att lära sig av sina misstag om just det. Vi borde alltså ge varandra utrymme att växa som människor vilket
inte skall förväxlas med total ansvarsfrihet då det faktiskt ytterst handlar om att värna om en insiktsplikt,
alternativet är givet, en allmän skräck inför lagen utifrån en fördömande och förhärskande samhällstyranni
där ingen egentligen lär sig något annat än mygel och falskspel.
Psykolog - fast positiv?
Pilatus, du har en böjelse att hänvisa till saker. I detta fall hänvisar du till brottsbalken. I och med detta så deltar du inte själv i filosoferandet och i detta fall förstår du inte sceptisks resonemang. Brottsbalken är inget som förhindrar människor att på olika sätt handla moraliskt förkastligt och även kränka någon. Mycket är även tillåtet att göra enligt brottsbalken som är plågsamt för den drabbade.
Psykolog - fast positiv?
Anders skrev:Då man kollar definitionen av psykologi i Wikipedia inryms alla former av tänkande, kännande osv.
Men åtminstone min föreställning om vad en psykolog är, och de tjänster jag åtnjutit från psykologer gäller enbart det patologiska som försiggår innanför pannbenet. Ganska underligt egentligen. Det som det fokuseras på är de dåliga tankarna jag har, inte de bra.
Utnyttjas psykologer för att plocka fram "det bästa" i människor? Har ni någonsin själva, eller hört talas om någon som uppsöker en psykolog för att få ut det bästa i tänkandet?
Men psykologen i sin forskargärning: Studerar de vetenskapligt förhållanden runt riktigt stora prestationer? Idrottspsykologer har man hört talas om. En hel det teorier om gruppers dynamik. Men studeras det hur de riktigt stora positiva tankarna och tankeprodukterna uppstår? Vilka personer? I vilken omgivning? Vid vilken tid på dagen? Och så vidare.
Jag håller med dig, fokuset ligger nästan alltid på det patologiska...eller åtminstone på en människas svårigheter. Sen finns det undantag eller iaf gränsfall, så som du själv lyfter upp, idrottspsykologer, vissa företagspsykologer osv. Men psykologer är nog fortfarande en "lyxresurs" om man säger så...man har inte råd att slösa dem på människor som fungerar "som dom ska" (ur ett samhällsperspektiv).
Annars är det ju väldigt spännande att fundera på hur man kan utnyttja psykologisk kunskap/förståelse för att maximera prestationer...ofta används det ju på detta sätt när man ska hjälpa ngn kompensera för en brist...man lär ut minnesstrategier till ngn som har ett svagt arbetsminne, inlärningsstrategier till ngn som har svårt att lära sig, sätt att hantera känslor till ngn som har svårt för detta osv. Men som sagt, generellt sätt tycker jag som du. Det vore intressant att använda denna kunskap för att, lätt generaliserat, förbättra och höja redan fungerande tankeprocesser...
Psykolog - fast positiv?
scirocco skrev:Brottsbalken är inget som förhindrar människor att på olika sätt handla moraliskt förkastligt och även kränka någon.
Det diskuteras intensivt just nu efter att en elev på Plusgymnasiet i Göteborg lagt ut kränkande bilder om flickor på den sociala fototjänsten Instagram. "Orsaken till den upprörda stämningen var ett konto på den sociala bildtjänsten Instagram, som lades upp för några dagar sedan, där unga tjejer hängdes ut med kränkande kommentarer." DN 2012-12-18 Det är inte ok att att kalla någon hora, men exemplet med att "objektifiera" en dömd terrorist kan inte kallas förtal. Om någon vill känna sig kränkt av det, varsågod!
Rättsfilosofi är ett stort ämne och har diskuterats livligt genom historien.
Moderator
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster