Lekens tempus/tidsformer

[Algotezza]

Häromdagen satt jag och smyglyssnade på grannbarnens lek. Det var två pojkar i förskoleåldern som lekte något slags science fiction-lek med "onda och goda robotmaskiner", "slott och borgar" och "goda och onda strålar". De tecknade med stora kritor på asfaltgången invid vår tomt, medan jag satt där och gjorde språkliga iakttagelser och drog filosofiska slutsatser.

Speciellt intresserade jag mig denna gång för tempus och tempusbyten och försökte komma fram till något slags mönster som de använde sig av. Det visade sig då att de skiftade från imperfekt/preteriti (förfluten tid) och presens (nutid) enligt ett intressant mönster som, enligt vad jag kom fram till, berodde på innehållet i lekeandet.

När de "gjorde goda och onda strålar" eller "byggde borgar och slott" (med kritornas och fantasins hjälp) använde de presens: "Nu bygger jag ett slott" eller "Nu skickar jag iväg en ond stråle som träffar ditt slott". Men när de sedan använde det som de byggt eller när den "onda strålen blev god", använde de imperfekt/preteriti (förfluten tid). "Nu gick jag in i mitt slott och träffades av strålen som jag gjorde till en god stråle" och "Nu tog jag vägen till din borg".

Filosofisk slutsats om killarnas lek: Att skapa något nytt i leken sker i presens - att använda det skapade skedde i imperfekt, liksom att göra något med det skapade.

Jag minns att vi använde tempus/tidsformer på samma vis när vi var små, mina bröder och jag, när vi lekte. Verkar vara ett medfött, "naturligt" förhållningssätt... eller är det kulturellt betingat? Kinesiskan, exempelvis, har inga tidsformer på sina verb, allt står i infinitiv, så man markerar olika tid med adverb.

/Algotezza