Psykologen - en del i kontrollsamhället?

[Pilatus]

Jag tycker det. Sedan kann det mycket väl hända att vissa personer känner sig tryggare med en diagnos.

Det är mycket ofta som någon talar om just vikten att få en diagnos på det lidande de upplever. Föräldrar till barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning blir kvitt sina skuldkänslor. Diagnosen befriar dem från tanken på att ha misslyckats, att de är odugliga som föräldrar.

Men även andra diagnoser kan ha en liknande funktion, att den befriar från skuld som t ex fibromyalgi (ibland SVBK?), missbruk av olika slag och alkoholism.

[förstår mig själv]

Ja men man tenderar att säga att det är fel på någons väsen. Rätt är att bejaka detta annorlunda väsen. Det är endast genom att se "funktionsnedsättningen" som något bra. Då kan man lyckas med att utveckla dessa sidor och uppnå lycka/frihet.
Att sträv bort från sitt väsen kommer leda till depression och lidande. Genom att förstå att även man själv är lika viktig, utveckla sina sidor. Att anta känslorna som värdering går det utveckla sig själv och uppnå ärlighet, acceptans och en fantastiskt förnuft. Styrt av det goda och knappt några negativa föreställningar som förstör.

[Pilatus]

Ja men man tenderar att säga att det är fel på någons väsen.

Vad menar du med "väsen"? Det som definierar en person, hennes essens?

Rätt är att bejaka detta annorlunda väsen. Det är endast genom att se "funktionsnedsättningen" som något bra. Då kan man lyckas med att utveckla dessa sidor och uppnå lycka/frihet.

Ett funktionshinder är inte en tillgång i den personliga utrustningen. T ex Tourettes syndrom krånglar till livet och och samspelet med andra, det kan även innebära koncentrationssvårigheter, impulsivitet och motorisk hyperaktivitet. Symptomen kan lindras men att försöka intala någon att en sjukdom är "något bra" låter inte sunt. Varför skulle inte saklighet vara bäst, den som har en diagnos på ett funktionshinder vet ju om sitt hinder och lider av det enligt alla beskrivningar.

Att sträv bort från sitt väsen kommer leda till depression och lidande. Genom att förstå att även man själv är lika viktig, utveckla sina sidor. Att anta känslorna som värdering går det utveckla sig själv och uppnå ärlighet, acceptans och en fantastiskt förnuft. Styrt av det goda och knappt några negativa föreställningar som förstör.

En del symptom kan behandlas framgångsrikt, terapeuten kan hjälpa, men jag har svårt att föreställa mig en terapeut som försöker övertala sin patient att bortse från sina negativa känslor. Sådana känslor verkar naturliga.

[förstår mig själv]

Väsen kan jag bäst beskriva som den konstanta delen av den man är (dvs arvet, DNA). En som har Tourette tex uttrycker ju sitt väsen när den föds. Sedan tvingas den (uppfostras) in i kulturen och efter ett tag utvecklas "sjukdomen" när dess tankar och rörelser inte får användas till att må bra utan till att göra något annat uppstår tics. Tics uppstår när hjärnan används fel. Och detta är "tvånget, samhällets fel". Så enkelt är det. Lätt att pröva denna teori.

[Anne]

En psykolog sätter inga diagnoser eller utfärdar ECT-behandlingar mm. Det gör en läkare. En psykolog är ingen läkare.

Jag har börjat fundera på att ge mig in i en Daddy Dom/little one relation i terapeutiskt syfte (dvs. om jag hittar en DD som jag (och vice versa förstås) klickar 110 med förstås). Nu låter väl inte detta helt normalt och även inom sådana här "märkliga" eeeh... företeelser så förekommer det stora variationer, men min psykolog tyckte att det var en jättebra idé.