Vi är vårt väsen vid födseln.

[förstår mig själv]

När vi föds är vi ju iprincip bara arv. Dvs vi uttrycker vår natur. Mamman låter ju bebisen uttrycka sig fritt. Därigenom kan mamman förstå bebisen och när någon känsla förändras så börjar bebisen förstå att den kan orsaka tex mätt, varm, törstig genom att uttrycka sig med signaler. Nu har jag inte varit mamma men denne måste utgöra en trygghet, och om mamman förstår barnet bra slipper det lida. Detta väsen/natur förändras långsamt mot normen. Den så kallade uppfostran får barnet ur symbiosen och är inte kvar på sitt optimala ställe

[Anders]

När vi föds är vi ju iprincip bara arv. Dvs vi uttrycker vår natur. Mamman låter ju bebisen uttrycka sig fritt. Därigenom kan mamman förstå bebisen och när någon känsla förändras så börjar bebisen förstå att den kan orsaka tex mätt, varm, törstig genom att uttrycka sig med signaler. Nu har jag inte varit mamma men denne måste utgöra en trygghet, och om mamman förstår barnet bra slipper det lida. Detta väsen/natur förändras långsamt mot normen. Den så kallade uppfostran får barnet ur symbiosen och är inte kvar på sitt optimala ställe

Du har inte varit pappa heller?
Grejen är just att inte mamman (eller pappan, farmor, faster Gertrud eller nån alls) fattar vad ungen vill då den skriker. Alla blir bara stressade och försöker åtgärda det ena och det andra. Att ungen lär sig tala, samarbeta, kommunicera medför att den kan få hjälp med vad det nu är som fallerar. Man behöver andra, allra mest som litet barn. Så visst, vi kan vara vårt väsen, men det har vi inte mycket för. Ingen man är en ö, och ingen kvinna heller.

[förstår mig själv]

När vi föds är vi ju iprincip bara arv. Dvs vi uttrycker vår natur. Mamman låter ju bebisen uttrycka sig fritt. Därigenom kan mamman förstå bebisen och när någon känsla förändras så börjar bebisen förstå att den kan orsaka tex mätt, varm, törstig genom att uttrycka sig med signaler. Nu har jag inte varit mamma men denne måste utgöra en trygghet, och om mamman förstår barnet bra slipper det lida. Detta väsen/natur förändras långsamt mot normen. Den så kallade uppfostran får barnet ur symbiosen och är inte kvar på sitt optimala ställe

Du har inte varit pappa heller?
Grejen är just att inte mamman (eller pappan, farmor, faster Gertrud eller nån alls) fattar vad ungen vill då den skriker. Alla blir bara stressade och försöker åtgärda det ena och det andra. Att ungen lär sig tala, samarbeta, kommunicera medför att den kan få hjälp med vad det nu är som fallerar. Man behöver andra, allra mest som litet barn. Så visst, vi kan vara vårt väsen, men det har vi inte mycket för. Ingen man är en ö, och ingen kvinna heller.

Jodå är pappa och ja vi fattar inte håller med om detta. Men det är ju det jag uppnå att förstå varandra bättre notera och registrera hur bebisen reagerar alltså. Den är ju helt ärlig. Vilket tas ur människorna i ung ålder då de "uppfostras". För att kunna få bra kontakt med barnet måste man själv bli ärlig. Detta kommer man märka är bra för barnet. Man förstår varandra bättre.