Att känna sig älskad

[freddemalte]

Vad behöver du av en person för att du ska känna och förstå att denne älskar dig? Räcker det med personens ord? Krävs det vissa handlingar? Uppoffringar? Hur tänker och känner du kring det?

Obs, jag avser romantisk kärlek!
Alltså ej t ex Agape, Philia, Libido etc

PS. Du som ej vill uttala dig om din person kan kanske svara i allmänna termer? DS.

[Pilatus]

Vad behöver du av en person för att du ska känna och förstå att denne älskar dig? Räcker det med personens ord?

Jag tror inte kärleken hänger på någon slags verbal försäkran om att "Jag älskar dig!" Det måste ju även inbegripa en viss tolerans, få människor är så skapta att de passar perfekt mot en annan person. Om man känner stöd och värme även i litet besvärliga situationer kan det fördjupa känslan av att vara älskad, man kan känna sig trygg. Livet fungerar bra utan för mycket osämja om småsaker. Kärleken är inte kravlös, den behöver givetvis bränsle. Tillförs vi något är de flesta människor kapabla att svara med något.

Varma ord, vackra ord, djupa ord...
De äro som doften av en blomma i natten
den man icke ser.
Bakom dem lurar den tomma rymden...
Kanske de äro den ringlande röken
från kärlekens varma härd?

Edith Södergran, Ord, 1916

[förstår mig själv]

Naturligtvis måste du veta vad älska är själv då du måste förstå dig själv som referens till en känsla. Den går inte att förstå med ord.
Sedan är det så väl gjort i naturen att du älskar den andre lika mycket som den andre älskar dig.(naturlag, exakt lika mycket).
Även om man inte är medveten om sin kärlek eller den andre inte är det så är desskrafter i båda lika stora.
Vi älskar den människa som vi får "rätt barn med", med avseende på dess egenskaper(människan uppfyller massa ordningar och detta styr). Vi blir inte kär i oss själva, eller släkt annat än om vi är förvirrade och låsta i vanföreställningar. I princip är vi av våran natur olika den vi älskar då får avkomman en bred uppsättning gener vilket leder till att denne lever, för vidare arv, och uppfyller fler ordningar(dess verkningar).
Den man älskar ska vara annorlunda och därmed ofta obegriplig.
Kärleken är en kraftig drog som får oss att tex bli pigg, orka prestera, ha bra sex, bara vara med den andre är något gott. Lukten, utseendet, sex osv. Därmed då denne ger upphov till massa goda känslor(och du till den) så blir man viktiga för varandra. Utan kärlek utrotas arten då kärleken styr nästa generations arv/DNA/potential.
Vi kan tro att vi träffar den rätte av en slump men så är det inte. Med absolut största säkerhet, evighet och nödvändighet möter man den som är rätt.
Naturen är alltid hård mot förvirrade människor och de saknar medvetande mer eller mindre om kärlekens kraft och "närvaro". De styrs till viss del av normer, fantasier och annat. Ja dessa "mål" kommer även avspeglas så att den inte finner drömkvinnan eller förstår drömkvinnans verkningar.
Genom tolerans och absolut frihet till varandra kommer kärleken växa sig starkare och genom friheten kan den andre med större kraft genom sitt annorlunda väsen lyckas med mirakel. Båda vill den andre väl men om man förslavar varandra försvinner kärleken naturligtvis medvetet då det ju just är den Andres obegriplighet som är källan till dess förmåga att skapa goda känslor i oss.
"Du ska älska henne(varandra) till döden skiljer er åt är inte en rekommendation utan en absolut sanning för den förnuftige/medvetne. Väsendet(det konstanta i oss "DNA", generna,dvs potialerna/egenskaperna är ju konstanta genom livet och dessa är orsaken till vår kärlek."alltså ska ni älska....etc. Det var alltså ingen floskel, någon kulturell riktning, raslära eller svartsjuka som påstod detta. Det var människor som med absolut klarhet hade förstått essensen som formulerade sanningar av detta slag!
Vilk inte låta som en reklamman för Bibeln men det är faktiskt så och ingen slump. Detta finner man inte på befallning utan genom "fältstudier" och den villkorslösa kärleken till naturen.
Sådana sanningar har sin kraft genom sig själva och kan genom detta (de är ju Sanna och är förenliga med alla ej falska"). Det är för att de är de bästa som människan presterat i naturkunskap som orden får kraft att överleva och sprida sig själva(människan utvecklas ju och måste bygga vidare först då förlorar teorin sin förmåga att bevaras och kan ersättas med något "bättre"

[Zokrates]

Vad behöver du av en person för att du ska känna och förstå att denne älskar dig?

Jag tror att allt faller ned på hur stora uppoffringar den andre är beredd att ge, notera ordet "ge", inte visa,
deklarera, utan just ge och det helst utan krav på motprestation.

[Anne]

Behöver och behöver, men det är klart att jag känner dess effekt och jag uppskattar den.

Ur ett romantiskt plan... tja, hur förmedlar jag det bäst då? Lite fragmentariska bitar.

Jag berättar att jag varit på församlingshemmet (jo, det händer, även om det är sällan) och pratar med de få som är där och vi som är där försöker gemensamt analysera en tavla i entrén, vilket jag finner lite roligt. Det för mina tankar in på en sång; nämner titeln. De känner inte till den så en kvinna tycker - på fullkomligt allvar! - att jag kanske kan sjunga den och så sätter de sig väntandes i soffan .
Då börjar han skratta när jag berättade det och det är ett hjärtligt, varmt skratt för han vet ju att det inte finns på kartan att moi skulle ställa mig och sjunga så där. Det behöver jag inte ens förklara för närheten och insikten finns redan där hos honom. Jag vet att han vill att jag ska vara lycklig, även om det inte är med honom. Och så är det ju att man ska släppa kärleken fri och kommer den tillbaks så är det på riktigt. Jag tycker om saker som får mig att titta lite uppåt i genans. Jag tycker om att tala om hur mycket jag tyckte om att sova på hans bröstkorg när han höll om mig och säger att jag hoppas att det inte var obekvämt för honom och han undrar om jag verkligen slappnade av när jag sov där eftersom han inte upplevde någon tyngd och jag svarar att det är ju snudd på tomt där uppe ju hos mig så inte undra på... och han skrattar. Jag också. Men det är ju bra att han upplever det så. Lätt. Han låter mig vara jag helt enkelt. För någon vecka sedan pratade jag med honom på telefon. Stannade till på en lekplats, gungade lite. Sedan satte jag mig i sanden, ritade en g-klav. Jag gillar känslan i formen av den, men jag kan inte noter. Och han förklarar hur jag måste dra strecken här och sätta dit lite punkter och så lät han mig höra hur det låter. Visst känner jag mig älskad av honom och visst älskar jag honom.

[förstår mig själv]

Den man älskar är det viktigaste "föremålet" för den som älskar och omvänt. Detta "föremål" är enbart genom sin existens, betraktat som struktur/arv/väsen framkallar detta "ting" mycket av det goda som kan uppnås i livet! Barn, kärlek, lust och mycket annat.
Enbart närvaron av tinget ger upphov till goda känslor på ett unikt och fullkomligt sätt.
Dess annorlunda väsen är även en kunskapskälla och något som är till hjälp i olika situationer i livet.
Detta "föremål" älskar den andre med samma kraft och ger alltså upphov till samma goda känslor. Denna goda kraften mellan föremålen är naturligtvis orsaken till att de finner varandra. Detta är nödvändigt med tanke på artens överlevnad att denna goda kraft existerar i naturen som orsak till avkommans egenskaper och även som lärare och närvaro under uppväxten.
Detta torde de flesta inte vara medvetna om när föremålen av kraften träffas.
Inte heller torde de flesta vara medvetna om att den andre är lika viktig. Vidare att låta föremålet verka fritt innebär att detta blir mer fullkomligt avseende dess värde och är metoden att förhålla sig för det största möjliga värdet(mätt i goda känslor).
Initialt råder ofta förvirrade föreställningar om det egna värdet för föremålet. Att det är rätt att vara nära det förnimmer man men ofta otydligt. Man försöker ha det i sin närvaro. Vaktar det kanske noga så att det inte försvinner (att det håller reda på sig självt på bästa möjliga sätt brukar man inte förstå i början). Föreställningen om föremålets försvinnande eller att någon annan får ta del av det "goda" leder till stor olust och till svartsjuka. Dessa affekter motverkar sina syften och leder inte till fullkomlighet avseende värde som sänks då föremålet hämmas i sina ansträgningar. Då föremålet har samma mål måste det få använda fritt sina egenskaper för detta goda ska öka!
Viktigt är att föremålet förstår både sitt eget värde och den Andres för att bete sig förnuftigt och förenligt med bådas mål att värdena ökas. När man förstår att det är i detta föremål största goda/lycka står att finna strävar man på rätt sätt. Andra föremål blir inte samma goda värde och därför (då detta förstås) söker man inte andra föremål.
Allt i föremålet är av samma natur och fullkomligt för den andre. Inget fult eller fel finner man i det. Då endast föremålet själv vet vad som är rätt för den ska man inte förändra föremålet till något annat i tron att dess värde ökar. Det kommer istället uppstå det motsatta, värdet sjunker. Ofta så långt att man inte längre kopplar i hop föremålet med det goda(kärleken upplevs inte medvetet längre på grund av att man inte förstår bättre). Dock eftersom kärlekens grund är essensen det konstanta/eviga finns den kvar men ibland så dold att orsaken till att man fortfarande är nära inte kan kännas medvetet eller begripas.
Analys av vad som sker kan visa att det sker mycket ont mellan de två. Detta som då blir verkningarna om de uppfattas som onda(bråk tex) bör då logiskt förstå som orsaken till att båda fortfarande är nära. Ytligt betraktat tycks det bara uppstå ont! Är det inte orimligt att tro att endast det onda är orsaken till att föremålen håller ihop? Kärleken finns där likt tex trycket från stolen men det märks inte.
Genom insikt kan man ta fram denna åter!

[Anders]

Har just läst en Nora Roberts-roman, och där beskrivs just kärleken lite kul, det är två skitsnygga trevliga och rättrådiga människor, kvinna och man, som har knullat så att sängen förflyttat sig till andra sidan rummet, som har hjälpt varandra i vått och torrt och uttryckt all möjlig sympati för varandra, men kvinnan är rädd för att säga att hon är "kär". Och till slut gör hon det, lite oklart vad det innebär. Skaffa barn, kanske.

Lika fluffigt som att känna att man är "älskad". Det är ungefär en stämpel man sätter på en viss grad av uppskattning man sätter på en person som står i ett visst förhållande till en annan person.

[Anne]

Det rör sig ju en hel del om uppoffringar också. Omtänksamhet och så där. Som när min son fyllde år. Vi var ganska fysiskt utmattade bägge två. Men visst går jag och hämtar en kebab till honom, så som han tycker om. Men jag slutar ju liksom inte där. Jag passar på att hämta ett par friterade bananer också. Och han ser så himla blek ut, för han tror på riktigt en stund att jag har beställt kebabkött i flottig påse. Ja Men sen blir han glad.

[klorofyll]

Och så är det ju att man ska släppa kärleken fri och kommer den tillbaks så är det på riktigt.

Ibland tycker man om människor även om det inte är kärlek. Men jag vet inte om det kommer tillbaks. Jag tror på att prestera sitt bästa och sedan tro på ödet.