PeterK´s definition på sann psykiatri...

Moderator: Moderatorgruppen

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav PeterK » 16 sep 2014 20:14

Ur en mer omfattande text..:

PSYKIATRISKA FÖRLOPP ANALOGA MED KOSMISKA
Nåväl, såsom i "det stora" så och i "det lilla". Vilket betyder att det psykiska sjukdomsförloppet är lika ändamålsenligt och lika begripligt som någonsin det kosmiska kretsloppsförloppet. Saker som inte är så svåra att förstå, med tanke på att vi genom vår mera renodlade djuriska natur, har försatt andra i smärtsamma omständigheter vilka vi sedan genom lagen för orsak och verkan själva drabbas av. Varvid vi kan komma att konfrontera tyngre omständigheter inkluderande svårare smärta, än vi har resurser att för stunden dagsmedvetet bära. Ja, tillräcklig smärta kan i sig själv — om det, så att säga, vill sig riktigt illa — döda. Eller mera normalt åtminstone utgöra ett allvarligt hot mot vad jag skulle benämna psykets inre koherens och funktionsduglighet.

Och som ett slags skydd emot detta, har uppstått en i grunden psykisk mekanism som skyddar oss mot alltför påträngande upplevelse av för plågsamma förhållanden. Och detta i analogi med hur exempelvis en ödla vid ett rovdjursangrepp kan mista en del av sin svans, för att härigenom leva vidare fast i stympat skick. Varvid själva smärtan "bortträngs" från medvetandet. Men naturligtvis kan inte "något" uppgå i "intet", utan de själskrafter med ett i förhållande till ens förmågor så smärtsamt innehåll, förpassas till psykets som mest dunkla vinklar och vrår. Ja, i alla fall tillräckligt bortom medvetandets räckvidd, för att därifrån inte riskera totalt övermanna oss härvid psykiskt skadade, med ett medvetandeinnehåll som kan vara fullständigt överväldigande. Ja, som kan göra en helt oförmögen att möta t.o.m. livets som mest oskyldiga trivialiteter samt förpassa en till mentalsjukhus för resten av ett jordeliv. Och för att denna — egentligen livräddande — mekanism ska fungera, vill till att ens normala kontakt med sådana minnen, känslor och övriga själskrafter som i sammanhanget är alltför provocerande för borträngningen av den undanträngda smärtan, också är hämmad. Eljest skulle man för minsta struntsak, vilken på ett eller annat sätt appellerar till såväl smärtan ifråga som till omständigheterna kring dennas uppkomst, riskera övermannas av densamma samt härvid hamna "ur askan i elden”. Vilket ju vill säga; gå från tämligen kontrollerad ”neuros” till ren och skär ”psykos”…

INGENTING KAN ”TROLLAS BORT”
Nu är alltså inte dessa bortträngda själskrafter "ett intet", utan "ett något". Varvid de inte "trollats bort", utan de existerar under anspänning isolerade från medvetandet men fortfarande i medvetandets hemmadomäner — "psyket". Och där hålls de borta från realistisk upplevelse under ett mentalt "tryck". Och detta, så att säga, bortom livets och psykets "normala" flöden och processer, vilka är identiska med den samverkan väsendena emellan som är förkovrande och i förlängningen utvecklande på allt och alla. Vilket innebär att det psykiatriska tillståndet partiellt utgör en slags "levande död" inom vars domäner man är avstängd från normal kommunikation med omvärlden och därigenom med dennas i första instans utvecklande inverkan på en själv…

DET FÖRGÅNGNAS SPÖKEN
Men detta till trots, kommer de bortträngda själskrafterna att göra sig påminda — om än bortom medvetandets egentliga räckvidd och sålunda mer eller mindre omedvetet. Ja, här "sipprar" dessa undanträngda själskrafter under tryck ut "bakvägen", för att därmed färga och förvränga ens eljest ostörda upplevelse av det normalt "jungfruliga” nuet, så att man i detta omedvetet ser "det förgångnas spöken". Vilket i sin tur leder till de psykiatriskt störda och för omgivningen — samt vanligen även för en själv — mer eller mindre obegripliga reaktioner, föreställningar och förhållningssätt, vilka för den gängse psykiatrin alltsomoftast bedöms såsom varande själva den psykiatriska kärnan. Men vilka egentligen bara utgör yttringar av samt härvid symptom på, de bakomliggande psykiska smärtsamma förhållandena. Varvid man inom gängse ("materialistisk" psykiatri) ser dessa störningar som något "kvantitativt" och sålunda såsom ”materiella”, ”kemiska” eller ”kroppsliga” störningar. Eller i bästa fall som något slags "feltänk" som kan rättas till med "upplysning" samt inövande av förment "rätta" beteenden eller sätt att tänka och vara. Vilket, åter med handen på hjärtat, ju intet mycket mera är, än en slags "hjärntvätt" eller ”suggestion” baserad på tidens favoritföreställningar och eftersträvansvärda sätt att bete sig. Ja, att utpeka den ena eller den andra mentala manifestationen i sinnevärlden som ”frisk” respektive ”sjuk”, utan att relatera denna till sitt upphovs sanna känslor och ”innersta uppfattning om livet”, är ingenting annat än ett kärlekslöst övergrepp och har ingenting att göra med varken verklig livsinsikt eller någon verkligt fullgången psykiatri.

FÖRTRÄNGNINGSMEKANISMEN ANALOG MED HJÄLP-ANDARNAS BORTSUGGERERANDE AV ”OSMÄLTA” SJÄLSKRAFTER
I själva verket förhåller det sig även här ”i det lilla” såsom ”i det stora”. Vilket här betyder att bortträngningsmekanismen är analog med Hjälp-andarnas bortsuggererande av sådana själskrafter man inte förmått integrera i sin dagsmedvetna person, i mellanvärlden mellan ”döden” och den egentliga andliga världen, på det dessa själskrafter återkommer i kommande inkarnationer som nya inre eller yttre stötestenar vilka man härigenom får en ny chans att bemästra…

EN DEFINITIV PSYKOTERAPI ÄR ALLKÄRLEKSFULL
Ja, det handlar naturligtvis för den — i alla fall hjälpligt — färdiga människan inte minst om att vara öppen för alltings egenart. Samt för väsendenas olika inveckling i mörker och illusion, och därmed oavsett utvecklingsnivå ofrånkomliga gagn för allt och alla. Och härvid för helheten. Samt om att såsom en katalysator vara sin nästa behjälplig, varvid man ”icke söker sitt” utan hjälper på sin nästas villkor samt på ett sätt som ger ens nästa vad denne eller denna behöver. Helt oavsett ens egna favoriseringar. Vilket vill säga att man hjälper den borne krigaren att vara just den borne krigaren, istället för att försöka ”lära om” denne att vara ”fredlig” eller något annat som mera tilltalar ens mer eller mindre partiska uppfattning, i den mån man skall hjälpa ”den borne krigaren” i nån slags terapisituation.

Det är visserligen lockande att på andliga nivåer där det är naturligt att favorisera förment ”bättre” sätt att uppleva, känna och vara, att försöka förmå psykiskt störda som i mån av störningar uppkomna under barndomen, och som härvid fastnat i en primitivare hållning än vad som synes naturligt för dennes eller dennas normala nivå, att anamma ”fredligare”, ”försonligare” samt överhuvudtaget ”mindre konfliktstyrda” beteenden. Men där detta inte stämmer med patientens innersta uppfattning om livet samt dennes verkliga känslor, blir detta till något onaturligt för denne. Det handlar ju inte om att göra patienten till ett helgon denne inte har förutsättningar att vara. Utan det handlar naturligtvis om att hjälpa patienten i fas med dennes verkliga timliga natur, med dennas alla jordmänskliga brister och förtjänster. Dvs, att hjälpa patienten att ta till sig, de sidor i dennes eget väsen som är störda och som denne står i en känslomässig konflikt med. Och dessutom blir ett sådant anammande, till ytterligare sten på börda, eftersom allt som bidragit till den psykiska störningen just ”underkänt” eller i varje fall ”negligerat” patientens sanna mentalitet som liten. Varvid terapeutens främsta uppgift naturligtvis är att hjälpa patienten att komma i kontakt med sitt sanna väsen. Hur detta i övrigt än ter sig i världens ögon. Något som ofrånkomligen fordrar öppenhet och ett stort hjärta. Varvid man hjälper den psykiskt sjuka, trasiga eller nödställda människan till hennes egna resurser och sålunda till henne själv, istället för att stöpa om henne till någon slags avbild av ens egna partiska och därmed ofärdiga ideal. Något som bara kan göras i den mån ens hjälp verkligen bistår vederbörande, så att dennes naturliga behov att vara ett med sig själv samt härvid att bli ett med sin bortträngda smärta och således känna denna i botten, gagnas. Ja, först härvid kan någon psykiskt trasig individ bli ett med sin egen innersta uppfattning om livet, samt ett med sina verkliga minnen, tankar och känslor. Ja, att vara psykiskt ”frisk” och därmed ”hel” istället för ”blockerad”, ”kluven” eller ”trasig”, är primärt naturligtvis att vara ett med sin ”innersta uppfattning om livet” samt sina verkliga känslor. Då är man ett med sig själv, vilket är att trots tillvarons prövningar ändå oförhindrat vara sig själv och ingen annan. Och detta oavsett hurdan man i övrigt då är...

EN ALLKÄRLEKSFULL TERAPEUT VERKAR SOM EN KATALYSATOR — BELASTAR INTE PATIENTEN MED SIN OFÄRDIGA PERSON
Det är alltså egentligen inte terapeutens mission att ”sätta betyg” på patientens egennatur, för att därmed ”uppfostra” denne att vara på det ena eller andra sättet terapeuten finner för gott. Utan det handlar vid sann terapi om att — likt en katalysator — hjälpa patienten till denne själv. Något som, således, innebär att bistå en patient i dennes försök att bli ett med så smärtsamma inre omständigheter, att det är själva smärtan i dessa som är den egentliga grundbulten i klyvningen eller trasigheten ifråga. Något som fortfarande förfärar den gängse huvudsakligen materialistiska naturvetenskapligt orienterade jordmänniskan. Men då inser inte denna människa att Gudomens skapelse av den färdiga människan, sker i enlighet med samma principer. Vilket innebär att Gudomen låter väsendena leva efter sitt eget skön, för att genom de för allt och alla övergripande bärande principernas osvikliga konsekvens få skörda vad de sått. Dvs, Gudomen låter människan i vardande ”göra själv” och på så sätt kunna bli en självständig individ med en egen vilja. Något som inte varit möjligt om Gudomen uppenbarat sig i allt för att därmed ”tala om” för människan hur hon skall eller inte skall vara. Och därmed bete sig. Och likadant som Gudomen, förhåller sig ju den färdiga människan till oss andra. Dvs, hon lägger sig inte i våra privata angelägenheter och sätter betyg på dessa. Utan hon ser ju naturligtvis den Himmelska grunden i allt, samt låter var och en leva efter sin skapnad i trygg förvissning att allt har sin tid och sin plats. Samt att Gudomen inte låter någon gå förlorad…

SANN PSYKOTERAPI FRIGÖR SÅVÄL ENS VERKLIGA KÄNSLOR SOM ENS ”INNERSTA UPPFATTNING OM LIVET”
Något som för den fullkomnade psykoterapins vidkommande innebär att man inte tvingar eller öht önskar något av den man hjälper, som vore emot dennes verkliga timliga natur. Vilket vill säga; emot dennes ”innersta uppfattning om livet” samt dennes verkliga känslor och fattningsförmåga. Man kartlägger alltså inte genom exempelvis en påflugen, oblyg utfrågning den ofta intet ont anande "patienten", i akt och mening att finna ”feltänk” och ”felaktiga” sätt att vara i avsikt att sedan — med hänvisning till att vi alla exempelvis skall vara ”glada”, ”vänliga”, ”välmående”, ”goda” eller överhuvudtaget ”si” eller ”så” — förmå denne att "träna bort" allehanda psykiatriska symptom och alltså ingenting annat än blott yttringar av själva bortträngningen av den i sammanhanget alltför svåra smärtan. Nej, man ägnar sig i verklig psykoterapi inte åt att "sätta betyg" på diverse tankar, känslor och beteenden i avsikt att mer eller mindre "fördöma dessa" samt propagera för vad man som "terapeut" själv tycker är "rätt sätt” att tänka, känna, vara och bete sig. Något som står i skriande kontrast till allkärleken, vilken alltså "icke söker sitt" utan som, då det kommer till psykoterapi, hjälper till självhjälp och till att patienten blir ett med den han eller hon bortom alla bortträngningar, själv är. Den fullgångne terapeuten är således som en ”katalysator”, dvs, vederbörande inspirerar till en process och till ett resultat denne själv inte sätter sin prägel på. Utan man hjälper med något, som inte bara blir — utan som i verkligheten redan är — hjälpmottagarens alldeles eget.

Precis så som Gudomen hjälper var och en, att genom egen fri vilja bli dagsmedvetet ett med sin kosmiska eller eviga identitet. Eller med andra ord, ett med ”vägen sanningen och livet”, såväl som med sin nästa. Vilket är detsamma som att bli ett med Gudomen själv. Varvid icke åstadkommits några slags själlösa nickedockor, utan färdiga väsen med en kulminerande fri vilja. Man är härvid helt "ren" såtillvida att man icke besudlat ett annat väsen, med sina egna mer eller mindre ofärdiga avtryck. Ett förhållningssätt som förutsätter öppenhet, ödmjukhet, jämte respekt för väsendenas personliga integritet och egna sinnelag eller mentala konstitution...

Vänligen/ PeterK

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9945
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav Zokrates » 16 sep 2014 21:36

Det första jag tänkte på när jag läste ditt inlägg, handlade om serien Hannibal, http://www.imdb.com/title/tt2243973/
en psykiatriker som förutom att ägna sig åt att förverkliga sina morbida fantasier, även går hos en kvinnlig psykiatriker,
jag noterade att det finns vissa element i din presentation som överensstämmer, men så har vi det där på slutet,
" Man är härvid helt "ren" såtillvida att man icke besudlat ett annat väsen, med sina egna mer eller mindre ofärdiga avtryck."
det är ju där skon klämmer för många, för att inte säga de flesta då den egna viljan ofta står i konflikt med vad
var och en vill, samt vad som är rätt att göra. Nog om det, det får bli en liten beskrivande bild istället.

Avgrunden
Här är jag, här står jag, här har jag stått i en lång tid, inte i en evighet men det känns så.
Här står jag i min vita dräkt, med ett svärd i ena handen, vingarna känns överflödiga då
jag aldrig hinner med att göra något annat, än att stå här med min digra uppgift, ja det
är ett straff, likväl det enda som står mellan mig och dem som passerar framför mig, det är
deras sista ridå mer än väl.

De står där till vänster om mig i en aldrig sinande rad som hela tiden fylls på, tysta, passiva,
ja som i ett aktivt dvalaliknande tillstånd, de kan inte göra annat medan deras liv passerar
revy framför dem som om de fortfarande levde, först rakt framför mig då den förevarande
passerat vaknar de till, en omskakaknde upplevelse för vissa, andra tycks inte heller vilja inse
vare sig var de är eller varför.

Så ser jag dem in i ögonen, möter deras blick, de förstår allvaret direkt, de begriper att
de har nått vägs ände. Med ett hastigt snitt genom de passerarande upplöses de i intet,
borta för alltid och det sker helt ljudlöst trots att vissa gapande vill sucka då de sugs isär in
i den eviga döden. Ett litet ljussken gnistrar till och passerar mig på vägen tillbaka från den
andra sidan, livsandan, den lilla delen som är oförstörbar och det som upprätthåller livet
och är i sanning med alla andras av Gud utgjuten, det är bara kärlet som skiljer sig åt.

Majoriteten, det finns alltid undantag och jag kommer till dem, inser direkt varför de står
här framför mig, de vet exakt orsaken, de förstår, de accepterar det som en logisk klar
konsekvens av deras egna handlingar, men det finns ett fåtal som faktiskt saknar denna
självinsikt, de kan överhuvutaget inte alls se varför de är förtappade. Vad har jag gjort för
fel, frågar de inom mig, jag som ser rakt igenom dem alla och har facit tungt i hand, det går
inte att ljuga eller förvrida sanningen. Har jag inte gjort allt det som krävts av mig, handlat i
enlighet med lagen, i sanningens namn gjort allt som krävts?

Jag kan inte besvara dem, jag är inte domaren, jag är skarprättaren som avslutar en historia,
jag skapar inte nya slut på det som en gång har befunnits skadat, på det som har prövats
och misslyckats inte en gång utan upprepade gånger, tillika utan att någonsin ha ifrågasatt
sina egna handlingar, aldrig har övervägt andra möjligheter. Det är sagt att var och en dömer
sig själv, det är sant, men det är även sant att alla inte förstår när eller hur de gör detta.

Jag har hört alla ursäkter och inget är mig längre främmande vad gäller deras påhittighet i
egen rättfärdelse, men att skylla på andra, att skylla på lagen, att skylla på Gud själv är inget
som befriar var och en från eget ansvar, det må ha varit lätt att bära medan de levde, men nu
väger det tungt i min hand, väl här finnes ingen återvändo, ingen bakdörr som plötsligt öppnar
och släpper ut, befrielsen är att döden dö, det finns trots allt, värre öden.

Användarvisningsbild
Ben
Inlägg: 995
Blev medlem: 15 jul 2012 22:53

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav Ben » 16 sep 2014 21:48

-----------

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav PeterK » 16 sep 2014 23:14

Zokrates skrev:Det första jag tänkte på när jag läste ditt inlägg, handlade om serien Hannibal, http://www.imdb.com/title/tt2243973/
en psykiatriker som förutom att ägna sig åt att förverkliga sina morbida fantasier, även går hos en kvinnlig psykiatriker,
jag noterade att det finns vissa element i din presentation som överensstämmer, men så har vi det där på slutet,
" Man är härvid helt "ren" såtillvida att man icke besudlat ett annat väsen, med sina egna mer eller mindre ofärdiga avtryck."
det är ju där skon klämmer för många, för att inte säga de flesta då den egna viljan ofta står i konflikt med vad
var och en vill, samt vad som är rätt att göra. Nog om det, det får bli en liten beskrivande bild istället.

Avgrunden
Här är jag, här står jag, här har jag stått i en lång tid, inte i en evighet men det känns så.
Här står jag i min vita dräkt, med ett svärd i ena handen, vingarna känns överflödiga då
jag aldrig hinner med att göra något annat, än att stå här med min digra uppgift, ja det
är ett straff, likväl det enda som står mellan mig och dem som passerar framför mig, det är
deras sista ridå mer än väl.

De står där till vänster om mig i en aldrig sinande rad som hela tiden fylls på, tysta,
passiva, ja som i ett avaktiverat transliknande tillstånd, de kan inte göra annat medan
deras liv passerar framför dem som om de fortfarande levde, först framför mig då den
förevarande passerat vaknar de till, en omskakaknde upplevelse för vissa, andra tycks
inte heller vilja inse vare sig var de är eller varför.

Så ser jag dem in i ögonen, möter deras blick, de förstår allvaret direkt, de begriper att
de har nått vägs ände. Med ett hastigt snitt genom de passerarande upplöses de i intet,
borta för alltid och det sker helt ljudlöst trots att vissa gapande vill sucka då de sugs isär in
i den eviga döden. Ett litet ljussken gnistrar till och passerar mig på vägen tillbaka från den
andra sidan, livsandan, den lilla delen som är oförstörbar och det som upprätthåller livet
och är i sanning med alla andras av Gud utgjuten, det är bara kärlet som skiljer sig åt.

Majoriteten, det finns alltid undantag och jag kommer till dem, inser direkt varför de står
här framför mig, de vet exakt orsaken, de förstår, de accepterar det som en logisk klar
konsekvens av deras egna handlingar, men det finns ett fåtal som faktiskt saknar denna
självinsikt, de kan överhuvutaget inte alls se varför de är förtappade. Vad har jag gjort för
fel, frågar de inom mig, jag som ser rakt igenom dem alla och har facit tungt i hand, det går
inte att ljuga eller förvrida sanningen. Har jag inte gjort allt det som krävts av mig, handlat i
enlighet med lagen, i sanningens namn gjort allt som krävts?

Jag kan inte besvara dem, jag är inte domaren, jag är skarprättaren som avslutar en historia,
jag skapar inte nya slut på det som en gång har befunnits skadat, på det som har prövats
och misslyckats inte en gång utan upprepade gånger, tillika utan att någonsin ha ifrågasatt
sina egna handlingar, aldrig har övervägt andra möjligheter. Det är sagt att var och en dömer
sig själv, det är sant, men det är även sant att alla inte förstår när eller hur de gör detta.

Jag har hört alla ursäkter och inget är mig längre främmande vad gäller deras påhittighet i
egen rättfärdelse, men att skylla på andra, att skylla på lagen, att skylla på Gud själv är inget
som befriar var och en från eget ansvar, det må ha varit lätt att bära medan de levde, men nu
väger det tungt i min hand, väl här finnes ingen återvändo, ingen bakdörr som plötsligt öppnar
och släpper ut, befrielsen är att döden dö, det finns trots allt, värre öden.


Skrämmande...

Ryser PeterK

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav PeterK » 16 sep 2014 23:16

Sailaways skrev:I framtiden åker läkare och sjuksköterskor till patientens bostad för översikt och läkemedel gällande hens sjukdom.
Jag tror inte att det kommer finnas ett psyke att låsa in sjuka i, i framtiden.
Man låser in dem i sitt eget hem istället.


Låter ruggigt...

Mvh/ PeterK

förstår mig själv
Inlägg: 3058
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav förstår mig själv » 17 sep 2014 09:47

Bra skrivet!
Då vår upplevelse av världen är den rätta och absolut Sanna för den som upplever och att det gäller alla människor. Ja då innebär detta att ingen är "galen". Dvs varje människa bör i alla fall förstå att den vet vad den ser hör och känner(dvs det den upplever är deras sanning). Att påstå något om vad någon annan upplever. Tex så vet vi ju att om inte ögonen fanns och påvisade existensen av något skulle vi ju se något slumpartat och obegripligt i stället för att se bilen på gatan såg man kanske gatan, eller så ser man kanske att vägen svänger åt annat håll än våra ögon ser vägen "svänga".
Vi kommer att lyda ögonen som om de alltid hade rätt. Dvs. "Kroppen" förhåller sig till det ögat ser som om den vore absolut Sanna. Spelar ingen roll vad vi vill göra utan hela kroppen ser och förhåller sig till ögat så att man kan sluta sig till att andra rör sig tittar osv på ett sådant sätt att man förstår att man vet att ögat ger sann information och ljuger inte för ägaren.
Det är ägarens sanning, en upplevelse.
Ägaren har facit vet.
Vi ska inte vars lika, vi är beroende av att vi har olika roller. Vi är ju olika och ska vara det. Hur skulle det gå annars för mänskligheten.
Detta måste man förstå innan man kan göra gott som vårdare. Man måste tolerera den Andres lika värde. Vidare behöver man förstå att vilja göra gott för någon. Om man tex talar med den andre utgående från att den upplever det rätta för den och "vårdaren" upplever sin egen sanning. Om man anser att den egna sanningen ,bör den andre veta, ja iså fall om du tolererar den andre och även den andre vill förstå/förändras ja då gör du gott, du gör det rätta och det kommer du känna och märka.
Påtvingar man den andre sin egen sanning då beter man sig dåraktigt, dels verkar man ju mot naturens ordningar, lagar(vi ska ju vara olika för vår överlevnad detta har man inte förstått, dels är alla lika värda och inte heller det har man förstått(alla har sin egen sanning som styr individen). Vidare tycker jag man ska känna till hipokrates. Bota, lindra, trösta(inte göra skada,(orsaka lidande). Den som påstår tex "han saknar sjukdomsinsikt" han förstår inte att den andras ögon ser den andre med, öronen är den Andres, och den andre känner hur den mår, känner. När man fokuserar på att behandla/bota enligt ett så förvirrat förnuft ja då kommer man göra ett "brott" mot den andre. Inte ett brott enligt våra lagar men mot naturens lagar. Naturen motverkar sådant som leder till mänsklighetens överlevnad. Detta gör att den brottslige för blir i sitt omedvetna tillstånd. Får inte förnuft eller medvetande då dessa oändliga egenskaper används fel.(det hade inte fungerat om den som bestämde var den förnuftiga utan det måste vara dåren som tar på sig den uppgiften). Tänk hur många de bestämmande har skadat och dödat människor genom historien).
Därmed förklarar vi historien och förstår varför de som bestämde bestämde att man skulle straffa och döda andra. Detta är en evig sanning, som förklarar det lidande som de orsakat. Deras teorier och fantasier har varit förvirrade vilket alltså är förklaringen inte "grym,ond", utan obefintlig förståelse av naturen

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 17353
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav Pilatus » 17 sep 2014 11:10

förstår mig själv skrev:Den som påstår tex "han saknar sjukdomsinsikt" han förstår inte att den andras ögon ser den andre med, öronen är den Andres, och den andre känner hur den mår, känner.

Det finns mycket som kan gå snett under en paranoid schizofreni. Flera tillstånd kräver behandling oavsett egen insikt. Om du t ex ser en person som uppenbarligen har delirium tremens, avstår du från att ta in personen enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) om denne starkt motsätter sig ett ingripande?
Moderator

holoteist
Inlägg: 383
Blev medlem: 17 feb 2013 22:22

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav holoteist » 17 sep 2014 13:08

Jag kan bumpa det som Zokrates skrev.

förstår mig själv
Inlägg: 3058
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav förstår mig själv » 17 sep 2014 16:30

Pilatus skrev:
förstår mig själv skrev:Den som påstår tex "han saknar sjukdomsinsikt" han förstår inte att den andras ögon ser den andre med, öronen är den Andres, och den andre känner hur den mår, känner.

Det finns mycket som kan gå snett under en paranoid schizofreni. Flera tillstånd kräver behandling oavsett egen insikt. Om du t ex ser en person som uppenbarligen har delirium tremens, avstår du från att ta in personen enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) om denne starkt motsätter sig ett ingripande?

Om jag har något gott att erbjuda så motsäger sig inte patienten vård, den vill ha hjälp. Dock om jag inte har samma mål utan anser mig stå över patienten och att jag vet vad som är bäst för den.
Du målar upp en fantasisituation och vill veta vad jag skulle göra i din fantasisituation som du hittar på för att försvara de brott mot naturens lagar, som står även i Bibeln.
Detta har inte hänt mig, jag har alltid hittat bättre lösningar än straff. Detta får andra göra.
Dock går det att sluta sig till tex att alla vill leva om de mår bra och andas.
Detta gör vi omedvetet. Spelar ingen roll vad ditt medvetande fantiserar om här då du kan förstå genom att titta och se gemensamma rätt, gemensamma viljor (tex andas) ja då kan du med säkerhet när du analyserat naturen med förnuftet veta att det gäller den sjuke och den friske. Mig, dig ja alla. Eviga sanningar visar sig när man följer upp att det var rätt och båda mår bra. På samma sätt som tex "du ska inte döda","straffa""skada" är eviga sanningar då det är utvärderat och förstått av någon förnuftig att det alltid är rätt(tills den dör och då är det rätt att inte andas).
Viktigt att du förstår att patientens medverkan till vård beror inte på "sjukdom hos denne" utan på läkaren. Respekterar den inte den andre och har andra mål och missförstår den Andres önskan om att få må bra. Ja då kommer ju patiente inte vilja ha den vården och med rätta. Därmed kommer dåren att bli ännu galnare och lyda lagen och må dåligt och synda (frihetsberöva en jämnlik). Om läkaren tänker på att lyda lagen och de otäckheter som skulle kunna ske så kommer dessa olustkänslor vara förenliga med det vårdintyg som blir slutresultatet. Detta brott har inga medicinska orsaker, det är inte för patientens bästa och med kunskap och upplevelser om hur nöjda och glada de inblandade kommer att bli. Nej detta är att styras av det onda föreställningarna och då kommer man göra brott/ont mot sin patient under influens om den ännu större galningens ondska.
Detta är förklaringen att läkare historiskt sett gjort så mycket skada på annorlunda människor. Ja man förstod dem inte, man kunde inte ens försöka utan styrdes av olust inför någon hemsk fantasi som tyvärr fick konsekvenser i den andre.
Så fort en läkare pressas eller hotas, styrs med ondska ja då blir det en "elak" och farlig doktor. Den gör inte något för att bota, lindra utan skadar. Dvs bryter mot hipokrates etik. Men det begriper den inte, den tror att den under onda känslors krafter i stället själv förstått att bryta mot denna eviga etiska sanning. Historien visar ju tydligt att hipokrates etik är hållbar men de olika alternativ som skapats av någon lekmann eller en styrd dockor som lyder för att den var feg, rädd i efterhand "visade sig vara grym och fel"
Detta är märkligt att man missat att förstå men det enkla och förnuftiga kan en förvirrad människa styrd av djävulen inte förstå trotts att det är uppenbart. Någon sådan teori kommer dåren inte tycka om och undersöka, den förintar hellst sådant förnuft.
När du påstår här att jag ska göra det ena eller andra i någon fantasisituation bör du fundera över vad du själv skulle göra för gott om du var läkare. Tänk på att ditt älskade regelverk kräver att läkaren ska uppfylla alla krav och prestera på topp i skola och i sin 5,5 åriga utbildning. Och att den detaljstuderat kroppen och sjukdomar in i minsta detalj, upplevt i verkligheten alltså. Vidare lång erfarenhet av vad den förmå prestera i verkligheten,inte i fantasin. Läkaren har adekvat och Sanna upplevelser genom sina sinnen av det du påstår är rätt.
Vill du bli behandlad av en läkare som fantiserar och inte tror att du vet hur du mår? Vill du detta? Eller vill du vara din egen doktor, bestämma utredning och behandling operera osv.
Ja då är det så att det som händer dig blir enligt stympad, bristfällig fantasi. Kanske din upplevelse av bokstäver i Expressen får dig att tro att det räcker för dig? Att just för dig går det bra men kanske inte om det var jag (som läkare) hade dessa grunder.
Men är du riktigt dåraktig så kan du genom att hota läkaren eller genom ditt sätt att vara få läkaren att utföra detta och inte läkarens bästa utifrån all erfarenhet och som känns bäst för den(den vill ju bota,lindra) metod som läkaren förstått.
Ja detta är orsaken till vårdskadorna och dödsfallen. Men läkaren kan ju inte bli förstådd och förklara grunderna till dennes teori med en mening. Inte heller kan du styra läkaren angående hur den ska få dig att förstå. Ange metod(som du ju verkar syssla med här) du vet ju inte ens något alls och hade du vetat kunde du förstå hur läkaren skulle förklara men då hade det inte behövts.
Om du håller på att imponeras av forskning, kräver lika vård osv ja då får du tyvärr det du uppfattar som lika vård. Men verkligheten nödvändiggör (då du ju själv, med din kunskap som grund) inte får medicinsk vård utan din egen teori.
Anta att någon nära fick vård av en läkare utan utbildning eller erfarenhet men ändå tror sig kunna uppnå något gott, göra rätt i verkligheten.
Ja skulle det vara rätt? Eller anser du dig stå över detta. Just du men ingen annan skulle göra rätt? Ja det är endast genom att börja arbeta som läkare ja då skulle du kunna förstå "att det inte är lätt, du skulle inte veta något alls om utfallet du borde helt utan ideer av värde. Ändå skulle du troligen göra detta på patienten kanske tro att det var gott (då du ju inte vet annat än det du upplever). Du skulle förstå att människor verkar dö och lida. Att det berodde på dig skulle du inte förstå (du är ju psykotisk) utan kanske konstatera att "det verkar vara dålig prognos, svårbehandlade" ja som i psykiatrin då man följer dåraktiga (politiska krav), då blir allt helt ologiskt och bakvänt. Om man tex skär sönder corpus callosum så skulle man se en "hjärnskada" i verkligheten på ct. Och för en läkare är detta en hjärnskada, det syns på CT, en sjukdom fullständigt klart något oönskat och fel. En avvikelse en sjuk hjärna. Klart och absolut säkert. En funktionsnedsättning, något oönskat, skulle ge avvikelser. Skulle förlora IQ osv.
Men då tvångsvård är fel så kommer man göra ett undantag (för den vars hjärna man anser inte förstå, men som doktorn inte förstår annat än politiskt och genom ondska. Denna patient ska tillföras denna hjärnskada/blödning som den vare sig inte vill få. Ingen annan vill normalt sett att någon skär sönder hjärnan och detta tycker jag man borde om man nu vill vara rättvis, behandla lika, tolerera även den man sparkar på från alla håll borde ha rätt till.
Hur kan man tro något så jävla dåraktigt och dessutom utföra detta på riktigt?
Ja inte följer man förnuft, bibel eller hipokrates (som ju fungerar annars) nu gör man något "undantag" utan adekvat argument att ytterligare skador och lidande gör den "funktionsnedsatte" frisk.
Hur förklaras då detta märkliga och förnuftsvidriga brott?
Så att det blir klart och logiskt?
Jo nu förstår psykiatern patienten bättre. Den liknar psykiatern själv, (dvs hjärnskadan, framkallande av skada) tycks göra den annorlunde mer normal. Den styrs inte längre av glädjen i att förstå något ingen annan förstod.
Därmed är det fullständigt bevisat för den förnuftige på ett logiskt sätt varför det blir förvirrat och tvärt om då läkaren verkställer lyder (någon politiker, jurist) det blir vansinne och det medicinska sättet fungerar inte här utan gör man gott och förstår vad hjärnskada är så är det för att den friske tolkades som sjuk och läkaren som tolkades som frisk(då han inte förstod den andre, tvingade, skadade) var brottslingen som skadade. Detta hade man nog förstått på en medicin/strokeavdelning eller neurolog att detta måste vara fel att funktionen försämras om man förvärrar hjärnskadan. Märkligt nog kan inte dåren till psykiater förstå detta självklara. Han saknar ju insikt om det kriminella och sitt obefintliga förnuft. Han blir van vid att göra tvärt imot hipokrates etik hela tiden!
Det är inte läkarens fel att den gör såhär utan det är någon ännu mer förvirrad som hotar med elände för läkaren om han inte gör sådant.
Hur skulle det kunna bli annat än fel då läkaren inte styrs av medicin utan av annat?
Det är ju läkaren som borde veta bäst men vissa läkare förstår tyvärr inte detta (ja de mest förvirrade) och de kommer att bli de som lyder, verkställer.
Det är nog inte så lätt när hela systemet styr utan medicinska argument men med mycket våld, lagar att göra rätt här, kanske skulle ni själva "lyda följa lagen, göra erat jobb, verkställa, göra illa, straffa, ta barn osv" om ni annars skulle bryta mot lagen.
Pilatus är det inte en bra förklaring. Att de som verkställer/straffar/spärrar in gör detta på grund av att de inte själva styr vad de gör och förstår endast det otrevliga som skulle hända dem om de inte gör samma brott(som ju ingen ska göra enligt Bibeln) själva.
De vill inte att samma skulle hända dem, därför gör de nu detta hemska under psykotiska fantasier "fri vilja" "elak""han är ond" osv. Ja just med sådana här fantasier om andra(det är motsatsen mot tolerans, lika värde, ja tvärt imot) rättfärdigar de sitt handlande. Så förstår de människan. De vill att det ska vara så. Men naturen vill inte bli styrd utan den vill bli förstådd.

förstår mig själv
Inlägg: 3058
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav förstår mig själv » 17 sep 2014 17:12

Dåren tycker mycket är farligt, är rädd osv. För "galningar""vissa människor" "för spindlar""ormar""hundar" osv.
Då undviker dåren sådant. Han är ju så övertygad om att det är fel på detta som han undviker. Då kommer dåren att bli en ond och farlig person för de "objekt" han vill undvika. När han inte kan förhålla sig fritt i naturen på grund av han måste undvika tror han i allmänhet att om han spärrar in,eliminerar, förintar detta som ger olust så kommer han må bra.
Detta är ju rätt mål men tyvärr bakvänd metod som förvärrar olusten och begränsar dåren ytterligare. Om man förstår naturlagar tex bibel så vet man detta. Att förinta, bekämpa, hota, skada osv är ju fel i naturen. Det vore inte möjligt att existera om detta dåraktiga primitiva sätt att förhålla sig till naturen vore metoden.
Det man oroar sig för kan ju inte förstå (ofta) de här psykoserna/fobierna då den ju vet vad den är och gör mot andra. Inte det som den neorotiske/psykotiske fantiserar.
Dock i och med att den dåren undviker nu är förstådd genom sjukdom/psykos så kommer dock den neurotiske att i verkligheten försöka förinta/begränsa/styra den som den sjuka undviker.
Detta är standard metoden i samhället och norm, lagligt. Men handlandet är ingen fantasi utan något som upplevs med sinnena fullt adekvat för den som utsätts för metoden.
Ok avsikten att vilja kunna vara i naturen utan att vara rädd, känna olust osv ja den är ju rätt och självklar. Dock metoden det är den som är bakvänd och bara gör allt värre.
Är det smart att börja plåga den man är rädd/känner olust inför. Är det så man gör den andre "snäll"? Bestämma över den att "försvinna"? Tex skrika åt hundar, vifta, sparka, hota med polis straff om man inte kopplar hunden. Spärra in den galne osv.
Ja tror man att sin sjukdom minskar om man gör så mot någon annan varelse. Ja detta går att förstå genom att uppleva verkligheten.
Men blir det då så bra? Om man analyserar hunden som då frihetsberövas och inte kan gå fritt utan styrs så är det inte något den blir glad över. Att när den möter andra hundar kan den inte göra rätt med kroppen (husse/matte styr nu detta utan att förstå). Hunden märker naturligtvis att det blivit farligare att den hamnar i bråk, den skäller mer. Ja blir mer arg ju mer ofri den är.
Därmed har man nästan dömt hunden till evigt koppel och ofrihet och ont. Vidare husse vill kanske inte men tvingas. Och om nu ändå man släpper hunden lös kommer den bli farligare för den "rädde". Detta kan man (sannolikt) säga vara resultatet. Och inte botade detta psykosen. Nej han blir sannolikt mer rädd nästa gång och dessutom så har hans psykos skadat hundarna så att de faktist är något farligare för den psykotiske än innan.
Så här är det även med tex i grannbråk. Inte blir det bättre om man anmäler grannen. Hatar vill den illa inte tål att se den osv.
Inte kommer grannens ljud höras mindre utan mer. Om man istället varit vänlig och tolerant så hade man inte hört ljuden och börjat fantisera om orsaken. Lida av några onda fantasier. Inte hade man då anmält eller velat ont till grannen.
Om era barn leker tex inte reagerar ni så på deras ljud?
Ni vet och tror inget ont. Inga sjuka fantasier.
Om ni hör något och stör er kommer ni fantisera något ont och sedan göra något som den andre upplever som ont. Ja så blir det ett helvete för många.
Inte är polisen glad, inte någon alls gillar detta men ändå är det så det oftast blir(vi vill kanske men vi bestämmer inte över naturen, inte stoppa naturen, ge igen för då blir man orsaken till detta). Detta är en evig sanning att möta det onda med det goda.

förstår mig själv
Inlägg: 3058
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav förstår mig själv » 17 sep 2014 18:34

Hej igen pilatus! Angående påståendet om den paranoide
Ja du säger att mycket kan gå snett. Jo naturligtvis kan det göra det.
Men varför går det snett? Beror det på en felaktig uppfattning tex om någon människas intentioner?
Jo det gör det ju på sätt och vis.
Men för mig går det inte snett. Om man tex förstår detta som paranoid scitzofreni punkt. Så ja klart och sedan vad gör läkaren. Han reagerar ju med olust. Som regel. Sedan så hotar han mer eller mindre patienten att göra som läkaren bestämmer(så tror jag den paranoide upplever det). Som sagt anser inte den paranoide att hans teorier om andra och deras onda avsikter är fel utan det är en sanning för denne. Den paranoide vill naturligtvis inte mötas av ondska enligt vad han tror. Självklart vill han inte må dåligt.
Läkaren måste här göra rätt.
Detta innebär att vilja hjälpa denne som lider av sina teorier.
För det första är det ett inadekvat lidande en upplevelse i nuet en fantasi som i sig ger olust.
Detta är något som man måste veta. Vidare att den paranoide måste få förklara sina grunder och läkaren ska vänta in en klok tanke angående detta. När läkaren får en teori om något som patienten kommer tycka är gott så kan han börja att samtala mer. Inte döma eller nöja sig med "psykotisk, sjuk". Här får läkaren inte känna olust tex rädd osv.
Den paranoide har sitt sätt att förhålla sig till sina upplevelser och där brister det oftast. Detta innebär att man finner en av orsakerna till den paranoides problem och dennes olust i nuet på grund av föreställningar om vad ont som kan/kommer ske.
Detta klarar de flesta inte av att hantera och inte psykiatern heller. Genom denna växelverkan uppstår det onda. Läkaren styrs av den paranoides negativa tolkning av situationen.
Därmed anser läkaren att Pat är farlig, galen osv. Förvisso är det väl så också men det är ju främst för psykiatern Pat är farlig.
Detta är svårt och kräver att man tänker rätt och inte som patienten på det onda som kan ske. Då kommer det troligen ske. Men aldrig förstå fel utan rätt det goda.
Patienten lider av detta, den missar ju så mycket gott. Styrs av det onda och detta uppstår här och var på grund av patientens sätt att förhålla sig och tolka den andre. Detta är troligen något som skett för länge sedan som fått patienten att uppleva något ont. Därmed kommer detta prägla patientens sätt att vara mot andra och detta är ju inte rätt sätt att så att säga med ondska "stoppa"/"förhindra" det som patienten föreställer sig. Människosynen blir mörkare. Detta förhåller han sig till på det sätt han kan men tyvärr leder det till att andra reagerar på detta sätt och blir då ofta ganska onda, patienten tolkar ju den andre så. Kroppsspråk osv för att möta den onde uppstår och den andre svarar genom att stärka föreställningen.
Dvs den paranoide har rätt så till vida att den utsätts för ondska. Läkaren skriver vårdintyg och ja ondskan blir ju verklig för patienten. En upplevelse av att utsättas för brott.
Det gäller naturligtvis att inte göra detta som troligen kommer göra psykosen värre utan istället så ska man göra efter förnuft det goda och inte respondera på grund av olust/rädd. Utan med godhet/kärlek. Då får patienten en annorlunda upplevelse (verklighet alltså än den som brukar ske). Detta kan ju vara svårt och man ska förstå hur man gör. Därmed känner vi inte olusten som ju gör det värre. När patienten möts av godhet så blir den först, paralyserad, blockerad en stund, snurrar i huvudet. Han svarar alltså på detta sätt då han själv beter sig oväntat utifrån förväntan och det sätt han föreställer sig skyddar bäst mot ondskan.
Detta leder till skulle jag tro en teori om psykiatern vad den vill osv. Självklart fortfarande paranoid men det som upplevs dvs i verkligheten förstås som det är mer, mer adekvat.
På detta sätt kan man fylla upp detta goda i patienten och förändra dennes uppfattningar om andra. Det tar tid, är svårt men varje gång det sker blir patienten bättre. Han matar in dessa verkliga erfarenhet och istället för onda erfarenheter (som ju gör honom mer misstänksam och fientlig) så ökar de goda upplevelserna som leder till minskade bekymmer.
Svårt och tidskrävande men klarar man detta så är man en klok duktig doktor.
Du gör något gott och svårt och enligt naturlag och förnuft. Du har gjort risken något lägre att någon annan hamnar i bråk.
Jag nöjer mig så. Kan inte se varför jag ska vara skyldig att göra något politiskt som gör det värre. Detta tror jag många skulle tycka var fel av mig men jag menar att detta är säkrast och bäst för alla. Dock är det ju svårt att förklara för vissa.

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 17353
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav Pilatus » 17 sep 2014 18:41

förstår mig själv skrev:
Pilatus skrev:Om du t ex ser en person som uppenbarligen har delirium tremens, avstår du från att ta in personen enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) om denne starkt motsätter sig ett ingripande?

Om jag har något gott att erbjuda så motsäger sig inte patienten vård, den vill ha hjälp.

Så i din värld blir det aldrig aktuellt med tvång? Inte någon har motsatt sig behandling som du har haft att göra med? Då har du ju haft tur och bara träffat folk som är litet neurotiska, eller söker hjälp tidigt. Inga slutna avdelningar, inga bälten eller någon tyngre psykofarmaka? Inga totalt snedtända knarkare, tablettförgiftningar eller akuta psykoser med totalförvirrade patienter. MDPV är en vansklig drog, går det snett kan den som använder drogen bli paranoid och aggressiv vilket har lett till flera dödsolyckor och vansinnesdåd runtom i världen.
Moderator

förstår mig själv
Inlägg: 3058
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav förstår mig själv » 17 sep 2014 19:38

Pilatus skrev:
förstår mig själv skrev:
Pilatus skrev:Om du t ex ser en person som uppenbarligen har delirium tremens, avstår du från att ta in personen enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) om denne starkt motsätter sig ett ingripande?

Om jag har något gott att erbjuda så motsäger sig inte patienten vård, den vill ha hjälp.

Så i din värld blir det aldrig aktuellt med tvång? Inte någon har motsatt sig behandling som du har haft att göra med? Då har du ju haft tur och bara träffat folk som är litet neurotiska, eller söker hjälp tidigt. Inga slutna avdelningar, inga bälten eller någon tyngre psykofarmaka? Inga totalt snedtända knarkare, tablettförgiftningar eller akuta psykoser med totalförvirrade patienter. MDPV är en vansklig drog, går det snett kan den som använder drogen bli paranoid och aggressiv vilket har lett till flera dödsolyckor och vansinnesdåd runtom i världen.

Jo i din värld är det ju så. För dig hade det säkert handlat om tur. Bra svar dina egna ord och säkert är det så för dig, då du inte tänker som jag (vilket du ju inte ska då dina tankar har samma värde men är annorlunda. Ditt värde är där du mår bäst och där där du är oändligt duktig. Du kan genom att följa den riktningen där du är bäst utvecklas dit du ska. Men men.
Tur/otur är i din verklighet säkert den bästa förklaringen till mycket av det som sker och det du möter. Är din avsikt (medvetna) att handla så lär du förklara att den du möter också gick dit för att handla och att du inte eller den andre gick dit för att mötas.
Något annat kan man inte med förnuftet förstå på annat sätt utifrån givna premisser(antaganden, information). Dock så är det inte tillfälligheter som styr oss det var inte slump att du gick dit utan det fanns en orsak.
Dock går det inte att förstå naturen innan man har facit, dvs upplevt vad som hände. Om man lägger märke till det som sker i naturen så kommer man genom att uppleva nuet (se höra och känna vad som händer under tiden det du medvetet ville skulle ske). Som du kanske vet menar jag dels att det finns högre ordningar som vi är del i. Annat som sker också och detta enligt förnuft/naturlagar.
Om du blir medveten om nuet och alltså därmed upplever/registrerar medvetet naturen mer noggrant och exakt så matas ju dessa data in till "förnuftet", vars uppgift ju är (enligt huvudteorin att bilda teorier om naturen. Dvs förstå samband. Detta förnuft styrs ju av de goda känslorna så att det finner hela tiden, det bästa sätt (med avsikt på "må bra") det kan finna för sin uppgift(sina uppgifter som är oändligt många). Om du i det medvetna upplever mer kommer du att bli medveten mer om de teorier förnuftet skapar och att detta ser nya samband i naturen (ordningar). De upplevelserna är då förstådda som ordningar och kan inte längre förklaras som slump så som de tidigare gjort. Ju mer man är i nuet destå mer förstår man och tillslut är det uppenbart att allt som sker sker enligt ordningar.
Detta måste och kommer ge upphov till glädje(och andra goda känslor). Detta samband mellan ordningar(determinism) kommer att driva på detta sätt och vara orsak till det ökande förnuftet.
När denna godhet tar över fyller detta upp medvetandet och tränger undan gamla föreställningar (fri vilja osv). Men så länge man vill bestämma det rätta och vad som ska ske i naturen kommer man inte förstå.

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 17353
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav Pilatus » 17 sep 2014 19:54

förstår mig själv skrev:Men så länge man vill bestämma det rätta och vad som ska ske i naturen kommer man inte förstå.

Du tycks föra en ändlös monolog. Hur vore det om du försökte dig på att svara på vad som skrivs? Eller blev du ställd för att du inte haft med en sådan patientkategori att göra som jag skrev om?
Moderator

förstår mig själv
Inlägg: 3058
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

PeterK´s definition på sann psykiatri...

Inläggav förstår mig själv » 17 sep 2014 23:23

Pilatus skrev:
förstår mig själv skrev:Men så länge man vill bestämma det rätta och vad som ska ske i naturen kommer man inte förstå.

Du tycks föra en ändlös monolog. Hur vore det om du försökte dig på att svara på vad som skrivs? Eller blev du ställd för att du inte haft med en sådan patientkategori att göra som jag skrev om?

Har ju svarat översiktligt om hur man bemöter någon med paranoid psykos. Dock beror ju det till största del på hur man förstår den andre genom att uppleva den i verkligheten. Man kan inte göra samma oberoende av vad den andre säger gör. Någon mall är inte möjligt att följa för alla. Dessutom hittar du på fantasifall. Och vidare så beror det på vem läkaren är och vad den förstår och vad den vill och om den ser den andre som lika värd!
Om du tittar i boken efter kriterier till Lpt då ser du sådant! Istället för att förstå vad den andre påstår som är galet och om det är galet och på djupet är det något som är gott eller ont för den galne.
Att vilja väl och att patienten ska må bättre ja det är viktigt att detta är grunden och om man inte förstår vad som hjälper (och vad som skett när jag följer upp)så kan man inte hjälpa patienten. När detta insetts så behöver man inte göra något för att uppfylla någons förväntningar eller någon regel/lag


Återgå till "Psykologi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 18 och 0 gäster