Jag tror mest på att ge de ondskefulla personerna den tid de behöver för att se sig själva som människor igen. Har stött på ett gäng folk som påstår sig vara psykopater, och en del som påstått sig mördat osv. Militärer bland annat. Genom att inte döma dem och påtala att akten av att berätta är just en moralisk handling sätter dem på rätt väg igen.
Klart är väl att det finns gott om ondskefulla handlingar. Men varför utförs dem? Jag tror nämligen inte det finns onda människor. Antingen är vi alla onda eller så är ingen det, och enbart handlingarna är onda.
Visst kan man bli lite mobbad ibland. Men vad gör det. Det blir man stark av i slutänden. Även om det inte är så kul i längden att lida mobbningen. Hellre vara den som lider orätt än den som gör orätt, som Sokrates så fint lärt oss.
Minns från ungdomen och nutidens dåliga dagar, hur rösten, talet och annat förvrängs av ledan som världen kan ge en. När samma drama spelas upp om och om igen.
Det är som mina problem med polisen och väktare. De flesta som jag ger uttryck för mitt förakt till tror att jag är arg för att jag fått stryk, blir skadad osv. Det är rätt irrelevant. Jag kunde ju trillat i trappan eller något annat och lidit samma skada. Vad som gör mig förbannad i sådana situationer är att jag ser min psykologi förändras. Och måste ta till mentala åtgärder för att korrigera mig själv. Annars blir jag kall, hård och hatisk tillbaks. Det lägger en distans till andra människor. Man får svårt att relatera till dem när de verkar så omedvetna om vad som försigår till vardags genom den penalism lagens väktare tar sig för. Och andra människor för den delen också, som tar på sig rollen av att korrigera andra människor eller försöka lära dem en "läxa".
Men är de onda dessa människor? Nej såklart inte. Jag vet till exempel bara allt för väl vad det är som provocerar lagens män så oerhört med min person. Det är min frihet. Den gör att deras egen ofrihet blir så påtaglig att de måste omintetgöra det som annars tvingar dem till självreflektion.
Och vad är det som är värst egentligen. Den som slår någon eller det samhälle som upprätthåller det, ursäktar det, förnekar det eller liknande? Den som slår agerar ut sin psykologi. Samhället däremot verkar efter en struktur som har en rationalitet, och individer agerar egocentriskt och säger att det är skit samma så länge det inte händer dem. Det är värre tycker jag.
Därför som jag förut sagt att det är revolutionen som behöver revolutioneras. För annars tävlar vi bara om vem som får vara på toppen och trycka ner de andra. Vilket kanske förklarar ett och annat för de som oförstående ser hur jag kan växla attityder mot strukturer och hierarkier. Det är ju bara ett spel, och jag kan vara föränderlig och spela ut strukturerna eller hierarkierna. Den stora utmaningen är ju att rädda sina fiender. Inte besegra dem. Och med det kommer problemet av att vilja rädda dem, istället för att tänka sig att de allt får skylla sig själva.
Det som är problemet med gäng, föreningar, partier och annat. De definierar sig allt som oftast genom sin motsats, eller sin tänkta antagonist. Istället för att se att det är ju antagonismen som ger dem värde, och med det låta kampen bli värdet för verksamheten före vinsten, och det för att lösa bådas behov som motiverar dramat. Nu finns det ju så oerhört många gäng i världen, och för en som inte tänker begränsa sig är det svårt att delta i sådant.
Jag tror vi ankor inte skulle bry oss så mycket om det visade sig att vi inte var svanar. Det är mest för andras skull vi skulle sprida våra påfågelsfjädrar. Själv vet man ju vad man är väl, eller beror det på skenet eller vår yttre gestalt?
Men det är bra du påminner om kärleken. Jag förlorade den när jag skulle sträcka ut den till alla. För begreppet gjordes allmänt, men det "onda" fick då ingen särskild plats, utan flöt ut som en kall blöt filt över allt och alla. (Ja det och sen lite blåsningar, manipulationer, misshandlar osv, men mest småsaker relativt svårigheten att omfatta alltet, gott som ont, i kärlekens rena begrepp.) När jag repat mig från de nuvarande skavankerna jag bär på som förlänar mig skador ska jag ge mig ut och söka den där stora allmäna kärleken igen.
Man kan titta på de som gör ondskefulla handlingar, men för sin egen skull är det ändå bäst att bara gå därifrån. Som Nietzsche lär oss är den reaktiva viljan en ofri vilja. Ja inget riktigt viljande alls. Och om vi ska testa om det blir som vi vill före vad vi tror så gäller det ju att ha viljan på rätt plats eller hur! Det är mest för andras skull man måste involvera sig med att hindra det ondskefulla att uttryckas. Men inte för mycket, för vilket värde sätter man då på sig själv, om andra motiverar det som en själv inte kan motivera?
