Att vara god.
Moderator: Moderatorgruppen
Att vara god.
Jag tänker att, om man "står för någonting" men viker sig för allt motstånd, så är man svag, den där martyren som alla har så mycket emot, och som alla pratar om av någon konstig anledning, står väl bara upp för sin egen stolthet, vilket är dumt, men det finns mycket annat man kan stå upp emot/för.
Att vara god.
klorofyll skrev:Jag tänker att, om man "står för någonting" men viker sig för allt motstånd, så är man svag, den där martyren som alla har så mycket emot, och som alla pratar om av någon konstig anledning, står väl bara upp för sin egen stolthet, vilket är dumt, men det finns mycket annat man kan stå upp emot/för.
En som står upp för det hen finner rätt är väl inte i sig en martyr? Martyr är väl den som offrar sig helt för andra. Finns två slag då, den som gör det av altruistiska skäl och den som gör det för att verka altruistisk och god i andras ögon. För att få moralisk cred. Det senare ser jag som en negativ variant av martyrskap. Kamouflerad egoism...
Göran Egevad egevad@gmail.com
Att vara god.
Då kan man kanske säga att en påkommen martyr är väldigt korkad (om han är ond), eller, så har vi inte kommit på att personen är en martyr (om han är ond exempelvis), för han är kamouflerad och vandrar mitt ibland oss. Alternativet är att han är god. Kanske talar vi så negativt om martyrer för att vi vill avskräcka.
Att vara god.
Pilatus skrev:lynx skrev:Du, Pilatus, jag lyssnar gärna på dina tankar kring bönemantel med tofsar. Det där har jag ju inte tänkt på. Hur tänker du?
Exakt hur Jesus var klädd vet vi inte, men man bör utgå från en viss enkelhet. Jag tror att han bar en mantel över en långskjorta. Det finns inga belägg i Bibeln för att han skulle gått klädd som ofta visas inom kristen konst. En sådan mantel kallas tallit och omnämns i 5 Mos 22:12 Du skall sätta tofsar i alla fyra hörnen på manteln du sveper om dig.
Och i alla byar och städer och gårdar som han kom till lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev botade.
Mark 6:56
Men en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år kom bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel
Matt 9:20
Längst mantelns kant finns även 613 knutna strängar att påminna dem om de 613 lagarna i torah.
Ja, men nu frågade jag hur Du tänkte. Det är det jag ser som mest intressant. Mmm, detta är på metanivå, vilket jag vet att du har vissa aversioner mot. Jag har ju inte tänkt på det själv, Men jag har ju ändå dragit på mig en tofsmantel här med tanke på mitt nick...
Att vara god.
lynx skrev:Pilatus skrev:Längst mantelns kant finns även 613 knutna strängar att påminna dem om de 613 lagarna i torah.
Ja, men nu frågade jag hur Du tänkte. Det är det jag ser som mest intressant. Mmm, detta är på metanivå, vilket jag vet att du har vissa aversioner mot. Jag har ju inte tänkt på det själv, Men jag har ju ändå dragit på mig en tofsmantel här med tanke på mitt nick...
Jag har nämnt det. Vad det handlar om är att i de hellenistiskt präglade områden dit kristendomen först spreds, är en judisk frälsare omöjlig. Man kan lugnt säga att frågan tonas ner. Därför klär man av Jesus in på bara kroppen, ändrar hans utseende och hår. Inte sällan blir han blåögd. Och har du alls sett någon bild av jesusbarnet som blivit omskuret? Nej det finns inte, men motsatsen är vanlig. Sedan åker lagen och alla förordningar om kosher och slakt. Man får vara som man är, men man skall absolut vara döpt. Dessutom skall man tro att Jesus är Messias som kan frälsa våra själar. Det är i alla fall en yttre förvandling av personen Jesus och ett dumpande av kärnan i den mosaiska tron.
Spelar det någon roll då? Det kanske inte är min sak att svara på. Det har aldrig funnits någon person som blivit botad genom att vidröra tofsen på Jesus mantel, inte i min värld. Och våra själar får inte evigt liv för att vi är döpta och tror på Messias. Men läran om själen är en vacker tanke som kommer från Platon och nyplatonisterna. Min tanke är enklast tänkbara, det är alltid bra att vara upplyst. Vuxna människors föreställningar förefaller mig ofta sammanfalla med söndagsskolans naiva berättelser om en vänlig människa som sitter bland fåren omgiven av barn. Han är givetvis odödlig och inger oss ett hopp om att döden inte är slutet.
Moderator
Att vara god.
Pilatus skrev
Vad är dina motbevis i slutet av denna mening? Det låter som att du röper att du själv har en bestämd uppfattning på att sålunda ej kunna vara fallet?
Döden och dess ord eller egentliga mening i all oändlig diskussion.
Vad som kan vara dötrist är ordet i sig, i alla fall om man fokuserar på det från denna tillvaro med dess förefallande definitiva konsekvens.
Men ändock är allt vi ser den enda som finns?
Trevlig Valborg
Han är givetvis odödlig och inger oss ett hopp om att döden inte är slutet.
Vad är dina motbevis i slutet av denna mening? Det låter som att du röper att du själv har en bestämd uppfattning på att sålunda ej kunna vara fallet?
Döden och dess ord eller egentliga mening i all oändlig diskussion.
Vad som kan vara dötrist är ordet i sig, i alla fall om man fokuserar på det från denna tillvaro med dess förefallande definitiva konsekvens.
Men ändock är allt vi ser den enda som finns?
Trevlig Valborg
Människan är en tid och sen blir hon gräs och frid.
Nils Ferlin
Nils Ferlin
Att vara god.
mullback skrev:Pilatus skrevHan är givetvis odödlig och inger oss ett hopp om att döden inte är slutet.
Vad är dina motbevis i slutet av denna mening?
Nej jag har inte några motbevis. Religion handlar mycket om övertygelse och tro. Det talas ofta om försanthållande (trosbekännelsen) men det är antagligen mycket få människor som skulle ta gift på sin religiösa övertygelse.
Anledningen till min hållning är att trosartiklar är vad de är. Vår ärkebiskop Antje Jackelén intar en något försiktig hållning till Bibelns bokstav. "Bibeln finns visserligen med i bakgrunden men tjänar i tolkat skick snarast som leverantör av material av vilket man sedan kan konstruera en trosuppfattning." Ref Antje Jackelén som teolog, I, Anders Brogren, SPT nr 10 • 2014
Moderator
Att vara god.
Judendomen är väl ganska strikt med att inte avbilda överhuvudtaget. Det finns ju skäl till det. Ingen (?) skulle bete sig "naket naturligt" om de visste att det var Skaparen de pratade med. Tyvärr. Gäller även mig. Men det kanske kommer en tid.
Att vara god.
lynx skrev:Judendomen är väl ganska strikt med att inte avbilda överhuvudtaget.
Ja, man skall inte göra sig bilder av det som finns i naturen "eller någonting uppe i himlen", i alla fall inte i avsikt att tillbe dessa. I synagogan finns ibland bilder, mycket sparsamt under antiken.
lynx skrev:Det finns ju skäl till det. Ingen (?) skulle bete sig "naket naturligt" om de visste att det var Skaparen de pratade med. Tyvärr. Gäller även mig. Men det kanske kommer en tid.
Det tillhör ju vårt kulturmönster och det är praktiskt, kläder skyddar oss. Grekerna var under antiken fascinerade av den nakna kroppen och ansåg att den var vacker och därför ville de exponera den. Det idealet har bevarats i konsten. Modellmålning och croquis är fortfarande vanligt.
Moderator
Att vara god.
lynx skrev:Judendomen är väl ganska strikt med att inte avbilda överhuvudtaget. Det finns ju skäl till det. Ingen (?) skulle bete sig "naket naturligt" om de visste att det var Skaparen de pratade med. Tyvärr. Gäller även mig. Men det kanske kommer en tid.
Omvärlden, nästan kan ses som att den representerar Gud. Ett fullt möjligt synsätt... Du möter Gud i din vardag...
Göran Egevad egevad@gmail.com
-
- Inlägg: 227
- Blev medlem: 15 jan 2012 00:49
Att vara god.
Intressant diskussion ni för. Men varför går den mot det religiösa egentligen?
Har godhet något med religion att göra? Är inte religionen snarare underställd godheten, så att det som binds till, eller upprättas kontrakt över, är det sökta goda.
Eller är reglerna som religionerna pådyvlar oss berättigade även om de inte har något med godhet, eller ett gott liv att göra? Finns det plikter för pliktens skull? Lydnad för lydnadens skull etc?
Jag är inte ute efter att vara god i någon större mening. Därför som jag diskuterar fritt med vem som helst. Jag ser större värde vid att vara korrekt, så som man kan påminna någon om att ett antaget A ger ett implicerat B. Om det sedan är gott eller inte låter jag någon annan bedöma, jag har ju inte deras erfarenheter och dem har ju inte mina. Vilket torde vara krav för att vi kunde komma överens.
Om det jag gör är gott eller inte låter jag andra avgöra, för vem är jag att sätta mig till doms över andra?
Och hur kan man göra gott i samhället idag? Hur mycket av politikens "goda" värden leder inte till lidande eller motiverar slavliknande förhållanden för de som saknar röst? Det allmänt goda som skall upprätthållas tillfaller alla, men måste betjänas och upprätthållas av dem utan medel till att söka sig en annan position eller arbetsroll i samhället.
Jag läste igenom det här då jag fann det passande av flera skäl. Dels för att jag söker göra gott för mig själv, genom att genomföra åtaganden. Men hindras av något så simpelt som teknikens krångel. Alltså, godhet beror på situationen. Jag vet att jag bör, i det att jag skulle må bättre av det. Och jag vet att jag vill, i det att jag önskar det ur världen. Men jag kan inte då det inte är rationellt att söka andra vägar då denna tillfälligt krånglande vägen kan antas vara tillgänglig snart igen.
Sen har jag nyss suttit fängslad. För mina brott. Som var narkotikabrott. Var det gott av samhället att straffa mig? Var det gott av mig att plikta något, ge avkast på något, för att så att säga ge tillbaks till samhället? Tja jag vet inte. Nu kan jag väl skönja vissa goda effekter för mig, men det beror mer på min situation än på något allmänt gott i straff av den typen. Kanske hade jag haft fullt med åtaganden som brutits upp av fängelsevistelsen. Så att den hade förstört mitt liv, kanske blivit av med jobb, kanske förlorat lägenhet etc.
Sen måste man ställa sig frågan vad "att vara god" i konsekvensetisk mening gör för den som inte längre kan skönja effekterna av sitt görande. Det epistemologiska problemet av att veta huruvida det vore gott med ett tänkt handlande ställer sig då i vägen för handlandet överhuvudtaget. Något som jag trots att jag inte ens är konsekventetiskt troende på godhet, utan mer ser det som något som hör det uppsåtliga till. Eller som jag uttryckt på annat håll, att jag anser det vara gott om man agerar utan att projicera och använda andra som medel för att skyla sig själv. Dvs det mesta är gott. Då det relaterar till självet. Ja man kan säga att jag anser att allt som ger oss förståelse om oss själva, världen, eller får oss att bemästra den bättre är gott. Således är njutning och smärta god, så länge de inte vänder oss bort från världen.
Att vara god i andra människors ögon är ett sisyfosarbete. Att vara god för sig själv märker jag blivit allt mer komplicerat då vår värld blivit så förljugen, lömsk, manipulativ och antagonistisk. De som står upp för något, oavsett vad det är, skall nedkämpas, eller överbevisas.
Martyr är väl den som offrar sig för offrets skull. Det finns väl ingen religion som förordar det. Att leva brukar vara gudarnas diktum. För att verka och lära. Men vem
Det mest goda måste väl då vara att lära och att lära andra? Eller?
Och om det är att lära som är gott är då inte det goda uppförandet eller det goda talet något som är underställt detta att lära eller lära andra? Och är då inte den som tallar illa god om detta lär skillnad mellan det goda och det onda?
Och hur gör man då med det som till synes är ett ömsesidigt beroende av avsikt och konsekvens?
Nej att vara god är nog inget bra mått innan man handlar, men väl något att skåda sakerna genom efter för att sedan lära sig om det verkligen var bra eller dåligt, gott eller ont. Således anser jag att vi bör lämna detta med att vara god till andra att göra sig ett omdöme över. Och själva så får vi väl försöka vara bra i enlighet med vår rationalitet i den situation vi befinner oss i. Människan är ju alltid i ett sammanhang.
Har godhet något med religion att göra? Är inte religionen snarare underställd godheten, så att det som binds till, eller upprättas kontrakt över, är det sökta goda.
Eller är reglerna som religionerna pådyvlar oss berättigade även om de inte har något med godhet, eller ett gott liv att göra? Finns det plikter för pliktens skull? Lydnad för lydnadens skull etc?
Jag är inte ute efter att vara god i någon större mening. Därför som jag diskuterar fritt med vem som helst. Jag ser större värde vid att vara korrekt, så som man kan påminna någon om att ett antaget A ger ett implicerat B. Om det sedan är gott eller inte låter jag någon annan bedöma, jag har ju inte deras erfarenheter och dem har ju inte mina. Vilket torde vara krav för att vi kunde komma överens.
Om det jag gör är gott eller inte låter jag andra avgöra, för vem är jag att sätta mig till doms över andra?
Och hur kan man göra gott i samhället idag? Hur mycket av politikens "goda" värden leder inte till lidande eller motiverar slavliknande förhållanden för de som saknar röst? Det allmänt goda som skall upprätthållas tillfaller alla, men måste betjänas och upprätthållas av dem utan medel till att söka sig en annan position eller arbetsroll i samhället.
Jag läste igenom det här då jag fann det passande av flera skäl. Dels för att jag söker göra gott för mig själv, genom att genomföra åtaganden. Men hindras av något så simpelt som teknikens krångel. Alltså, godhet beror på situationen. Jag vet att jag bör, i det att jag skulle må bättre av det. Och jag vet att jag vill, i det att jag önskar det ur världen. Men jag kan inte då det inte är rationellt att söka andra vägar då denna tillfälligt krånglande vägen kan antas vara tillgänglig snart igen.
Sen har jag nyss suttit fängslad. För mina brott. Som var narkotikabrott. Var det gott av samhället att straffa mig? Var det gott av mig att plikta något, ge avkast på något, för att så att säga ge tillbaks till samhället? Tja jag vet inte. Nu kan jag väl skönja vissa goda effekter för mig, men det beror mer på min situation än på något allmänt gott i straff av den typen. Kanske hade jag haft fullt med åtaganden som brutits upp av fängelsevistelsen. Så att den hade förstört mitt liv, kanske blivit av med jobb, kanske förlorat lägenhet etc.
Sen måste man ställa sig frågan vad "att vara god" i konsekvensetisk mening gör för den som inte längre kan skönja effekterna av sitt görande. Det epistemologiska problemet av att veta huruvida det vore gott med ett tänkt handlande ställer sig då i vägen för handlandet överhuvudtaget. Något som jag trots att jag inte ens är konsekventetiskt troende på godhet, utan mer ser det som något som hör det uppsåtliga till. Eller som jag uttryckt på annat håll, att jag anser det vara gott om man agerar utan att projicera och använda andra som medel för att skyla sig själv. Dvs det mesta är gott. Då det relaterar till självet. Ja man kan säga att jag anser att allt som ger oss förståelse om oss själva, världen, eller får oss att bemästra den bättre är gott. Således är njutning och smärta god, så länge de inte vänder oss bort från världen.
Att vara god i andra människors ögon är ett sisyfosarbete. Att vara god för sig själv märker jag blivit allt mer komplicerat då vår värld blivit så förljugen, lömsk, manipulativ och antagonistisk. De som står upp för något, oavsett vad det är, skall nedkämpas, eller överbevisas.
Martyr är väl den som offrar sig för offrets skull. Det finns väl ingen religion som förordar det. Att leva brukar vara gudarnas diktum. För att verka och lära. Men vem
Det mest goda måste väl då vara att lära och att lära andra? Eller?
Och om det är att lära som är gott är då inte det goda uppförandet eller det goda talet något som är underställt detta att lära eller lära andra? Och är då inte den som tallar illa god om detta lär skillnad mellan det goda och det onda?
Och hur gör man då med det som till synes är ett ömsesidigt beroende av avsikt och konsekvens?
Nej att vara god är nog inget bra mått innan man handlar, men väl något att skåda sakerna genom efter för att sedan lära sig om det verkligen var bra eller dåligt, gott eller ont. Således anser jag att vi bör lämna detta med att vara god till andra att göra sig ett omdöme över. Och själva så får vi väl försöka vara bra i enlighet med vår rationalitet i den situation vi befinner oss i. Människan är ju alltid i ett sammanhang.
Att vara god.
Precis. Det är den andres omdöme som är avgörande, inte att man före en handling tänker: Nu skall jag vara god! Jag tror man missar något då.
Göran Egevad egevad@gmail.com
Att vara god.
Joakim Grundh skrev:Om det jag gör är gott eller inte låter jag andra avgöra, för vem är jag att sätta mig till doms över andra?
Det låter så välbekant. Kan inte låta bli att associera till detta:
Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda; ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder.… Matt 7:1,2 (från 1917)
Joakim Grundh skrev:Och hur kan man göra gott i samhället idag?
Visst kan vi göra det som förefaller oss uppenbart att hjälpa till med. Och kan vi inte förmå oss till handling kan vi alltid skänka en slant till Läkare utan gränser eller göra bådadera.
Joakim Grundh skrev:Hur mycket av politikens "goda" värden leder inte till lidande eller motiverar slavliknande förhållanden för de som saknar röst? Det allmänt goda som skall upprätthållas tillfaller alla, men måste betjänas och upprätthållas av dem utan medel till att söka sig en annan position eller arbetsroll i samhället.
"vägen till helvetet är kantad av goda föresatser" ?
Joakim Grundh skrev:Jag läste igenom det här då jag fann det passande av flera skäl. Dels för att jag söker göra gott för mig själv, genom att genomföra åtaganden. Men hindras av något så simpelt som teknikens krångel. Alltså, godhet beror på situationen. Jag vet att jag bör, i det att jag skulle må bättre av det. Och jag vet att jag vill, i det att jag önskar det ur världen. Men jag kan inte då det inte är rationellt att söka andra vägar då denna tillfälligt krånglande vägen kan antas vara tillgänglig snart igen.
för h...te, vad sysslar du med Om du så bara ombeds skala potatis eller att hjälpa till med det uppenbara kan väl knappast något hindra dig?
Joakim Grundh skrev:Sen har jag nyss suttit fängslad. För mina brott. Som var narkotikabrott. Var det gott av samhället att straffa mig?
Svårt att säga. Har du sålt heroin till skolbarn och gravida kvinnor så var det rätt. Om polisen kom på dig med att sälja metadon, eller cannabis är det hårt. Svensk narkotikalagstiftning är litet talibansk.
Moderator
Att vara god.
Att man så snart kommer in på religion när man talar om godhet beror nog på att den allmänna uppfattningen om godhet har ett religiöst ursprung. Det var först med kristendomen som iden om en absolut godhet och godhet som ett konsistent livsval blev känd och kom att framstå som en möjlighet.
Frågan som Klorofyll ställer i trådstarten är vad det är som hindrar oss från att vara goda. Gäller det att vara god i största allmänhet eller att vara en god medborgare är det för de flesta människor inga större problem (såvida man inte tillhör någon i samhället marginaliserad grupp). På ett helt annat sätt förhåller det sig om godheten är transcendent och därmed alltid riskerar att komma i konflikt med rent samhälleliga värden. Att vara god i kristen tradition är något som endast tillfaller Gud: endast Gud kan vara god. Den kristnes förhållande till godheten är därför åtrån eller kärleken.
Frågan som Klorofyll ställer i trådstarten är vad det är som hindrar oss från att vara goda. Gäller det att vara god i största allmänhet eller att vara en god medborgare är det för de flesta människor inga större problem (såvida man inte tillhör någon i samhället marginaliserad grupp). På ett helt annat sätt förhåller det sig om godheten är transcendent och därmed alltid riskerar att komma i konflikt med rent samhälleliga värden. Att vara god i kristen tradition är något som endast tillfaller Gud: endast Gud kan vara god. Den kristnes förhållande till godheten är därför åtrån eller kärleken.
Att vara god.
Vertumnus skrev:Att man så snart kommer in på religion när man talar om godhet beror nog på att den allmänna uppfattningen om godhet har ett religiöst ursprung. Det var först med kristendomen som iden om en absolut godhet och godhet som ett konsistent livsval blev känd och kom att framstå som en möjlighet.
Och Platons idé om det goda? Nya Testamentets författare och kyrkofäderna var bekanta med agape.
Kan inte Jesus och människorna i Palestina ha fångat upp de hellenistiska idéströmningar som spreds med handelsvägar, romare och Herodes den store med den administration som fanns i området?
Moderator
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 39 och 0 gäster