Våra danser

Moderator: Moderatorgruppen

Joakim Grundh
Inlägg: 227
Blev medlem: 15 jan 2012 00:49

Våra danser

Inläggav Joakim Grundh » 23 maj 2016 00:54

Det fanns en gång en narr, fast det var inte som på den gamla tiden, då att vara narr var ett yrke. Det här var en man som snarare inte kunde kategoriseras på ett annat sätt. Han for med fabler, och han for med danser som inte verkade vara likt de andra danserna. Det vill säga de lockade inte så mycket som de provocerade. Och som alla vet så är narren just den där ventilen för kungen, som ju behöver kritik likt alla andra, för att inte bli för pompös. Kungen som självklart är vis likt alla kungar är visa, om inte annat för att så mycket mer var sagt till honom än till de andra. Ja vi måste ju förstå att en kung är inte sig själv utan en personifikation av det allmänna särskilda som den grupp som kungen skall vara kung över utgör. Han förstod detta. Och därför behövda han sina narrar, och skådespelen som gäckade den makt som han oturligt nog vart satt att vakta.
När han gick utan krona så berättades det ju den tragedi som är just människans tragedi, att den som tar på sig att försöka vara symbolen för denna mänskliga enhet, som är så mänsklig i sin särskildhet hos varje man och kvinna, just måste vara den som är längst bort från alla dem som denne söker likna. Ja det är egentligen inte frågan om något högre, utan om något mycket lägre.
Men detta visste ju bara kungen, och de som såklart manade på honom att vara just kung. För de andra trodde ju på kronan, den som kungen själv visste bara var en börda, och inte alls något åtråvärt utan bara ett gissel. Den tynger, och jagar bort, alla de tankar och likheter, som det ju faktiskt var menat att kronan skulle symbolisera.

Och därför gillade kungen att hata sin narr. Det var ju där det inte blev så krussidullat, där som det faktiskt avtäcktes det som inte annars fick yppas. Att tja, det var inte så stor skillnad egentligen, mellan narr och kung, eller för den delen bagare och prinsessa. Men dessa saker kunde ju av sakens natur inte yppas allt för tydligt. Då skulle ju själva ordningen som krävdes av ordningen omintetgöras. Ja då skulle ju själva valarna för samvaron raseras. Och det hade ju setts allt för tydligt förut vad som hände då.

Så narren fick självklart hållas, trots att man visste vilket gyckel som drevs med kungen, och hans ensemble av tillika förtrodda i den ordning som både var högre och lägre. Ja, högre och lägre än den ordning som de flesta trodd på och önskade. För en sådan ordning som de trodde på kunde inte vara helt enkelt. Okonstlad som den var i naiva önskningar om gott och gott och inget ont. Ja ack om det vore så väl kunde ju även den utlede kungen få lite ro någon gång. Men så var tyvärr inte fallet. Någon annan hade instiftat det så, och det, trots all visdom som kunde uppbringas, visste ingen någon råd på.

Ja ni ser saker och ting var inte så lätt som man först kunde tänka sig, och definitivt inte så som man kunde önskat sig. Varför var det aldrig så?

Och därför var narren så älskad. Han verkade inte ha dessa problem, den rackaren levde livet som om det visst kunde vara så att gott kunde komma av gott och balansen inte krävde ont av det goda. Han verkade likt en liten magiker kunna föreställa sin trollbundna publik att de dag ut och dag in skulle roas och aldrig, likt kungen allt som oftast fått bevisat, vända sig emot sin välgörare bara för att denne inte kunde göra samma framsteg genom snirkligare baguetter eller krångligare kringlor. Nej den rackaren verkade aldrig behöva lida den oförlåtande förväntan som varje god gärning gav kungen till respons.

Och när man säger det så kanske det är förklarligt likväl varför kungen innerligt hatade narren. Ja till den grad att han ibland inbillade att den där fånen var blott en inbillning och en del av den egna fantasin. Och inte gjordes det bättre av att alla runtomkring högheten äskade för att narren skulle bortses från och låtsades om som om han var utan betydelse. Som om denne inte var relevant och inte hade någon betydelse alls.

Men vad visste de egentligen, tja det var ju frågan. Det är så lätt att heja på sina ryttare och banna dem för att de inte vinner sitt motstånd. När man själv inte sitter på hästen eller vet vilken möda som krävs för att överhuvudtaget få en gräsätare att gå me på den vinningslystnad som dessa så kallade högre varelser kunde ägna dygn åt att avhandla.

Och sådan var denna ensamma filurs belägenhet, han hade knappt någon som förstod honom. Utom den där förhatliga narren som opåkallathela tiden kom med tjänsten av att kanalisera den där allmänna illviljan. Genom tjuvnyp och ibland direkta förnedrande. Och det var just det som nästan var det värsta. Att det inte ens var fråga om en anställd, en vasall, en tjänare. Nej den lymmeln kom och gick mest som han ville, och spelade för den publik som efteråt kom att smickra och underdånigt fjäska för kungen. Och gjorde det uppenbart att allt mest var ett billigt spel, och att vännerna var färre än någon skulle behöva genomlida.

Och här var väl nästan det värsta av allt. Vad har pengar för värde när de inte kan köpa? Vilken magi bodde hos den där tramsen som inte visste att klä sig eller ens att föra sig och helt verkade sakna skam, när den kunde domdera ett helt kungadöme genom att flyta mellan hög och låg? Va!

Det hela var upprörande, det förstod vem som helst. Och det var väl just det som lät narren hållas. För upprörande var något som behövdes. Precis som kungen, likt prästen, visste att hädaren, var den bäste bundsförvanten. Även om det stack i ögonen. För likt den högste av guds Faders förespråkare lärde så fanns det ingen makt över folket om ingen syndade. Så därför var alla de bästa prästerna skickade på porten. Det skulle aldrig tjäna institutionen att all synd försvann och alla levde efter dessa högre skrifter som påkallades. Och det visste kungen också. Det fanns inga lagar som hade någon nytta om alla skulle följa dem. Själva poängen låg ju i brotten och dess exempel, så att man genom straff och dess morbida lockelse kunde binda samman.

Men allt detta till trots, ja alla dessa visdomar till trots, så längtade kungen, och även högste uttolkare för prästerna hade det visat sig när det rituella vinet var på väg att bli gammalt och var tvunget att förbarmas över, efter just den enkelhet som narren utlovade.

Ve och fasa var dessa lagar om negationens återgäldande. Ja och nu kanske vi tappar er tappra läsare, för negation är inte alltid lätt att förstå. Nej här skall det förstås så som vi tidigare påtalat att varje god gärning kommer att ge en förväntad om något mer. Precis som varje god mor vet att av alla kyssar kramar och läckerheter som serveras så måste det komma en banning eller osmaklig sörja, för att nöjet och uppskattningen över den moderliga gärningen skulle återkomma. Nu var kungen såklart inte en mor, och sysslade inte med något så smått som pussar och kramar, eller rent fysiska läckerheter. Han var ju mer av en fader, men hade för den skull ändå samma ansvar av att servera, om än mer andliga, snarare än sinnliga, godbitar för alla som han tog hand om. Och belägenheten var densamma. Det var helt enkelt allt som oftast otacksamt.

Och den läxan, om att axla ansvar, var något som man generellt tyckte, för det hade kungen försäkrat sig om, att narren borde förstå. Även om ingen någonsin förde det på tal. Var det av rädsla för att bli avfärdad eller påtalad i något anförande av narren, ja det var svårt att säga. Men att ingen var vuxen nog att göra det, ja det var ett faktum.

Och så var det ju det där med nyttan också. Ja så länge man hade en flärdfull person som i det mesta var harmlöst då höll ju de mer skugglika på mattan. Och det var ju egentligen dem man borde oroa sig för och inte någon fånig narr, hur mycket han än fick folk att skratta åt fnoskiga damer, eller omanliga moden som herrefolk tvingades på för att följa tiden.

Ja ni ser, det var närt nog omöjligt att göra något ordentligt omdöme om denne narr. Kärlek och hat har nog alltid tvunget varit så nära varandra. Men aldrig så påtagligt. Och det mest förhatliga av allt var att om kungen inte gett bort sin makt så skulle han prompt gett narren kronan, så att denne fick lida det kval som följde. Och hur han bannade sig över dessa tider där andra satt bakom tronen och förvägrade honom rättmätig makt för mödan. Men så kom det sig också att den bäste hämnden ändå var att sabotera sig själv. Och varför kung och narr nog ändå kunde sägas vara de bästa av vänner. Och varför så få visste vem som egentligen var vem.

Återgå till "Psykologi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster