Jag är själv intresserad av de positiva effekterna av smärta. Min övertygelse är att SM är en terapiform. Målet är inte att vi ska tillfoga varandra obefogad smärta utan att vi ska nå en djupare aspekt av oss själva genom den varseblivning smärtan medför. Jag är intresserad av att vidga mina kunskaper inom detta område, fast inte nödvändigtvis genom praktiserande. Sedan kan vi diskutera psykedelisk terapi som nog är ännu mer kontroversiellt, men inte desto mindre intressant. Det är kanske dömt att moralisterna hopar sig, men man kan inte göra omelett utan att knäcka några ägg. Jag tror att våra största blinda fläckar är dessa tabun, och att frigörelsen gör oss mer hela.
liksom för att locka mig att lossa min tungas band.
OK, en liten provkörare:
För mig är sm ingen terapiform, lika lite som virkning eller rosenodling är det. Däremot så kan bevisligen alla tre ha synnerligen terapeutiska biverkningar. Att frivilligt utsätta sig för smärta kan leda till genombrott på samma sätt som den ofrivilliga smärtan kan leda till sammanbrott.
Genom att utsätta en kvinna för smärta i ett sexuellt laddat rum botade jag henne från en kronisk vestibulit hon hade dragits med i fyra års tid. Min avsikt var inte att bota henne, men botad blev hon. En annan kvinna (som jag lever med sedan två år) botades från sin panikångest och sitt behov att skära sig i armarna och sin kroniska sömnlöshet. Hon kom till mig som privatelev, för att jobba med röst och rörelse och uttryck. Jag såg hur hon fastnade i sin egen estetik ideligen och var lyckligen inte i behov av att bli omtyckt just då så jag gjorde vad jag såg som lämpligast och gav henne en rungande örfil. Hon blev alldeles förfärad naturligtvis och bara stirrade på mig. Ok, sa jag, du kan bli förbannad på mig och dra eller du kan dansa det där du känner nu. Så hon dansade. Vilt och fritt som aldrig förr. Tills chocken lagt sig och hon kom tillbaka in i stereotypierna. Då drog jag ner henne i håret osv. Under kvällens lopp fick hon två örfilar och en skål vatten på sig och det var inga erotiska undertoner i det ens en gång. Men hon kom tillbaka. Beethovens pianosonater och smärta och subtil uppmärksamhet.
Jag berättade om olika unga kvinnor jag mött och läst om som skär sig. Jag sa att tänk om de faktiskt behöver smärtan men inte kan tillgodogöra sig den när den ges i förtvivlan och agg. Tänk om en kärleksfull, mogen man med en smula koll på sina egna drifter och bevekelsegrunder kunde bjuda dem på smärta istället, utan kärlekslöshet!
Jag hade ärligt talat ingen aning om att den unga kvinna som satt mitt emot mig på golvet var en sådan självskärare. Jag hade inte en tanke åt det hållet, jag bara pratade på ur mina egna funderingar. Hon berättade det inte förrän nästa eller nästnästa session. Jag befallde henne då helt fräckt att säga till mig nästa gång hon behövde smärta. Jag erbjöd mig att smärta henne mot att hon lovade att inte smärta sig själv. Någon intimare relation hade jag inte en tanke på, jag hade redan en försiktigt oförbindlig relation på gång med vestibulitflickan och behövde inte en till vad jag visste.
Någon vecka senare hälsade jag på hos min privatelev och hennes väninna som delade lägenhet. Efter ett tag märkte jag ett svart moln över eleven och förstod att hon blivit svartsjuk när jag talade med hennes vävinna. Väninnan gick och lade sig och eleven (låt oss kalla henne Sofia) sa att nu får du allt ta och skära mig annars gör jag det själv.
Ojoj... ajaj... vad har jag nu gått och lovat! För att förhala lite och komma på vad jag skulle göra bad jag henne göra mig en macka och låta mig rulla en cig först. Jag ville inte backa ur, det skulle underminera hennes förtroende för mig, samtidigt ville jag inte skada henne i onödan.
Jag satt i fönstret och rökte, Sofia hade redan mackan klar. Det lilla motstånd mot att serva mig jag hade hoppats på uteblev. Då sa jag åt henne i en lätt befallande ton att visa mig något hon skrivit. Det tog mer skruv, jag såg hur hon våndades över att låta mig läsa hennes tankar. Under tiden Sofia var borta för att hämta sin anteckningsbok - jag satt i köksfönstret - koncentrerade jag mig som i bön och tog in hennes smärta i mig själv. Detta ledde nästan automatiskt till att jag sakta, sakta fimpade ciggen på min handled, som en nästan rituel handling.
När jag kom in i köket fick hon syn på märket och jag såg hur hon klickade ur sitt svarta tillstånd. Det blev inte nödvändigt att smärta henne den gången. Och hon förstod att jag var verklig.
-------
Nå, det här var väl inte sm i vanlig mening men en introduktion till vår nu tvååriga och löjligt lyckliga relation. Som har inneburit genombrott av stora mått och en hel del smärta i positiv mening. Smärta måste inte göra ont, den kan göra mycket gott. Inte minst om man är så öppen och mottaglig som man är i ett sexuellt laddat rum.
Så. Tråden är startad.
Fast Johan, dina kuskaper måste du nog vinna genom praktik. Annars är de inte riktigt dina är jag rädd...
jn
