En Buber

[Esther]

Det handlar om en kvinna - låt oss kalla henne Melanie - mer intellektuellt än egentligen andligt begåvad. Vetenskapligt utbildad, men utan förmåga att självständigt använda sina kunskaper och med en anmärkningsvärd talang för gott kamratskap.
Hon hade, efter några, åtminstone från hennes sida mer eller mindre erotiskt betonade vänskapsförbindelser, som lämnade hennes - mer häftiga än lidelsefulla - kärleksbehov otillfredsställt, lärt känna en man som stod i begrepp att gift med en iögonfallande ful, men betydande kvinna.
Hon lyckades utan stora svårigheter spränga deras förbindelse och gifta sig med mannen.
Hennes rival försökte ta livet av sig och Melanie beskyllde henne inte långt efteråt för att ha fingerat självmordet - säkert med orätt.

Några år senare blev hon själv övergiven för en annan. strax efter det insjuknade hon i en neuros, som var förbunden med synstörningar. Hon erkände sin skuld för vänner, som då tog han om henne utan att försäkra det faktum att hon hade handlat mer utifrån en fast föresats än lidelse.
Senare började hon hos en mycket känd psykoanalytiker. Denne lyckades på kort tid befria henne från hennes känsla av besvikelse och skuld och övertyga henne om att hon var ett "vänskapens geni" och att hon på det området skulle finna den kompensation som tillkom henne.
Omställningen lyckades och Melanie hängav sig åt ett intensivt umgängesliv, som hon likställde med vänskap. De människor hon mötte i sitt yrke som socialarbetare, betraktade hon i allmänhet inte som människor som var i behov av hennes förståelse och medkänsla - utan som objekt att genomskåda och dirigera. Skuldkänslan märktes inte längre.

Den apparat som hade tagit det värkande och manande hjärtats plats fungerade mönstergillt. (ur Skuld och Skuldkänsla - M Buber, sid 30-33)

Tankar?

[sökandesjäl]

Menar du att man ska hitta någon röd tråd i allt detta?

Materialist? Och när hon inte får det hon kräver så har hon inte nåt annat att falla tillbaka på?

[sökandesjäl]

Men vad ska hon då göra annat än att utnyttja sina medmänniskor för egen vinning? Det kanske är det enda hon är bra på, för hon verkar ju duktig pä det skriver du ju.

Det där terapeuten hon hade kanske gjorde mycket bra! Han kände nog till hennes karaktär.

[Esther]

Menar du att man ska hitta någon röd tråd i allt detta?

Materialist? Och när hon inte får det hon kräver så har hon inte nåt annat att falla tillbaka på?

ja, det är ur boken jag rekommenderade dig. Den handlar ju om skuld och skuldkänslor... Buber säger att psykoterapin betraktar skulden som ett uttryck för straff och klander från auktoriteten - en slags barnslig fruktan för "kärleksförlust" - en slags "moralisk masochism" som kompletteras av "över-jagets" sadism.


Men Buber säger att skulden är verklig eftersom den uppkom i det verkliga livet - en människa har gjort något verkligt dåligt och är medveten om detta och skulden "hemsöker" den personen eftersom denne betraktar sig själv och förstår att den personen är idag och den - som denne var när skulden uppstod - är den samme.
Och att detta inte ens "behandlas" eller tas på allvar.

[Esther]

Men vad ska hon då göra annat än att utnyttja sina medmänniskor för egen vinning? Det kanske är det enda hon är bra på, för hon verkar ju duktig pä det skriver du ju.

Det där terapeuten hon hade kanske gjorde mycket bra! Han kände nog till hennes karaktär.

Ja i boken framgår att detta är vanligt... ett vanligt manipulativt beteende av människor - han ville lura den fula men uppsatta genom att gifta sig med henne för att komma åt något som var hennes (ville inte ha henne) den andra ville ha honom och erbjöd sin skönhet och kropp - han valde henne - men valde sedan en läckrare kropp istället för henne - när den inte mer var intressant...

MYCKET vanligt idag.
Allt detta är brister på kärlek - men å andra sidan norm.
Men detta är inte temat ---- temat är skulden.

Hur man blir av med den... för att kunna försonas med sig själv, livet, allt och ur kaos skapa - kosmos.

[sökandesjäl]

Psykoterapin har ju rätt där, Esther, det hör du ju själv också.

[sökandesjäl]

Vet du vad jag tycker att Buber gör för något fel, jo det är att han inte segregerar ondskan och vänskapen, för den som är ond måste offra vänskapen. Om man inte är beredd att göra det så kan man heller inte vara ond utan skuld. Man måste vara beredd på ondska tillbaka.

[Esther]

Psykoterapin har ju rätt där, Esther, det hör du ju själv också.

Min erfarenhet - och med mig alla andra som valt försoning, omvändelse och därmed erkännandet av sin synd och skuld --- är att psykoterapin har fel och Buber och Kyrkan rätt. Buber som jude -- visste...
Förlåtelse av den man har felat emot, sedan att stå inför Domare, bekänna och ta på sig döden som är straffet - är det som ger den nya livet. Vi har alla gått där.

[sökandesjäl]

Psykoterapin har ju rätt där, Esther, det hör du ju själv också.

Min erfarenhet - och med mig alla andra som valt försoning, omvändelse och därmed erkännandet av sin synd och skuld --- är att psykoterapin har fel och Buber och Kyrkan rätt. Buber som jude -- visste...
Förlåtelse av den man har felat emot, sedan att stå inför Domare, bekänna och ta på sig döden som är straffet - är det som ger den nya livet. Vi har alla gått där.

Ja, tror också att det är allra bäst, men det är inte möjligt för alla. Det är just det som jag menar är problemet.

[Esther]

Vet du vad jag tycker att Buber gör för något fel, jo det är att han inte segregerar ondskan och vänskapen, för den som är ond måste offra vänskapen. Om man inte är beredd att göra det så kan man heller inte vara ond utan skuld. Man måste vara beredd på ondska tillbaka.

Nej - ondskan är inte något som är bestående... den kan omvandlas.
Har du läst HC Andersen något?
Kanske känner du till Snödrottningen?

En kort resumé : två barn - en pojke och en flicka bodde grannar och hade växt upp tillsammans och älskade varandra. Djävulen ville lura Gud och sände upp en spegel till Himmelen - men den föll till marken och splittrades - glassplitter yrde kring i världen. En träffade pojken i hjärtat och en i ögat. Han började bli elak - härma en gammal man som han förut hjälpt, satt bara och räknade och brydde sig inte mer om sin vän. Han skrattade åt hennes rosor och tyckte hon var löjlig och barnslig.
Han fick en ny kälke till jul och gick ut med den och på torget såg han en underbart vacker kvinna i en släde - han knöt fast sin kälke bakom och --- iväg for de.

Han vän saknade honom och älskade sin vän. Så hon begav sig iväg för att leta efter honom överallt. Många äventyr och farligheter mötte henne. Men hon fann honom i nordpolen i ett ispalats - där han hade som uppdrag att samla alla delarna till spegel som djävulen gjort - men han var nästan död av köld och kunde inte finna två bitar --- de han själv bar på.
Så han dog i hennes armar - och hennes tårar föll på hans ansikte och hjärta - och glasbitarna smälte.... --- av kärleken i den sanna djupa vänskapen.

[Esther]

Psykoterapin har ju rätt där, Esther, det hör du ju själv också.

Min erfarenhet - och med mig alla andra som valt försoning, omvändelse och därmed erkännandet av sin synd och skuld --- är att psykoterapin har fel och Buber och Kyrkan rätt. Buber som jude -- visste...
Förlåtelse av den man har felat emot, sedan att stå inför Domare, bekänna och ta på sig döden som är straffet - är det som ger den nya livet. Vi har alla gått där.

Ja, tror också att det är allra bäst, men det är inte möjligt för alla. Det är just det som jag menar är problemet.

Jo, det är det. ALLA oavsett ska dit.
Har du läst Kafkas : Processen som handlar om Kafka själv men i form av Josef K?

[sökandesjäl]

Läst en del av nån av dom där böckerna i hans trilogi, men jag tröttnade rätt snabbt.

Jojo, det kan hända att vi ska in och bedömas efter vi avlidit.

[sökandesjäl]

Det där du skriver om Andersen, det stämmer på så sätt att endast godhet och ondska tillsammans kan skapa mening över tid. Endast ondska imploderar inifrån och endast godhet bara förmultnar. Så ungefär tänket jag mig det.

[Esther]

Läst en del av nån av dom där böckerna i hans trilogi, men jag tröttnade rätt snabbt.

Jojo, det kan hända att vi ska in och bedömas efter vi avlidit.

HELT galet... du ska det mitt i livet.
Alla ska det.
Varje människa... utan undantag. Det val man gör då - när man ställs inför sina handlingar avgör resten.

Bibeln skriver så här om detta: Livets bok öppnas
Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar.
Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar.
Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.

[sökandesjäl]

Jojo, men ondskan behövs ju också då som en motvikt? Annars händer ju ingenting.