Anders skrev:hakkapeliitta skrev:Jag har i flera inlägg läst hur du beskriver dej som intelligent.
Har inte sett spår av det.
Lägg ned ditt självskryt,
Har själv IQ 185.
Han skriver faktiskt inte att han är intelligent. Reagera hellre på vad han skriver, även om rubriken på tråden kan indikera att han inkluderar sig själv. Frågeställningen som sådan är intressant.
För min egen del uppnår jag inga astronomiska siffror, brukar hamna på 125-130, vilket stämmer bra med att vara bäst i klassen i grundskolan men medioker på bökiga högskoleutbildningen och senare högskolepoäng. Är från en helt oakademisk bakgrund. Hade jag varit det hade helt klart valmöjligheterna, självförtroendet och framför allt visionerna varit enormt mycket högre. Läshuvud i enkelt område; högstadiet tar ur dig den eventuella stolthet över dina skolresultat du haft tidigare.
Men visst, man har gått omkring senaste 30 åren och tänkt "tänk om man fått ett akademikerbarns möjligheter". Och tyckt lite lagom synd om sig. Kanske sett sig själv lite som någon slags bortglömd resurs. Jobbat hyfsat betalt i perioder med saker man inte alls passar för. Man kan kanske känna sig som en sån. Men så tänker man: Det jag saknar i kreativitet, visioner, drivkraft och flit, kanske det inte bara beror på att jag inte heter Af Geijerstam i efternamn. Men i så fall, vad? Och hade man kunna hantera det annorlunda? Eller ännu mer - kan man även nu senare i livet hantera det annorlunda? Hitta något av det där som alla sommarpratare verkar vara marinerade i? Idrottsstjärnor som lyckats, folk som blivit uppburna skådespelare, regissörer, professorer eller sina egna glada kufar?
Detta är ett högt IQ som borde räcka långt även för vidare studier. Om man har uppåt 130 och samtidigt är motiverad så kan man väl nästan bli vad som helst?