Fy fan!

[xion]

--

[531bts]

Nej hjärnan är inte medvetandet, men medvetandet processas fram av hela nervsystemet inklusive hjärnan

Medvetande "processas" inte. Det är den osynliga förmågan att erfara, anknutet eller inte till en kropp.
I kroppen, inklusive hjärnan pågår livet ut processer så länge medvetandet är anknutet till kroppen. Medvetandet är existensen, förutsättningen för processerna i kroppen.

[Algotezza]

Hjärnan och nervsystemet är medvetandets yttre, materiella sida och medvetandet är hjärnans och nervsystemets inre, upplevda sida. Människan och hennes hjärna/nervsystem sedda utifrån av omvärlden (=den fysiska kroppen) resp. inifrån av den människa som omvärlden ser utifrån (=medvetandet).

Den intressanta frågan är om medvetandets upplevda processer emanerar ur eller speglar och är avhängiga av processer i den fysiska kroppen (främst hjärna och nervsystem) = geneteisk materialism: om det är två skilda dimensioner som möts hos människan (=dualism) eller om det är två aspekter av eller perspektiv på samma verklighet eller substans (= monism). Så hur förhåller sig medvetandet till den fysiska kroppen? det är frågan. Kan medvetandet fortleva efter den fysiska kroppens död och upplösning, dvs. fortsätta uppleva, och i så fall hur? Det räcker inte med nära-döden-upplevelser där någon kommit tillbaka "från andra" sidan som bevis. Det räcker inte med ute-ur-kroppen-upplevelser. Det räcker inte då man i båda fallen kommer tillbaka varför banden ej varit avklippta.

[xion]

Hjärnan och nervsystemet är medvetandets yttre, materiella sida och medvetandet är hjärnans och nervsystemets inre, upplevda sida. Människan och hennes hjärna/nervsystem sedda utifrån av omvärlden (=den fysiska kroppen) resp. inifrån av den människa som omvärlden ser utifrån (=medvetandet).

Den intressanta frågan är om medvetandets upplevda processer emanerar ur eller speglar och är avhängiga av processer i den fysiska kroppen (främst hjärna och nervsystem) = geneteisk materialism: om det är två skilda dimensioner som möts hos människan (=dualism) eller om det är två aspekter av eller perspektiv på samma verklighet eller substans (= monism). Så hur förhåller sig medvetandet till den fysiska kroppen? det är frågan. Kan medvetandet fortleva efter den fysiska kroppens död och upplösning, dvs. fortsätta uppleva, och i så fall hur? Det räcker inte med nära-döden-upplevelser där någon kommit tillbaka "från andra" sidan som bevis. Det räcker inte med ute-ur-kroppen-upplevelser. Det räcker inte då man i båda fallen kommer tillbaka varför banden ej varit avklippta.

Det påstås att människan inte dör "i ett stycke", utan gradvis. Processerna stängs ner den ena efter den andra vartefter deras funktion helt upphör.
Om medvetandet skulle fortleva efter att kroppens funktioner upphört så måste medvetandet ha fysisk form och därmed vara påvisbart.

[531bts]

Det finns många vittnesmål om upplevelser från personer som "dödförklarats" på operationsbordet men som efter återlivningsförsök vaknat till liv.
Det finns allsköns teorier om vad som händer medvetandet vid o efter dödsögonblicket. Den Tibetanska Buddhismen hävdar att man med inre forskningsmetoder kommit fram till o noggrant kartlagt medvetandets transcendens under o den närmaste tiden efter att anknytningen till kroppen bryts iom döden.
Sådana teorier kan aldrig prövas eller vidimeras o blir aldrig mer än spekulation.
Jag nöjer mig med att betrakta människans medvetna sinne som en osynlig, ingående del i Guds existens o att jag som del aldrig kan falla ur Helheten, existensen. Det innebär att jag tror att när anknytningen till kroppen bryts i dödsögonblicket, vänds medvetandet till en helt annan verklighet utan perspektiv.
En tro bland många i detta spörsmål.

[Algotezza]

Ja, där vetandet slutar tar tron vid, först antagandenas eller spekulationernas tro, sedan i vissa fall den religiösa tron...

[Anne]

Jag tycker att 531:an har en sund livsåskådning (gudsmedvetande behöver vi väl inte prata om nu).

[xion]

--

[swe33jack]

Vi är 100% lika i vår grundidentitet: det mänskliga medvetandet dvs förmågan att efara, uttrycka o kommunicera behov. Vi är 100% olika i utseende o utbildning, tack o lov för det! Så det är 200% att ta hänsyn till, innan man bedömer olikheten.

Tyvärr har du fel i hela ditt antagande. Jag vill inte vara a smartass men vill ändå belysa vad jag menar. Din referens till att vi i vår "grundidentitet" är 100% lika är som att t ex säga att alla nyanser i det blå spektrumet bara är blå etc.
Att människan är skapad jämlik var något man sa till barn förr i tiden. Idag vet vi att vi är olika individer från vår genetik och uppåt.Ditt argument speglar en naivitet som ofta syns i umgängen där man inte ifrågasätter... Kan det vara så i ditt fall?
Att du sedan får 100% lika (+) och 100% olika (-) att bli 200%?! I rest my case.

[WilmaAndersson]

Det har säkert sina för och nackdelar, haha!

[531bts]

Medvetande är i sin grund förmågan att erfara, ta emot intryck. Medvetande i sitt uttryck är aktivitet utifrån kroppsbevarande behov; 100% lika i det biologiska skiktet från amöban upp till människan. Det som skiljer de olika arterna är vad som faller in på medvetandet o det är beroende av den kroppsliga instrumenteringen, DNA o den är 100% OLIKA hos arterna. Hos människan tillkommer en möjlighet iom den abstrakta tankeförmågan o det heltäckande mänskliga språket: självuppfattning/identifikation. Jag menar att människan har en absolut 100%:ig likhet med ALLA levande varelser i sin förmåga att erfara, ta emot intryck. En förmåga som är den samma livet ut, från livmodern till ditt sista andetag. Djur saknar förmågan till abstrakt tänkande o har därför inget bekymmer med identitet, det är därför en myra aldrig får för sig att bli en älg. Människan kan däremot få för sig vad som helst; att hon är unik o enastående för att hon kroppsligt inte liknar ngn annan o att hon besitter unika tankar o färdigheter hon gör allt för att vässa i konkurrens. Sedan gnäller hon över att aldrig vara riktigt förstådd och/eller älskad.

[hakkapeliitta]

Medvetande är i sin grund förmågan att erfara, ta emot intryck. Medvetande i sitt uttryck är aktivitet utifrån kroppsbevarande behov; 100% lika i det biologiska skiktet från amöban upp till människan. Det som skiljer de olika arterna är vad som faller in på medvetandet o det är beroende av den kroppsliga instrumenteringen, DNA o den är 100% OLIKA hos arterna. Hos människan tillkommer en möjlighet iom den abstrakta tankeförmågan o det heltäckande mänskliga språket: självuppfattning/identifikation. Jag menar att människan har en absolut 100%:ig likhet med ALLA levande varelser i sin förmåga att erfara, ta emot intryck. En förmåga som är den samma livet ut, från livmodern till ditt sista andetag. Djur saknar förmågan till abstrakt tänkande o har därför inget bekymmer med identitet, det är därför en myra aldrig får för sig att bli en älg. Människan kan däremot få för sig vad som helst; att hon är unik o enastående för att hon kroppsligt inte liknar ngn annan o att hon besitter unika tankar o färdigheter hon gör allt för vässa i konkurrens. Sedan gnäller hon över att aldrig vara riktigt förstådd och/eller älskad.

Människan är en social varelse först och främst. Att interagera med andra, som social varelse är viktigt. Psykiska problem, såsom paranoiatillstånd, schitzofreni är socialt uppkomna problem.

[hakkapeliitta]

Paranoia har sitt ursprung i mindrevärdeskomplex. Folk som blir kritiserade upplever en katastrofal attack och kan inte ta kritiken på vuxet sätt utan är på sandlådenivå och uppfattar kritiken som trakasseri.
Been there done that,

[531bts]

Människan är först o främst en om sig själv o omvärlden MEDVETEN varelse. Att vara om sig själv medveten utan kommunikation med likasinnade, är en god förutsättning för egensinne, galenskap o en ständig frånvaro o brist på möjlighet till tillfredsställelse av människans viktigaste o yttersta behov: kärlek. Så visst Hakkapeliitta, människan är defenitivt en "social varelse". Jag menar dock att den formuleringen inte är heltäckande; människan kan leva i sociala sammanhang helt anonymt, utan att erfara kärlek, eller hur?

[hakkapeliitta]

Håller med, utan kärlek är livet halvdant och utan mening.
Jag själv har aldrig upplevt äkta kärlek och det smärtar mej.