531bts skrev:Lynx: javisst är det så: människor tror sig "älska" ändå. Man kan inte låta bli, eftersom behovet av kärlek är medfött, kan den personliga förväntan projiceras på vem som helst. Äktenskapet är till för att begränsa den projiceringen för att riktas till en individ. Lyckas man navigera sin förväntan o framför allt, omvärdera o nedmontera sin förutfattade mening o ensidiga krav på tillfredsställelse av kärlek av sin partner, finns möjligheten att i dialog med sin partner komma fram till en ömsesidig relation med likhet som grund inom äktenskapets ramar.
Den yttersta meningen med kärlek som jag hänvisar till som spegling i likasinnad, är dock inte knuten till parförhållande o reproduktion. Den kärlek jag syftar på är inte uteslutande, den förutsätter Helehets-/Gudsmedvetande, där parförhållandet ingår.
Vi pratar förbi varann. Vi brukar orden olika. Tror sig "älska" säger du. Kände du Anders föräldrar? Mina morföräldrar var väldigt olika. Hon älskade att anordna stora tillställningar. Han trivdes bäst med att sitta med en bok. De älskade varandra djupt.
I mellanmänskliga relationer får man visa hänsyn. Det är en kärlekshandling att t ex följa
med någon till en affär vars utbud tilltalar en noll, men man gör det för att man gläds åt den andres glädje. Min tv-program- id'e som jag skänker bort är också kärlek.
Kärlek är alltid gratis.
Likasinnade, som ordet vanligtvis brukas, betraktar jag inte som en nödvändig faktor för kärlek.
Gudsmedvetande - är du allvetande, eller vad menar du?
Jag ser det som begripligt att du upplever kärleken som ett behov. Många gör det. För mig är det ett naturligt tillstånd, ett flöde som kan vara enkelriktat så väl som i symbios.