xion skrev:Iris sa i en annan tråd att hon tyckte att jag var envis.(tiden)
Är envishet ett tecken på mental styrka?
Om man inte är envis så innebär ju detta att ger upp sin åsikt och inrättar sig efter vad andra tycker, i strid mot sin övertygelse.
Man följer med strömmen.
Är det ett tecken på mental styrka att inte följa med strömmen.
När mitt yngsta barn började använda färgkritor höll hon i dom på samma sätt som man häller i en isdubb.
Dom flesta barn tar efter de vuxnas sätt att hålla en penna så småningom. Inte hon.
Efterhand försökte föräldrar, lärare med flera att få henne att hålla pennan på vanligt sätt
Man försökte argumentera med att det skulle vara svårt att skriva tydligt och rita detaljerat. Att hon skulle få ont i handen etc.
Hon smulade sönder alla deras argument det ena efter det andra. Hon kunde skriva och teckna hur fint och detaljerat som helst. Dessutom lika fint med både höger och vänster hand. Man kunde inte se på texten vilken hand hon använt. Hon har fortfarande inte ändrat sitt sätt att hålla i pennan.
Envishet är bra, tycker jag.
När jag var barn trodde jag att jag var dum på nåt vis eftersom jag inte tyckte som alla andra. Numera följer jag min dotters recept. Om jag ska ändra mig så krävs det övertygande argument. Med det menar jag argument som övertygar MIG.
Jag är inte envis (fast andra tolkar mig så i brist på den kunskap jag äger om mig själv, som de saknar)
. Däremot är jag situations- och individanpassad till nästintill förfining - utan att vilja förmå dem eller det mot det JAG vill. Jag föredrar planer som jag kan se gynnar brett, tar hänsyn till många faktibla och möjliga faktorer och därmed väljer jag (är ytterst flexibel då jag har få MÅSTEN som gäller mig och min individ) vad jag slutligen gör. Jag öppnar många dörrar och tar sedan besluten - eller andra tar dem åt mig och jag insisterar inte --- eller så kämpar jag.
När jag menar kämpar - då menar jag det. Tills jag ser att det är förlorat. Då släpper jag.
Det är ytterst få saker jag kämpat för.
Kämpar för. Och det är inte det som underblåser mitt ego.
De flesta har inte, bär inte den betydelsen för mig.
Därför känner jag igen mig i din dotters beteende.
Envis avseende åsikter är dumheter. Sådant gör bara människor som inte vill lära sig något för de anser de vet allt redan. Din dotter (om jag hade varit hon) hade snällt kunnat lära sig som de andra visat henne - pröva det, veta, ta beslut på att hon nu vet hur båda är, ta i beaktan att hon har mer fallenhet för en, den andra är mao svårare för henne (den föreslagna) och öva in den med förfining - sedan när hon behärskar både sin egen metod och andra lika väl - ta beslut.
Så --- mer eller mindre fungerar jag.
Därmed kan jag gå med på - även sådant jag anser jag inte ens behöver - vad andra tvingar mig till, vill ha, vill se - och sedan droppa det när jag vet jag kan det.
Jag, med min son som hade en oerhörd välutvecklad förmåga till matte redan som 5 åring - tvingade pojken via skola till att blåsa flöjt, måla akvareller, sticka och sådant som han absolut inte hade fallenhet för.
Eftersom det vi redan kan, det vi har en stor fallenhet för - det som bereder oss nöje och är lätt... utvecklar inget.
Däremot det som är svårt, jobbigt, kräver mycket av det vi anser vi inte har --- DET är bra att satsa på. Sedan måste man vara pragmatisk...
Varför: utveckling.
