Vi börjar med ett exempel: du letar efter en viss art grodor som du har hört ska finnas och du har en beskrivning av denna art och hur den ska vara och se ut samt var den finns (saken är bara den att din beskrivning - som du fått - inte stämmer) --- kommer du att hitta din groda? Eller kommer du att hitta en massa andra grodor - men inte ta dem i beaktan för att de inte stämmer med din beskrivning? Så då kommer ju resultatet av ditt sökande efter grodan att resultera i - noll groda.
Grodan var en illusion. Den som sa att den fanns sa inte som det var eller - inbillande sig att grodan fanns - fast du gjorde allt för att hitta den men den fanns varken där de sa eller överhuvudtaget såsom den skulle vara.
Eller hur?
När ateister säger "jag tror inte alls på någon gammal gubbe på något moln = Gud" - brukar jag säga: "nääää int jag heller - har aldrig gjort", jamen säger de då "du sa ju att du tror på Gud" --- mmm eller hur? Men inte på den slags gud de förkastar --- jag tror inte på gamla gubbar på moln. Och mig veterligen har aldrig någon förnuftig människan trott på det - definitivt inte judarna och absolut inte kristna.
En gudstro baserade på någon gammal gubbe på ett moln måste vara en illusion - men denna illusionen innebär inte att Gud inte finns. Det är ett sk felslut. Ett logiskt felslut. Som det är att tro att din groda inte finns bara för att du inte hittade den som du hade fått beskriven (felaktigt). Man kan söka ihjäl sig på sådant som inte finns mer än i sin egen fantasi... ett slags fata morgana.
Vi börjar där.
För att sedan konstatera att allt som rör människans vara, uppfattning av verkligheten är --- narrativ.
Berättelser.
Vi tror stenhårt på de som ges oss av vetenskapsmän med vita rockar.
Men de är fortfarande narrativ ---
Vi tror stenhårt på andra gubbars narrativ avseende hur vi ska slå ihjäl folk i sk revolutioner för att de inte tänker som vi. Inte vill det vi vill.
Vi ger fullständig tilltro till någon mördare som står och gapar ut sitt hat och vill mörda - för att vi älskar detta själva. Det får oss att känna oss stora och starka - på den vinnande sidan.
Vi ger folk som står i TV och vederhäftigt påstår en massa de själva har lärt sig i olika narrativ berätta för oss hur synd det är om kretipleti och genast ska vi agera som de vill.
Våra liv är baserade på narrativ som vi tror på och säger: jamen så här är det.
är det?Det finns därmed för en kristen (såsom för judarna) en anledning att tro på en god, kärleksfull, ärlig, hjälpande och närvarande Gud - eftersom vi människor blir vad vi bejakar.
Det narrativ som vi gör till vårt eget: hata, avund, mord eller inte avseende HUR vi människor ska vara och vill vara - vad vi siktar på som vi inte ser i andra människor omkring oss för att de är lika felbara som vi själva.
Jag tror på den här Guden: Abrahams, Isaacs och Jacobs Gud - och vad detta innebär är det här:
https://www.chabad.org/parshah/article_ ... blance.htm
det har jag till och med papper på). Så, först var jag sekulär ateist mer eller mindre (mao jag brydde mig inte om Gud, var ingen sökare, gick inte med kristna osv) - och fick en serie upplevelser som jag direkt (omedelbart visste var Gud) och sedan började jag söka.
