Tankar för dagen

[natureprovide]

Den själsliga biprodukten av det moderna, och vad som kallas civiliserade samhället, är en rotlös människa som saknar både djup och inre substans. Just som Jesus säger så består hennes bemödanden i ett tillrättaläggande och polerande på utsidan av hennes livsbägare. Den inre oron, som har sin grund i att hon inte längre känner sig själv, kommer hela tiden över henne som ett skyfall av projekt och förehavanden, vars egentliga mål är att uppdämma vattenförlusten till hennes inre källsprång. Men den artificiella uppdämningen håller inte för andens stigande oro inom henne, och före hon vet ordet av så svämmar vattnet över brädden, och hon står där igen, knäsvag och oförstående. Hennes rastlöshet ter sig igen för henne som en brist i den yttre livsföringen. Hon lär sig sällan och förstår inte att hennes slutsats grundar sig i att hon inte vill leta efter svaret på frågans djup i sin dolda verklighet. Hon varken vill eller kan ta sitt inre liv på allvar, och hon ironiserar hela tiden dess verklighet genom de ersättningsmedel som är närmast gripbara för hennes yttre natur. Hon är blindfödd, andligen talat, och gång på gång dödar hon barnet när det fortfarande ligger i sin linda. Så vart ska du gå, du lilla, när allvaret i frågan blir allt mer påträngande, och svaret finns där inom räckhåll. Allt som ska till för henne är att öppna upp sin hand. Det är ingenting som hon behöver ta med tvång. Men avväpnar hon sig, och lägger av sin yttre rustning, till förmån för det allvar som hon tycker känns påfluget och kränkande, allvaret i frågan, och både ser och känner svarets djup som ekar i hennes inre, först då lär hon sig att lyssna, att se och att födas på nytt. Omvärlden får nya färgnyanser och hennes förpuppade tillvaro brister när anden strömmar fram i hennes livsverk.

[natureprovide]

Vad tror ni, kan det ligga en sanning i det här eller är det bara svärmeri?

[531bts]

Natureprovide: det du skriver är en vacker o poetisk betraktelse över den moderna människans ovilja/olust att i tanke o tal i dialog konkretisera meningsfrågan, dvs inte "jag"-identitetens personliga o ofta irrationella idé om mening, utan möjligheten till en förståelse o dialog om en allmängiltig mening som varje individ kan relatera till som självklar.

[iris]

Vad tror ni, kan det ligga en sanning i det här eller är det bara svärmeri?

Läs Jungs Modern Man in Search of a Soul och du finner svaret på din fråga - jag skulle säga att detta tyvärr är SANNINGEN om oss.

[natureprovide]

Vad tror ni, kan det ligga en sanning i det här eller är det bara svärmeri?

Läs Jungs Modern Man in Search of a Soul och du finner svaret på din fråga - jag skulle säga att detta tyvärr är SANNINGEN om oss.

Tack för tipset! Will check..

[natureprovide]

Natureprovide: det du skriver är en vacker o poetisk betraktelse över den moderna människans ovilja/olust att i tanke o tal i dialog konkretisera meningsfrågan, dvs inte "jag"-identitetens personliga o ofta irrationella idé om mening, utan möjligheten till en förståelse o dialog om en allmängiltig mening som varje individ kan relatera till som självklar.

Tack för din respons.
Jag kommer direkt att tänka på M bubers ”jag och du”. Det är en fin liten bok.
Att kunna relatera till en tredje och oberoende part som uppstår som ett resultat av det mellanmänskliga samspelet, att inte objektivera och exploatera på sig själv eller andra. Att kunna träda i förhållande till ett Du (kan också förstås som livet självt) är att skapa meningsfull relation, om än bara för ett ögonblick.

[iris]

Vad tror ni, kan det ligga en sanning i det här eller är det bara svärmeri?

Läs Jungs Modern Man in Search of a Soul och du finner svaret på din fråga - jag skulle säga att detta tyvärr är SANNINGEN om oss.

Tack för tipset! Will check..

Läs bara kap 10 där han går igenom "The spritual problem of modern man"

[iris]

Ett litet utdrag är s 201 som verkar vara en direkt parallell till det du skrev ovan är: I must say hat the man we call modern the man who is aware of the immediate present, is by no menas the average man. He is rather the man who stands upon a peak, or at the very aged of the world, the abyss of the future before him , about him the heavens, and below him the would of mankind with a history that disappears in primeval mists. The modern man - or, let us say again, the man of the immediate present - is rarely met with. The fw whole ut to the name, for they must be conscious to a superlative degrees. Since to be wholly of the present menas to be fully conscious of ons existens as a man, it requires the most intensive and extensive consciousness, with a minimum of unconsciousness. It must be clearly understood that the mere fact of living in the present does not make a man modern, for in that case everyone at present alive would be so. He alone is wonder who is fully conscious of the present.
The man whom we can with justice call "modern" is solitary...

osv.

[natureprovide]

Läs Jungs Modern Man in Search of a Soul och du finner svaret på din fråga - jag skulle säga att detta tyvärr är SANNINGEN om oss.

Tack för tipset! Will check..

Läs bara kap 10 där han går igenom "The spritual problem of modern man"

Tror nog det kommer bli att jag sträckläser den, ligger ändå redan startgroparna för att börja beta av någonting nytt... Men absolut ska jag komma ihåg ditt tips om kap 10!

[iris]

Tack för tipset! Will check..

Läs bara kap 10 där han går igenom "The spritual problem of modern man"

Tror nog det kommer bli att jag sträckläser den, ligger ändå redan startgroparna för att börja beta av någonting nytt... Men absolut ska jag komma ihåg ditt tips om kap 10!

--så var jag när jag hittade Jung för att jag läste Kant utanför mina studier inom teoretisk filosofi som alternativ till positivisterna vi läste --- jag varvade lite Kant och Jung och slängde in lite annat under tiden jag pluggade filosofin för att få djupet ---

[iris]

Natureprovide: det du skriver är en vacker o poetisk betraktelse över den moderna människans ovilja/olust att i tanke o tal i dialog konkretisera meningsfrågan, dvs inte "jag"-identitetens personliga o ofta irrationella idé om mening, utan möjligheten till en förståelse o dialog om en allmängiltig mening som varje individ kan relatera till som självklar.

Tack för din respons.
Jag kommer direkt att tänka på M bubers ”jag och du”. Det är en fin liten bok.
Att kunna relatera till en tredje och oberoende part som uppstår som ett resultat av det mellanmänskliga samspelet, att inte objektivera och exploatera på sig själv eller andra. Att kunna träda i förhållande till ett Du (kan också förstås som livet självt) är att skapa meningsfull relation, om än bara för ett ögonblick.

Det finns sådana pärlor hos Buber så jag läste --- allt jag kom över. Mina favoriter är absolut Människans väg, Skuld och Skuldkänslor och några till som jag inte minns titeln på nu när jag skriver --- men jag har dem alla i min hylla...

[natureprovide]

Läs bara kap 10 där han går igenom "The spritual problem of modern man"

Tror nog det kommer bli att jag sträckläser den, ligger ändå redan startgroparna för att börja beta av någonting nytt... Men absolut ska jag komma ihåg ditt tips om kap 10!

--så var jag när jag hittade Jung för att jag läste Kant utanför mina studier inom teoretisk filosofi som alternativ till positivisterna vi läste --- jag varvade lite Kant och Jung och slängde in lite annat under tiden jag pluggade filosofin för att få djupet ---

Ja, det är svårt att hålla fingrarna borta när det väl har fångat ens intresse.
Själv har jag har aldrig läst filosofi på någon skola utan har fått upp ögonen för det först på senare dagar, och då som ganska outbildad.
Finns mycket spännande att bita i, så långt huvet räcker till!
Titt som oftast lämnar det mig mer förvirrad, eller förundrad, mot vad jag varit tidigare. Men tacksamt är att upptäcka hur mångnyanserad verkligheten (?)kan ge sig.

[Anne]

Den själsliga biprodukten av det moderna, och vad som kallas civiliserade samhället, är en rotlös människa som saknar både djup och inre substans. Just som Jesus säger så består hennes bemödanden i ett tillrättaläggande och polerande på utsidan av hennes livsbägare. Den inre oron, som har sin grund i att hon inte längre känner sig själv, kommer hela tiden över henne som ett skyfall av projekt och förehavanden, vars egentliga mål är att uppdämma vattenförlusten till hennes inre källsprång. Men den artificiella uppdämningen håller inte för andens stigande oro inom henne, och före hon vet ordet av så svämmar vattnet över brädden, och hon står där igen, knäsvag och oförstående. Hennes rastlöshet ter sig igen för henne som en brist i den yttre livsföringen. Hon lär sig sällan och förstår inte att hennes slutsats grundar sig i att hon inte vill leta efter svaret på frågans djup i sin dolda verklighet. Hon varken vill eller kan ta sitt inre liv på allvar, och hon ironiserar hela tiden dess verklighet genom de ersättningsmedel som är närmast gripbara för hennes yttre natur. Hon är blindfödd, andligen talat, och gång på gång dödar hon barnet när det fortfarande ligger i sin linda. Så vart ska du gå, du lilla, när allvaret i frågan blir allt mer påträngande, och svaret finns där inom räckhåll. Allt som ska till för henne är att öppna upp sin hand. Det är ingenting som hon behöver ta med tvång. Men avväpnar hon sig, och lägger av sin yttre rustning, till förmån för det allvar som hon tycker känns påfluget och kränkande, allvaret i frågan, och både ser och känner svarets djup som ekar i hennes inre, först då lär hon sig att lyssna, att se och att födas på nytt. Omvärlden får nya färgnyanser och hennes förpuppade tillvaro brister när anden strömmar fram i hennes livsverk.

Poetiskt framlagt och redan Petraca på 1400-talet ansåg att poesi är teologi. Jag känner delvis igen mig. Vad menar du med att öppna upp sin hand?

[natureprovide]

Den själsliga biprodukten av det moderna, och vad som kallas civiliserade samhället, är en rotlös människa som saknar både djup och inre substans. Just som Jesus säger så består hennes bemödanden i ett tillrättaläggande och polerande på utsidan av hennes livsbägare. Den inre oron, som har sin grund i att hon inte längre känner sig själv, kommer hela tiden över henne som ett skyfall av projekt och förehavanden, vars egentliga mål är att uppdämma vattenförlusten till hennes inre källsprång. Men den artificiella uppdämningen håller inte för andens stigande oro inom henne, och före hon vet ordet av så svämmar vattnet över brädden, och hon står där igen, knäsvag och oförstående. Hennes rastlöshet ter sig igen för henne som en brist i den yttre livsföringen. Hon lär sig sällan och förstår inte att hennes slutsats grundar sig i att hon inte vill leta efter svaret på frågans djup i sin dolda verklighet. Hon varken vill eller kan ta sitt inre liv på allvar, och hon ironiserar hela tiden dess verklighet genom de ersättningsmedel som är närmast gripbara för hennes yttre natur. Hon är blindfödd, andligen talat, och gång på gång dödar hon barnet när det fortfarande ligger i sin linda. Så vart ska du gå, du lilla, när allvaret i frågan blir allt mer påträngande, och svaret finns där inom räckhåll. Allt som ska till för henne är att öppna upp sin hand. Det är ingenting som hon behöver ta med tvång. Men avväpnar hon sig, och lägger av sin yttre rustning, till förmån för det allvar som hon tycker känns påfluget och kränkande, allvaret i frågan, och både ser och känner svarets djup som ekar i hennes inre, först då lär hon sig att lyssna, att se och att födas på nytt. Omvärlden får nya färgnyanser och hennes förpuppade tillvaro brister när anden strömmar fram i hennes livsverk.

Poetiskt framlagt och redan Petraca på 1400-talet ansåg att poesi är teologi. Jag känner delvis igen mig. Vad menar du med att öppna upp sin hand?

På vilket sätt menade denne att det är teologi?

Jag tänker, precis som jag skriver, att det inte är någonting som hon kan ta med tving. Det blir en givet i samma stund som man vågar gå ifrån sina världsliga föreställningar om vem man är, typ..

[Anne]

Det rör sig om andlighet, är du inte med i det? Isf är du inte i kontakt med andligheten. Är det rimligt att be någon lämna hela mänskligheten? Så rutten är den ju inte.