Nuet - leva i nuet

[Vertumnus]

Anser du det bevisat att du existerar eller föredrar du termen evident, att du existerar med viss evidens?

Jag tror uppriktigt sagt inte att du eller någon annan kan frambringa ett bevis på min existens. Och innan jag började släktforska (DNA inkluderat) så hade inte heller jag några helt bergfasta belägg för att personen bakom Pilatus inte var en bortbyting. Bevis är krävande!

Så ringas problemet in till gränssnittet mellan inner- och yttervärld.

[Anders]

Sen vad man tycks mena med detta leva i nuet är snarast avsaknad av fokus på då och nutid. Inte gräva ned sig i det förgångna eller oroa sig för framtiden.

[Smisk]

Precis, erfarenheten av tid är uppenbar men vad den erfarenheten är beroende av är inte nödvändigtvis något utanför vårat inre.

Tid som psykologiskt fenomen är förstås ett ämne som diskuterats till leda. Alla vet vad det innebär att sitta och vänta på någon. Erfarenheten av en sådan upplevelse medför dock inte någon förklaring eftersom vi inte kan uppleva något som inte existerar (bortsett från fantasier). Kausalitet gäller även för tiden (förklara acceleration utan tid). Såvida inte Smisk tror att medvetandet konstruerar ett speciellt fenomen (av tid) då vi väntar i någon kö på att få en ny dos vaccin.

Vi uppfattar ju världen med hjälp av våra sinnen. Men hur beskriver vi den process som gör det möjligt för oss att uppfatta tid? Vi brukar tala om vår biologiska klocka, olika behov gör sig gällande, sömn, hunger. Endokrina körtlar som utsöndrar hormoner som påminner oss om vad som händer i kroppen och vad slags behov vi har. Skulle dessa organ fungera om det inte fanns tid som var oberoende av människan? Och hur kan kroppens metabolism fungera oberoende av reell tid? Metabolism är ju mera än en upplevelse, eller vad anser du om det Smisk?

Gällande hur erfarenheten fungerar för oss så är den en syntes av yttre och inre fenomen. Fysiska och psykologiska processer samverkar tänker jag.
Jag tänker inte att medvetandet är ett helt eget fenomen som "konstruerar tid" som om medvetandet orsakar tid. Men erfarenheten av tid "konstrueras", alltså processas, organiseras, sorteras och förhåller inre fenomen till yttre fenomen genom att sammanställa dem MED en psykologisk tidsfunktion. Därför kan inget erfaras som inte erfars i tid på så sätt att det alltså är en spontan integrerad sortering och orientering av det inre/yttre som en sammanhängande process.

Så precis som Kant och andra påpekat så är tid och rum kategorier erfarenheten sorteras med.

Som jag nämnt kan man då se medvetenheten som en resurs för uppmärksamheten att riktas med. Uppmärksamheten kan alltså då läggas på olika aspekter av den tillgängliga erfarenheten, så som yttre och inre eller detaljer och helheter.

Om vi då definierar vår uppmärksamhet som en medveten resurs kan man tala om nuet som en psykologisk förmåga till uppmärksamhet.
Då tiden är föreställningar av ordning från det vi i vårat inre föreställer oss passerat till det vi förväntar oss kan vi förklara det genom att beskriva hur vi fördelar uppmärksamheten med denna förmåga.

Inre vs yttre får vi då 80% 20% eller 20% 80% där det senare är att "leva i nuet".

Om vi har våran medvetna tillgänglighet uppmärksammad till 80% med en inlevelse av att vi föreställer oss saker som "skulle kunna hända" är detta inre fenomen. Om vi betraktar saker och försöker beskriva deras kvalitet så som vi erfar dem när de passerar erfarenheten till 80% kan man kalla det för att "vara i nuet".

Detta är en pragmatisk och psykologisk definition av saken, man kan ta andra perspektiv och fler detaljer så klart.

Man kan beskriva det i termer av personliga egenskaper exempelvis. En person som ständigt och tvångsmässigt tänker på det förflutna jämfört med en som tar saker som dem kommer eller en som alltid försöker planera framtiden jämfört med en som tar vara på den dag som är nu.

[Smisk]

Nånstans skrev du att "det är bara ord". Kanske var det i tråden om medvetande när jag klagade på att du introducerade nya begrepp hela tiden i stället för att förklara vad du menar. Jag vet inte, kanske var det i den tråden.

Du har fastnat! I föreställningen att ord/begrepp/teorier är meningslösa eftersom de inte säger hela sanningen.
Jag sa nånstans att du tror att eftersom vi inte vet ALLT om något så vet vi inte ALLS.
Du ställde dig bara frågande till det.

Att du upprepar sådant som att kartan inte är terrängen, ordet vatten inte släcker törsten, osv, har blivit komik för mig.
Som om det är en viktig filosofisk insikt. Filosofiskt är den insikten urgammal. Vi har gått vidare. Sedan länge! Så vem här i ff behöver påminnas om det?

De enda som kan känna sig drabbade av dina påpekanden är de mystiker som än i dag(?) anser att namn/begrepp säger allt om väsen/natur. Ordmystiker, helt enkelt. Säger jag tid, gravitation, evolution är i ordmystikers värld att avslöja deras sanna natur, deras väsen, deras sanning, osv.
I grottliknelsen ligger just insikten att det vi säger om verkligheten inte är verkligheten själv, inte "sanningen" om verkligheten.
Min hjälte Aristoteles insåg för 2500 år sedan att våra sinnen och vårt förstånd har begränsningar, accepterade dem och påbörjade undersökningen av begränsningarnas natur.
Modigt!

Din föreställning verkar vara att språk (formella eller naturliga) hindrar oss att förstå verklighetens sanna natur eftersom Det är ju bara ord!

Språk är hur intellekt kommunicerar.
Du underkänner intellekts kommunikation med varann eftersom det enda som räknas är direkt enhet/samförstånd/insikt/eller? med (ja, jag vet inte vad du tänker eftersom ord bara är ord i din värld) verklighetens sanna natur.

Och som svar på din fråga om vilka vetenskapliga belägg det finns för att tid "finns oberoende av vår inre erfarenhet" vill jag citera dig: Det måste vara lätt att googla fram! Och inte minst hänvisa till åtskilliga belägg i flera trådar av flera generösa deltagare, belägg som du påstår inte finns.

Tänkande som du ger uttryck för har kört fast!
Möjligen kan det utmana ordmystiker.

Vilken vetenskaplig teori var det du syftade på som sagt?

Nånstans skrev du att "det är bara ord". Kanske var det i tråden om medvetande när jag klagade på att du introducerade nya begrepp hela tiden i stället för att förklara vad du menar. Jag vet inte, kanske var det i den tråden.

Du har fastnat! I föreställningen att ord/begrepp/teorier är meningslösa eftersom de inte säger hela sanningen.
Jag sa nånstans att du tror att eftersom vi inte vet ALLT om något så vet vi inte ALLS.
Du ställde dig bara frågande till det.

Du tolkar det fel, jag tror du missförstår mig?

Det gäller alltså tiden nu och inte "allt" som du verkar mena. Jag menar inte att vi inte kan veta något alls utan ifrågasätter en specifik sak om just tiden. Jag tror du är ilsken och vrider sakerna för att passa din ilskenhet, det verkar så för mig. Det du skriver verkar inte riktat mot mig eller det jag skrivit.

Vi kan veta massa saker, erfarenheten av tid är en sådan sak vi kan veta som sagt. Precis som erfarenheten av rödhet, musik och känslor. Men om dessa finns enbart i det inre, även utanför oss eller som en kombination är vad detta handlar om så alltså.

Det är rätt lätt att tro att "världen är färgglad" oberoende av vårat inre, det är naiv realism, men så verkar det inte vara, det är det jag kritiserar.
Istället är färgerna vi "erfar varandes i världen" en syntes av inre/yttre fenomen som finns tillsammans. Elektromagnetisk energi och ögon är yttre fenomen, alltså fenomen sedda utifrån, och erfaret ljus och färger är inre fenomen som "kvalitéer för oss".

Tidserfarenheten och tillgängligheten av den direkta erfarenheten, nuet, är bägge inre fenomen som förhåller det inre till det yttre.
Psyket sorterar erfarenheten och förhåller tankar till den.

Om detta fenomen är enbart inre eller har någon slags "yttre oberoende ontologisk status" är det jag talat om.
Det är 100% oklart och det finns ingen vetenskaplig konsensus, ingen teori och ingen vetenskapsman har förklarat detta vad jag vet.

Eller?

Din föreställning verkar vara att språk (formella eller naturliga) hindrar oss att förstå verklighetens sanna natur eftersom Det är ju bara ord!

Nej så föreställer jag mig inte hur kunskap fungerar. Det är genom att korrelera det inre med det yttre vi kan ha kunskap och endast så. Påståendekunskap är språklig då beskrivningar som krävs för den kräver symboler, koncept och meningar med betydelser som syftar på saker som har sanningsfunktionalitet.

För att veta något om påståendet "tid finns utanför erfarenheten" behöver det inneha sanningsfunktionalitet, alltså det måste kunna visas vara sant eller falskt. Annars är det inte påståendekunskap.

Påståendet att tid finns för att vi erfar tid är inte någon kunskap.

Språk är hur intellekt kommunicerar.
Du underkänner intellekts kommunikation med varann eftersom det enda som räknas är direkt enhet/samförstånd/insikt/eller? med (ja, jag vet inte vad du tänker eftersom ord bara är ord i din värld) verklighetens sanna natur.

Jag har inte underkänt något sådant nu gissar du saker om vad jag menar...

[Smisk]

Jag har inte underkänt något sådant nu gissar du saker om vad jag menar...

Nej, jag gissar inte!
Jag tolkar utifrån vad du har skrivit i olika trådar - och sammanfattar!

Vad jag menar är att du verkar missuppfatta vad jag menar och att det inte tillför så mycket om du fortsätter göra en halmgubbe av det jag skriver.

Jag är här om du undrar något om det jag menar så förklarar jag

Ord är ord och missuppfattningar är att räkna med om man talar om komplexa och oväntade saker.

[Smisk]

Vad är det i det du skriver som är komplext och oväntat?

Tidens natur.

[Anders]

Vad är det i det du skriver som är komplext och oväntat?

Tidens natur.

Du har inte skrivit något komplext och oväntat om tidens natur.

Vem har det? Skrivit något oväntat om tidens natur?

[Smisk]

Vad är det i det du skriver som är komplext och oväntat?

Tidens natur.

Du har inte skrivit något komplext och oväntat om tidens natur.

Du tar allt som skrivs och vrider på det för att passa den halmdocka du är intresserad av att skriva till

Du är inte alls med på vad det är jag talar om verkar det tyvärr som. Det är min poäng.

[Marksa]

Kan två människor uppleva, leva i ett gemensamt nu?

[Smisk]

Kan två människor uppleva, leva i ett gemensamt nu?

Det ser jag som en semantisk fråga

Från perspektivet att tid inklusive nuet är ett psykologiskt fenomen i första hand så blir det lite ja och lite nej.
Bägge finns i bägges erfarenhet av tid .