Algotezza skrev:1. Hade vi levat helt inneslutna i vårt personliga perspektiv hade kommunikation och förståelse av andra varit en omöjlighet. Å andra sidan kan man ju inte helt utesluta att jag bara pratar med mig själv. Men min känsla/intuition säger mig å andra att våra upplevelsebubblor är mer eller mindre transperanta och kan ta in någon form av infoflöde utifårn, inte minns från andra bubblor via kommunikation. Kanske bubblan blir mer genomsläpplig ju mer utvecklade vi blir.
Precis, man kan ta olika perspektiv. Det jag syftar på med det egna är att man utgår ifrån sin egen erfarenhet, känslor, värdeingar, kunskap, intryck och där man för tillfället tar in världen både empiriskt/fysiskt och mentalt/tolkat/meningsuppfattat osv.
Frågar jag dig hur du ser något kommer jag garanterat få andra tankar än jag själv hade fått utan den frågan.
Om jag tänker mig saker som "jag och mitt" jämfört med "universum som ett naturfenomen" har jag två olika perspektiv.
Tänker jag "jag och min tid" jämfört med "ett evigt/tidslöst universum" får jag två smaker till som påverkar perspektivet.
Eftersom tänkandet ramar in erfarenheten och vi kan ändra på tänkandet kan vi ta olika perspektiv.
Som jag tänker mig nuet är det utan tid, alltså utan något tidsperspektiv. Det "bara är" och tidsuppfattningen är något vi lägger på när vi tänker oss "vad är för mig, mitt och vad är viktigt" osv.
Algotezza skrev:2. Det är väl ganska självklart att vi genom att existera tillhör existensen och att var och en är en del av kosmos.
Det jag syftade på är de två olika perspektiven man kan ha där det ena är att man är något "annat än naturen" och det andra att "min identiet är naturen". När vi benämner saker som vara delar av naturen kan vi syfta på att det är saker som fysiskt och organiskt är vad dem är spontant som följande en ordning som inte är påverkad av tänkande som så att säga använder naturen för sina egna syften.
På det sättet är det inte alls självklart att man tänker sig att ens identitet är naturens identitet utan att den är "min egen personliga sak" jag tänker mig att jag personligen är och gör saker med.
Då vi just har två olika perspektiv där och alltså kan tänka oss olika förhållanden med världen kan vi flytta det vi tänker att vi är utanför det vi tänker att naturen är.
Då andliga traditioner syftar på att detta är något som orsakar en andlig torka och en missupfattad identitet (Buddhism och vedanta mm) så är det alltså detta jag syftade på.
Tiden är det med vilket vi separerar saker. Eller snarare, tänkandet och tiden är ett med det. Det är en "tänkt separation" mellan "tänkta händelser" helt enkelt.
Däremot är det erfarna "nu" inte något som tänks på det sättet, även om det till viss del tänks när man utreder saken närmre. Det finns mycket att säga om det
Algotezza skrev:3. Ja, att universum/kosmos är vad det är av sig självt kan jag hålla med om, men frågan är du VAD universum/kosmos är. Ett flöde skriver du... andligt ellerfysiskt? Andligt och fysiskt är två aspekter vi kan anlägga på det-enda-som-är, utifrån hur jag tolkar Spinoza.
Precis, jag är ingen expert på Spinoza så du får rätta mig om jag är ute och cyklar men en del har jag snappat upp.
Som jag ser det är det både en fysisk och andlig process, dem kan inte skiljas åt. Existensen är en andlig process som även är fysisk. Det fysiska är ytan/utsidan och det mentala/insidan är erfarenheten och bägge är sidor av en andlig process.
Nu lämnar vi nuet något men det intressanta är hur just tiden, nuet, evigheten och hur vi tänker kring dessa saker är integrerat i andliga traditioner.
Zenbuddhismen lägger ju alla tankar åt sidan och gör en metod av saken som handlar om att just "sluta lägga till tankar" vilket är samma sak som att "sluta tänka tid inför erfarenheten". Då stannar tänkandets process som tidserfarenheten är ett med.
På ett sätt är alltså all andlighet nu, precis som all verklighet.
Algotezza skrev:4. Frågan är då var det personliga, subjektiva, individuella kommer in, eftersom vi onekligen upplever oss själva och andra som personer/individer/subjekt. Kan man ha en personloig relation till universum/kosmos?
Det tycker jag man kan ha. Alla psykologiska fenomen kan man kan man delvis se som funktioner för att förhålla sig och blandannat sin person till saker man är med om. Även om det är vanskligt att säga att ens personliga identitet existerar på riktigt kan vi ändå inte riktigt kliva ur det subjektiva helt det är jag övertygad om. Istället är det intressanta att hänge sig det, förstå det och leva MED dessa saker och inte i konflikt med dem.
Som jag ser andlighet och nuet så är nuet (den autentiska existensen) en andlig process och allt annat är påklistrat. Tankarna blir som en klibbig spindelväv vi själva väver och sedan för lätt själva fastnar i.
Nuet fastnar aldrig och är därför ett andligt fenomen