Algotezza skrev:Vi är väl både unika individer, samtidigt som vi är delar av ett medvetandekollektiv? Det är väl två perspektiv på samma verklighet.
Eftersom jag tror att vårt medvetande överlever den kroppsliga döden, både individuellt och kollektivt sett, är självmord, att döda den fysiska kroppen, en dysfunktionell lösning på problem, av vad slag det vara må.
Vi är helt enkelt "dömda till evigt liv". Det innebär både evig individualitet och att vara del av ett kollektiv.
Den som dör får se.
Kanske här kan knyta an till Illusionens fråga, vad utgör medvetandets referenspunkt? Eller var befinner sig medvetandets referenspunkt?
Och nog finns det då attraktionskraft i resonemang om att medvetande är något som kan knytas an till en fysisk hjärna. Om min hjärna mosas sönder så upphör också mitt medvetande, allt jag känner. Men det går då att ifrågasätta vad som jaget verkligen är.. är jaget bara den där hjärnan? Och man skulle kunna svara att om en individ dör, då dör verkligen den individen, men däremot dör inte helheten som individen är en del av.
Det finns god grund för att säga att med-vetandet är något kollektivt, men samtidigt är det väl svårt att förneka att medvetande kan påverkas starkt av vad som händer ett fysiskt objekt som en enskild hjärna eller kropp utgör?
Perspektivet tycks skifta mellan det individuella och det kollektiva, och båda aspekter tycks viktiga att ta hänsyn till.