Jaget

[531bts]

https://youtu.be/xkX49NhpwXQ?si=95TzuwbyNJVt3sGW
Här ger Spira en enkel och lättillgänglig förklaring till dilemmat att identifiera vår tankeförmåga som pimär i relation till vår medfödda grundidentitet: medvetande, förmågan att ta emot intryck, erfara och uttrycka behov.

Kanske Spira begår misstaget att tro att han själv befinner sig i medvetandet? Bara en spontan fundering, då det tycks som att han talar som om han anser sig ha flertalet svar, men desto färre frågor, funderingar och undringar. Jag tittade bara på en kort stund av klippet, och kan inte påstå att jag hängde med särskilt väl, och jag menar mig inte ha närmare belägg för min fråga/fundering. Men tänkte att jag kan väl testa slänga iväg den frågan, och se om, och i så fall vad för respons jag får.... kanske något att spinna vidare på. Kanske något jag kan lära mig av.

Spira åskådliggör dilemmat med att vi identifierar oss med vad som försiggår i medvetandet, vad medvetandet för tillfället berörs av i form av tankar, känslor. Oändliga berättelser som kan vara mer eller mindre verklighetsförankrade och ändamålsenliga. Spira menar att vi förbiser själva förmågan att kunna erfara, ta emot intryck och bli berörda. Den förmågan bär vi på genom hela livet oförändrat och oberoende av vad vi tänker, känner eller låter oss beröras av. Den förmågan är vår bestående grundidentitet och som vi helt förbiser till förmån för tanke/känsla.
Din fråga om Spira själv är i medvetandet förstår jag inte. Han talar sammanhängande och rör sig, är inte det en indikation nog?

[David H]

Din fråga om Spira själv är i medvetandet förstår jag inte. Han talar sammanhängande och rör sig, är inte det en indikation nog?

Mitt resonemang gick ut ungefär att ingen människa befinner sig i medvetandet, och de som tror att de gör det, misstar sig. Min fråga var då inte om Spira är i medvetandet, utan frågan gällde om han tror att han befinner sig i medvetandet.

Indikation på att någon tror sig befinna sig i medvetandet är då om personen i fråga verkar säker på sin sak, och indikation på att någon inte tror sig befinna sig i medvetandet är om personen är mer sökande, frågande och undrande, och ger mer ödmjukt intryck.

Jag tänker vidare att ingen människa är perfekt...och vore någon människa verkligen perfekt...det skulle innebära att en frälsare var nedstigen på jorden. Det skulle då inte dröja länge tills hela mänskligheten blev uppmärksammad om detta, och hela livet på jorden skulle förändras. Kanske det skulle resultera i den eviga freden.

Gällande just Spira så är spontana intrycket jag fått av vad jag lyssnat på honom att han är en vettig person, som kan sitt ämne väl...jag uppfattar honom inte som någon charlatan...men det ger mig inte heller någon "wow"-känsla att lyssna på.

[531bts]

Anders: hur har du kommit fram till begreppet "vara i medvetande"? Menar du att det tillståndet är något särskilt, gör någon till ett högre väsen? Som av andra kan avgöras och bedömas utifrån personlig logik och värdering om "ödmjuk" och "perfekt"? Menar du att sådana luddiga kriterier är vägledande för att avgöra om det Spira hänvisar till stämmer?
Det Spira försöker beskriva och hänvisa till eliminerar iden om hög-låg, mer-mindre, bättre-sämre, utvecklad-outvecklad dvs all differentiering av vår, och egentligen allt levandes identitet. Det är endast genom att göra sig besväret att själv pröva hans metod, och utifrån egen erfarenhet, man kan avgöra om det han påstår stämmer och fungerar.
Det går inte att få svart bälte i medvetande, det har varit hos dig och dina medmänniskor med samma kvalitet från födsel 24-7, till ditt sista andetag. Frågan är om det måhända pågår även efter det sista andetaget, men att det då vänds mot något annat!

[Anders]

Anders: hur har du kommit fram till begreppet "vara i medvetande"? Menar du att det tillståndet är något särskilt, gör någon till ett högre väsen? Som av andra kan avgöras och bedömas utifrån personlig logik och värdering om "ödmjuk" och "perfekt"? Menar du att sådana luddiga kriterier är vägledande för att avgöra om det Spira hänvisar till stämmer?
Det Spira försöker beskriva och hänvisa till eliminerar iden om hög-låg, mer-mindre, bättre-sämre, utvecklad-outvecklad dvs all differentiering av vår, och egentligen allt levandes identitet. Det är endast genom att göra sig besväret att själv pröva hans metod, och utifrån egen erfarenhet, man kan avgöra om det han påstår stämmer och fungerar.
Det går inte att få svart bälte i medvetande, det har varit hos dig och dina medmänniskor med samma kvalitet från födsel 24-7, till ditt sista andetag. Frågan är om det måhända pågår även efter det sista andetaget, men att det då vänds mot något annat!

Vad refererar du till?

[David H]

Anders: hur har du kommit fram till begreppet "vara i medvetande"? Menar du att det tillståndet är något särskilt, gör någon till ett högre väsen? Som av andra kan avgöras och bedömas utifrån personlig logik och värdering om "ödmjuk" och "perfekt"? Menar du att sådana luddiga kriterier är vägledande för att avgöra om det Spira hänvisar till stämmer?
Det Spira försöker beskriva och hänvisa till eliminerar iden om hög-låg, mer-mindre, bättre-sämre, utvecklad-outvecklad dvs all differentiering av vår, och egentligen allt levandes identitet. Det är endast genom att göra sig besväret att själv pröva hans metod, och utifrån egen erfarenhet, man kan avgöra om det han påstår stämmer och fungerar.
Det går inte att få svart bälte i medvetande, det har varit hos dig och dina medmänniskor med samma kvalitet från födsel 24-7, till ditt sista andetag. Frågan är om det måhända pågår även efter det sista andetaget, men att det då vänds mot något annat!

Vad refererar du till?

531bts blandar ihop oss två, verkar det som. Du kan ju försöka tänka dig in i att spela rollen som David H, och sedan besvara frågorna. Det hade varit intressant att läsa sen tycker jag.

[531bts]

Ber om ursäkt till Anders och David!
Det är David jag vänder mig till!

[David H]

hur har du kommit fram till begreppet "vara i medvetande"? Menar du att det tillståndet är något särskilt, gör någon till ett högre väsen? Som av andra kan avgöras och bedömas utifrån personlig logik och värdering om "ödmjuk" och "perfekt"? Menar du att sådana luddiga kriterier är vägledande för att avgöra om det Spira hänvisar till stämmer?
Det Spira försöker beskriva och hänvisa till eliminerar iden om hög-låg, mer-mindre, bättre-sämre, utvecklad-outvecklad dvs all differentiering av vår, och egentligen allt levandes identitet. Det är endast genom att göra sig besväret att själv pröva hans metod, och utifrån egen erfarenhet, man kan avgöra om det han påstår stämmer och fungerar.
Det går inte att få svart bälte i medvetande, det har varit hos dig och dina medmänniskor med samma kvalitet från födsel 24-7, till ditt sista andetag. Frågan är om det måhända pågår även efter det sista andetaget, men att det då vänds mot något annat!

Tidigare i den här tråden diskuterade vi liknelsen vid jaget som en måne och medvetandet som en sol. Utifrån den liknelsen är det inte möjligt för en person/ett jag att vara i medvetandet. Det är ett tillstånd som över huvud taget inte existerar. Men däremot kan det ju vara möjligt att vi misstar en måne för att vara en sol/stjärna - eftersom på avstånd kan de se lika dana ut.

Huruvida någon tänker eller tror sig vara en sol eller en måne finns det antagligen ingen enkel logik som kan avgöra. Men om någon är mer frågande och undrande, är jag benägen att se det som en indikation om en slags "månmedvetenhet", en medvetenhet om den egna ofullkomligheten.
Många begrepp är också ganska luddiga, det håller jag med om. Till exempel, vad innebär det att vara ödmjuk, och vem är verkligen ödmjuk? Knappast finns det något enkelt vetenskapligt svar på sådana frågor. Men ändå är det ju inte utan att vi har viss uppfattning om vad ödmjukhet faktiskt handlar om.

Om någon människa skulle vara perfekt, och om den likt en frälsare klev ner på jorden, tänker jag fortfarande inte att personen i fråga skulle vara "i medvetandet". Men kanske kunde man då prata om att ha en perfekt relation till medvetandet... en förmåga att reflektera medvetandets ljus perfekt till de punkter där detta ljus behöver spridas.

Och om jag själv ska försöka tänka mig in i den rollen tänker jag det borde handla mycket om, att söka, fråga, pröva sig fram, hitta kopplingar. anpassa sig efter andras förutsättningar och villkor osv... men jag anser mig inte själv vara denna frälsare... och jag vet inte säkert hur en sann frälsare skulle bete sig om den klev ner på jorden. Jag vet inte säkert om jag själv skulle känna igen en frälsare om jag stod ansikte emot ansikte med den.

[Smisk]

Kan inte säger att jag hänger med i detalj, allt det du skriver, men spontant tycker jag ju att detta är en massa bra och vettiga resonemang. Men vad jag tänker vidare på är då också om dess konsekvenser, och implementeringen i det liv vi lever. Knappast är det väl så att dessa resonemang bara är relevanta när man har sin "filosofihatt" på, och sen när man tar av sig denna hatt, kan man gå och leva sitt liv som vilken människa som helst...'?

Inom Buddhismen så är det orsakerna och konsekvenserna som är det viktiga (och verkliga just därför). Buddhismen är en enkel filosofi i grunden som har ett recept av de 4 sanningarna.
Dukkha existerar.
Orsakerna till Dukkha existerar.
Möjligheterna till upphörandet av Dukkha existerar.
Vägen som leder till att att Dukkha upphör existerar, den 8 falldiga vägen.

Dukkha betyder "det som passar dåligt med existensens/livets/medvetandets natur och får konsekvenser vi kan hantera genom att handla på ett nytt sätt. Det översätts med "lidande" och det säger lite om vad man menar men utesluter saker som är essentiella.

Jaget är då en del av orsakerna som leder till Dukkha och det finns alltså bättre sätt att tänka sig sin vidare kompletta natur.
Det finns alltså bättre sätt att tänka än att kontinuerligt tänka "jag är endast en individ".


Men angående "filosofihatten" så är det upp till var och en att använda den på sitt sätt som jag ser det
Buddhismen är en pragmatisk väg som beskrivs och är öppen för alla att prova. Den bygger på att man är medveten om den och testar själv, annars är det inte Buddhism. Man måste ifrågasätta den av nödvändighet, annars är det inte Buddhism. Den måste medvetet "upptäckas" och en "snävt jag" döljer den.

https://sv.wikipedia.org/wiki/De_fyra_% ... anningarna
https://sv.wikipedia.org/wiki/Dukkha

Mitt liv och mitt jag är jag benägen att tänka som en integrerad helhet...visst har jag mitt lönearbete på ett sjukhus där det är vissa sjukhusspecifika uppgifter jag har, men för mig är det också viktigt att ta med mig mitt tänkande/filosoferande i mitt handlande/arbetande, liksom att jag tar med mitt handlande/arbetande i mitt tänkande/filosoferande. Och vidare tänker jag på min roll i övriga sammanhang, till exempel i fråga om relationer till vänner och familj, i rollen som granne i en bostadsgemenskap, i rollen som samhällsmedborgare med rösträtt osv. Landar man inte i något inkonsekvent om man inte låter alla dessa delar integrera med varandra?

Det låter rimligt

Testar bara några funderingar...med allt detta i åtanke, vad har vi för grund att kalla någon annan person (annat "jag") för titlar, så som "idealist" eller "fysikalist"? Vad har vi för grund för att tala om andra människors intentioner, så som att någon vill väl eller att den vill illa?

Det va väldigt generella frågor, att någon har en idealistisk eller fysikalistisk uppfattning får man utreda och fråga sig fram till och det är ganska svårt att veta även så tycker jag. Att däremot använda begreppen filosofiskt är inte så svårt.

I takt med att jag får nya insikter försöker jag integrera det i min vardag. Till exempel har jag märkt i mitt jobb att jag kan uppnå en mycket mer harmonisk känsla när jag tillämpar ett icke-konfrontativt arbetssätt. Situationer som tidigare kunde mynna ut i bråk, tvång och våldsamheter, har jag märkt går att avleda från sådant när man släpper vissa förutfattade meningar om jagidentiteter osv.

Det låter intressant

[David H]

Testar bara några funderingar...med allt detta i åtanke, vad har vi för grund att kalla någon annan person (annat "jag") för titlar, så som "idealist" eller "fysikalist"? Vad har vi för grund för att tala om andra människors intentioner, så som att någon vill väl eller att den vill illa?

Det va väldigt generella frågor, att någon har en idealistisk eller fysikalistisk uppfattning får man utreda och fråga sig fram till och det är ganska svårt att veta även så tycker jag. Att däremot använda begreppen filosofiskt är inte så svårt.

)

Men testar så här då…om vi fortsätter med denna liknelse, om du är en måne, och jag är en måne…hur gör vi då när vi vill kommunicera med varandra? Vi måste använda oss av solen, tänker jag

Är det inte så att den ena månen misstar sig om den tror sig veta något om den andra månens inre?

Frågorrna är dock knepiga medger jag…svaren beror helt på vilken ”nivå” vi talar, vi måste på nåt vis hitta till samma våglängd…. ”Sändare o mottagare samma kanal” som Arja Saimoona sjöng

[Smisk]

Men testar så här då…om vi fortsätter med denna liknelse, om du är en måne, och jag är en måne…hur gör vi då när vi vill kommunicera med varandra? Vi måste använda oss av solen, tänker jag

Är det inte så att den ena månen misstar sig om den tror sig veta något om den andra månens inre?

Frågorrna är dock knepiga medger jag…svaren beror helt på vilken ”nivå” vi talar, vi måste på nåt vis hitta till samma våglängd…. ”Sändare o mottagare samma kanal” som Arja Saimoona sjöng

Hur kommunicerar två vattendroppar i havet med varandra?

[David H]

Men testar så här då…om vi fortsätter med denna liknelse, om du är en måne, och jag är en måne…hur gör vi då när vi vill kommunicera med varandra? Vi måste använda oss av solen, tänker jag

Är det inte så att den ena månen misstar sig om den tror sig veta något om den andra månens inre?

Frågorrna är dock knepiga medger jag…svaren beror helt på vilken ”nivå” vi talar, vi måste på nåt vis hitta till samma våglängd…. ”Sändare o mottagare samma kanal” som Arja Saimoona sjöng

Hur kommunicerar två vattendroppar i havet med varandra?

Om vi ska tänka oss detta som en liknelse, landar vi i en annan typ av frågeställning, tänker jag. De två dropparna utgör en del av havet, och man kan vidare mena att de alls inte existerar som enskilda droppar. Men två månar kan aldrig vara en del av solen, i alla fall inte så länge de är månar.
Liknelserna är med andra ord inte analoga med varandra… menar du att droppliknelsen skulle vara mer analog med relationen mellan jaget och medvetandet, än liknelsen med måne och sol?

[Smisk]

Men testar så här då…om vi fortsätter med denna liknelse, om du är en måne, och jag är en måne…hur gör vi då när vi vill kommunicera med varandra? Vi måste använda oss av solen, tänker jag

Är det inte så att den ena månen misstar sig om den tror sig veta något om den andra månens inre?

Frågorrna är dock knepiga medger jag…svaren beror helt på vilken ”nivå” vi talar, vi måste på nåt vis hitta till samma våglängd…. ”Sändare o mottagare samma kanal” som Arja Saimoona sjöng

Hur kommunicerar två vattendroppar i havet med varandra?

Om vi ska tänka oss detta som en liknelse, landar vi i en annan typ av frågeställning, tänker jag. De två dropparna utgör en del av havet, och man kan vidare mena att de alls inte existerar som enskilda droppar. Men två månar kan aldrig vara en del av solen, i alla fall inte så länge de är månar.
Liknelserna är med andra ord inte analoga med varandra… menar du att droppliknelsen skulle vara mer analog med relationen mellan jaget och medvetandet, än liknelsen med måne och sol?

Metaforen med ljuset från solen är att solen representerar "ljusets natur" och ljus är "vad det redan är" oavsett från vilken plats de kommer. Däremot så är ljus som reflekteras, ljus från en indirekt källa. Speglar har inget eget ljus utan de endast reflekterar ljus från en annan källa, metaforen handlar om att visa skillnaden mellan att tänka att vi är "separata föremål" eller universella reflektioner av "den enda ultimata universella källan".

Jag tycker det viktiga här är att förstå vad man menar och syftar på, det blir för långdraget att flytta sammanhanget och kritisera saker man inte menar.

Här är en komplett förklaring angående jaget och medvetandets natur och relationen mellan dem enligt Vedantas perspektiv och det är heller inte i konflikt med Buddhismen om man förstår dessa två traditioner:

https://www.youtube.com/watch?v=eGKFTUuJppU
https://www.youtube.com/watch?v=F0dugc4TrlE

En metafor han använder är ljuset från strålkastarna på en bil de flesta känner till.
När man kör bil på natten i en kolsvart skog så ser man en liten del av världen där man kör för att ljuset från strålkastarna reflekteras mot saker i omgivningen. När vi kör upp för en backe och ljuset riktas "ut i rymden" ser vi plötsligt ingenting eftersom ljuset inte reflekteras mot något. Ljuset som vi ser det uppstår när föremål reflekterar det, utan reflektioner kan vi inte veta något om något ljus.
Vårat individuella medvetande+psyket (mind) är den reflektionen av ett "universellt medvetande" som inte ägs av någon person. Precis som solens ljus är ett fenomen i och av naturen så är medvetandet en direkt reflektion av "universums ultimata natur", enligt Vedanta. Enligt Buddhismen är det istället Dharma.

[531bts]

hur har du kommit fram till begreppet "vara i medvetande"? Menar du att det tillståndet är något särskilt, gör någon till ett högre väsen? Som av andra kan avgöras och bedömas utifrån personlig logik och värdering om "ödmjuk" och "perfekt"? Menar du att sådana luddiga kriterier är vägledande för att avgöra om det Spira hänvisar till stämmer?
Det Spira försöker beskriva och hänvisa till eliminerar iden om hög-låg, mer-mindre, bättre-sämre, utvecklad-outvecklad dvs all differentiering av vår, och egentligen allt levandes identitet. Det är endast genom att göra sig besväret att själv pröva hans metod, och utifrån egen erfarenhet, man kan avgöra om det han påstår stämmer och fungerar.
Det går inte att få svart bälte i medvetande, det har varit hos dig och dina medmänniskor med samma kvalitet från födsel 24-7, till ditt sista andetag. Frågan är om det måhända pågår även efter det sista andetaget, men att det då vänds mot något annat!

Tidigare i den här tråden diskuterade vi liknelsen vid jaget som en måne och medvetandet som en sol. Utifrån den liknelsen är det inte möjligt för en person/ett jag att vara i medvetandet. Det är ett tillstånd som över huvud taget inte existerar. Men däremot kan det ju vara möjligt att vi misstar en måne för att vara en sol/stjärna - eftersom på avstånd kan de se lika dana ut.

Huruvida någon tänker eller tror sig vara en sol eller en måne finns det antagligen ingen enkel logik som kan avgöra. Men om någon är mer frågande och undrande, är jag benägen att se det som en indikation om en slags "månmedvetenhet", en medvetenhet om den egna ofullkomligheten.
Många begrepp är också ganska luddiga, det håller jag med om. Till exempel, vad innebär det att vara ödmjuk, och vem är verkligen ödmjuk? Knappast finns det något enkelt vetenskapligt svar på sådana frågor. Men ändå är det ju inte utan att vi har viss uppfattning om vad ödmjukhet faktiskt handlar om.

Om någon människa skulle vara perfekt, och om den likt en frälsare klev ner på jorden, tänker jag fortfarande inte att personen i fråga skulle vara "i medvetandet". Men kanske kunde man då prata om att ha en perfekt relation till medvetandet... en förmåga att reflektera medvetandets ljus perfekt till de punkter där detta ljus behöver spridas.

Och om jag själv ska försöka tänka mig in i den rollen tänker jag det borde handla mycket om, att söka, fråga, pröva sig fram, hitta kopplingar. anpassa sig efter andras förutsättningar och villkor osv... men jag anser mig inte själv vara denna frälsare... och jag vet inte säkert hur en sann frälsare skulle bete sig om den klev ner på jorden. Jag vet inte säkert om jag själv skulle känna igen en frälsare om jag stod ansikte emot ansikte med den.

Jag kan inte relatera till liknelsen med månen och solens förhållande till varandra och ide’n om ett "jag" i förhållande till medvetandet. Månen har ingen egen ljuskälla, den reflekterar energi och ljus från solens aktivitet.
Jag menar att medvetandets förmåga att erfara och beröras förutsätter en anknytning till en levande kropp, vars utveckling och instrumentering avgör omfattningen av vad medvetandet kan erfara och beröras av. För människans del innebär det dels att tankeförmågan är obunden, "fri" dvs, till skillnad från övriga arter inte helt knuten till de kroppsbevarande behoven och dels innebär det att vi får perspektiv till oss själva, blir självmedvetna. Vi kan tänka oss själva som oberoende, avskilda från varandra och verkligheten. Så länge vi inte påminner oss själva och varandra om att vi likt övriga arter är lika beroende och anknutna till verkligheten på samma sätt, förstärks illusionen om ett avskilt, oberoende "jag" utifrån de berättelser (omdöme) tankesinnet konstruerar av medvetandets beröring av gott, ont och neutralt. De är de tre enda och oundvikliga värdena som kroppen och medvetandet berörs av. Tankesinnet däremot, så länge man identifierar sig med dess innehåll, gör oerhört komplicerade berättelser av vad och i vilket sammanhang gott, ont eller neutralt har uppstått.
För att återgå till liknelsen med solen som medvetandet och månen som "jaget", så är enligt mig iden om ett "jag" inte tankesinnets reflektion av medvetandet. Tankesinnet liksom övriga sinnen reflekterar dels kroppsliga förnimmelser och dels den omgivande verkligheten, till ett stycke medvetande som är anknutet till kroppen. Medvetandet är den osynliga förmågan att ta emot intryck, erfara och så länge det är anknutet till en kropp, kan uttrycka behov.
Så till skillnad från månen som inte har någon egen aktiv ljuskälla så har den mänskliga tankeförmågan en alldeles egen fantastisk aktivitet och potential att antingen identifiera sig med sina egna berättelser eller vara medvetandets verktyg att förstå och förhålla oss till varandra och verkligheten på dess villkor.

[David H]

Hur kommunicerar två vattendroppar i havet med varandra?

Om vi ska tänka oss detta som en liknelse, landar vi i en annan typ av frågeställning, tänker jag. De två dropparna utgör en del av havet, och man kan vidare mena att de alls inte existerar som enskilda droppar. Men två månar kan aldrig vara en del av solen, i alla fall inte så länge de är månar.
Liknelserna är med andra ord inte analoga med varandra… menar du att droppliknelsen skulle vara mer analog med relationen mellan jaget och medvetandet, än liknelsen med måne och sol?

Metaforen med ljuset från solen är att solen representerar "ljusets natur" och ljus är "vad det redan är" oavsett från vilken plats de kommer. Däremot så är ljus som reflekteras, ljus från en indirekt källa. Speglar har inget eget ljus utan de endast reflekterar ljus från en annan källa, metaforen handlar om att visa skillnaden mellan att tänka att vi är "separata föremål" eller universella reflektioner av "den enda ultimata universella källan".

Men månar och speglar är väl trots allt ändå separata entiteter, som inte utgör en del av ljuskällan? Det finns det väl en viktig skillnad från hur dropparna i havet förhåller sig till havet? Dropparna i havet förhåller sig till havet, likt solens atomer förhåller sig till solen, tänker jag, men däremot inte likt hur månen förhåller sig till solen.
Vad sol-måne-liknelsen förmedlar som droppe-hav-liknelsen inte förmedlar tänker jag är detta att allt är inte en del av samma aspekt. Medvetandet är inte allt. Det finns till exempel olika "jag", olika "individer" som är separerade från medvetandet, och existerar på sätt och vis oberoende av medvetandet.

Jag tycker det viktiga här är att förstå vad man menar och syftar på, det blir för långdraget att flytta sammanhanget och kritisera saker man inte menar.

Är det någon som flyttat sammanhanget och kritiserat något som någon annan inte menar? I så fall, vem har flyttat sammanhanget, och kritiserat vad någon annan inte menar?

[David H]

Jag kan inte relatera till liknelsen med månen och solens förhållande till varandra och ide’n om ett "jag" i förhållande till medvetandet. Månen har ingen egen ljuskälla, den reflekterar energi och ljus från solens aktivitet.
Jag menar att medvetandets förmåga att erfara och beröras förutsätter en anknytning till en levande kropp, vars utveckling och instrumentering avgör omfattningen av vad medvetandet kan erfara och beröras av. För människans del innebär det dels att tankeförmågan är obunden, "fri" dvs, till skillnad från övriga arter inte helt knuten till de kroppsbevarande behoven och dels innebär det att vi får perspektiv till oss själva, blir självmedvetna. Vi kan tänka oss själva som oberoende, avskilda från varandra och verkligheten. Så länge vi inte påminner oss själva och varandra om att vi likt övriga arter är lika beroende och anknutna till verkligheten på samma sätt, förstärks illusionen om ett avskilt, oberoende "jag" utifrån de berättelser (omdöme) tankesinnet konstruerar av medvetandets beröring av gott, ont och neutralt. De är de tre enda och oundvikliga värdena som kroppen och medvetandet berörs av. Tankesinnet däremot, så länge man identifierar sig med dess innehåll, gör oerhört komplicerade berättelser av vad och i vilket sammanhang gott, ont eller neutralt har uppstått.
För att återgå till liknelsen med solen som medvetandet och månen som "jaget", så är enligt mig iden om ett "jag" inte tankesinnets reflektion av medvetandet. Tankesinnet liksom övriga sinnen reflekterar dels kroppsliga förnimmelser och dels den omgivande verkligheten, till ett stycke medvetande som är anknutet till kroppen. Medvetandet är den osynliga förmågan att ta emot intryck, erfara och så länge det är anknutet till en kropp, kan uttrycka behov.
Så till skillnad från månen som inte har någon egen aktiv ljuskälla så har den mänskliga tankeförmågan en alldeles egen fantastisk aktivitet och potential att antingen identifiera sig med sina egna berättelser eller vara medvetandets verktyg att förstå och förhålla oss till varandra och verkligheten på dess villkor.

Avgörande frågor här tänker jag är hur vi ska lokalisera de olika begreppen vi använder. Till exempel: är tankesinnet/tankefunktionen jagbundet / ägt av jaget, eller är det snarare något som kanaliseras genom jaget? Du skriver om att "man" (jag?) kan identifiera sig med tankesinnets innehåll, men det betyder väl då ändå att jaget och tankesinnet borde uppfattas som två separata entiteter? Det är väl snarare så att jaget har en relation till tankesinnet, snarare än att jaget är i tankesinnet eller att jaget äger tankesinnet? För att jaget ska anses äga tankesinnet krävs det väl att tankesinnet är helt och hållet inom jagets kontroll? Och så tror jag inte riktigt är fallet.
Och då tycker jag inte liknelsen måne-sol är så långsökt, för även månen kan väl på sätt och vis identifiera sig med solen och ha en relation till solen, utan att för den skull vara i solen eller äga solen?

Viktigt att komma ihåg tänker jag att "jag" är ett individbegrepp. Medan medvetande (med-vetande) väl rimligtvis är att betrakta som ett kollektivbegrepp?

Det du nämner om gott, ont och neutralt är intressant i sammanhanget, tycker jag. Ska vi lokalisera dessa begrepp till olika individer (t ex olika "jag") eller ska vi lokalisera begreppen till något kollektivt (t ex med-vetande)? T ex om vi följer nyheterna, om konflikten i Gaza; är Hamas onda, eller är Israel onda? Kan ondska identifieras till enskilda grupper? Eller är det mer givande att tala om detta från ett kollektivt perspektiv? Att det är vi, kollektivet, medvetandet, som representerar och ansvarar för ondskan?
Jag är inte övertygad om att det finns självklart rätta svar där. Man kan nog resonera om detta från olika perspektiv. Men jag tror det är viktigt att komma ihåg att det inte går att få hela sanningen om man bara resonerar från individperspektiv, och bara skuldbelägger "Hamas" eller "Israel" eller dylikt. När vi resonerar från ett kollektivperspektiv är det inte möjligt att skuldbelägga någon enskild aktör tänker jag (jmf: vi skuldbelägger inte högerarmen för att den slår vänsterarmen).

Blev kanske lite snurriga formuleringar där, och kanske säger jag emot mig själv...jag är ganska trött i huvudet ikväll. Men kanske någon mer skarpsint än mig själv kan läsa detta, och hjälpa räta ut några frågetecken.