Smisk skrev:David H skrev:531bts skrev:https://youtu.be/xkX49NhpwXQ?si=95TzuwbyNJVt3sGW
Här ger Spira en enkel och lättillgänglig förklaring till dilemmat att identifiera vår tankeförmåga som pimär i relation till vår medfödda grundidentitet: medvetande, förmågan att ta emot intryck, erfara och uttrycka behov.
Kanske Spira begår misstaget att tro att han själv befinner sig i medvetandet? Bara en spontan fundering, då det tycks som att han talar som om han anser sig ha flertalet svar, men desto färre frågor, funderingar och undringar. Jag tittade bara på en kort stund av klippet, och kan inte påstå att jag hängde med särskilt väl, och jag menar mig inte ha närmare belägg för min fråga/fundering. Men tänkte att jag kan väl testa slänga iväg den frågan, och se om, och i så fall vad för respons jag får.... kanske något att spinna vidare på. Kanske något jag kan lära mig av.
Spira är en riktigt bra spirituell personlighet och han är bra på att förklara saker kring det perspektivet han talar utifrån.
Jag ser inga problem med det han säger alls men en sak som lätt händer är att man från sitt eget perspektiv kan missuppfatta perspektivet han utgår ifrån och syftet/värdet av det. Det är ett välkänt fenomen han själv mycket väl känner till och ibland nämner att man kan missuppfatta vad man menar med den typen av saker han säger och det kan vara förvirrande. Är det någonstans där det är viktigt att ha rätt utgångspunkt och perspektiv så är det för spirituella läror. Det är därför man oftast menar att man behöver en lärare/guru, det är alltså inte för att läraren skall bekräftas på något sätt utan för att den spirituella aspiranten skall få klarhet i läran.
Ett exempel är att om man ser på buddhister utifrån och pratar med dem lite snabbt om jaget så kan man nästan garantera missuppfattningar. Man kan även räkna med att det inte räcker med eller att det oftast inte går att säga att "det blir lätt missuppfattningar" utan man får istället tala om andra saker som hur man mediterar eller vad som är viktigt för att få ett lugn eller rent medvetande istället och som en liten del av det tala om jaget.
Snöar man in på jagets natur, från det perspektivet, och fastnar vid hur vida det är sant eller falskt att ett jag existerar eller inte missar man där syftet med läran.
Tänker du att du själv befinner dig i medvetandet och kan tala från medvetandets perspektiv? Eller vad är anledningen till att du skriver svar utan att fråga eller undra något?
Visst känner jag igen en hel del i din beskrivning, och nog stämmer det. Men något som skiljer bra gurus från ännu bättre guruer, är väl det att de ännu bättre guruerna inte misstar sig själva för att vara gudar. Att en bättre guru verkligen är öppen, receptiv, nyfiken. Här kommer jag till exempel att tänka på buddhistmunken Björn Natthikos bok med titel "Jag kan ha fel"...den titeln säger väl en hel del? När man kommer fram till att man kan ha fel, faller det väl naturligt att man blir mer ödmjuk. Och det öppnar för att ställa frågor, mer än att bara leverera svar.
I filosofihistorien har vi ju det klassiska exemplet med Sokrates, som blev känd för den sokratiska ironin...kanske var denna sokratiska ironin inte så ironisk egentligen, utan kanske bar han på en genuin undran, och det var därför han ställde så mycket frågor?