Självmedvetenhet

[David H]

Vad innebär det att vara självmedvetande? Vem är det?

[Smisk]

Vad innebär det att vara självmedvetande? Vem är det?

AI svarar så här:

Att vara självmedveten innebär att ha förmågan att observera och reflektera över sitt eget medvetande och beteende. Det är en grundläggande del av emotionell intelligens och innebär att man är medveten om sina egna känslor, tankar och handlingar. Genom självmedvetenhet kan man förstå sig själv bättre, vilket leder till personlig utveckling och förbättrade mänskliga relationer12. Det är också kopplat till att vara medveten om den egna kroppsliga existensen

Jag tänker på Jungs individuation och Vedantas respektive Buddhismens metoder för spirituellt uppvaknande.

Med andra ord, förhållandet mellan vårat självbild/identitet och vår mentala/spirituella potential.
Individuation är enligt Jung en pågående process att förhålla dessa två och det är en som inte har något slutgiltig plats.

Som Ken Wilber uttrycker det så är det en dynamisk process av att utveckla nya förmågor genom att betrakta saker utifrån vår tidigare självbild/världsbild till att se dem från en nyare förmågas plats. Denna process utvecklar oss genom att vi ökar medvetenheten om vår tidigare självbild/världsbild som så att en ny kan överskrida och inkludera de tidigare. Som en rysk docka och så som Spiral dynamics beskriver det.

[David H]

Vad innebär det att vara självmedvetande? Vem är det?

AI svarar så här:

Att vara självmedveten innebär att ha förmågan att observera och reflektera över sitt eget medvetande och beteende. Det är en grundläggande del av emotionell intelligens och innebär att man är medveten om sina egna känslor, tankar och handlingar. Genom självmedvetenhet kan man förstå sig själv bättre, vilket leder till personlig utveckling och förbättrade mänskliga relationer12. Det är också kopplat till att vara medveten om den egna kroppsliga existensen

Jag tänker på Jungs individuation och Vedantas respektive Buddhismens metoder för spirituellt uppvaknande.

Med andra ord, förhållandet mellan vårat självbild/identitet och vår mentala/spirituella potential.
Individuation är enligt Jung en pågående process att förhålla dessa två och det är en som inte har något slutgiltig plats.

Som Ken Wilber uttrycker det så är det en dynamisk process av att utveckla nya förmågor genom att betrakta saker utifrån vår tidigare självbild/världsbild till att se dem från en nyare förmågas plats. Denna process utvecklar oss genom att vi ökar medvetenheten om vår tidigare självbild/världsbild som så att en ny kan överskrida och inkludera de tidigare. Som en rysk docka och så som Spiral dynamics beskriver det.

Det låter bra, tycker jag. En av utmaningarna med självmedvetande tänker jag handlar om att dels vara sig själv, och samtidigt betrakta sig själv. När jag är mig själv, kan jag inte se mig själv, och när jag ser mig själv kan jag inte vara mig själv. Förutom kanske möjligtvis om jag tar en spegel till hjälp... Men jag vet inte om det finns några fullt fungerande speglar i detta avseende. Kanske är det mer rimligt att tänka det som en dynamisk process, där vi växlar mellan att vara oss själva och att se oss själva?

Och vidare kan jag undra, vart landar självmedvetenheten i slutändan? Landar det i att jag förstår "David H", eller landar det i att jag förstår "medvetandet" som något kollektivt? Om jag ska försöka föreställa mig en slutpunkt här, tänker jag att det borde landa i någon form av medvetandesolipsism. När fullständig självmedvetenhet är nådd, finns det bara ett kollektivt medvetande... och distinktioner så som "jag" och "du" upphör?

[Smisk]

Det låter bra, tycker jag. En av utmaningarna med självmedvetande tänker jag handlar om att dels vara sig själv, och samtidigt betrakta sig själv. När jag är mig själv, kan jag inte se mig själv, och när jag ser mig själv kan jag inte vara mig själv. Förutom kanske möjligtvis om jag tar en spegel till hjälp... Men jag vet inte om det finns några fullt fungerande speglar i detta avseende. Kanske är det mer rimligt att tänka det som en dynamisk process, där vi växlar mellan att vara oss själva och att se oss själva?

Jag ser det helt som en dynamisk process. Medvetandet kan vi se som en spegel som ger oss förmågan att påverka saker tänker jag.
En sak meditation gör är att den ökar utrymmet där vi har förmågan att reflektera. Med andra ord, närvaron vi kan ha kan utvecklas genom att vi lär oss att inte reagera automatiskt utan istället medvetet.

Eftersom det finns en skillnad mellan våra automatiska benägenheter som person och våra medvetna val så kan vi lära oss att vara både vår automatiska person och våra medvetna val tillsammans. Detta kan vi kalla självmedvetenhet.

Och vidare kan jag undra, vart landar självmedvetenheten i slutändan? Landar det i att jag förstår "David H", eller landar det i att jag förstår "medvetandet" som något kollektivt? Om jag ska försöka föreställa mig en slutpunkt här, tänker jag att det borde landa i någon form av medvetandesolipsism. När fullständig självmedvetenhet är nådd, finns det bara ett kollektivt medvetande... och distinktioner så som "jag" och "du" upphör?

Enligt Buddhism och Vedanta så "leder den ingenstans" utan visar oss något som alltid har varit. Detta kallas ibland för "blivandets illusion".
Inom Buddhism så talar man om medvetandets natur som något fundamentalt/universellt, alltså något som existerar "utan person". Detta är även verklighetens natur och att bli medvetna om den är dharma, vägen.

Enligt detta perspektivet så är självmedvetenhet till stor del att medvetandegöra medvetandets natur, alltså att visa medvetandets natur för sig självt som något som är ett med verklighetens grundläggande natur. För Buddhismen så finns det dock ett syfte med detta som är att hantera existensens ojämnheter, Dukkha. Det som översätts med lidande som verkar vara en tveksam översättning.

Livets "ojämnheter" är vägen och medvetandets natur kan inte separeras från den. Insikten om detta finns redan men vi missförstår livet som något som innehåller en värld av föremål där vi är ett av dem och det perspektivet skapar konsekvenser vi tappar bort oss i.

[David H]

Och vidare kan jag undra, vart landar självmedvetenheten i slutändan? Landar det i att jag förstår "David H", eller landar det i att jag förstår "medvetandet" som något kollektivt? Om jag ska försöka föreställa mig en slutpunkt här, tänker jag att det borde landa i någon form av medvetandesolipsism. När fullständig självmedvetenhet är nådd, finns det bara ett kollektivt medvetande... och distinktioner så som "jag" och "du" upphör?

Enligt Buddhism och Vedanta så "leder den ingenstans" utan visar oss något som alltid har varit. Detta kallas ibland för "blivandets illusion".
Inom Buddhism så talar man om medvetandets natur som något fundamentalt/universellt, alltså något som existerar "utan person". Detta är även verklighetens natur och att bli medvetna om den är dharma, vägen.

Enligt detta perspektivet så är självmedvetenhet till stor del att medvetandegöra medvetandets natur, alltså att visa medvetandets natur för sig självt som något som är ett med verklighetens grundläggande natur. För Buddhismen så finns det dock ett syfte med detta som är att hantera existensens ojämnheter, Dukkha. Det som översätts med lidande som verkar vara en tveksam översättning.

Livets "ojämnheter" är vägen och medvetandets natur kan inte separeras från den. Insikten om detta finns redan men vi missförstår livet som något som innehåller en värld av föremål där vi är ett av dem och det perspektivet skapar konsekvenser vi tappar bort oss i.

Tar vi en stillbild av den dynamiska processen, kan det förefalla på detta sätt, tänker jag. Men problem då kan anses vara är att det just är en stillbild vi har, och inte den dynamiska processen i sig.

Från annat perspektiv kanske meningen "vi missförstår livet som något som innehåller en värld av föremål där vi är ett av dem och det perspektivet skapar konsekvenser vi tappar bort oss i" kan omformuleras till "vi förstår livet som något som innehåller en värld av föremål där vi är ett av dem och det perspektivet skapar konsekvenser som vi finner oss i, och anpassar oss efter". Hur vi uppfattar situationen, beror på vart i den snurrande karusellen vi befinner oss?

[Smisk]

Tar vi en stillbild av den dynamiska processen, kan det förefalla på detta sätt, tänker jag. Men problem då kan anses vara är att det just är en stillbild vi har, och inte den dynamiska processen i sig.

Från annat perspektiv kanske meningen "vi missförstår livet som något som innehåller en värld av föremål där vi är ett av dem och det perspektivet skapar konsekvenser vi tappar bort oss i" kan omformuleras till "vi förstår livet som något som innehåller en värld av föremål där vi är ett av dem och det perspektivet skapar konsekvenser som vi finner oss i, och anpassar oss efter". Hur vi uppfattar situationen, beror på vart i den snurrande karusellen vi befinner oss?

Att vara "i världen men inte av världen" som Jesus skall ha sagt. Den tanken innehåller en uppmaning att bidra och handla i världen samtidigt som man undviker att bli korrumperad av världsliga värden. Buddhismen gör precis samma sak med uppfattningen av det absoluta och det relativa, alltså Nirvana och Samsara, det andliga och det världsliga.

Detta kallas ibland Själsmedvetenhet, alltså att ha uppfattningen att man lever i världen tillfälligt men inte tillhör den utan Själen. Man kan tänka sig att vi är både en Själ och en person samtidigt, alltså att vi är en andlig och personlig entitet samtidigt.

Självmedvetenhet och själsmedvetenhet är andligt sätt precis samma sak.

[David H]

Tar vi en stillbild av den dynamiska processen, kan det förefalla på detta sätt, tänker jag. Men problem då kan anses vara är att det just är en stillbild vi har, och inte den dynamiska processen i sig.

Från annat perspektiv kanske meningen "vi missförstår livet som något som innehåller en värld av föremål där vi är ett av dem och det perspektivet skapar konsekvenser vi tappar bort oss i" kan omformuleras till "vi förstår livet som något som innehåller en värld av föremål där vi är ett av dem och det perspektivet skapar konsekvenser som vi finner oss i, och anpassar oss efter". Hur vi uppfattar situationen, beror på vart i den snurrande karusellen vi befinner oss?

Att vara "i världen men inte av världen" som Jesus skall ha sagt. Den tanken innehåller en uppmaning att bidra och handla i världen samtidigt som man undviker att bli korrumperad av världsliga värden. Buddhismen gör precis samma sak med uppfattningen av det absoluta och det relativa, alltså Nirvana och Samsara, det andliga och det världsliga.

Detta kallas ibland Själsmedvetenhet, alltså att ha uppfattningen att man lever i världen tillfälligt men inte tillhör den utan Själen. Man kan tänka sig att vi är både en Själ och en person samtidigt, alltså att vi är en andlig och personlig entitet samtidigt.

Självmedvetenhet och själsmedvetenhet är andligt sätt precis samma sak.

Jag tycker att detta låter lite som eskapism. En flykt från tillvarons kroppsliga aspekter. För en verkligt dynamisk process tänker jag det är viktigt att varken premiera det så kallat andliga eller det så kallat kroppsliga. Vill någon hålla fast vid bara det andliga eller bara det kroppsliga, blir det likt att sätta käppar i hjulet.

I annan tråd skrev Pilatus och Vertumnus om detta om fasta, och hur det kan få en att till sinnet känna sig lättare. Och är inte det något som indikerar att kroppsmedvetenhet, kan vara en form av självmedvetenhet? Att se att världen består av föremål och att jag själv är ett av dessa föremål, tänker jag är en viktig förutsättning för att visa världens föremål tillräcklig respekt. De världsliga värdena är ibland viktiga att ta hänsyn till, tänker jag.

Och det är också där jag anar en viktig skillnad mellan buddhism och taoism. Medan buddhismen tenderar att förespråka det andliga över det världsliga, så förespråkar taoismen istället jämvikt mellan det andliga och det världsliga. Taoismen som grund för en politisk rörelse som kan göra ett avtryck i världspolitiken, tror jag mycket mer på än buddhismen som snarare tycks försöka vända det världsliga ryggen. Det taoistiska förhållningssättet öppnar för en symbios mellan kropp och själ, medan det buddhistiska förhållningssättet leder antingen till död, eller parasitering, tänker jag.

[Smisk]

Jag tycker att detta låter lite som eskapism. En flykt från tillvarons kroppsliga aspekter. För en verkligt dynamisk process tänker jag det är viktigt att varken premiera det så kallat andliga eller det så kallat kroppsliga. Vill någon hålla fast vid bara det andliga eller bara det kroppsliga, blir det likt att sätta käppar i hjulet.

I annan tråd skrev Pilatus och Vertumnus om detta om fasta, och hur det kan få en att till sinnet känna sig lättare. Och är inte det något som indikerar att kroppsmedvetenhet, kan vara en form av självmedvetenhet? Att se att världen består av föremål och att jag själv är ett av dessa föremål, tänker jag är en viktig förutsättning för att visa världens föremål tillräcklig respekt. De världsliga värdena är ibland viktiga att ta hänsyn till, tänker jag.

Och det är också där jag anar en viktig skillnad mellan buddhism och taoism. Medan buddhismen tenderar att förespråka det andliga över det världsliga, så förespråkar taoismen istället jämvikt mellan det andliga och det världsliga. Taoismen som grund för en politisk rörelse som kan göra ett avtryck i världspolitiken, tror jag mycket mer på än buddhismen som snarare tycks försöka vända det världsliga ryggen. Det taoistiska förhållningssättet öppnar för en symbios mellan kropp och själ, medan det buddhistiska förhållningssättet leder antingen till död, eller parasitering, tänker jag.

Buddhismen är på ett sätt en respons på ett eskapistiskt förhållande som va vanligt i Indien. Det finns väl olika traditioner men ofta talar man just om medelvägen som den där man inkluderar både det andliga och världen och talar om andligheten som det som inte skiljer dem åt. Där andligheten är världen och världen är andligheten. "Tomheten är form och form är tomhet" säger dem. Detta konceptet "tomhet" (sunyata) är ett sätt att tänka sig att vi upplever "saker i världen" men denna upplevelse handlar inte om någon slutgiltig verklighet utan om en erfarenhet vi har eftersom vi missuppfattar den slutgiltiga verkligheten (det absoluta) med våra erfarenheter. Sunyata missuppfattas ofta.

Jag bad AIn förklara Sunyata:

Sunyata, eller “tomhet”, är en central lära inom Mahayana-buddhismen och syftar på frånvaron av en inneboende, oberoende essens i alla fenomen. Detta koncept är nära kopplat till läran om anatta, eller “icke-själv”, som förnekar existensen av ett evigt, oföränderligt “jag” eller själ. Sunyata betonar att allt är interberoende och att ingenting har en självständig, separat existens. Detta innebär inte att ingenting existerar, utan snarare att fenomenen är “tomma” på en självständig natur eller essens12.

I Mahayana-buddhismen är insikten om sunyata en väg till upplysning, eftersom det hjälper praktiserande att se bortom illusionen av ett fast “jag” och de begär och lidanden som följer med denna missuppfattning1. Sunyata är också intimt förknippad med läran om pratityasamutpada, eller “beroende uppkomst”, vilket förklarar hur fenomen uppstår i beroende av varandra2.

Det är viktigt att förstå att sunyata inte är en nihilistisk syn där allt förnekas, utan snarare en djupare förståelse av verklighetens natur som är fri från fasta kategorier och inneboende identiteter.

Dessa tankar vidgar sättet vi kan tänka oss världen med oss i den. Det intressanta i detta och självmedvetenhet är att vi har något av en automatisk tanke, som ett "fack" i tänkandet, för oss själva. Ett som på så gott som "på förhand" väntar på att fyllas med något vi är i världen som sådan. Det är inte medvetandet som stoppar in något jag där, det är det omedvetna, det automatiska tänkandet, benägenheter att "vara någon" som driver dessa mentala processer.

Att medvetandegöra dessa processer släpper greppet om oss själva som "sak i världen". Detta är vad meditation gör.

[David H]

Jag tycker att detta låter lite som eskapism. En flykt från tillvarons kroppsliga aspekter. För en verkligt dynamisk process tänker jag det är viktigt att varken premiera det så kallat andliga eller det så kallat kroppsliga. Vill någon hålla fast vid bara det andliga eller bara det kroppsliga, blir det likt att sätta käppar i hjulet.

I annan tråd skrev Pilatus och Vertumnus om detta om fasta, och hur det kan få en att till sinnet känna sig lättare. Och är inte det något som indikerar att kroppsmedvetenhet, kan vara en form av självmedvetenhet? Att se att världen består av föremål och att jag själv är ett av dessa föremål, tänker jag är en viktig förutsättning för att visa världens föremål tillräcklig respekt. De världsliga värdena är ibland viktiga att ta hänsyn till, tänker jag.

Och det är också där jag anar en viktig skillnad mellan buddhism och taoism. Medan buddhismen tenderar att förespråka det andliga över det världsliga, så förespråkar taoismen istället jämvikt mellan det andliga och det världsliga. Taoismen som grund för en politisk rörelse som kan göra ett avtryck i världspolitiken, tror jag mycket mer på än buddhismen som snarare tycks försöka vända det världsliga ryggen. Det taoistiska förhållningssättet öppnar för en symbios mellan kropp och själ, medan det buddhistiska förhållningssättet leder antingen till död, eller parasitering, tänker jag.

Buddhismen är på ett sätt en respons på ett eskapistiskt förhållande som va vanligt i Indien. Det finns väl olika traditioner men ofta talar man just om medelvägen som den där man inkluderar både det andliga och världen och talar om andligheten som det som inte skiljer dem åt. Där andligheten är världen och världen är andligheten. "Tomheten är form och form är tomhet" säger dem. Detta konceptet "tomhet" (sunyata) är ett sätt att tänka sig att vi upplever "saker i världen" men denna upplevelse handlar inte om någon slutgiltig verklighet utan om en erfarenhet vi har eftersom vi missuppfattar den slutgiltiga verkligheten (det absoluta) med våra erfarenheter. Sunyata missuppfattas ofta.

Jag bad AIn förklara Sunyata:

Sunyata, eller “tomhet”, är en central lära inom Mahayana-buddhismen och syftar på frånvaron av en inneboende, oberoende essens i alla fenomen. Detta koncept är nära kopplat till läran om anatta, eller “icke-själv”, som förnekar existensen av ett evigt, oföränderligt “jag” eller själ. Sunyata betonar att allt är interberoende och att ingenting har en självständig, separat existens. Detta innebär inte att ingenting existerar, utan snarare att fenomenen är “tomma” på en självständig natur eller essens12.

I Mahayana-buddhismen är insikten om sunyata en väg till upplysning, eftersom det hjälper praktiserande att se bortom illusionen av ett fast “jag” och de begär och lidanden som följer med denna missuppfattning1. Sunyata är också intimt förknippad med läran om pratityasamutpada, eller “beroende uppkomst”, vilket förklarar hur fenomen uppstår i beroende av varandra2.

Det är viktigt att förstå att sunyata inte är en nihilistisk syn där allt förnekas, utan snarare en djupare förståelse av verklighetens natur som är fri från fasta kategorier och inneboende identiteter.

Dessa tankar vidgar sättet vi kan tänka oss världen med oss i den. Det intressanta i detta och självmedvetenhet är att vi har något av en automatisk tanke, som ett "fack" i tänkandet, för oss själva. Ett som på så gott som "på förhand" väntar på att fyllas med något vi är i världen som sådan. Det är inte medvetandet som stoppar in något jag där, det är det omedvetna, det automatiska tänkandet, benägenheter att "vara någon" som driver dessa mentala processer.

Att medvetandegöra dessa processer släpper greppet om oss själva som "sak i världen". Detta är vad meditation gör.

Men ger det svar på frågor exempelvis som: vilket parti ska jag rösta på? Hur ska frågor om global uppvärmning hanteras? Hur får vi slut på krigen i Ukraina och Gaza? Hur bör ett samhälle förhålla sig till invandring och biståndsfrågor? Är det bättre med centralisering eller decentralisering? Hur många timmars arbetsvecka är rimligt? Borde det finnas regler kring grannsamverkan? Vad ska vi göra med allt människobajs som bajsas ut? Räcker det med en toalett med spolknapp, för att få det problemet ur världen? Hur ska filosofiforum modereras? Hur ska medlemmar slippa känna sig kränkta? Vad finns för det för konkreta förslag om metod för meningsfulla samtal på forumet?

Min uppfattning är att svar från förespråkare av buddhism har väldigt lite att komma med där. De abstraherar mest den typen av frågor i metaanalyserande resonemang, och lämnar de som visar engagemang i politiken tomhänta. Och där ser jag då skillnad mellan taoism som politisk ideologi, som öppnar för en rad konkreta politiska ställningstaganden, som exempelvis diskuterats här:
viewtopic.php?f=10&t=10819

[Smisk]

Men ger det svar på frågor exempelvis som: vilket parti ska jag rösta på? Hur ska frågor om global uppvärmning hanteras? Hur får vi slut på krigen i Ukraina och Gaza? Hur bör ett samhälle förhålla sig till invandring och biståndsfrågor? Är det bättre med centralisering eller decentralisering? Hur många timmars arbetsvecka är rimligt? Borde det finnas regler kring grannsamverkan? Vad ska vi göra med allt människobajs som bajsas ut? Räcker det med en toalett med spolknapp, för att få det problemet ur världen? Hur ska filosofiforum modereras? Hur ska medlemmar slippa känna sig kränkta? Vad finns för det för konkreta förslag om metod för meningsfulla samtal på forumet?

https://www.youtube.com/watch?v=GNDO2G6YySA

Min uppfattning är att svar från förespråkare av buddhism har väldigt lite att komma med där. De abstraherar mest den typen av frågor i metaanalyserande resonemang, och lämnar de som visar engagemang i politiken tomhänta. Och där ser jag då skillnad mellan taoism som politisk ideologi, som öppnar för en rad konkreta politiska ställningstaganden, som exempelvis diskuterats här:
viewtopic.php?f=10&t=10819

Tävlingar om vem som vet bäst lämnar jag åt politikerna och sporten

[David H]

Genom meditation kan jag bli omedveten om att jag bajsar ut bajskorvar, men innebär det att mina bajskorvar upphör att existera? Eller är det snarare likt att tänka att jag blir osynlig genom att blunda?
Ibland kan det vara skönt och viktigt att vila från bajstankar, tänker jag, men förr eller senare kommer vi till en tipping point där bajset samlar på sig, och något måste göras åt saken. I alla fall om vi vill fortsätta leva.

På mitt jobb torkar jag ibland andras bajs, men jag gör det inte villkorslöst.