Hur fungerar besvikelse?

[Calle]

Varför kan det vara så att en man som är avsevärt fattigare än en annan man, men lika lycklig om inte lyckligare än denna man, kan bli olyckligare i sin tillvaro om han t ex. vann 10 milj. på ett lotteri men sedan tappade bort lotten innan han han hämta ut vinsten?

Varför är det så smärtsamt at förlora saker man inte ens har haft?

[Thurisaz]

Varför kan det vara så att en man som är avsevärt fattigare än en annan man, men lika lycklig om inte lyckligare än denna man, kan bli olyckligare i sin tillvaro om han t ex. vann 10 milj. på ett lotteri men sedan tappade bort lotten innan han han hämta ut vinsten?

Varför är det så smärtsamt at förlora saker man inte ens har haft?

De har nog att göra med att vissa saker som är värda mycket, genom ägandet av dem och dess medföljande fördelar, så får personen i fråga mera uppmärksamhet, än medel personen och uppmärksamhet är något som vi strävar efter.

Så som i ditt exempel så bygger mannen upp stora förväntningar inför denna uppmärksamheten och när han sedan tappat lotten, så slås hans förväntingar i spillror, hans uppmärksamhet blir bara en dröm och drömmar tillfredställer inte mannens uppmärksamhetsbehov.

Därför blir han besviken.

Att det sedan är så smärtsamt beror på att han har genom sina förväntningar samlat en massa energi i kroppen, som sedan försvinner när hans lott försvunnit och då blir det som en form av depression.

Ungefär som kvinnor efter graviditeten brukar bli deprimerade, då de förlorat den överskotts energin som kroppen haft innan.

Eftersom kroppen började tillverkningen av ny människa, men som kommit till livet och då har kroppen minskat produktionen av denna energin, som i sin tur får kvinnan att känna sig nere.

[Skogsälvan]

Jag skulle vilja förtydliga att det är smärtsamt att "förlora" sådant man nästan haft. Jag har för mig att man inom psykologin har studerat de som står på prispallen i större idrottssammanhang. Silvermedaljören ser inte lika lycklig ut som bronsmedaljören.
Det är svårt att definiera lycka, men jag antar att de flesta har rimliga mål uppsatta för sin tillvaro. Växer man upp i ett svältdrabbat land så är man lycklig om man har mat. Är man ruskigt ful så är man lycklig om man finner någon partner.
Problemet är ju att de flesta (innerst inne) vill ha mer än man har. Pengar är ett vanligt mål. Finns det inte inom den rimliga tanken att man ska äga värsta villan, kanske ett flygplan, partaja med kändisar osv. så borde man antagligen inte känna sig olycklig för att man inte kan uppnå dessa drömmar. Men om dylika saker plötsligt ligger inom räckhåll så slår hoppet/girigheten (kalla det vad du vill) in. För visst vill vi ha det bra. Det gör ont när illusioner krossas.

[hovnarr]

Problemet är ju att de flesta (innerst inne) vill ha mer än man har.

Eller i alla fall ytterst ute.

Det är svårt att definiera lycka, men jag antar att de flesta har rimliga mål uppsatta för sin tillvaro. Växer man upp i ett svältdrabbat land så är man lycklig om man har mat. Är man ruskigt ful så är man lycklig om man finner någon partner.

Mm, jag ser Maslovs trappa framför mig. Men vad händer när man tycker att man har allt? Det finns inga akuta problem att lösa, man har mat, nära och kära, mer pengar än man vet hur man ska spendera men inte så mycket att det är ett problem - den fysiska tryggheten är fullkomligt och på alla plan tillfredsställd.

Det känns som att mer subtila problem då blir synliga när man höjt sig över vardagens vedermödor. Vissa hittar då kanske problem där inga finns - t.ex. att de måste ha ännu mera pengar. Andra upplever kanske just avsaknaden av problem som ett problem. Vi är nu någonstans i eller bortom steget "självförverkligande" i den där trappan. Man har lyxen att fundera på de verkligt subtila bekymren som de flesta inte märker av för att de har fullt upp med brödfödan, skrikande ungar, skrikande chefer, disk och dokusåpor.

Är det det som är självförverkligande? Att göra det egna självet verkligt. Att verka i jaget. Jag blir nästan lite sugen på att läsa lite om vad Maslov menade egentligen...

[Skogsälvan]

Ja, vem vet, kan man nå alla sina mål? Eller stegras de urskiljningslöst?

Jag tror - observera att jag inte vet - att när man har nått alla tänkbara mål så upplever man lätt en tomhet. I allmänhet fokuserar man på väldigt ytliga och värdsliga ting. Så jag tror att segerns sötma har en besk eftersmak.

Nej, hovnarr, vi är inte i eller bortom steget "självförverklingande" så som Maslow definierade det. Faktum är att denne hade svårt att finna personer som uppfyllde de kriterierna och vände sig därför till att studera historiska personligheter. Behovstrappan är även svår (för att inte säga omöjlig) att stå på en empirisk grund.

[hovnarr]

Jag tror - observera att jag inte vet - att när man har nått alla tänkbara mål så upplever man lätt en tomhet.

Just! Min undring var: Uppstår tomheten på grund av att man uppnått sina mål, eller finns tomheten där under ytan som en bordunton hela tiden? Dränker maratonloppet i ekorrhjulet lyckande-misslyckande Tomheten, eller skapar det den?

För att kunna svara på det måste vi ju känna tomheten! Vi måste veta vad tomhet är för något. Vad tror du tomheten är?

Nej, hovnarr, vi är inte i eller bortom steget "självförverklingande" så som Maslow definierade det. Faktum är att denne hade svårt att finna personer som uppfyllde de kriterierna och vände sig därför till att studera historiska personligheter. Behovstrappan är även svår (för att inte säga omöjlig) att stå på en empirisk grund.

Visst, behovstrappan är Maslows modell, hans bild av den psykologiska verkligheten. Den ska såklart tas med en nypa salt, liksom hans utvärdering i efterhand av historiska personer. Det du var inne på var måluppfyllelse, och det behöver jag inte blanda in Maslow i. Frågan är samma som ovan: uppenbarar sig de "lyxiga" tomhetsproblemen (den aristokratiska uttråkningen om man så vill) för att de mer akuta problemen försvunnit eller för att man vant sig vid optimeringshjulet?

Skulle vi uppleva tomhet om vi fötts in i tomheten?

[Skogsälvan]

Jag tycker att det är en rolig frågeställning och jag diskuterade den med min bror som är filosofiskt utbildad.
Han tror att tomheten uppstår när målen är fyllda.
Jag tror att tomheten alltid har funnits där.

Vad jag menar med tomhet är en bristande kontakt med själen. I ett primitivt samhälle borde man rimligtvis uppnå sina mål enklare än i dagens samhälle då kraven har stegrats. Jag spekulerar i om dessa behov vi har skapat är rena försvarsmekanismerna. Jag har diskuterat lite med exempelvis Stardancer här på forumet. Han och jag har liknade erfarenheter, men olika tro. Jag tror inte att det är meningen att vi ska finna vår själ och meningen med livet etc. Stardancer är väldigt förtjust i tanken på massupplysning. Det är inte jag. Jag tror att detta skulle vara vägen till undergången, men andra kan ju givetvis betrakta det som befrielsen, då allt upplöses och världen slutar att existera. För övrigt kan jag ju inflika att jag tror att vår värld är en illusion. Jag tror inte att det är nyttigt att sticka hål på bubblan, för alla kan nog inte andas i en annan atmosfär.

[meanman]

.....För övrigt kan jag ju inflika att jag tror att vår värld är en illusion. Jag tror inte att det är nyttigt att sticka hål på bubblan, för alla kan nog inte andas i en annan atmosfär.

Precis så upplever jag det också!
Men jag tror att illusionerna har sina orsaker....

Du tangerar ett av mina egenhändiga ordspråk:
Att leva är att låta sig illusioneras!

[Varney]

som att problem, och obehag uppstår när man icke låter sig illusioneras?

/Misst'r's V.

[meanman]

som att problem, och obehag uppstår när man icke låter sig illusioneras?

/Misst'r's V.

Ungefär så, ja! För att inte (ytterst sett) gripas av existentiell ångest...

[Varney]

då är det ungefär som jag brukar säga alltså =)
att vi står ut med livet så länge som vi kan förvilla oss med annat =)

[J R Auk]

Vi blir besvikna för att vi är tillåtna det. Förlusten av det vi kunde ha haft legitimerar sorgen.
Och har vi inte alla något och gråta över hela tiden?

Eller så ser vi att inget av känslonatur kommer lösa våra problem och ansvarar själv för våra förehavanden.

Att förlora en vinst man trodde sig få är som att svikas av den gud man trodde höll en om ryggen.

Ansvarsfrihet byts mot ansvarsbetyngande.