Ken Wilber - integral psykologi..

[stradde]

Håller på att läsa två böcker av Ken Wilber, den ena heter " A brief whstory of everything" tror jag =)) kommentarar ang. Wilber och integral teorier.. alltså att man skall sammanföra ex. österländsk och västerländsk filosofi, psykologi, religion.

han verkar vara mycket för meditation och annat. Intressant filur =))

[Deuce Deceptor]

Läste en introduktion till integral andlighet som PJ skickade till mig. Rätt intressant läsning. Han är användbar på så sätt att han styltar upp olika möjliga angreppsvinklar för studier av upplysning, andliga upplevelser osv. Vilket är utmärkta verktyg, sålänge man erkänner att de är just verktyg och inte en objektiv mall(det går väll inte att studera något ur ett annat perspektiv än 1st någonsin...men visst), vilket Wibler erkänner. Sen har han en massa staplar som skapar prestationsångest...det blir svårt att inte lägga en värdering i att det är toppen av stapeln som är eftersträvansvärd. Klart att jag vill va upplyst. Upplever att det finns rätt mycket osäkerhetsmoment i studierna av människors andliga utvekling. Dock, det finns det alltid. Karln har en gedigen bredd i sitt kunnande om olika religioners beskrivningar om upplysning och forskning kring detta. Så om man nu vill läsa nått om forskning kring upplysning så är han utmärkt. Att sen upplysning må vara något som är rätt problematiskt att forska kring är en annan sak. Man måste först definiera upplysning, vilket kan vara en aning problematiskt om man inte anser sig upplyst...och många av dem som ansett sig upplysta brukar va rätt kryptiska.

[Fication]

Ken Wilber talar ju om lines och stages, där stages är stadier i utvecklingen och lines är vilken utveckling det handlar om, tex moralisk eller kognitiv. Är det någon som vet var han går igenom dessa stages och lines och beskriver de i detalj? Typ vilken bok, eller ännu bättre, om man kan hitta det på nätet.

[PopJimmy]

Läste du pappret jag skicka dig förut? Alltså dom håller fortfarande på att arbetar med mappning. Det kommer nog ta ett tag. Han pratar ju om sin almänna utveckling som han reviderat i 20-30 år sedan spectrum of consciousness.

Men han ger ju exempel:

Line Life’s Question Typical Researcher
Cognitive What am I aware of? Piaget, Kegan
Self Who am I? Loevinger
Values What is significant to me? Graves, Spiral Dynamics
Moral What should I do? Kohlberg
Interpersonal How should we interact? Selman, Perry
Spiritual What is of ultimate concern? Fowler
Emotional What am I feeling about this? Goleman
Aesthetic What is attractive to me? Housen
Needs What do I need? Maslow
Kinesthetic How should I physically do this? Gardner

:

Levels and Lines of Consciousness
Staying with our “objective” or “scientific” or outside view of interiors—the zone-2
view of the UL—one of the first things we notice is, indeed, the whole variety of research
pointing to various developmental lines and their levels. We then face the thorny
issue of how these various developmental lines or “multiple intelligences” are related.
This turns out to be especially important in spiritual development, as we will see.
Early developmental theorists tended to assume that there was one thing called
development, and they were getting at it. Their stages were simply a map of “the”
course of development. Piaget assumed that his cognitive line was the only
fundamental line, and everything else hung off it like lights on his Christmas tree. Clare
Graves assumed that his “values systems” were actually “levels of existence” into which
everything could be plopped (despite the fact that his initial research was conducted on
American, white, middle class, college students and consisted in their responses to only
one simple question). Still, the early researchers could hardly have assumed otherwise,
given the unknown and uncharted nature of the territory they were traversing.
But after 4 decades of this pioneering research, we can put all of their results on
the table and have a look, and if we do so, an unmistakable pattern emerges. There is
not one line of development that the dozens of models are giving different maps of;
rather, there are at least a dozen different developmental lines—cognitive, moral,
interpersonal, emotional, psychosexual, kinesthetic, self, values, needs, and so on.
Each of the great developmentalists tended to stumble onto a particular developmental
line or stream and explore it in great detail. They then often assumed that this was the
only fundamental stream and all others could easily be reduced to something happening
within their stream, an assumption that only history and further research could disclose
as unwarranted (we call this stream or line absolutism).

25
The idea of multiple developmental lines has become popular with the notion of
multiple intelligences—cognitive intelligence, emotional intelligence, musical intelligence,
kinesthetic intelligence, and so on. Research has continued to confirm that these
multiple lines do indeed develop in a relatively independent fashion. A person can
evidence very high development in some lines (e.g., cognitive), medium development in
others (e.g., interpersonal), and low in yet still others (e.g., moral). AQAL introduced the
integral psychograph as a representation of these multiple streams and their
development (see fig. 5).
Fig. 5. Integral Psychograph.
What are some of these developmental lines, and what do they mean? It
appears that the different lines (or multiple intelligences) are the different types of

26
answers to the questions that life poses.16 For example: What I am I aware of? (The
cognitive line or cognitive intelligence is the response; e.g., Piaget.) Of the things that I
am aware of, what do I need? (Maslow’s needs hierarchy.) Of the things I am aware of,
what do I call my “self” or “I/me”? (Ego or self development line; e.g. Loevinger.) Of
the things that I am aware of, which do I value most? (Graves “values systems.”) Of
the things that I am aware of, how do I feel about them? (Emotional intelligence; e.g.,
Goleman.) Of the things that I am aware of, which are the most attractive or beautiful?
(Aesthetic line: e.g., Housen.) Of the things I am aware of, what is the right thing do?
(Moral intelligence; e.g. Kohlberg.) Of the things I am aware of, what should I do in
relation to you? (Interpersonal development; e.g., Selman.) Of the things that I am
aware of, what holds ultimate concern? (Spiritual intelligence—to which we will return
shortly.)
Life poses those questions to us. We answer them. The structure and history of
those answers is the great purview of genealogy and developmental structuralism.
Each of those fundamental questions, precisely because they are presented to us by
existence itself, seems to have evolved “organs” in the psyche that specialize in
responding to them—multiple intelligences, if you will, devoted to being “smart” about
how to answer life’s questions.
The great developmentalists simply watched those questions and their answers,
noticed the structure of the answers, and followed those over time. Doing so (as we
saw with Kohlberg) allowed them to see that each of these developmental lines
possesses levels (that unfold in stages or waves). Even referring to “highly developed”
or “poorly developed” implies levels of development, and indeed, each of these
developmental lines has been shown to have their own levels of accomplishment (and
hence, stages of unfolding)—low to medium to high to very high (with no indication of an

27
upper limit so far…). A “level of development” is always a “level in a particular line.” We
noted an example earlier of 3 general stages in the moral line: egocentric to ethnocentric
to worldcentric.

So, what is the relation of the many developmental lines to each other? This is
not nearly as simple a question as it might appear.
To begin with, the levels/stages in one line categorically cannot be used to refer
to the levels/stages in another. First, because there is no way to know exactly how they
line up, and second, because even if we did, the structures in the different lines are
apples and oranges (e.g., the levels in morality are described in terms quite different
from those in Gravesian values). This is why you cannot use Spiral Dynamics terms to
describe, say, cognition. Somebody can be at formal operational cognition and embrace
orange values. But the identical formal operational cognition can embrace not only
orange values, but blue values, red values, or purple values. Thus, somebody with
formal operational cognition is not wedded to oranges values, so obviously cognition and
vMEMEs are not the same thing, which is why technically you cannot speak of orange
cognition or blue cognition, etc. Evidence shows that a person, in the same act and
absolutely simultaneously, can be at one level of cognition, another level of self-sense,
and yet another level of morals, which cannot be explained by models like SD that draw
primarily on one line.17
So the dozen or so different developmental lines are indeed different, as you
might expect and as research confirms. But what is so striking is this: place the
developmental models and lines next to each other, as in the psychograph, and all the
lines seem to be growing in the same direction, which might be described as increasing
complexity (to put it in third-person terms) and increasing consciousness (to put it in firstperson
terms). But what is the actual gradient here? What is the y-axis in the
psychograph?

29
In other words, is there one yardstick that can be used to measure the height of
all the developmental lines? That has been the great puzzle to developmentalists for the
last several decades.
There are two theories available that attempt to explain this, and AQAL uses
them both. One theory, accepted by most developmentalists, is that the basic yardstick
is the cognitive line, because alone of all the lines, there does seem to be a mechanism
relating it to the others. Namely, research has continued to demonstrate that growth in
the cognitive line is necessary but not sufficient for the growth in the other lines. Thus,
you can be highly developed in the cognitive line and poorly developed in the moral line
(very smart but not very moral: Nazi doctors), but we don’t find the reverse (low IQ,
highly moral). This is why you can have formal operational cognition and red values, but
not preoperational cognition and orange values (something that cannot be explained if
SD vMEMEs were the only levels). So in this view, the altitude is the cognitive line,
which is necessary but not sufficient for the other lines.18 The other lines are not within
the cognitive, just dependent on it.
A major reason that the cognitive line is necessary but not sufficient for the other
lines is that you have to be aware of something in order to act on it, feel it, identify with it,
or need it. Cognition delivers the phenomena with which the other lines operate. This is
why it can serve as an altitude marker of sorts.
The other theory, which was introduced in Integral Psychology (and spelled out
at length in the posted excerpts from volume 2) is that the y-axis is consciousness per
se. Thus, “degree of consciousness” is itself is the altitude: the more consciousness, the
higher the altitude (subconscious to self-conscious to superconscious). In this view, all
of the developmental lines move through the same altitude gradient—which is the y-axis,
or the “height” of any of the lines on the psychograph—so that a level can be said to be

30
“higher” in any line the greater the degree of consciousness in it. All of the lines can
then indeed be aligned in the same psychograph, moving through the same altitude
gradient (as well as moving through their own specific structures). The analogy I use
here is ten paths up a mountain: the different paths (representing developmental lines)
all have very different structures and views, which simply cannot be equated (the view
up the north path and the south path are quite different), but there is a real sense in
saying that both of the paths are now at 5000 feet, or the south-view path and the eastview
path are now at 7000 feet, and so on. The altitude markers themselves (3000 feet,
8000 feet, etc.) are without content—they are “empty,” just like consciousness per se—
but each of the paths can be measured as to its altitude up the mountain. The “feet” or
“altitude” means degree of consciousness, which means degree of development.
This happens to fit nicely with the Madhyamaka-Yogachara view of
consciousness as emptiness or openness. Consciousness is not anything itself, just the
degree of openness or emptiness, the clearing in which the phenomena of the various
lines appear (but is not itself a phenomena—it is the space in which phenomena arise).
This view also accepts the previous (and widely held) view of cognition as
necessary but not sufficient, because cognition is simply a qualified type of
consciousness appearing as an actual developmental line with its own structure and
content. As such, the cognitive line is simply one line among other lines (with its altitude
also measured by consciousness per se). (There is one more theory, a third
contender, that explains altitude, and that is the theory of basic structures. Suffice it to
say that it is something of a combination of both of the above. There is no need to
pursue this theory in any detail, since its major points don’t alter this discussion.
Interested readers can follow up the references.)

Här är dokumentet på 100 sidor: http://integralspiritualcenter.org/Inte ... uality.pdf

Han ska snart släppa en ny bok i hans kosmos triology. Han sa förut att han skulle släppa en större del av boken gratis online i början av 2006, men jag vet inte riktigt vad som hände med det.

[Fication]

Tack, det var det jag var ute efter. Får läsa igenom lite noggrannare. Gratis är bra...

[PopJimmy]

Du frågade förut efter audiobooks, och jag har lite svårt att veta vad du vill ha. Alan Watts grejerna var rätt fascinerande första gången jag lysnna på dom, han pratar om buddhism, hinduism och taoism, men han är förbannat rolig när han leker med vanliga västerländska uppfattningar, och han är även väldigt bra berättare. Om du inte är sugen på att lyssna på TTC grejer men det är mest västerländska prylar, som filosofi och dyl. Alltså egentligen är det ganska mycket jag har, om du vill så kan jag skicka det via typ msn, eller så kan jag bränna ut det på dvds om du vill ha. Jag hittade ganska mycket marketing och sales saker förut också men jag fick inte ner det.
http://www.freewebs.com/gamedesign/ad.PNG

Dessa saker fick jag inte hem:
http://www.freewebs.com/gamedesign/bd.PNG

Alltså har du dc så är allt detta relativt lätt att få hem, när man vet vad man letar efter, heter, sen tar det ju ett tag att få hem sakerna, om du inte sitter på 10mbits lina som jag har.

[Fication]

Mmmm, yes please. Jäklar vad mycket du har! Alan Watts hade varit spännande, marketing och sales också, absolut! I wan't everything! Har du något om kampsporter (iof inte det mest teoretiska ämnet)?

Jag har inte dc, däremot msn.

Vad är Tcc?

[David H]

Citerar från annan tråd...

En integralfilosofi är intressant och Wilber gör ett bra jobb och den skall givetvis ifrågasättas, det är hela grejen enligt honom själv.
Poängen med den är flerfaldig och den är en karta som innefattar mänsklig potential/förmåga och existensens natur och som fungerar som ett skelett/index att hänga upp all filosofi människor haft, har och kommer ha. Som sagt, det blir mycket att skriva om det är ju den mest omfattande filosofiska teori som existerar bokstavligt talat. Metafilosofi som är gjord för att förändras, den är inte statisk.

Den skall INTE vara en karta över Wilbers preferenser, det är han tydlig med och den får inte blanda kartan med terrängen det vet han bättre än någon säger han själv och det märks

En strävan efter ett fundament är en förutfattad mening enligt mig. Däremot ett meta-filosofi index som förhåller modeller, fenomen och erfarenheter till varandra är inte det. Om man upptäcker att idén om att något är ett fundament, som processfilosofin, systemteori och andliga traditioner kan mena så skall dessa tankar innefattas och placeras i denna meta-filosofi, den får inte utesluta något.

Jag tittade lite bland Audibles ljudböcker och fann då bland annat att Wilbers "Theory of everything" finns tillgänglig för gratis nedladdning, för de med medlemskap, så jag passade på att ladda ner den. Anser du att det är en bra instegsbok till Wilber?

Självklart kan jag förstå att det inte är avsett att vara en karta över Wilbers preferenser.. Men en fråga man kan ställa sig är väl då hur väl han lyckas med att inte prägla med en viss typ av perspektiv. Den upplevelse jag fått är ändå att det är en viss typ av personer som intresserar sig för Wilber, och att dessa tenderar att ha en viss typ av perspektiv/förhållningssätt till livet. En viss uppfattning om vad "filosofi" är, om vad som är "viktiga frågor" etc. Jag säger däremot ändå inte att det behöver vara dåligt eller fel på grund av detta...

[Mlw]

A Way Out For Wilberians, by John Heron.

[David H]

Nu har jag tagit mig igenom lite mer än halva Theory of Everything. Boken började med att Wilber presenterade Spiral Dynamics som delar in människor i olika grupper efter färger. Den största gruppen, blå, står för bland annat sociala hierarkier, lag och ordning, paternalism, den orangea gruppen står för vetenskap, rationalism och marknadsliberalism, och den gröna gruppen för jämställdhet, ekologism, relativism. Över detta står "second-tier thinking" de gula och turkosa som integrerar värden från de olika undergrupperna, och dessa utgör bara omkring 1% av mänskligheten.

Jag började lyssna till detta och tyckte att det var väl en intressant men ganska simpel teori, med många generaliseringar och förenklingar... Sen väntade jag mig att Wilber skulle presentera annan teori med annan infallsvinkel som visar på bristerna med denna Spiral Dynamics, men till min förvåning hände det aldrig. Istället anammade han denna förklaringsmodell, och fortsatte använda sig av den.

Mycket handlade sen om kritik mot den gröna gruppen. Att de varken tror på hierarkier eller vetenskap. Till denna grupp klassade han större delen av den akademiska världen inom humanistiska ämnen, inklusive "postmodernister" och "relativister". Jag kan instämma att det finns visst värde i denna kritik, men jag upplever det som ganska grovt förenklat. Mitt intryck är att han anspelar på populära förutfattade meningar (m a o fördomar). Jag hade förväntat mig mer sofistikerad och intellektuellt utmanande kritik.

[Smisk]

Nu har jag tagit mig igenom lite mer än halva Theory of Everything. Boken började med att Wilber presenterade Spiral Dynamics som delar in människor i olika grupper efter färger. Den största gruppen, blå, står för bland annat sociala hierarkier, lag och ordning, paternalism, den orangea gruppen står för vetenskap, rationalism och marknadsliberalism, och den gröna gruppen för jämställdhet, ekologism, relativism. Över detta står "second-tier thinking" de gula och turkosa som integrerar värden från de olika undergrupperna, och dessa utgör bara omkring 1% av mänskligheten.

Jag började lyssna till detta och tyckte att det var väl en intressant men ganska simpel teori, med många generaliseringar och förenklingar... Sen väntade jag mig att Wilber skulle presentera annan teori med annan infallsvinkel som visar på bristerna med denna Spiral Dynamics, men till min förvåning hände det aldrig. Istället anammade han denna förklaringsmodell, och fortsatte använda sig av den.

Mycket handlade sen om kritik mot den gröna gruppen. Att de varken tror på hierarkier eller vetenskap. Till denna grupp klassade han större delen av den akademiska världen inom humanistiska ämnen, inklusive "postmodernister" och "relativister". Jag kan instämma att det finns visst värde i denna kritik, men jag upplever det som ganska grovt förenklat. Mitt intryck är att han anspelar på populära förutfattade meningar (m a o fördomar). Jag hade förväntat mig mer sofistikerad och intellektuellt utmanande kritik.

Den är kalas, om du gillar den är det en bra början. Rekommenderar Marrage of sense and soul (vetenskap vs visdomstraditioner, empiri vs mening, kunskapens olika fält osv) samt interviewn Kosmic consciousness som är den som är smidigast att ta in. Där går han igenom sin modell.

https://en.wikipedia.org/wiki/The_Marri ... e_and_Soul
https://www.soundstrue.com/products/kos ... sciousness

Ruksigt bra grejer

När det gäller Ken Wilber så är det lite som så att antingen är man redan intresserad av sakerna och då spelar det ingen roll var man börjar. Man måste nästan vara extra intresserad eller på förhand veta rätt mycket om både vetenskap och filosofi med visdomstraditionerna för att förstå något alls. Det är den mest komplexa teorin som gjorts trots allt, den innefattar ju bokstavligen allt

Han har skrivit otroligt många böcker och en del summerar och går meta och en del går in på detaljer. Poängen är att göra en karta, ett index, och förhålla olika aspekter av vetenskap och visdomstraditionerna på ett meningsfullt sätt. Den är inte till för att vara helt korrekt utan för att ge en meningsfull bild av olika aspekter av tillvaron både internt och externt.

Blanda inte kartan och terrängen

[David H]

När det gäller Ken Wilber så är det lite som så att antingen är man redan intresserad av sakerna och då spelar det ingen roll var man börjar. Man måste nästan vara extra intresserad eller på förhand veta rätt mycket om både vetenskap och filosofi med visdomstraditionerna för att förstå något alls. Det är den mest komplexa teorin som gjorts trots allt, den innefattar ju bokstavligen allt

Det är inte riktigt den uppfattningen jag får av Theory of Everything. Jag upplever det som att boken i alla fall börjar på vad man skulle beskriva som en ganska enkel och populärvetenskaplig nivå. Jag kan tycka att detta liknar lite vad jag fick läsa på gymnasiet (till exempel Maslows behovstrappa), eller grundläggande universitetsnivå. Det känns inte direkt svårt att greppa, men det känns förenklat och generaliserande. Det kan kontrasteras med Jung eller Bourdieu som jag upplever skriver mer komplext, mer intellektuellt utmanande och svårgreppbart, och påminner mer om avancerad universitetsnivå och professionell forskning.

Han har skrivit otroligt många böcker och en del summerar och går meta och en del går in på detaljer. Poängen är att göra en karta, ett index, och förhålla olika aspekter av vetenskap och visdomstraditionerna på ett meningsfullt sätt. Den är inte till för att vara helt korrekt utan för att ge en meningsfull bild av olika aspekter av tillvaron både internt och externt.

Blanda inte kartan och terrängen

Här kan jag tycka det finns fördelar med Wilber. Hur han presenterar olika aspekter av tillvaron, internt och externt, uppdelat och strukturerat. Det ger en karta som går att arbeta med. Men för att det ska vara en bra karta behöver den också hänga ihop med terrängen..beskriver kartan viss terräng, så är det en fördel om man stöter på denna terräng på detta ställe i verkligheten också. Och där upplever jag inte att Weber alltid lyckas så bra. Hans kritik mot postmodernismen exempelvis uppfattar jag som fördomsfull och något löjeväckande. Som att postmodernister inte skulle tro på vetenskap och hierarkiska strukturer... uppfattar jag som grovt förenklande.

[Smisk]

Det är inte riktigt den uppfattningen jag får av Theory of Everything. Jag upplever det som att boken i alla fall börjar på vad man skulle beskriva som en ganska enkel och populärvetenskaplig nivå. Jag kan tycka att detta liknar lite vad jag fick läsa på gymnasiet (till exempel Maslows behovstrappa), eller grundläggande universitetsnivå. Det känns inte direkt svårt att greppa, men det känns förenklat och generaliserande. Det kan kontrasteras med Jung eller Bourdieu som jag upplever skriver mer komplext, mer intellektuellt utmanande och svårgreppbart, och påminner mer om avancerad universitetsnivå och professionell forskning.

Jag menar inte att boken är svår att greppa, det jag menar är att hans modell är komplex. Jag tycker han skriver enkelt och väldigt smidigt att läsa trots att hans modell är komplex

Frågan gällde vad man skall börja och vad som är viktigt för att förstå hela hans modell och då menar jag att de tre sakerna jag nämnde är bra med klausulen att MODELLEN är komplex och att om någon inte redan sedan tidigare vet saker som exempelvis maslows behovstrappa kan det ta emot att sätta sig in i hela modellen osv.

Här kan jag tycka det finns fördelar med Wilber. Hur han presenterar olika aspekter av tillvaron, internt och externt, uppdelat och strukturerat. Det ger en karta som går att arbeta med. Men för att det ska vara en bra karta behöver den också hänga ihop med terrängen..beskriver kartan viss terräng, så är det en fördel om man stöter på denna terräng på detta ställe i verkligheten också. Och där upplever jag inte att Weber alltid lyckas så bra. Hans kritik mot postmodernismen exempelvis uppfattar jag som fördomsfull och något löjeväckande. Som att postmodernister inte skulle tro på vetenskap och hierarkiska strukturer... uppfattar jag som grovt förenklande.

Poängen är, karta man kan arbeta med, det är egentligen allt. Förklaras väldigt bra i interviewn jag skrev om, den sammanfattar och sammanställer saker de två böckerna tar upp och han går igenom allt i en bra ordning där. Lyssna på den om du är intresserad tycker jag. Trevlig till kaffet eller promenaderna

Angående postmodernister så finns det flera typer och han talar om en specifik typ men räknar med flera olika. Det han gör är att han sammanställer de inre psykologiska utvecklingsförmågorna med världsbilderna, värderingarna, tänkandet osv dessa potentiellt innefattar med vetenskapliga, psykologiska, filosofiska och andliga modeller. Han har bokstavligen läst all känd filosofi och räknar med alla aspekter av det. Han generaliserar ibland och talar specifikt ibland, man måste räkna med kontexten han använder för att förklara det han gör. Han förenklar postmodernismen och preciserar den som "extrem post modernism" för att säga en specifik sak om den typen av tänkande och hur den utvecklingsmässigt fungerar, psykologiskt. Att bara kritisera det utanför denna kontext ger inte mycket.

Vidare kan man kritisera mycket och det räknar han med och har integrerat i sin modell

Han kallar sina modeller Wilber1, Wilber2 osv över alla de år han utvecklat dem. Det viktiga är syftet med den, en karta/index, och detaljerna får ta sin tid och passa där de passar.

Det är uppenbart att han är antireduktionist, holist och spirituell.
Man måste se varje aspekt av modellen utifrån den kontext den tillhör och samtidigt värdet av förenklingarna i den tillsammans med värdet av dess innehåll. Som han säger så kan man inte använda terrängen utan förenklingarna är hela grejen med en karta. Samtidigt vill man att den skall stämma så bra som möjligt och inte förvränga saker till åsikter. Det skall inte vara en karta över "Wilbers åsikter" utan ett index över mänsklighetens filosofiska system etc.

[Mlw]

Det finns troligen ingen Theory of Everything, inte ens inom fysiken. Det följer av Gödels teorem, nämligen att det inte kan finnas ett logiskt system som är helt självdefinierande, och därför är varje finit axiomatiskt system antingen logiskt defekt eller inkomplett. Matematiken är därför ett öppet system, och matematiker kommer fortfarande att göra matematiska upptäckter om 10 000 år. Samma är det med fysiken. Stephen Hawking trodde därför att fysikerna aldrig kommer att komma fram till en TOE. Av samma skäl borde det ej heller gå inom andra områden. (Se Uri Ben-Ya'acov, Gödel's incompleteness theorem and Universal physical theories.)

[Smisk]

Det finns troligen ingen Theory of Everything, inte ens inom fysiken. Det följer av Gödels teorem, nämligen att det inte kan finnas ett logiskt system som är helt självdefinierande, och därför är varje finit axiomatiskt system antingen logiskt defekt eller inkomplett. Matematiken är därför ett öppet system, och matematiker kommer fortfarande att göra matematiska upptäckter om 10 000 år. Samma är det med fysiken. Stephen Hawking trodde därför att fysikerna aldrig kommer att komma fram till en TOE. Av samma skäl borde det ej heller gå inom andra områden. (Se Uri Ben-Ya'acov, Gödel's incompleteness theorem and Universal physical theories.)

Men visst kan man göra en karta över sverige?

Ken Wilber försöker inte förklara allt, han gör en karta över alla kartor och ett index som förhåller dem till varandra.
En regel han har är att en karta inte får skriva över, förvränga, någon annan karta. Fysiken, biologin, sociologin, religion, andlighet osv är olika saker och ingen av dem förklarar de andra eller får skriva över de andra. Han inkluderar gördels teorim i sin modell och den har med den regeln att göra bland annat.

Lösningen är att lägga till fler perspektiv, alltså att inkludera fler aspekter av existensen.
En holistisk integralfilosofi placerar olika fenomen, inre och yttre, individuella och kollektiva, med ett index som inte FÅR förvränga dem utan måste förklara hur de FÖRHÅLLER sig till varandra och existensen.

Gödels teorem fungerar som så att man inte från ett och samma perspektiv kan förklara allt som observeras endast med det perspektivet.
Mattematik kan inte förklara matematik, kemi inte kemi, fysik inte fysik osv utan fler perspektiv behövs alltid.

Maximera antalet perspektiv och förhåll dem till varandra meningsfullt är syftet med en sådan modell.

Jag ser det som nödvändigt att göra så, eller vad tycks?