Diskussionsunderlag: ADHD/DAMP - Psykosocialt?

[Sonic]

Diskussionsunderlag (text)

Du söker alltså barn som har fått en felaktig diagnos när de egentligen är särbegåvade?
… eller är det så att du vill bevisa att diagnosen ADHD/DAMP fritt används på problembarn för att förenkla den gruppbildande hanteringen i samhället?

När jag gick i tredje klass kunde jag räkna matematik från högstadiet om en vuxen läste för mig. Jag skriver nu filmmanus nästintill professionell och använder ironi och skämt på ett sätt som inte jämnåriga förstår sig på men som vuxna gärna uppskattar.

Jag kan inte förneka att jag hade svårigheter i skolan när jag var liten – men vad som var orsaken till mina svårigheter vet jag inte. Det skulle kunna ha varit min ADHD, eller också så var det sättet jag blivit behandlad på under min uppväxt när mina föräldrar lät placera mig hos dagmamma under mer än tio timmar per dag.

Jag var livrädd för min dagmamma och jag kände mig väldigt lågt värderad när jag inte hade något att säga till om, jag vågade inte göra annat än att hålla med.  
Jag minns att jag stod och väntade i timtal innan min pappa slutligen kom och hämtade mig allt senare på kvällen, så var det varje dag, i flera år.
Jag minns att min dagmamma inte lät mig gå ifrån maten om jag inte åt något, oavsätt hur äckligt det grova hembakade brödet var. Jag minns att jag kräktes när hon sade åt mig att svälja. Jag minns att jag aldrig fick vara med min syster och hennes kompisar och leka, när jag kom in i rummet gick alla andra därifrån. Det verkade helt naturligt att jag alltid skulle vara ensam, som om alla redan visste och skulle låta det förbli som det aldrig hade hänt.

När jag sedan väl fick komma hem var jag frustrerad och arg, jag förstod inte varför jag var tvungen att vara hos min dagmamma hela dagarna när jag inte alls mådde bra.
Det var dumt att jag hamnade där från början, men ännu dummare att jag inte får komma därifrån.

ADHD/DAMP skulle t.ex. kunna vara psykosocialt, därmed inget som man föddes med.
... kanske var mitt beteende som liten en reflektion på hur jag blev behandlad, eller på hur jag upplevde det. Jag upplevde det nämligen mycket jobbigt och med tanken på att det alltid skulle kännas så försökte jag ta livet av mig när jag var 10 år gammal.
Den dagen då jag bara ville skada andra, men när det istället gick ut över mig själv.

Så egentligen var mina händer som inte riktigt gjorde som jag ville och min oförmåga att tolka sinnesintryck när jag var liten, inte så konstigt, eller hur?

En ADHD diagnos skulle därmed kunna sättas på ett barn när det egentligen rör sig om något helt annat och en ADHD diagnos skulle kunna sättas när det istället rör sig om att barnet tar skada. Det betyder att om ADHD inte är psykosocialt så var allt det som hände när jag var liten helt mitt eget fel och om ADHD påverkas fram av den sociala situationen så var det inte mitt fel.

... kanske var det helt mitt fel, men då förstår jag inte vad jag gör här, om det var jag själv som fick mig själv att må så dåligt borde jag väl ha fått hjälp?
Någon slags hjälp som skulle kunnat ha hjälp MIG, framförallt någon som skulle ha lyssnat.
´
MVH
Sonic

[Zokrates]

Hade du växt upp på det glada 60-talet, varit skolbarn under 70-talet hade du förmodligen aldrig fått en diagnos, detsamma gäller nog de flesta av dagens ADHD stämplade personer. Visst, det finns personer med hjärnskador, störningar och funktionsnedsättningar, det kan jag inte sticka under stol med, men, kriterierna för att diagnosticeras idag skiljer sig från förr. Jag hade många konstiga klasskamrater som om de varit barn idag med största säkerhet hade fått en eller annan diagnos stämplad på sig.

Inte ens jag skulle ha klarat mig, våghalsig till den grad som jag var riskerade jag ju mitt liv varje dag och jag skadades allvarligt vid ett flertal tillfällen. Skall jag skylla mitt beteende på att jag blev placerad på barnhem som liten? Vidkärrs barnhem var ju inte speciellt bra för barnen vilket jag kan intyga om, men kan man verkligen skylla på sin sociala uppväxtmiljö helt och hållet? Arvet måste ju ändå ha en viss betydelse för att vi blir som vi blir. Jag har ju arbetat med handikappade barn som har underbara föräldrar och som bor i idylliska områden, men syns det på barnen?

Självklart påverkar ens uppväxtmiljö hur barnen blir, ta bara barnhemsbarnen i Ceausescus rumänien och hur bristen på omtanke, kärlek och mänsklig beröring förvandlade dem till lallande idioter, vilket visar att en dålig uppväxtmiljö visst påverkar hur barnen blir, men samtidigt så var många av dessa barn redan vingklippta från början, då de kom från familjer vars liv och leverne kanske inte uppfyller ens ett minimimått på vad vi skulle kalla idealförhållande.
Alkoholister, narkomaner, psykiskt sjuka, prostituerade, eller allmänt inkapabla föräldrar som lämnat eller blivit av med vårdnaden genom samhällets försorg. Svårt att säkert veta hur många av deras barnhemsbarn som verkligen hade normala hemförhållanden innan de blev instutitionens egendomar.

Men samtidigt visar detta att läkare oavsett om de har en gedigen utbildning inte är mer än människor och att de kan begå fruktansvärda misstag, för barnhemen hade tillgång till både läkare och sjukvårdspersonal. Bara för att vi bor i sverige och har en bättre standard, kan vi inte förlita oss på att psykologer eller läkare alltid vet vad de sysslar med. Inkompetensen är nog större än vi anar, felbehandlingar på grund av felaktigt ställda diagnoser är en av de saker som diskuteras flitigt i massmedia. Alltså, ha inte en övertro på diagnoser, lita mer på dig själv, döm inte ut dig eller ditt liv på förhand.

Allt kan bli bättre om bara viljan finns.

[Sonic]

Intressant intressant, jag bor i familjehem just nu men det är inte så att jag skulle gå runt och använda det som ett argument för mitt beteende, jag vet inte om det skulle vara mer okej att använda mitt familjehemsboende som argument för mitt beteende om jag vore några år yngre..? Det skulle troligen påverka mig mer om det var en större del av mitt liv, men kanske inte så mycket att det skulle förändra något.

[german.timofejev]

Jag tror att i detta fallet som du beskrev är miljö där du befan dig ursak till dit beteende. Det kan ha vrit så att du har lärt in den bettende och därför har svårt att ändra på den nu för att det är det ända du vet.
Jag tycker att för att ställa diagnosen ADHD så sk även neurologisk  undersökning göras. Om det är inget fell på dig rent fysiologiskt så du är frisk och din beteende berors på det du har lärt dig. Och då är det inte ADHD. Om däremot neurologisk undersökning påvisar störningar i hjärna då har du ADHD.
I vilket fall som hälst så tycker jag att situation som du bskrev har även psykosocialförklaring för beteende. jag menar en sådan situation är svår nog för barn som inte har nån störningar och det finns stor chans att barnet visar symptomer som vid ADHD.

[Bz]

Undrar detsamma. Det har börjat klarna för mig mer och mer och jag VET själv inom mig att det inte är ADHD utan symptom av all den mentala stress jag fått tack vare allt. Önskar att någon kunde ta bort denna skuldbörda någon dag så jag blev fri. Ilskan kommer ifrån att ingen vill ta mina upplevelser på allvar, har varit förnekad och försummad, misshandlad och mobbad sen jag var liten. Så om läkaren nu vill ha det svart på vitt att jag har ADHD får hon väl köra på det. Lyssnar hon inte så gör väl hon inte det... på sätt och vis börjar väl även hon förstå att det inte alls rör sig om det men för att rädda min röv från FK har hon och jag 'outtalat' kommit överens om att jag ska stå i kö till Npu. Det jag har besvär med psykosomatiskt är inte diagnosbart idag. Om jag hade sjukskrivits för det eller exv. utbrändhet hade jag fått dö (de skulle satt mig i arbete). Jag var nämnligen på gränsen till psykos, hade psykotiska inslag men inte tillräckligt för att få akut hjälp. Jag har inte fått någon som helst adekvat hjälp under hela tiden som jag varit sjukskriven. Processen blev utdraget, plågsamt och ensamt. Som kompensation fick jag väl tiden som plåster på såret. Psykos kan vara dödligt, detta vet läkaren men har inte kunnat sätta den diagnos på mig eftersom jag ändå inte var helt disorienterad men näst intill. Jag har vandrat i gränslandet helt för mig själv ett par år nu (ingen gehör eller gensvar någonstans ifrån) så jag spottade tillslut på alla förklaringar förutom mina egna. Sen om det ska stå ADHD på pappret skiter jag fullkomligt i. Jag är bara glad att jag överlevde. Samhället är SKIT, systemet korrupt och medmänniskan falskt.

Min sjukgymnast sa att det idag inte är populärt att använda begrepp som kris, livskris osv. Människan pressas till att orka med allt mer och behandlar med de mest effektivaste och billigaste som LÖNSAMMA sätt idag. Snabba behandlingar och mediciner (industri). Det finns varken tid eller pengar till att hjälpa de som får sina inre system utslagna. Och eftersom utbrändhet som i likhet med kris och livskris inte godtas av FK måste vården hitta alternativa vägar för patienterna. Att diagnosticera människor inom autismspektrat vore bra även det av ekonomiska skäl eftersom det finns speciella resurser för dessa att få hjälp tillbaka till arbetslivet. I annat fall är det nog hopplöst. Därför har jag även skämtat om att det vore ju bara bra att komma lite lättare undan framöver med exv. diagnos ADHD. Då måste man inte stressa, passa tider, vara så himla närvarande och PK. Om man har ADHD är det ok att hafsa och ta det lite lugnt...  Very Happy Försök att se fördelarna med diagnosen.

Jag är Gud och så får det förbli. Jag VILL HA DAMP !  :twisted:

[Avantgardet]

Jag har för hög arbetsmoral för att dra mig ur fullständigt, men det är, och kommer alltid förbli, jag, och ingen annan, som avgör vad jag lägger min tid på.

[Bz]

OT

[Avantgardet]

Det beror ju på hur vi definierar "arbete" - tro för en sekund inte att jag dragit in några skattemedel, snarare så har jag kostat staten en djävla massa. På gott och ont, men det roliga med det hela är ju att de utan mitt deltagande inte skulle kunnat dra in samma summa. Hur hänger det ihop? Det är ju skattebetalare som rehabiliterar folk, och det är väl bra att de har jobb och inkomst? Eller?

[Bz]

OT

[Avantgardet]

Är inte det en överflödig fråga? Make what you will of it. Jag presenterar min vy på saken, och det är i egenskap av det perspektiv jag förvärvat under min levnad. Om jag skall förtydliga så bekommer mig inte frågan om hönan eller ägget, den är inte den väsentligaste. Mer intressant anser jag Foucaults perspektiv vara i denna fråga, och det är väl i den traditionen man gör bäst i att kontextualisera mina uttalanden - inte bara i denna fråga, utan i många andra också, men oftast söker jag helt enkelt vara mottaglig för förnuftiga argument eller perspektiv oavsett vem de bygger på (att förstå en utsaga till fullo är knappast möjligt, oftast hjälper det att ha ett hum om i vilken riktning man skall ta det sagda - vilket lättast görs genom att hålla utkik efter den terminologi som används, själv tycker jag citat fått lite oförtjänt dåligt rykte).

Att överhuvudtaget gå med på att det finns patologiska tillstånd är för mig problematiskt, den sociala världen är inte ens enig om Människan och metafysiken verkar hela tiden i vårt språk. Som jag ser Diagnoserna så är de, precis som du skriver, en del av den kapitalistiska (industriella) ideologin. De är rubriceringar på sociala roller som måste spelas för att upprätthålla den rådande ordningen.

Som du ser finns alltså också ett stänk marxism - och en hel del annat - i mitt perspektiv också.

[Bz]

De är rubriceringar på sociala roller som måste spelas för att upprätthålla den rådande ordningen.

... och kontroll givetvis. Och detta min arroganta medskribent innebär lidande för de som verkligen har besvär.

[Avantgardet]

Du har alldeles rätt i det. Men vad kan jag annat göra än att uppmuntra dessa att stå på sig, spela sin roll övertygande och hjälpa till så gott de förmår i att göra villkoren bättre och livet något skönare att leva?

[Bz]

Du har alldeles rätt i det. Men vad kan jag annat göra än att uppmuntra dessa att stå på sig, spela sin roll övertygande och hjälpa till så gott de förmår i att göra villkoren bättre och livet något skönare att leva?

Jag vill inte ha 'rätt'.

[Avantgardet]

Jag visste inte att jag hade en "image"? Medkänsla? Går det röka? Jag försöker vara en så bra människa jag kan, utifrån mitt sätt att se på sakernas tillstånd.

[Bz]

OT