Jag:et

[Chris]

Hej alla, är ny här på forumet och läser på med stort intresse. Är tveksam till vilken kategori denna frågan tillhör, men jag valde att lägga den här.

Frågan som dök upp var vad det är som egentligen karaktäriserar en själv. Hur vet man vad man själv egentligen är?
Jag är av uppfattningen att man förändra sig själv till vilken sorts karaktär som helst om man bara bestämmer sig för det, och jag har också så gjort. I processen så verkar det som att "jag" försvunnit och nu idag så kom jag att tänka på att jag inte vet vem jag egentligen.
Hur tacklar ni den frågan? Alla förändras, till exempel att man är på ett visst sätt mot vissa människor och på ett annat sätt mot andra.

[Johan Ågren]

Chris,

Mitt första inlägg på detta forum var följande, skulle kanske skriva något liknande idag:

de flesta upplever jaget som en odelad helhet även om jaget utgörs av en enorm mångfald av kommunicerande enheter. När olika centra i hjärnan upphör att kommunicera med varandra kan tillståndet "multiple personally disorder" uppkomma. Plötsligt är vi inte ett homogent jag utan utgörs av två eller flera jag. Upplevelsen av det homogena jaget inom en kropp existerar endast så länge som kommunikationen inte blockeras. Upplevelsen av det egna jaget är diffust och svårgripbart, men är förknippat med minnen. Intressant är att neurobiologisk forskning visat att minnen inte lagras i olika delar av hjärnan utan finns tillgängligt samtidigt i hjärnans olika delar. Om man delar av hjärnan i två eller flera enheter så finns minnesbilden lagrad i alla dessa delar; sk holografisk inlagring.

Det autentiska jaget a la DR. Phil vad är det? Vilket mål har den terapeutiska processen när det kommer till att göra oss hela? Hur bör vi vara? Centralt är nog att vi ska vara mentalt friska och funktionsdugliga, men räcker det med att anpassa en människa till ett sammanhang och sedan är dom självgående? Kan sammanhanget vara fel, och vad gör sammanhanget fel? Kan en person vara missanpassad och ändå frisk? Man kommer till slut in på grundläggande filosofiska frågor.

Det autentiska jaget borde man även kunna kalla för det intuitiva jaget. Har vi en grundläggande struktur inbyggd som vi har att förhålla oss till? Det torde vara så: Våra kroppar har en mängd funktioner som tickar på bortom vår kontroll. Dessa funktioner lyder inte oss men vi måste lyda dem för att må bra. Om jagets föreställningar får oss att leva på ett sätt där dessa funktioner utsätts för påfrestning och skada så måste man påstå att jaget agerar felaktigt. Men detta kan samtidigt vara ett medvetet val för att vinna något annat. Då blir frågan vad som motiverar dessa val. Vi måste då granska våra syften och se om dessa är rationella. Är de godtyckliga och kan ändras så bör man göra det för att återfå sin hälsa. I verkligheten så är dessa fall betydligt mer komplicerade än de är hos DR. Phil Grundläggande är nog att öva på att känna sig själv bortom föreställningarna, och att öva upp känsligheten för intelligensen i våra kroppar. Den kan då bli ett intrument som förmår att värdera våra val.

Johan

[PopJimmy]

Här kommer ett fint citat av Krishnamurti:

Skolan förstör
Uppenbarligen är de flesta människor i västerlandet helt fångna i tankens tvångströja. Men hur är det med det nyfödda barnet - har det förmågan att "se"?

Ett barn har inga föreställningar – och därför inte heller några psykiska begränsningar. Men omgivningens ensidiga betonande av tankens förmåga styr snabbt in barnen på ett enda spår. Ända upp i skolåldern kan många barn i vissa lägen se. Men så fort de börjar i skolan går det förlorat - anpassningen till tanken blir total. Mycket energi läggs också ner på att bygga en föreställning kring barnet - man vill att det skall bli en person, ett jag. Jaget, den mest fundamentala föreställningen i vår tankevärld. Barnet blir John eller Barbara och med det följer en hel beskrivning av vad det innebär att vara just den här specifika personen. Men föreställningen om John och Barbara är inte byggd på det som är - den är gjord av minnen, förhoppningar, förmaningar och erfarenheter. Den är en produkt av det förgångna. Den är inte sann.

Är alltså jag - Ann Lundström - ett påhitt.

Javisst - du är en idé, en teori lika sann eller falsk som vilken annan idé som helst. Och det är denna idé som vi sedan ägnar en stor del av vårt liv till att försvara. Det är den vi skryter om, den vi förbannar och gråter över. Det är den som blir sårad, förbigången, som misslyckas och lyckas. Och det är [i] värnandet om den idén, om jaget, som vår rädsla finns – rädslan som är roten till alla våra konflikter. Så länge vi är rädda om jaget och behöver försvara det kan vi inte se.

Menar ni att allting som gör oss rädda är skapat av tanken?

All rädsla kommer ur tanken och är i grunden rädslan för att förlora det jag som vi själva har skapat. Tanken värnar om sin egen skapelse - sin egen illusion skulle man kunna säga om man var hindu. För egentligen, om man ser efter, kan ingen skada det som innerst inne är du - det enda som kan skadas är bilden av dig. Och vad betyder det egentligen?

Men hur är det med kroppen?
Det finns en fysisk drift att skydda kroppen. En drift att skydda det materiella i oss. Felet är att vi tror att psyket lyder under samma lagar som kroppen och därför måste försvaras - så är det inte.