ANALYS AV BUDDHISMEN

[Åkes granne]

Jag känner mig ordentligt barnslig nu (som ni ser).. vad var det jag skulle säga..?

Grejen är att jag har en förflutet bunden "prydhet" som jag inte är medveten om.. det är dvs. när jag verkligen ÄR naturlig och öppenhjärtad som jag plötsligt tror att det är något "fel" och jag tittar mig omkring och undrar vad det handlar om; jag TROR att jag "inte förstår mig själv"..

Äsch, jag kan inte verbalisera detta, det är för närvarande. Jag känner mig så ointelligent och omogen.

Alltså.. det som kommer hända, om jag skulle levt lite mer dramatiskt i denna stund; är att jag skulle förstå att det är NI, "alla andra" som självklart VET vem jag är.. varför skulle jag göra det? Jag imiterar endast mig själv (i äkta förklaringsmodell) genom en avancerad övergripande tvångsproblematik som redan INNAN handlingen regisserar ritualen.. Det är den anonyma födseln av dualismen mellan det rena/orena. Man tror inte att man är "sig själv" när man bara flyter..

Äsch. Jag fattar inte, det är bara pinsamt. Säg ni, vad sysslar jag med?!



Jag tror alltså att det ÄKTA är det "meningslösa" och tvärtom

-jag är alltid annars är automatiskt beslutsam och lustmördar alltså ständigt min framtid..

Jag tror inte att "man får" vara tanklös och "meningslös", det är någon slags specifik, märklig "skuldkänsla" jag får (jag känner aldrig i livet skuld annars)..

(Detta bevisar hur oupphörlig min "överlevnadkamp" i ett kollapsat system verkligen är.. det är lite sjukt.) Det finns inget att förstå. Men det visste vi ju redan.

"Oh, ja. Jag har precis alla ihop egentligen, mest för att skapa lite trendig, självabsorberad avancerad religiosiet. Bara för att lösa gåtan och bada i naivitetens belöning."

Vilken jävla narcissism egentligen. Ett principiellt vägrande av att VÅGA "inte fatta"

Avdelning: Inte/yttre struktur -fängelsekontext, igen.

I korthet: Jag undviker relationen/dialogen, till varje pris som helst ..men jag ser inte riktigt varför.

Äsch, vafan..

Ville få en tydligare bild, men..

Jag har ett förutfattat värde (exakt, mig själv)

Alltså, vad dum jag är!

Jag kan aldrig "FÖRSTÅ" strukturen/filosofin etc. i detta, eftersom det är rent och skapande.. Jag VET INTE vad det handlar om, jag bara tror det.

Vad fan är det jag ska erkänna? Att jag inte vet vem jag är?

Det är ju det jag redan VET.


Förstår jag nu? Förstår ni vad jag menar?

Jag är inte säker på det. (Fan, nu trollar jag med mig själv igen, och identifierar mig inte med mitt namn.. -utan?????)

Ha!

Min mamma. Otroligt passande exempel (drog just förbi i praktiken).

Hon MÖBLERAR OM hemma hos andra! Hon tror nämligen att hon KAN LYSSNA. Åh.

Det är nu jag ska inse att jag har ett kontrakt med mig själv om att LEVA ett konstnärligt projekt i den naturliga "osynliga", transcendentala rollen av fredsmäklaren.

Men.. nån annan gång, kanske. Lite trist medium.


Det är i detta vi kan börja medvetandegöra vårt SKAPANDE -och planera/skapa morgondagen -avsluta projekt (projektet i sig) överhuvudtaget!

Detta lär oss något annat också: Komplext bunden balans! Vår naturliga drift. Våra verkliga roller.

Jag SKA inte förstå mig själv -för jag är ÖVERBEVISAD i mig själv. Jag förstår andra människor, men jag förnekar alltid det för mig själv, samtidigt som det är just det som är min stora kärlek.. att vara en "bra människa".

Jag ska istället OMFAMNA MIG SJÄLV INOM ANDRA -genom inlevelseförmågan, och utan föreställningar.

---det är själva GUDs-upplevelsen (transcendens)

Det är det i NATUREN som är principlöst, det är buddhism.

..därför är det den skönhet som är larger-than-life; -det är att stå UTANFÖR estetiken (istället för delaktig), och SE det som är ÄR -det är Sanningen; genom bortkoppling -det är världsjälen..

Vi lär oss alltså att det är DRÖMMEN som ALDRIG FÖRÄNDRAS.

Allt detta symboliseras främst av mina min norra och södra nod i Jungfrun/Fiskarna -som styrs av Merkurius i Stenbocken resp. Neptunus i Stenbocken, i tredje huset. Noderna är tydliga symboler för ANTAGONISMEN respektive/kontra SYMBIOSEN mellan modern och barnet vid födelsen; och inriktar oss genom det in på dåtid/framtid -förflutna ärr/egenmotarbete resp. vägen ur detta. Dessa punkter står alltid i direkt opposition till varandra och symboliserar alltså motsats-naturer.

Läs gärna "Realms of the Human Unconscious: Observations from LSD Research" av Stanislav Grof.

DUALISM är RAPELLERANDE MAGNETISM (tanken/idéen), "incestuös" transcendens, det anitesiska äktenskapet och det renaste som finns. Det är inte samma sak som en oppositionsnatur (relation); utan de två sidorna av samma sak, och uttrycks GENOM sig själv. Genom det gamla uttrycker vi det nya -det är ett försvarstal (användande) och kan förena ordet med orden (den VERKLIGA BETYDELSEN!) Dvs. att vara två saker SAMTIDIGT. Det här är inte maskulin/feminin förening, eller ens androgynitet, det är någto mycket klarare.


Psykopatin och "den filosofiska krisen" (det tragiska, ständiga sökandet efter en moral, som ingen ändå kommer kunna förstå.) -löses upp i denna ÄRLIGHET, och vi behöver inte förföras av det grönare gräset i evighet längre.

Detta är intellektet i sig själv, och möjliggör vårt KOMMINUICERANDE av FÖRSTÅELSEN,

och gör oss till potentiella budbärare åt Sanningen. Den tar aldrig slut.


Dont ask me what you know is true, lets just talk about your second lover





Anledningen till att jag skriver detta är för att jag försöker belysa en viktig insikt om MULTI-DIMENTIONELLA rörelser här. Jag hoppas ni ser vad jag menar. (Apropå de försök med "mentala tekniker" som många förvirrar sig med.)


Jag skrev detta förut, på ett annat forum:

Citat:
För att tala klarspråk (de övre styckena var mest för att beskriva känslan):



Jag älskade mina föräldrar när jag var liten, men genomgick en stor förändring av mitt medvetande när mina syskon föddes 92/93. Mina ögon öppnades och jag såg rakt in mina föräldrars själar (och alla andra "vuxnas" också för den delen) -jag skapade idéer om vilka de verkligen var, och såg helt uppenbart att de bara "velat ha" mig för deras egna syften av att bekräfta sin identitet som förälder. Min extrema svartsjuka på mina syskon genom min känsla av "ingen utväg" förvrängdes till ett stort hat på mina föräldrar. Det är samtidigt mina syskon som jag älskar och ständigt försökt "lära", och ansvara över.



Mänskligheten och hela världen som ett dött projicerat minnesfragment. Genom mina småsyskon skapades ett "skydd" -jag är olyckligt kär i mänskligheten, som har "övergett" mig, och samtidigt tror att det jag som "ser alla felen".



Detta var ganska så enormt och det enda jag kunde göra var att antingen känna mig som en "hycklare" genom att "köpa" deras fragmenterade illusioner, eller "spela teater" för att testa reaktionerna, (som intensifierade känslan av alienering; genom att jag fattade att de verkligen var "idioter".)



Är inte Solen att bli älskad för sin speciella individualitet?



Det är ett systemfel alltså, en grotesk blockering i kärleken. Som en slags förfrusen "mental psykos" genom min tendens att se allting i fördomsfulla men "effektfulla" esoteriska bilder, t.ex. astrologin (bl.a. södra noden i Jungfrun, som styrs av Merkurius som styr åttonde och elfte huset; astrologi.)

Jag har alltså en ICKE-identitet; jag vet att jag lever i en lögn samtidigt som jag ser sanningen, och mina känslor får ingen bekräftelse av universum. Livet är för mig en vetenskaplig undersökning blandat med sentimentala orgier, genom komplexa alldeles för "övergripande" reaktioner. Det jag måste göra är att börja LEVA MIG IN I (norra noden i Fiskarna) andra människors VÄRLDAR, istället för att leva i en föreställningsvärld och kalkylera ut en bild (södra noden i Jungfrun) av andra. Fiskarna (transcedens) vet inte riktigt vilka de är utan omfamnar sig i omvärlden. Många Fiskar "tror på gud", de har som en "låtsaskompis"; dvs. sin ständiga följeslagare -Duet.



Fiskarna/Neptunus är själva gudsupplevelsen.



Det som händer när jag medvetet under vissa större anträngningar släpper mitt specifika kontrolltvång, är att min oupphörliga (verkligen), oerhört intensiva låtsas-konversation (merkurius i tredje huset) med intet urkristallieras och jag börjar se mig själv genom att känna mig in (fjärde huset) i andra så som de VERKLIGEN är.. ("Oj, så där känner jag också..") Man måste förstå att lögnen inte finns. De stora propotioner min icke-upplevda identitet tagit fångas upp till en väldigt mänsklig sympati..



Jag har när jag nått detta börjat jag att verkligen förstå "verkligheten", och informationsutbytet i allting. När jag t.ex. hör en låt på radion är "det inte bara musik jag väljer att reagera på", det finns ett syfte med den; det är en MÄNNISKA som sjunger, även om musiken inte är menad till någon så är det någon som i sin tur har skrivit den. Det är att förstå skådespelandets principer; att pendla mellan "allting" och "ingenting" inom olika roller. Vi ser in i oss själva, och kan vara "hon", "den onde", "den andra" etc. Vi är liksom här tillsammans. Det är biologi. Titta under en sten.



Detta kickar i takt med koncentrationen igång meditationen (Neptunus i tredje huset i konj till Saturnus). Såsmåningom kan fängelset OMDEFINERAS till rätt sida av verkligheten; jag går slutligen igenom mitt tolvte hus (meditationen är samma sak som att gå igenom sömnen medveten -återföreningen med världssjälen); jag transcenderar min Venus i Vattumannen som ett spöke och förstår mänsklighetens allra djupaste värden, och ser den "över-ädla" estetiken i människan och allting, för att tillsist ta ner idé-världen på jorden och UPPLEVA mina vinklar; byta ut min verklighetsuppfattning till en relation till naturen osv. Samtidigt som det gamla "minnet" blir ett "mall" av allting jag någonsin räknat ut, jag kommer inse att jag gått "way to serious" under alla dessa år; jag slänger mig in i principlösheten samtidigt som jag förstått att jag räknat ut allt vad människan är och handlar om.



Det handlar också om att sluta i detalj försöka "arbeta fram" en definition på min natur, för att istället bara KÄNNA utan att applicera priciper på detta autentiska och levande. Mina "astrologikunskaper" har sabboterat mycket för mig i min utveckling tror jag; jag censurerar hela tiden naturen...

Och här:

Citat:
Jag hade en djup upplevelse i vintras, som jag tror är den djupaste punkten av det vi kan kalla för meditation. Det var som om jag var "inuti" mitt undermedvetna, som om jag egentligen "sov", men "fuskade" med att vara vaken. Jag förstod.. "detta är alltså transcendens", jag hade aldrig upplevt det på riktigt. Mina ögon såg "tömnda" ut. Jag "fanns" inte längre.. jag var ett med världssjälen, och fick en insikt i mänsklighetens allra djupaste värden. (Förstod att det är det som händer när vi sover?) Det är det mest meningsfulla jag upplevt. Det var en enorm kärlek till människorna, men något personligt sentiment var inte inblandat, det var den "estetiska" formen av kärlek, och helt omöjligt att försöka beskriva. Fan vad töntigt det låter.

Det var som i en poetisk, surrelistisk film när man går igenom allt från livet till döden under ett samtal, och gör ett "kärleks-kontrakt" med alla andra människor som en specifik jämlike.

Jag stod BREVID alla slumpmässiga rörelser, och såg symmetrin, mysteriet.

Det var också då jag uptäckte att man skapar själv.

Det här var några månader efter min "omstart", när mitt genuina minne av den helhet jag eg. är kommit tillbaka, mitt mogna barnjag. Tror det var därför jag alltså kunde uppleva själva ursprungsformen/de råa/genuina "elementen" av verkligheten. Transcendens istället för en dålig natts sömn, osv.

Tänk nu. DEFINERA UNDERMEDVETANDET?

Vi lever alltså DUBBELLIV (undermedvetna drifter, dagdrömmar, eskapism, hemlighållande.) Detta är KAOSET, och leder till fruktansvärd samhällsförvirring. Ser ni?

Vi kan leva i en dröm om vi vill det. Det finns inget som hindrar oss från att uppleva verklighetens alla hörn, så som det verkligen är.

Behoven ni tror att ni har TILLFREDSTÄLLS KONSTANT. Det är kulisser.


Lögnen finns inte. Hur skulle vi kunna "spela", säg mig det? Låt oss säga att du skulle isolera sig i ett hus någonstans. Den enda relationen du har är den till TVn och pianot. Är detta KOMMNUNIKATION?

Världen är djupt, djupt förvirrad så som det ser ut för närvarande.

Undermedvetandet kan renas till nätter av transcendens. Det finns människor som aldrig sover och hela tiden åter-hämtar världssjälens energi..

[Åkes granne]

Fan. Den skulle hamnat i Filosofi-forumet. Men det har ju ingen betydelse.

[Åkes granne]

Jag ska försöka kortfatta detta:

Jag kan börja med mig, som ett exempel. Jag kommer använda några få ytterligare astrologiska referenser nu, för jag ser dess nödvändighet. Min "karmiska utväg" hanteras alltså av min Neptunus som står i konjunktion till Saturnus. Min natala Saturnus står exakt på tredje huskuspen, och dessutom i Stenbocken som är dess tecken. Saturnus står även i kvadratur (90 grader) till min Sol/Måne-mittpunkt. Alla mina planeter förutom Pluto, leder ner i denna fixering, och gör denna punkt extremt tydlig i mitt liv, även om jag inte ens ser det själv.

Detta handlar, kort, om min KRONISKA känsla av att "ha gett upp", en "övermogen" felaktig inställning av att "allt bara är illusioner" (i brist på bättre uttryck.) (Saturnus/Stenbocken är kronologi, och aukoritetsprincipen.) Jag dras med en ständig upplevelse av att jag "inte har några möjligheter", trots min idealism. (Det är i min filosofiska reflektion som allt ansamlas -och slutar fungera.) Saturnus är struktur och BEGRÄNSNING!!!

Jag gräver inte så mycket i min barndom som förut, då jag var totallåst i dess tunnelseende och utvärderade/ältade dess återupprepningsdrama 24/7. Detta kan endå, starkt härledas till den oerhört dominatna upplevelsen av strukturerad alienation från mina föräldrar som barn, vilket lett till att jag tvingats ta stort ansvar för min mentala natur tidigt, som gjort mig deprimerad. Jag har sett mina föräldrar som trasiga bebisar och inget annat, sen jag var liten, men har egentligen aldrig haft ett språk för att uttrycka detta "panorama" till livets jävlighet.

Hade flera kristallierade upplevelser som liten av t.ex. kvävning, inlåsning, etc. Det enda jag egentligen minns är hur jag ser ner på mina föräldrar, jag förstår under smärta att de ser mig som allt det jag inte är.. och kastas in i en existensiell dunkel panikångest, för det finns ju inga andra alternativ. Ett exempel är t.ex. när jag försökte göra något jag ville när jag var kanske 5, och min mamma "tog polisgrepp" på mig och typ satte sig på mig, "tills jag slutade gråta/skrika", och inser då att jag MÅSTE kapitulera (Neptunus) för att det inte finns några andra val. Jag lägger här alltså ansvaret (Saturnus) för min lycka helt och hållet i andras händer, och låter dem ge mig en inbjudan till den "villkorslösa kärleken".. och allting börjar om igen. Men jag kan inte längre ANVÄNDA (Saturnus) mitt tidigare ansvar av mitt intellekt (tredje huset), eftersom jag är på den andra sidan av verkligheten där det till synes inte finns några fel på något och någon. Det är förvirrat och meningslöst.


Det verkar som om det existerar ett starkt, oberarbetad "kontrakt" mellan mig och min mamma, sen från början. Jag har noga analyserat min återmanifestation av födelseincidenterna och känslorna där, och det verkar handla om att hon försökt skapa en relation med mig som bebis, istället för att här se min far som "partnern". Vilket är djupt traumatiskt för mig. Hon är ganska förvirrad (rent av mytomanisk.) Hon har alltid sagt att jag ska "knyta an" till henne, vilket bara känns äckligt och kränkande. Hon har egentligen aldrig haft något "intim/sexuell" relation (ingen relation alls) med min pappa. Som sagt; JAG HAR ALDRIG BEHÖVT HENNE. Kärlek innebär att låta någon vara fri från beroendet, men i stort sett alla har alltid skuldbelagt (Jungfrun) mig för den filosofin, när jag pratar om mig själv.

Jag såg på livet förut helt och hållet som en "strukturmässig illusion" (Saturnus är strukturen och Neptunus illusioner.) Men detta är förstås illusionen i sig, och inget annat.

Råkade se en film som heter "När mörkret faller" för ett tag sen, och såg precis att hur manipulerad jag är. Speglade mig i en scen där en invadrartjej ska åka och välja en kusin som giftermålsobjekt. Den där grejen om att "allt ordnar sig" när man lyssnar på de äldre, ja man får faktiskt bara sig själv bekräftad som som en människa, och "inte galen" på det sättet. Det är sorgligt och jag ser detta överallt.

Det var samma konstruktion jag uppväckte förra våren när jag hamnde på psyket, efter att jag hade gått med på att åka till ett behandlingshem. Jag kände att jag ville "vara ansvarslös" (Saturnus/Neptunus), och struntade i vilka intryck de kunde få av mig, jag ville bara spontanparta med universum lite. Svalde fyra tabletter, svag-neuroleptika + benso som jag fick av en läkare (istället för att lägga dem i fickan), till min stora naivitet litade jag på henne, trots att jag vet att jag blivit lätt uppluckrad på dem förut, Stesolid, tror jag. Neptunus är genom behovet av glaumorös avskärmning, även droger/alkohol. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över mina halvmedvetna emotionella halvfetischer till droger och sprutor. Jag var och tog blodprov i torsdags, och fattade att det bara är en urvuxen konstruktion, som jag tar för givet och inte överbevisar genom att jag går imot det på ett ärligt sätt. (Jag tror jag skapade detta minne när jag gjorde operationer och myriader av prover som 12-åring, och kände mig "vuxen" eftersom de tyckte att jag var så "duktig". Saturnus och Stenbocken är detta tema.) Jag tyckte det var skönt att göra en biopsi i skelettet, när de sticker ner en monsternål och man känner sig spättad. Saturnus är även skellettet. Fan, det här tycker jag ärligt är pinsamt. Anledningen till att jag inte användt droger symboliseras av Jungfruns dragning till "renhet" (Merkurius i tredje huset= något som helt rör "hjärnan"), även om det är en konstruktion, det har jag insett nu. (Vilket gör att mina idéer på lsd luckrats upp. Jag trodde att jag hade fått en hjärnskada av neuroleptikan (Cisordinol) jag åt under våren, men jag förstår nu, att det mesta ligger på en upplevelsenivå.)

Hur som helst. Det jag ville komma till..


Denna orubbliga uppgivenhet (om man kan säga så), ligger hand i hand med en speciell cynisk "ödmjukhet". Ett romantiskt och jävligt tungsinne, och känsla av att vara oförstådd. Jag har som lite yngre ofta lurats av det här och hamnat i illusoriska situationer som bygger på lidande och ideal om "fin skuld", t.ex. i högstadiet på en frireligiös friskola.

Jag har mer och mer kommit fram till svaret att jag har genomgått flera stadier av psykologiska erfarenheter, utan att identifiera mig med det på en självmedveten nivå. Jag sitter ofta och "filosoferar" om andra människors naturer, min familj, t.ex. Jag vet precis hur det är att vara alla olika spektrum av identifiering, men jag ställer istället mig själv utanför allting. Jag vet minst av allting vem jag själv är, det är först i efterhand jag inser att jag faktiskt varit "en känslig människa", när jag fattat att jag som 17-åring suttit fast i "existensiell (miss)förståelse" och gråtit varje dag för att "jag är tom", och att jag har sympatiserat med mänskligheten på ett mycket djupt plan. Jag fattade tidigt i våras att det var jag som alltid har varit den där "bra människan", som jag "känt igen" utanför mig själv, men det miste jag direkt, när jag tappade mitt ursprungsminne i mars. Jag ser egentligen INGET ANNAT än "uppfattaningar om identiteten" i mig själv. Jag känner mig inte som en människa, utan som en kropp med en uppsjö av tankar och strukturerade känsloarrangemang att dyka ner i.


ALLTSÅ:

Det viktiga är att förstå vad UNDERMEDVETANDET egentligen är.

Jag har insett att det jag måste göra är att bjuda in mig själv -UTANFÖR kroppen, i det jag ALDRIG VARIT, vilket är det svåra att inse.. Jag hade förut orealistiska drömmar om att "transcendera mig ur helvetet genom dess totala bekräftelse".

Detta är den speciella graden av romantiken, när man talar om "den andra sidan" -det ÄR att gå upp i det PRINCIPLÖSA -utanför det man VARIT, och komma till "en ny värld" där alla är lika bra som man själv (genom upplösningen), och vice versa.

Tolvte huset är som sagt SLUTET, det är transcendens och nattsömnen, själv-hemlighållande, flyktbeteende och romantisk förvirring. Här samlas alla besvikelser, och alla ouppföljda tankar som inte fick en stöt ut i livet (Ascendenten.)

Fiskarna är alltså en SAMLING av ALLA de tidigare elva tecknen, och inget annat.  

Saken är att de flesta inte ser detta som förvirrat. Men det är det. Allting handlar bra om UTBYTET av VANOR.

Neptunus är även den ytterst stora sentimentaliteten över att ständigt förlora något som "inte ens finns" (principlösheten). Vilket leder till känslor av hjälplöshet och lidande, vilket leder till illusioner som inte ENS FANNS DÄR FRÅN BÖRJAN. Men det handlar som ni ser i grunden om en andlig förnekelse/"o-bildning". Många "genombrott av upplysning" faller istället alltså ner i meningslöshet och svår existensiell ångest.

Och vet ni vad denna andlighet handlar om? Neptunus är nämligen UPPFYLLANDET av DRÖMMAR (som existerar.) Det är nirvana genom  förlösningen av samsara; det VI VARIT (vilket i sig ÄR den speciella evighetskänslan.) Det är alltså att känna sig som något UTANFÖR universum. Men; allt detta upprättshålls från vaghet genom det extremt starka beroendet av LIVET som BEHOVLÖSHETEN är. Det är vad transcendens handlar om.

Jag kanske skriver en sammanfattning av de olika planetupplevelserna i helhet senare.

Det man FÖRST i ALLA FALL måste konfrontera (Pluto) är den djupaste AVSIKTEN i sin livsrörelse och i sina handlingar. Man måste s a s "identifiera tankens tids-sammangang", för att inse att man står över sig själv (genom ständiga bedömningar och TVÅNG.) Denna "insikt" är den som är svårast att förklara, och det förstår vi varför eller hur?

[Åkes granne]

Alltså. Jag behöver feedback. Jag vet inte om det jag skriver är meningsfullt eller helt uppenbart, ondödigt och infantilt.

Är det här något som de flesta vet om, klargör jag någonting överhuvudtaget?

[Åkes granne]

gråtit varje dag för att "jag är tom"

Men sådär är det inte alls, måste jag erkänna. Jag tänker aldrig på mig själv på det sättet. Jag har analyserat mig själv i detalj, men det riktigt personliga förstår jag inte. För mig har det tagit så avvikande riktiningar. Jag tror ingen förstår riktigt, jag är besatt av mänskligheten.

Inte så att jag är självmordbenägen, alls, men ibland får jag en ärlig lust i att sticka en kniv i hjärtat, som en kärleksförklaring till mänskligheten, och inget annat.

Ingen har ändå brytt sig, men det kräver jag inte heller, jag är realistisk i överkant. Det värsta är när jag inser att jag fått någon att verkligen gilla mig, jag kan känner inte att jag kan ansvara över, jag inser att jag bara lurat dem, och känner mig som en riktigt dålig människa, även om det är ytligt. Men jag är ju av naturen uppriktigt intresserad av människor, jag finner ingen urprunglig lust i att "förföra" någon. Eller, ännu värre.. när jag ser de verkligt lidande ropa på hjälp. (Jag blev alltid "förföljd" av mobbade klasskamrater på högstadiet, även om jag själv inte var mobbad.) Jag undrar.. jag klippte av håret i höstas (bara för att jag hatade att det långa var förstört). Drömde för ett tag sen om att jag gick in på en svindyr frisörsalong, vilkas personal sa till mig att "jag inte var jag". Jag är så känslig för människor, det är som om jag undermedvetet vill "behaga" PRECIS alla människor. Jag vet att jag inte kan det, och det är det värsta jag vet. Jag tog inte ansvar, jag kunde hjälpt andra på riktigt. Jag kommer ibland på mig själv med att fanatisera om att jag går tillbaka till ställen där jag varit, bara för att "få alla att förstå". Jag längtar alltid tillbaka, oavsett vad det gäller. Jag kan t.o.m längta tillbaka till psyket. Det är som jag ständigt "glömmer att göra" något, det är något oavslutat som påminner mig genom mina känslor hela tiden. Alltså, jag vet inte.. jag har ALLTID, i hela mitt liv liksom "vetat om" (väldigt starkt) att jag aldrig kommer nå självförverkligande föränns min familj har blottat problemet/lögnen.. Det är så sorgligt när en INDIVID söker mig, jag kan inte älska människor i sig personligt, och det här har alla svårt att förstå. Jag älskar ALLA människor personligt. Jag brukade vilja "låsa in mig" med några få människor för att slippa intrycken förut, när cirklarna var som intensivast. Men jag plockar upp information så överskridande. Jag vill bara bara bli RESPEKTERAD, samtidigt som jag vill KÄNNA den KOLLEKTIVA VETSKAPEN om att vi alla är det; människor. Det är när allt kommer omkring, högst mentalt.

Jag vill inte göra det här längre. Min roll är överspelad. Men jag kan aldrig släppa taget.

[Åkes granne]

Eller nej, jag älskar varje människa personligen, eller gör jag det.. Nej, det stämmer inte. Det är ännu värre. Jag går hela tiden omkring och undrar "vem" det är jag älskar (utan att söka egentligen). Alla är ju mina "kompisar". Känner jag mig orespekterad av någon, känner jag mig avvisad av allihopa. Jag laborerar hela tiden med projektionen och sjunker djupt in i samma känsla hela tiden, för att snabbt skita i allt och få något bättre att sysselsätta mig med.. Jag har haft problem med det här så länge, men jag har inser nu och då att man inte kan gå imot sin djupaste natur på det sättet..

[Åkes granne]

Eller jag vet faktiskt inte.

[Åkes granne]

Men detta har jag ju vetat HELA TIDEN.

Jag måste skaffa en nytt djuppsykologiskt HEM. Och det MÅSTE ske med dramatik. Jag vill aldrig mer komma tillbaka. Men jag måste kanske inte vänta på att jorden sugs in i ett svart hål för att reagera. Däri ligger helt och hållet mitt eget ansvar.

[J R Auk]

Det är svårt att svara på din fråga.

Vad är det du försöker klargöra? Dig själv?

Men jag sympatiserar med dig. Det är en fin föresats att älska livet och människan. Än bättre om man känner så.

[Åkes granne]

Jag vet inte. Det hör inte till tråden, jag kände det helt sponant.

Jag är en icke-fungerande själ. Jag är ingen sån som man ska bli som.

[Åkes granne]

Alla kommer vi från Gud den allsmäktige.


Älskar, gör vi med minnet.

[Åkes granne]

För att återgå till det ursprungliga ämnen; ANALYS AV BUDDHISMEN

Det jag alltså vill "offentligt erkänna" här är något som hela tiden döljs inom filosofi och t.o.m andlighet (där man istället brukar prata om "behovet" av "fantasin", vilket dessutom ger oseriösa vibbar, och deprimerar oerhört.)

Som sagt: DRÖMMAR, och det potentiella uppfyllandet av dem. Esoterisk idealism är ju något som hela tiden trycks undan, förklädd till något mycket värre...

Som jag sa är Fiskarna/12.e huset/Neptunus en samling av de tidigare elva tecknen. Det är sammanslutningen av det FLYTANDE (genom lärdom, och principlös igenkänning.) Vad är alltså utmaningen och utvägen här? Jo, den ENDA vägen - är att genom inspiration "far away" gå MOTSTRÖMS i den genomskinliga floden, till något som man ännu inte har sett.


Denna stora möjlighet tar istället oftast, som vi har sett tydligt, en vag och opåtlitlig roll genom BORTTRÄNGNING av LIVETS FLOD.


Detta förträngade blir alltså det ofrånkommliga stora SLUTET. Tolvte, sista huset i horoskopet är det sista vi går igenom, innan vi manifesterar allt det vi lärt oss genom tidigare livsområden/principer...

Det finns en renare möjlighet här, som jag själv har undersökt genom erfarenhet. Det vi kan göra är istället att transcendera oss genom natten MEDVETNA -istället för själv-bortträngning kan vi RESA, existenstiellt avklädda genom döden -- DIREKT ut i livet -för att "inkarnera" i vår egen kropp igen. (Vi ÄR livet!) Det är det närmsta man kan komma att "se sitt liv i revy" (man "läser av" alla situationer så som det verkligen var.) Vi kommer inse inte bara att vi kan möjliggöra ODÖDLIGHET, utan även att allting vi söker finns i vårt eget rum på 12 kvm.

[Åkes granne]

Det vill säga:

Beroende är inget annat än att vilja dö på samma ställe.


http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=3319

[Åkes granne]

Vet ni vad? Jag tänkte precis "-det skulle inte förvåna mig om Imum Coeli stod på det galaktiska centret just nu"

Imum Coeli (hemma!) Lär er nu något utav det här.

[Åkes granne]

Jag tänker på det här ofta, men utan att kunna formulera sanningen för mig själv.

Det verkar som om jag är intonad på ett speciellt medvetendefönster, där detta verkar.. River Phoenix och Sid Vicious har båda samma Ascendent som jag (dvs. samma grad, givetvis.)