Humor

[Greven]

Hur uppkommer egentligen humorn? Kulturellt, psykologiskt, fysiologiskt, biologiskt? Varför finner vi nöje i abnormaliteter och kollisioner och mellan normaliteter och värderingar?

[MrTambourineMan]

Det kanske är en flockfunktion?

[shake]

Vi är en social varelse. Vi stärker vår känsla av trygghet/självsäkerhet av humorn. Humorn kan vara likt en dimma - skönhet upplyftande- men den är bara en illusion. En illusion som ständigt ändrar sig.
Jag antar att vi någonstans finner oss själva i abnormaliteter och liknande som strider emot vårt eget överjag. Då omedvetet.

[MrTambourineMan]

Shake, skulle du kunna utveckla lite? Förstod inte riktigt vad du menade.

[Johan Ågren]

Ja det tror jag också; ett kommunikativt läte. Svårigheten är att härleda det till sin moderna form. Gråten visar att vi är svaga och behöver omsorg. Skrattet kanske kommunicerar dess motsats, både i dess råa form som vi då visar fiender och i dess vänliga form som vi använder då vi försöker omvandla en svår situation till något positivt. Denna funktion kan tänkas ha varit viktig för flockmedlemmar att ingjuta styrka i den övriga flocken. Ungefär: "Visst du har råkat illa ut, men så farligt är det inte, ryck upp dig och gå vidare". Skrattet slätar då över det olyckliga (det smittar). Det är skillnad att skratta åt någon och att skratta med någon. När vi således ser någon råka illa ut som vi känner sympati med så finns det en subtil gräns där vi tar till skrattet för att lyfta denna person. Skrattet enar också människor i denna positiva riktning.

Det kan därför kallas för en försvarsmekanism som avser att förtränga olyckliga (eller absurda) situationer så att utgången blir en positiv spiral. Kan föreställa mig att detta är en viktig överlevnadsfunktion. En form av överslätning alltså.

Det som är mest roligt är när det mest förbjudna framställs på ett sätt så att det blir tillåtet att skratta. En scen jag tycker är rolig är i ""the big Lebowski" när de ska strö ut sin kompis aska i havet och den blåser tillbaka och fastnar i skägget.

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta, och det tyder på att det är en hårfin gräns som handlar om att lösa en liknande problematik. Skrattet handlar således inte om att uttrycka det positiva utan att hantera det negativa till något positivt.

Men skrattet är svårtolkat och hemlighetsfullt, kanske just för att det är en hemlighetsfull reaktion som vi inte ska ha nyckeln till - då skrattar vi inte längre.

Johan

[shake]

Jag antar att Johans svar var tillräckligt utvecklat.
Humorn har väl någon slags av balans också. Självklart kan det stärka ens självsäkerhet och gruppsamanhållning, men den måste också ha ett offer.

[Hjalmar]

Människan är väl det enda djur som har ett beteende som att skratta?
Men är skrattet något medfött eller är det ett sätt att uttrycka känslor som vi lärt av andra människor?

Det finns ju fall med människor som växt upp utan kontakt med andra människor. I ett fall med två syskon som växt upp i skogen. En dag så dog den ena syskonet, då grät den andra. Detta tyder ju då att gråten är en medfödd reaktion. Men hur är det med skrattet?

[MrTambourineMan]

Hjalmar,

Vilka två syskon var det? Referenser?

[Hjalmar]

Vilka två syskon var det? Referenser?

Det var ett par flickor i Indien i början på 1900-talet, har jag för mig.

Sökte på google och hittade en länk med flera exempel.

http://susning.nu/Vilda_barn

Det är fallet med de två flickorna som blivit uppfödda med vargar.

[shake]

Nej, männsiskor är inte dem enda som kan skratta lr har någon sorts av humor. bl.a. schimpanser har också denna -kan man kalla det för- gåva.

[Hjalmar]

Är det medfött hos schimpanserna? Jag menar om man skulle se till att en schimpans aldrig skulle ha kontakt med andra skrattande djur, skulle den då också kunna skratta?

Jag tycker det låter lustigt med skrattande schimpanser.

[MrTambourineMan]

Danke schön (heter det så?)

[shake]

Andra skrattande djur?
Jag har inte själv genom gått en avhandling om detta, så det bli mest till hypoteser.
Hurmorn har många olika egenskaper. Den kan kränka, framhäva, styrka etc. och alltid är det en balans emellan detta. Alltså så har humorn ett instrumentellt värde. Vilket med enkla ord kan beskrivas som om det kan leda till lycka men det är inte lycka.
Det kan då användas av djuren som ett gruppsamanhängande sätt, som stärker den enskilde individen och gruppen. Vi männsikor har en tendens till att dela upp oss i vi och i dom. Vi är bättre dom är sämre. Vi har rätt dem har fel. Jag kan inte säga att schimpanser gör samma sak, men jag antar det. och ur ifrån detta så kommer det någon sorts av värdemoral. Detta är inte något svar till din fråga. Bara en leda emot den.

[plastocid]

Allt skratt kräver inte ett offer.

[shake]

känns lite segt att besvara ditt påstående, kan du tänka dig att utveckla det lite??