Jag har försökt ett tag, men jag kan inte riktigt greppa något av dessa begrepp. Nu har jag inte kollat i en ordbok så det kanske skulle kunna hjälpa en del, men jag betvivlar att det skulle vara särskilt mycket.
Så vad innebär de?
Hur definieras de, och nu kanske till huvudfrågan; vad innebär de för olika personer? Krävs makt för ödmjukhet och i så fall; vilket förhållningsätt till makt krävs för ödmjukhet. Hur ska en hormonstinn tonnåring som ingen riktigt tror på visa ödmjukhet när ha/on vet att ha/on har rätt? Personer med dåligt självförtroende hur ska de vara ödmjuka. Är de vi kallar ödmjuka alltid det, eller finns det knep och lojaliteter som gör att de kan använda ödmjukhet som ett slagord för att befästa sin makt?
Jag förstår verkligen inte vad ödmjukhet betyder, hjälp mig snälla!
Mod kan jag nog inte brodera ut lika mycket kring, det står mest still för mig när jag försöker greppa det.
En gång hoppade jag Bungy-Jump. Stunden innan jag hoppade trodde jag inte att jag skulle göra det. Sen hade jag gjort det och då ångrade jag mig som fan. Var det modigt?
Mod och ödmjukhet - två ord som jag inte förstår
Moderator: Moderatorgruppen
Mod känner jag mig ganska säker på vad det innebär. Jag ser mod och rädsla som två sidor av samma mynt. För att bli modig måste man först vara rädd. Mod handlar om att övervinna rädslan. Om du inte hade varit rädd innan du hade hoppat bungy jump så hade du inte varit modig när du hoppat heller. Det är inte den som, inför något farligt eller riskabelt, känner sig helt lugn och orädd som är modig. Då är man dristig, eller dumdristig. Den som övervinner den största rädslan är den modigaste. 
Ödmjukhet är jag inte lika säker på, men det har väl att göra med om man har en viss status eller position som man medvetet förminskar.
Kanske genom att helt enkelt acceptera att ingen vill lyssna på honom/henne, acceptera och respektera det. Det finns många här i världen som vet att de har rätt ska du veta, och jag tror inte att det är särskilt många av dem som egentligen har rätt.
Ödmjukhet är jag inte lika säker på, men det har väl att göra med om man har en viss status eller position som man medvetet förminskar.
Hur ska en hormonstinn tonnåring som ingen riktigt tror på visa ödmjukhet när ha/on vet att ha/on har rätt?
Kanske genom att helt enkelt acceptera att ingen vill lyssna på honom/henne, acceptera och respektera det. Det finns många här i världen som vet att de har rätt ska du veta, och jag tror inte att det är särskilt många av dem som egentligen har rätt.
Jag tycker:
Ödmjukhet är motsatsen till högmod. Högmod är att se sig över de andra pga flera orsaker såsom kunskap, utseende, position etc. Detta är en naturlig överdrift till egoismen och uppkommer oftast genom att man sätter sig själv i centrum (egocentriskt) alltför mycket. Resultatet blir att ens åsikt blir ren fakta, sin position den mäktigaste och sitt utseende det vackraste
.
Det man bör inse som människa enligt mig, är sin gräns utan att på så sätt skada respekten till sig själv. Att respektera sin åsikt, men veta att andra är minst kapabla att tänka lika "smarta" åsikter. Att tycka om sin position men därmed ej missbruka positionen till att förtrycka människor och se sig över dem. Man ska tvärtom visa mer ödmjukhet om man innehavar en sådan post, då man ställs som ett större föredöme för andra.
Lite mer allmänt kan man snacka om ödmjukhet gentemot moder jord. Detta kan vara varsamhet med naturresurser, aktiv stöd till miljö, respekt för liv och ekosystemens krets
Ödmjukhet är motsatsen till högmod. Högmod är att se sig över de andra pga flera orsaker såsom kunskap, utseende, position etc. Detta är en naturlig överdrift till egoismen och uppkommer oftast genom att man sätter sig själv i centrum (egocentriskt) alltför mycket. Resultatet blir att ens åsikt blir ren fakta, sin position den mäktigaste och sitt utseende det vackraste
.
Det man bör inse som människa enligt mig, är sin gräns utan att på så sätt skada respekten till sig själv. Att respektera sin åsikt, men veta att andra är minst kapabla att tänka lika "smarta" åsikter. Att tycka om sin position men därmed ej missbruka positionen till att förtrycka människor och se sig över dem. Man ska tvärtom visa mer ödmjukhet om man innehavar en sådan post, då man ställs som ett större föredöme för andra.
Lite mer allmänt kan man snacka om ödmjukhet gentemot moder jord. Detta kan vara varsamhet med naturresurser, aktiv stöd till miljö, respekt för liv och ekosystemens krets
Alla generaliseringar är farliga, även den här
Bra skrivet Plato!
Jag skulle också vilja lägga till en sak angående det svårfångade med ödmjukheten. I julas fick jag den nya nordiska floran, och kunde efter en stunds botaniserande (!) konstatera att det finns ett 60-tal olika maskrosor. Jag kände ödmjukhet inför artrikedomen, även när det handlade om något sådant som maskrosor. Jag är däremot inte ödmjuk längre när jag pratar om mig själv som ödmjuk. Ett rätt bräckligt tillstånd alltså, som lätt förflyktigas om men ens pratar om det...
Loke: Makt krävs nog inte för ödmjukhet, utan ödmjuk kan man nog vara trots att man har makt. Använder man däremot (spelad) ödmjukhet som knep eller lojalitetsbevis är man nog snarast högmodig. Respekt, öppenhet, förundran och ett visst mått av nyfikenhet är nog bästa myllan för ödmjukheten tror jag.
Säger killen med filosofiforums mest ödmjuka signatur!
Jag skulle också vilja lägga till en sak angående det svårfångade med ödmjukheten. I julas fick jag den nya nordiska floran, och kunde efter en stunds botaniserande (!) konstatera att det finns ett 60-tal olika maskrosor. Jag kände ödmjukhet inför artrikedomen, även när det handlade om något sådant som maskrosor. Jag är däremot inte ödmjuk längre när jag pratar om mig själv som ödmjuk. Ett rätt bräckligt tillstånd alltså, som lätt förflyktigas om men ens pratar om det...
Loke: Makt krävs nog inte för ödmjukhet, utan ödmjuk kan man nog vara trots att man har makt. Använder man däremot (spelad) ödmjukhet som knep eller lojalitetsbevis är man nog snarast högmodig. Respekt, öppenhet, förundran och ett visst mått av nyfikenhet är nog bästa myllan för ödmjukheten tror jag.
Säger killen med filosofiforums mest ödmjuka signatur!
Ellerhur?
Niklas skrev:Jag kände ödmjukhet inför artrikedomen, även när det handlade om något sådant som maskrosor. Jag är däremot inte ödmjuk längre när jag pratar om mig själv som ödmjuk.
Jag blir odmjuk av era kunskaper.
Lyssnar garna pa lite fler nyanser av det har, fattar fortfarande inte riktigt. Inte heller om mod, hur gar det till nar ni overvinner radslan?
Visst kan det vara modigt att hoppa bungy-jump om man är rädd för det, men varför ångrade du dig efteråt Loke? Hade du inte övervunnit din rädsla när du tog steget från plattformen? Man kan iofs aldrig vara 100% säker på att strängen håller även om det finns goda skäl att lita på den. Dom brukar testa sådana prylar har jag för mig.
Däremot inbillar jag mig att mod som krävs för att göra något som är absolut nödvändigt s.a.s smäller lite högre. För vissa kanske det är nödvändigt att hoppa bungy-jump, för mig är det inte det. Fast tanken skrämmer mig lite, så kanske ändå...
Det finns som jag ser det åtminstone en intressant koppling mellan mod och ödmjukhet. Att inse att man har en överman (-kvinna) på väldigt många områden här i livet kan kräva ett visst mod. Detta mod kan i sin tur leda till ödmjukhet, som i detta fallet INTE är att förväxla med dåligt självförtroende. D.v.s man tar ett steg tillbaka och lyfter på hatten, men inte p.g.a att man rackar ned på sig själv.
Däremot inbillar jag mig att mod som krävs för att göra något som är absolut nödvändigt s.a.s smäller lite högre. För vissa kanske det är nödvändigt att hoppa bungy-jump, för mig är det inte det. Fast tanken skrämmer mig lite, så kanske ändå...
Det finns som jag ser det åtminstone en intressant koppling mellan mod och ödmjukhet. Att inse att man har en överman (-kvinna) på väldigt många områden här i livet kan kräva ett visst mod. Detta mod kan i sin tur leda till ödmjukhet, som i detta fallet INTE är att förväxla med dåligt självförtroende. D.v.s man tar ett steg tillbaka och lyfter på hatten, men inte p.g.a att man rackar ned på sig själv.
Ellerhur?
Det jag försöker fånga gällande mod-begreppet med bungy jump-exemplet är huruvida mod över huvud taget existerar.
Jag övervann inte min rädsla, jag åsidosatte den för ett litet tag, gjorde ett handlande som jag programerat mig till i förväg. Jag bara valde att tillfälligt inte tänka på rädslan och utföra det som jag hade lagt upp till att utföra. Sedan när jag gjort det fick jag ta konsekvenserna av det och få hela rädslan forsa genom mig.
Är det inte alltid så?
Jag övervann inte min rädsla, jag åsidosatte den för ett litet tag, gjorde ett handlande som jag programerat mig till i förväg. Jag bara valde att tillfälligt inte tänka på rädslan och utföra det som jag hade lagt upp till att utföra. Sedan när jag gjort det fick jag ta konsekvenserna av det och få hela rädslan forsa genom mig.
Är det inte alltid så?
Jag tycker att mod är när man kan stå för det man tror på trots att man kan få andras ogillande på sig. Det är t ex modigt att säga ifrån om man ser någon som mobbas. Man stärker samtidigt sin egen själkänsla.
Att be om ursäkt för något man gjort eller sagt som varit fel är en sorts ödmjukhet. Oxå det stärker självkänslan.
Att be om ursäkt för något man gjort eller sagt som varit fel är en sorts ödmjukhet. Oxå det stärker självkänslan.
I dag är i morgon i går/ MVH Leona
Jag håller med om det Leona och det var bra med nya exempel. I ditt exempel handlar det väl då om att man genom egna val och yttre prägling (uppfostran) har byggt upp en moral. Sedan handlar det som jag tänker om att man antingen direkt och spontant reagerar och får nog med energi till att genomföra moralen (de handlingsmönster som man identifierar som goda eller konstruktiva) i den obekväma situationen eller att man mobiliserar sin vilja och hämtar energin själv. Och där kom vi också in på frågan med den fria viljan 
Att be om ursäkt blir väl då som att komma hem, man behöver inte längre ödsla energi på att hålla uppe och försvara något felaktigt och hamnar på en tryggare lägre energinivå, ingen kan putta ner en då längre. Samtidigt öppnar man en lucka för andra att leta fler felaktigheter hos en själv, bjuder in till det med den eventuella belöningen av en till ursäkt.
Att be om ursäkt blir väl då som att komma hem, man behöver inte längre ödsla energi på att hålla uppe och försvara något felaktigt och hamnar på en tryggare lägre energinivå, ingen kan putta ner en då längre. Samtidigt öppnar man en lucka för andra att leta fler felaktigheter hos en själv, bjuder in till det med den eventuella belöningen av en till ursäkt.
Hej Loke !
Vad gäller det där med att be om ursäkt, så var det bara ett exempel och vad gäller mig själv så fungerar det oftast så att andra känner sig tryggare med mig, då jag i och för sig redan har min egen grundtrygghet och i de flesta fall är oerhört envis.
Att våga stå för det man tror på och att inte följa med strömmen och att vara lyhörd för andras åsikter är för mig A och O.
Vad gäller det där med att be om ursäkt, så var det bara ett exempel och vad gäller mig själv så fungerar det oftast så att andra känner sig tryggare med mig, då jag i och för sig redan har min egen grundtrygghet och i de flesta fall är oerhört envis.
Att våga stå för det man tror på och att inte följa med strömmen och att vara lyhörd för andras åsikter är för mig A och O.
I dag är i morgon i går/ MVH Leona
Loke skrev:Det jag försöker fånga gällande mod-begreppet med bungy jump-exemplet är huruvida mod över huvud taget existerar.
Ett vanligt misstag när man söker efter någots existens är att samtidigt inte ha en klar bild av vad det är man letar efter. Följden blir nämligen då att man hittar något och säger - "nej, inte detta", letar vidare och säger - "nej, inte heller detta" osv. Man fann inte mod, exempelvis, någonstans, eftersom man redan på förhand bestämt att vad man än fann, så var det inte mod. Den intuitiva känsla kring någots icke-existens, som man föresatte sig att bevisa, ligger själv till grund för "beviset".
Loke skrev:Jag övervann inte min rädsla, jag åsidosatte den för ett litet tag, gjorde ett handlande som jag programerat mig till i förväg. Jag bara valde att tillfälligt inte tänka på rädslan och utföra det som jag hade lagt upp till att utföra. Sedan när jag gjort det fick jag ta konsekvenserna av det och få hela rädslan forsa genom mig.
Just detta är väl mod? Alltså existerar mod. Citatet utgör en ansats till en slags vetenskaplig (tillhörande psykologi) förklaring för mod. Möjligen är inte mycket vunnet vad gäller modets kvalitet, bara för att dess mekanism förklarats. Ungefär som vi inte kan härleda varför färgen grön har en lugnande effekt på människor ur kunskapen att det är elektromagnetisk strålning vid 550 nm våglängd.
Loke skrev:Att be om ursäkt blir väl då som att komma hem, man behöver inte längre ödsla energi på att hålla uppe och försvara något felaktigt och hamnar på en tryggare lägre energinivå, ingen kan putta ner en då längre. Samtidigt öppnar man en lucka för andra att leta fler felaktigheter hos en själv, bjuder in till det med den eventuella belöningen av en till ursäkt.
Frågan är just om det man försvarar är felaktigt. I så fall ger man ju inte upp någonting. Mina ursäkter är inte en särskild inbjudan, men jag håller gärna öppet hus för alla de som vill söka mina felaktigheter. Att hela tiden ha ett behov att be om ursäkt för sig själv grundar i något annat. Möjligen är den känslan adekvat: man har ännu långt att vandra. Man anar att man är värdelös, men man har ännu inte tagit alltings värdelöshet till sig. Det är klart att det känns frustrerande och ensamt. Först när man vandrat lite längre kan man se hur alltings värdelöshet gjorde värdelösheten meningslös, utan betydelse, och då ger man åter kraften till sig själv.
Detta erbjuder jag för de som vill stärka sitt självförtroende: Inte insikten att du är lika betydelsefull som alla andra, utan att alla andra är lika meningslösa som du själv.
§
Sats A: Existerar George W Bush? Det beror på två saker: på vad som menas med "George W Bush" i fråga A, och på hur världen ser ut. Alla förstår nog vad som menas med "George W Bush", och eftersom det finns en person som uppfyller villkoren (exakt vilka dessa är är en fråga som stötts och blötts en hel del, men den är oviktig här) för att vara Bush, så existerar han.
Sats B. Existerar det mod? Det beror på två saker: på vad som menas med "mod" i sats B och på hur världen ser ut. "Mod" används, till skillnad från "George W Bush" på olika sätt av olika personer. Ni kan därför inte veta, om ni inte känner mig mycket väl, vad jag menar med "mod". Därför kan ni inte besvara frågan innan ni fått ytterligare information om vad jag menar med "mod".
Så vill jag besvara alla frågor av typen "finns frihet", "finns demokrati", "finns mod", etc. Dessa är inte filosofiskt djupa frågor. Innan någon förklarat vad denne menar med "mod" går frågan inte att besvara, eftersom detta ord inte har någon entydig användning, efter att någon förklarat vad denne menar med "mod" blir frågan för det mesta löjligt lätt att besvara (dvs. om denne menar något hyfsat likt den vanliga meningen hos "mod" och inte "liv i Universum", t ex.)
Sats B. Existerar det mod? Det beror på två saker: på vad som menas med "mod" i sats B och på hur världen ser ut. "Mod" används, till skillnad från "George W Bush" på olika sätt av olika personer. Ni kan därför inte veta, om ni inte känner mig mycket väl, vad jag menar med "mod". Därför kan ni inte besvara frågan innan ni fått ytterligare information om vad jag menar med "mod".
Så vill jag besvara alla frågor av typen "finns frihet", "finns demokrati", "finns mod", etc. Dessa är inte filosofiskt djupa frågor. Innan någon förklarat vad denne menar med "mod" går frågan inte att besvara, eftersom detta ord inte har någon entydig användning, efter att någon förklarat vad denne menar med "mod" blir frågan för det mesta löjligt lätt att besvara (dvs. om denne menar något hyfsat likt den vanliga meningen hos "mod" och inte "liv i Universum", t ex.)
-
Zarathrustme
- Inlägg: 113
- Blev medlem: 10 mar 2005 12:04
- Ort: Södermanland
Loke skrev:]Jag har försökt ett tag, men jag kan inte riktigt greppa något av dessa begrepp. Nu har jag inte kollat i en ordbok så det kanske skulle kunna hjälpa en del, men jag betvivlar att det skulle vara särskilt mycket.
Så vad innebär de?
Ödmjuk skulle jag kalla den som accepterar sig själv / har förtroende för sitt eget värde och därmed inte har något behov av att göra sig vare sig större eller mindre, utan som är sann mot andra och mot sig själv.
Nyfikenheten och öppenheten (som Niklas var inne på) sätter sanningen i rörelse och förvandlar personen till en sökare.
Loke skrev:Hur definieras de, och nu kanske till huvudfrågan; vad innebär de för olika personer? Krävs makt för ödmjukhet och i så fall; vilket förhållningsätt till makt krävs för ödmjukhet. Hur ska en hormonstinn tonnåring som ingen riktigt tror på visa ödmjukhet när ha/on vet att ha/on har rätt?
Här tycks du redan ha en slags föreställning om vad ödmjukhet är och om jag förstår dig rätt är det ett slags förringande av sig själv och/eller sin kunskap, alternativt att underkasta sig någon vuxens felaktiga åsikt? Jag tror du menar det senare . Med gott självförtroende behöver man inte ha sista ordet för att må bra. Man kan istället bjuda på det om det betyder mycket för den andre.
Loke skrev: Personer med dåligt självförtroende hur ska de vara ödmjuka.
Väldigt bra fråga. En fråga som jag själv brottats och brottas med. Mitt svar idag skulle nog vara att jag inte tror att det är möjligt. Om ödmjukhet är att acceptera sig själv, så tror jag bara ödmjukhet är möjlig hos den som själv upplevt sig accepterad.
Niklas B skrev:
. Jag är däremot inte ödmjuk längre när jag pratar om mig själv som ödmjuk. Ett rätt bräckligt tillstånd alltså, som lätt förflyktigas om men ens pratar om det...
Varför inte då? En trygg person har inte sin trygghet i sin ödmjukhet, utan i att hon är.
Att tala om ödmjukheten är som att tala om örorens storlek eller hårfärgen.
Att inte kunna tala om sin ödmjukhet utan att bli generad, tyder snarare på att man tycker att denna ödmjukhet är något speciellt. Vilket bevisar att man inte har någon.
Att inte prata om den alls, kan tyda på en rädsla för vad andra ska tycka och det är inte heller ett ödmjukt förhållningssätt.
En ödmjuk agerar ödmjukt vad han än gör, medan en högmodig aldrig agerar ödmjukt, då ödmjukhet inte ytterst sett är en handling, utan en
själens mognad.
Zara..
Inte doppad
i gröt
i gröt
Tack för inlägget Zarathrustme, det gav mig ganska mycket. Det ligger en smärta i mig kopplat till minnet av att inte bli accepterad. Den smärtan ser olika ut i olika sammanhang, beroende på vilken sida av mig som inte blivit accepterad. Kopplat till de olika känslorna har jag olika invanda reaktionsmönster. Försvarssystem finns det något som heter, jag kan inte riktigt se om det alltid är det som det handlar om, men ofta är det i alla fall det. Det är någonstans i min uppmärksammhet och bemötande av dessa kopplade känslor, minnen och vanereaktioner som nyckeln till min ödmjukhet verkar ligga.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster